Hatpastorns likpredikan

Under mitt och Heidenhammers senaste redaktionsmöte började vi diskutera one hit wonders inom black metal-svängen. När jag ögnade igenom min skivsamling kom jag snabbt fram till att ett oheligt antal skivor jag inhandlat genom åren är köpta på grund av att albumet innehållit en kanonlåt medan resten varit mest OK. Nuförtiden när man är betydligt mer selektiv så är det många plattor man hoppar över just för att man helst vill ha mer än en bra låt. Detta må vara bättre ekonomiskt men fan så trist det är. Det känns som att man missar något. Visst, man kan lyssna på enskilda låtar på nätet, men vi är väl inga barbarer? Ibland är det skrotet runt de bra låtarna man är ute efter.

Efter en stunds kontemplation rafsade vi i alla fall ihop några låtar var som vi lyssnat mycket på genom årens lopp. En del bitar hade vi inte hört på tio-femton år så det var lite spännande att se hur slagdängorna håller idag. En del håller, en del håller verkligen inte och det resulterade i några pinsamma situationer där man återigen ifrågasatte sitt omdöme. Några var Heidenhammers favoriter och några var mina. Några var rejäla one hit wonders och andra var helt enkelt bara bra låtar. Det var rätt kul att se varandras reaktioner. Vi valde att främst fokusera på lite otippade band, dels för att det oftast är dessa som står för de enskilda hitsen och ojämnheten och dels för att det kanske gör att någon av er i läsekretsen upptäcker något som ni missat.

1. TULUS – ”Salme”.

HP: Denna låt har jag många fina minnen med. Ett av de starkaste var när jag och kantor Aronsson våldsgästade dig i din gamla lägenhet och sjöng denna för fulla halsar när du hade dambesök. Till en början såg du högst tvivlande ut, men sedan föll du in i kören och vi drog ut på en grandios skogsvandring. Det absolut roligaste var att du lämnade tjejen ensam i lägenheten. Med tanke på att hon aldrig hade hört låten måste det varit en sjukt surrealistisk upplevelse. In kliver två snubbar och skrålar på bruten norska och sedan försvinner du iväg med dessa två dårar.

HH: Haha! Det hade jag glömt! Fortfarande en av världens bästa låtar trots vissa turkhitsvarningar. Som basist i svartmetallsvängen får man en slags upprättelse när man hör skivan. Magi inte bara genom två riff utan genom två toner. Euronymous pratade om death metal-vokalister som förkylda hundar vilket sammanfaller med TULUS sångare Blodstrup, men han lyckas.

HP: En annan udda episod var när jag befann mig i Jörg från Folter Records lägenhet och översatte texten till engelska åt en lirare som skrev för fanzinet Gothic And Machines. Jag har för mig att han var från Turkiet och jag undrar nu såhär i efterhand vad han egentligen gjorde i Jörgs ungkarlslya.

2. HECATE ENTHRONED – ”Beneath a December twilight”.

HH: Oj. Jag och samma kamrat som fantiserade ihop heavy metal-bandet OVERRIDE ”skapade” även black metal-bandet REFERENDUM. Vi skrev ihop en fejkad biografi och mytologi kring bandet, och skrev även låtar till det. Likväl hade vi problem med att hitta riffet som skulle manifestera allt nämnda orkester handlade om . I ungefär samma veva spelades en video på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var HECATE ENTHRONEDs dunderhit ”Ode from a haunted wood”.  Maken till katastrofal video hade inte skådats (detta var månaderna innan ANCIENTs ”Lillith’s embrace” började varvas i samma kanal) och bandet gjordes till allmänt åtlöje. Strax efter detta fick jag av en slump samma bands nya skiva via ett promotionexemplar och där … ja, där fanns riffet vi sökt efter. Det ondaste riffet som någonsin skrivits inleder låt två på detta album. Man hör att det är tagning etthundrafyrtiotvå och trummisen har fått sin sista chans. Det går på rent hat, och han ”sätter” det. Magi skapas.

HP: Otippat val må jag säga. Hade de inte hetat HECATE ENTHRONED så hade jag möjligtvis kunnat uppskatta detta bättre. Lite väl brittiskt för min smak, jag är inte övertygad. Att de lyssnat på CRADLE OF FILTH är ju något som inte undgår någon. Tänk när sångare faktiskt kunde sjunga såhär och typ komma undan med det.

HH: Komma undan med det är ju en sanning med modifikation. Att de kallades för HECATE ENCLONED vet ju alla.

HP: Sant. Söta pianon för övrigt. Vad är det med mig och svepande syntar förresten? Jag har fan kronisk Cold Meat Industry-influensa.

HH: Du kan inte värja dig mot det här. Det här kom ju precis efter ”Dusk and her embrace”. Det här är skivan CRADLE aldrig släppte. Det är ju inte ens ett skämt, det här ÄR ju CRADLE OF FILTH.

HP: Ja, jag lyssnar ju tusen gånger hellre på detta än ”Cruelty and the beast”. Fast det säger egentligen ingenting. Mitt enda riktiga minne gällande dessa engelsmän, ja förutom videon då, var när jag som tonåring såg en snubbe med en T-shirt med bandets logotyp på. Jag undrar än idag vem fan det var.

HH: Cool story bro.

3. PEST – ”Lífit es dauðafærð”.

HP: Ja, nu är det jag som står för hitsen. Smaka på denna. En sjuk topp ett-låt. Synd att de inte är så här bra jämt. Detta har ju allt. Ljudet, riffen, atmosfären. Jag önskar jag skrivit låten själv. Greven hade varit stolt. Det var förresten du som introducerade mig för denna brakdänga.

HH: Fick den här av Gustav från WITHERSHIN. 2008 vill jag minnas att det här var ett nytt band. Då hade de väl hållit på i en evighet redan.

HP: Sångljudet. Alltså, sångljudet. Jo, de har hållit på ett tag, denna kom faktiskt redan 2004. Jag har ett par släpp före denna men detta är ju otvivelaktigt deras stora formtopp. Alltså lyssna på introriffet! Fatta produktionen!

HH: Hade jag upptäckt det här när jag var femton hade jag aldrig lyssnat på något annat. Jag tror jag var för gammal för att uppskatta detta fullt ut när jag fick den introducerad för mig.  Det här låter så svenskt som bara svensk black metal kan göra och det är inte något negativt. Får klara THRONE OF AHAZ-vibbar.

4. MYRKGRAV – ”De to spellemenn”.

HH: Ja, vad ska man säga?

HP: Här snackar vi one hit wonder. Deluxeversionen.

HH: Den här fick mig att helt vilja ge upp mina svenska gener och enkom fokusera på min norska hälft. På fullt allvar funderade jag på att ge upp mina dåvarande studier för att enbart läsa norsk historia. Sedan fick jag reda på att det här egentligen var en dansk låt.

HP: Jag kan inte acceptera att det finns någon sorts form av dansk smuts inblandad i denna fantastiska bit. Den här har man ju sjungit ett par gånger då man varit kraftigt salongsberusad med mindre lyckat resultat. MYRKGRAV, det är ett band som fattat att man kan ha samma riff och melodi genom en hel låt.

HH: Har inte Lars Jensen gjort sig märkvärdig och numera påstått att det här är en ”dålig låt” från hans sida?

HP: Jodå. Han säger sig inte ens lyssna på svartmetall längre. Vad är det med norrbaggar och att vara märkvärdig? Visste du förresten att ingen sett dig, Dark Forces-Lars och Lars Jensen samtidigt.

HH: Dark Forces-Lars, Lars Jensen …

HP: Mysteriet tätnar.

5. LORD BELIAL – ”Hymn of the ancient misanthropic spirit of the forest”.

HH: Den här titeln tar så lång tid att skriva. Egentligen vill jag ju inte prata om musiken utan mer om den rosa färgtonen i bookleten och dess tillhörande ”konstverk” till textillustrationer …

HP: Jag vill minnas att jag tyckte den var bättre, men jag har förvisso inte hört den på en evighet … SATYRICON-flöjten är dock fortfarande intakt. LORD BELIAL skröt över hur mycket de söp i studion. En del annat hade ju kunnat prioriteras … typ samspel mellan bas och trummor. En låt som tyvärr åldrats med obehag. Uttrycket ”desperata trummor” myntades ju i samband med den här skivan.

HH: Ja, det är inte riktigt med samma glöd jag lyssnar på den här och nu som i mitt pojkrum för femton år sedan. Men den har en viss pervers charm, det kan jag inte förneka.

HP: Alltså, den här låten är som en trailer. Allt ska med.

HH: Och allt kommer med.

HP: Och mer därtill.

RAGNAROK – ”En verden av stein”.

HP: Ja, sötare blir det knappast.

HH: Scream for me Finnåker! Mer hyfsad svartmetall än såhär får du inte för pengarna!

HP: Julmarknadssyntarna är legendariska. Jag rodnar samtidigt som jag innerst inne tycker att detta är bra.

HH: Du kan inte värja dig.

HP: INGEN kan värja sig. Vågar man bara släppa sargen är man körd.

HH: Hade du startat ett blackband 1997 var det exakt såhär du ville att det skulle låta.

HP: Jo, jag spelade i ett black metal-band 1997. Det lät inte alls såhär. Vi bråkade mest och spelade EGREGORI-covers. Vi hade ett eget riff och det lät farligt likt något från KATATONIAs ”Dance of december souls”. Needless to say så blev det inget med bandet. Vi kunde inte ens enas om ett bandnamn. Tveklöst den mest dysfunktionella orkester jag någonsin stått i en replokal med. Ett av mina finaste minnen var när en alkis hade brutit sig in i replokalen och skitit på golvet. En annan gång var det en annan alkis som brutit sig in men han valde att sova på soffan medan vi lirade/slogs.

HH: Vad är egentligen en värld av sten?

HP: Jag vet inte, men jag gillar titeln. Vad är en ”Arising realm”?

HH: Det ska jag berätta för dig. Det handlar givetvis om den infekterade konflikten rörande den azeriska-armenska enklaven Nagorno-Karabagh, belägen i södra Kaukasien. Redan 1987 hördes krav därifrån om mer långtgående självständighet …

HP: Snälla sluta.

HH: … och om en formell sammanslutning med den tidigare sovjetiska delrepubliken Armenien (ej att förväxlas med det äldre historiska området med samma namn) som med sin monofysitiska kristna religion …

HP: Mannen med utrikespolitikstourettes.

MELEK TAUS – “We unite”.

HP: Det enda bandet i världshistorien vars intro och outro är de bästa låtarna. Enligt bombsäkra uppgifter fick han kontrakt på Near Dark tack vare det här introt som även är med på demon. Något jag verkligen vill höra är fullängdaren som spelades in efter den här.

HH: Bildade vi inte ett helt band på det här introt?

HP: Jo, inte bara ett utan två.

HH: Underbara arbetslösa ungdom. Det var för övrigt i samma veva som kantor Aronsson hittade sin favoritsaft, BOBs päronsaft. Om AMORPHIS levde på Holy Records-Dannes plånbok levde Statoil Bergsgatan på oss under den här tiden. Nattliga mos-menyer med tillhörande svartmetalldiskussioner.

UNANIMATED – ”Life demise”.

HP: Att vara rytmgitarrist i UNANIMATED måste vara världens bästa jobb. Det är inte bara det att man lirar i ett grymt band, man behöver ju bara slå ut några väl valda ackord då som då och alla bara dyrkar. Man behöver ju inte direkt jobba ihjäl sig. Leadgitarristen däremot …

HH: Av alla riff jag önskar jag skrivit själv är nog detta topp ett.

HP: Synd att allt med UNANIMATED inte är såhär bra. Har du hört deras senaste de släppte bara för några år sedan?

HH: Jag visste inte ens att de hade släppt en ny. Där ser man. Är den bra?

HP: Jag vet faktiskt inte. Jag missade den fullkomligt, kom på det precis nu. Undrar hur många riff DISSECTION lånat från UNANIMATED? Främst ”Fire storm”-demon.

HH: Oj, det var en bra fråga. Varför skriver ingen sådana här riff längre?

HP: Tyska THULCANDRA försöker i alla fall.

HH: Jag blir så matt, att du bara orkar. Men hur det ens möjligt att skriva en såhär bra låt?

HP: Jag har ingen aning.

BLOODTHORN – ”Nightshadow”.

HP: Finns det en lista som BLOODTHORN är med och krigar på är det listan över de mest ocreddiga banden man kan lyssna på. Givetvis äger jag ALLT de någonsin släppt. Till och med spliten med AND OCEANS. Vad är det för fel på mig?

HH: Stopp och belägg. Var det inte de här killarna som skröt med att de hade Necrobutcher på bas på sin MAYHEM-cover?

HP: Ja, jo. Det är samma band. Men denna låt står jag typ för. Sötare svartmetall får man leta efter. Jag tror faktiskt att jag var den enda i hela världen som köpte ”In the shadow of your black wings” när den kom. Vill minnas att Close-Up gjorde stor sak över bandnamnet. Visst, det är kanske inte det bästa namnet, men det är ju mer axelryckande generiskt än skitdåligt.

HH: Mer serietidnings-black än såhär kan man ju fan inte skapa.

HP: Det är nog därför jag gillar låten. Jag menar, kom igen, hur kan man inte dras med i svängarna? Skillnaden mellan dig och mig är att jag äger en miljard olika bokutgåvor av Sagan Om Ringen och du äger ingen.

HH: Hahaha! Förvisso helt sant, men hur kommer det sig att både du och jag har en osund relation till diabetesframkallande black metal?

HP: Jag har alltid varit öppen med att jag är gammal rollspelsnörd. Vad dig anbelangar så lever du i förnekelse.

HH: Grejen är ju den att jag aldrig har spelat rollspel, men hur kommer det sig att du fastnade för just den här låten?

HP: Bra fråga. Vill minnas att jag tyckte den var bättre då det begav sig, men jag måste erkänna att jag fortfarande anser att det är en hejig bit. Svepande Casiosyntar, susande gitarrer, en text som gör att man rodnar, dubbla baskaggar, norskt. Ibland behöver man inte krångla till det.

HH: Vi säger väl så.

HP: Sade HECATE ENTHRONED-Heidenhammer.

HH: Vi säger väl så.

THYRFING – ”Hednaland” (Primärt den felmastrade VOD-versionen).

HP: Denna har ju allt. Det enda jag saknar är ett rejält ARCKANUM-eko på sången.

HH: Ja, allt är kanon på denna version förutom det råa ljudet som återfinns på VOD-samlingen. Det ljudet gjorde körerna betydligt mer rättvisa. Åh Gud, syntarna. Våra gamla projekt har ju hämtat en hel del från det här.

HP: Och med hämtat menar du givetvis att jag lärde mig riffen helt fel och gjorde på så sätt totalt nya riff. Det är så alla stora kompositörer jobbar.

HH: Någonstans sjunger Väänänen något om tro. Jag hoppas att det är deras tro till Amiga 500-syntarna.

HP: Snackar vi Amiga så är PARNASSUS stilbildaren, men det är ett helt annat kapitel.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Innan millennieskiftet var det stor hysteri här i världen. Folk trodde att datorerna skulle ta digitalt självmord samt att hela planeten mer eller mindre skulle sprängas i atomer. Nu blev det ju inte riktigt så. Vad jag själv minns den nyårsnatten när 1999 blev 2000 var att EUROPE spelade ”The final countdown” live och att det sändes på TV.

Wow.

Inga naturkatastrofer, inga datorer som spårade ur. Ingenting. Bara ett gäng gråhårsmän som tröskade sig igenom en gammal låt de var stora med på 80-talet.

Jag menar, kom igen. Ska vi låta frystorkade SABATON-cyborgar spela ”Carolus Rex” när det blir år 3000? Jag hoppas vi har mer uppfinningsrikedom då.

Vad vi inte visste då var att år 2000 var ett år då vi skulle få en chock som vi faktiskt inte hämtat oss från än idag. 2000 var nämligen året då det gamla Gnesta-bandet DISPATCHED fick släppa en skiva på Music For Nations. ”Motherwar” hette spektaklet och lustigt nog finner vi där en cover på just ”The final countdown”. En slump? Knappast. I samtliga svenska musikmagasin ojade sig redaktionen över det faktum att DISPATCHED plockats upp av en riktigt stor etikett. Nu förstår jag att det finns en hel del ynglingar ute i läsekretsen som inte alls begriper varför detta skulle vara så häpnadsväckande. Till er har jag bara en sak att säga: ni har INTE hört DISPATCHEDs demo ”Into the external” från 1992. Denna demo är så klassisk att även om man aldrig har hört den, som i mitt fall, så har man hört OM den och det räcker. Ingen, absolut INGEN hade kunnat förutspå att DISPATCHED skulle kamma hem ett skivkontrakt med Music For Nations trots att demon släpptes åtta år före fullängdaren. Så stort intryck lämnade ”Into the external” efter sig. Fatta allvaret.

Kallduschen var i alla fall monumental. Till DISPATCHEDs försvar bör dock tilläggas att ”Motherwar” inte alls är så avgrundslikt urusel som folk vill få det till. Ni som inte tror mig kan ju köpa den på Tradera för tio kronor. I samma veva kan ni ju köpa ett par hundra exemplar av A MIND CONFUSEDs skiva ”Anarchos”, DENATAs ”Deathtrain” och INTO THE SUNLESS MERIDIANs självbetitlade debut. Jag är så förbannat trött på att se de skitskivorna varje gång jag spanar in musikutbudet på Tradera så gör oss alla en tjänst och köp dem så vi slipper se eländet.

”Into the external” är den sista pusselbiten i den oheliga treenighet som jag sökt efter med ljus och lykta i så många år. Först ut var VITHATTEN. Sedan kom OVERDETH. Avslutningsvis har vi DISPATCHED. Cirkeln är sluten. Jag skakar medan jag skriver detta och jag vill redan nu sända ut ett stort tack till Brorsson från ABLAZE MY SORROW som skickade mig denna mörkrets juvel. I mina hörlurar ljuder nu musik jag trängtat efter att få höra. Nu ska jag gå till botten med om ”Into the external” är så underbart hängig som alla säger att den är.

Här är mina första intryck.

1.”Intro”.

Åh, kassettknaster. Ljuvligt. Musik gör sig alltid bäst på kassett. Plötsligt gör en rymdsynt entré och jag avnjuter några slumpmässigt slagna toner som i bästa fall kan kallas melodi. Jag saknar syntar som faktiskt låter såhär numera. Tänk er valfri rutten rymdrulle från 80-talet typ Space Mutiny och ni förstår vad jag menar.

2. ”Ruined minds”.

Nu bär det iväg. En otajt kagge dunkar medan gitarr och bas tävlar om vem som kan missa kaggeslagen mest. En monumentalt släpande rockskolefyrtakt tar vid med katastrofal följd. Sedan höjs plötsligt tempot och jag håller krampaktigt tag i soffan för att inte flyga i bitar.

Då kommer sången.

Ni vet när man är för ung eller helt enkelt bara har för ljus röst för att egentligen sjunga döds men försöker kompensera detta genom att forma munnen ännu mer som ett ”O”. Så låter det. Musikaliskt liknar det ingenting. Jag måste säga att det är hyfsat originellt. Synd bara att det inte är speciellt bra. Låten tar slut innan den börjar.

3. ”Demoniac of cannibalism”.

Tung titel. Esoteriskt plockande på gitarren. Lite DSBM-doftande. Skulle man kunna säga att DISPATCHED är proto-DSBM? Basen hänger på så gott den kan och det går skitdåligt. Vad gör då batteristen? Jo, han försöker få rätsida på mardrömmen genom att hamra på ridecymbalen. Sedan bär det iväg. Grovkornigt riffande och usel sång. Betydligt bättre än första låten dock. Hela kompositionen draperas i en slöja av hopplöshet och ungdomlig inkompetens. Jag njuter i fulla drag ända tills slutet på låten då trummisen gör ett svanhopp in i trummorna och jag brister ut i ett spontant asgarv.

4. “Hang you in the tongue”.

Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Jag tror att DISPATCHED har hittat en vinnande formel. Fyrtakten tar vid och det är faktiskt en sak som slår mig. Hade grabbarna haft corpse paint och skrikit istället för att ha growlat skulle detta varit en sådan där klassisk svartmetalldemo folk betalar skyhöga summor för på Ebay. Det är en minst sagt konstig värld vi lever i. Om killarna nu spelat black metal hade de exempelvis slagit GORGOROTHs ”A sorcery written in blood” på fingrarna. Inte för att det egentligen säger någonting, men ändå. Nu valde emellertid DISPATCHED att spela death metal, vilket var ett oklokt val. “Hang you in the tongue” är en inte alls så tokig bit bara man bortser från sången, lingonplockarsolona och att låthelvetet har fler stopp än OPETHs legendariskt överskattade platta ”Orchid”.

5. “Dispatched into external”.

Titelspåret. Esoterisk gitarrmelodi, otajt bas, en ensam kagge som släpar. Rockskolefyrtakt. Utsiktslösa sånginsatser. Ja, några överraskningar blev det inte precis. Pluspoäng ska delas ut för användandet av eko på sången. Låten avslutas med att trummisen helt utan rimlig anledning hamrar så snabbt och hårt på allt som kommer i hans väg. Det oväntade tordönet medför att min kropp för en kort stund leviterar i vild panik medan jag försöker klösa av mig hörlurarna. Jag avskyr så kallade ”jumpscares” i filmer då det är ett billigt sätt att skrämma folk på genom att helt enkelt brassa iväg höga och oväntade ljud. Detta är andra gången jag är med om det när jag lyssnar på musik. Den första gången var när jag som yngling körde ULVERS ”Bergtatt” på styv kuling i hörlurarna och fick lära känna åskknallen. Ni som hört plattan förstår vad jag menar.

6. “Outro”.

En övergiven bas ljuder samtidigt som en allvarlig och lätt förkyld pojkröst säger ”The endless dead is everywhere”. Jag tror det är det han säger i alla fall. Sedan tar ett piano vid och spelar en käck melodi. Sedan blir allt bara tyst.

Ja, det var ju inte VITHATTEN-klass precis. Kan det vara jag som lyssnat på alldeles för mycket skrot genom åren så jag blivit sinnessjuk eller var denna demo inte alls så dålig som det sägs? Svårt att säga, men jag har då hört betydligt sämre. DISPATCHED har ju typ riff och låtar och jämför man med exempelvis SATANIC DESTROYER, DIABOLICAL BEAUTY och TROLLUCIFER är ”Into the external” rena mästerverket. Kan det ha varit så att dödsscenen anno 1992 var så bortskämd med bra musik att detta sågs som extremt dåligt? Skrämmande tanke. Hade ”Into the external” släppts idag och killarna haft liksmink skulle de haft ett skivkontrakt snabbare än någon kan säga ”trombocytaggregation”. Om det finns någon där ute i läsekretsen som var med i dödsscenen runt denna tidpunkt och dessutom hörde DISPATCHED när det begav sig så får ni hemskt gärna höra av er i kommentarsfältet. Detta vill jag gå till botten med. Så dålig är den ju inte. Eller?

Demon finns tyvärr inte på Youtube eller liknande, däremot äger jag en fiffig manick som kan konvertera kassetter till digitalt format. Jag ska göra mitt bästa för att hinna med att lägga upp hela demon så ni kan lyssna på den så fort som möjligt.

Detta måste ni bara höra.

På återseende.

Förresten, vad menas egentligen med ordet ”dispatched”? Är det när man i vredesmod river av någons tygmärke från deras jeansjacka? Ponera att jag kliver fram till en överförfriskad tysk kretin som bär jeansväst och boots och sliter av hans enorma TWISTED SISTER-ryggmärke. Har han då blivit ”dispatched”?

Nu bör jag nog lägga mig ner en stund.

/Hatpastorn

Något som gör mig genuint oroad är att den yngre generationen svartmetallkrigare går omkring och tror att Frankrike är ett föregångsland när det kommer till black metal. Visst, Frankrike har gjort en enorm resa det senaste decenniet med band som exempelvis DEATHSPELL OMEGA, men backar vi tillbaka till 90-talet var grodätarnas scen en fruktansvärd historia.

Medan Norge hävde ur sig klassiker efter klassiker efter klassiker pysslade fransmännen mest med tomma hot och liksminksnazism. Sedan hände något. Norrmännen blev bekväma, växte upp. Blev märkvärdiga och tappade gnistan. Fransoserna däremot insåg att de inte skulle kunna komma någonvart på att spela valhänta versioner av låtar norrmännen redan spelat in och utvecklade istället sin egen stil. Resultatet blev smått fantastiskt. Däremot får vi aldrig glömma hur usel den gamla franska scenen var.

Vi får aldrig glömma.

Även om det numera finns stora mängder fantastisk musik från landet där alla bär basker och har en baguette under armen så närmar jag mig all ny musik därifrån med största försiktighet. När jag skrev min DSBM-special nämnde jag som hastigast ett band vid namn NOCTURNAL DEPRESSION. Det är en orkester som gör mig oheligt förbannad. De summerar inte bara allt som var fel med den gamla franska scenen utan de summerar även allt som är fel med DSBM-scenen. Två spyflugor i samma smäll. De saknar kompetens. De saknar självinsikt. De saknar egentligen allt.

Likt förbannat hyllas de som gudar.

Spana in recensionerna/hyllningarna på metal-archives eller kommentarsfälten på Youtube där deras videoklipp ligger. Ni kommer att bli mörkrädda över hur många fullkomligt hjärndöda och lättduperade människor det finns här i världen.  Alla med någon sorts form av rudimentär intelligens begriper att detta är smörja, varför anses då NOCTURNAL DEPRESSION vara det bästa som hänt svartmetallen sedan Greven lade bas på ”De mysteriis dom Sathanas”? Det finns två svar på den frågan. Det första är att det finns gott om dårar. Det andra är att eftersom Frankrike gjort en sådan sanslös resa på senare år tror kidsen att allt som är franskt är synonymt med fantastisk musik. Det är därför vi aldrig får glömma.

Vi får aldrig glömma.

NOCTURNAL DEPRESSIONs största hit är en bit vid namn ”Nostalgia”. Tänk er om METALLICA varit fransmän, saknat all sorts form av talang och satsat på DSBM istället för thrash. EXAKT så låter det. Tror ni mig inte? Tja, kolla in det här liveklippet så får ni höra själva.

Att videon har tvåhundratusen visningar och att alla hyllar möget till skyarna är bortom mitt förstånd. Världen har blivit biten av en rabiessmittad hund och blivit galen. Det finns dock en cool detalj med eländet och det är att en av gitarristerna lider av ectrodactyli, det vill säga att fingrarna vuxit ihop så det ser ut som en hummerklo. Givetvis var det någon mindre lyckad individ i kommentarsfältet som trodde att han tejpat fast grisklövar på armarna i sann SILENCER-anda. Man tar sig för pannan. En sak som bör tilläggas är att liveversionen är ljusår bättre än den som är släppt på skiva så ni som tror att jag överdriver när jag säger att NOCTURNAL DEPRESSION är helt hopplösa kan avvakta tills jag lägger fram bevismaterial nummer två.

Vi backar tillbaka till 2006 när gruppen släppte ”Fragments of a broken past”. Ett album som har ett snittbetyg på åttioåtta procent på metal-archives. Denna skiva är sprängfylld av den mest oinspirerade och amatörmässiga svartmetallen ni kan tänka er, men den har en extra detalj som gör att den sällar sig på min mentala topplista över det sämsta jag någonsin hört. Ni som följt denna Likpredikan ett tag vet att jag utsatt mig för en hel del tok och när jag säger att något tillhör det sämsta, då menar jag det verkligen. På ”Fragments of a broken past” finns en låt betitlad ”Suicidal metal anthems”.

Våga inte klicka bort den här sidan nu. Nu ska ni läsa och lyssna till punkt. Detta är otroligt viktigt. Vi får aldrig glömma. Kom ihåg det.

Att musikgrupper gör usla versioner av kända låtar är inget ovanligt. Något som är mindre vanligt är dock när ett band bakar in inte mindre än FEM låtar i samma bit och slaktar dem samtliga på ett sätt som saknar motstycke. Likt förbannat tycker folk att detta är det bästa de hört i hela sitt liv och de begriper inte ens att det är fem covers som avhandlas utan de tror att detta är en originalprodukt av NOCTURNAL DEPRESSION.

Ibland blir jag bara så förbannat trött.

Mellan 0:00 och 3:30 tolkar de MY DYING BRIDEs”My wine in silence” från”Songs of darkness, words of light”. Ett i mitt tycke udda låtval då plattan de tagit låten ifrån är släppt 2004 och får på så sätt räknas som en ny skiva. MY DYING BRIDE kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta då deras tidiga alster är något jag lyssnat på oändligt många gånger. Att höra ett gäng trenddeppiga fransmän framföra något ur deras katalog med legendariskt ostämda instrument och svårt utbredd nonchalans gör mig deprimerad på riktigt. Hade de våldfört sig på något från ”Turn loose the swans” eller ”The angel and the dark river” hade jag kollapsat. Nu nöjer jag mig med en svårtartad migrän och ett lättare fall av näsblod.

Mellan 3:31 och 5:22 höjer NOCTURNAL DEPRESSION ribban rejält. Här bjuder de på en sann dagcenterversion av KATATONIAs opus ”Without God”. Detta gör riktigt ont att lyssna på. Jag avgudar KATATONIA, ja förutom ”For funerals to come” då men den har jag redan avhandlat för tre år sedan, men vad i hela helvetet har grabbarna gjort för att förtjäna detta öde? Jag har hört många risiga covers på ”Without God”, men denna tar priset. Lyssna på den.

LYSSNA PÅ DEN!

Jag lovar och svär på allt som är oheligt att jag aldrig någonsin mer kommer att hacka på Renkses trumspel på ”Dance of december souls”. NOCTURNAL DEPRESSION vässar kniven och placerar den i ryggen på min barndom. Tack för den. Man blir alldeles full i skratt för nu tror man att det inte kan bli värre.

Det blir det.

Mellan 5:23 och 7:51 har NOCTURNAL DEPRESSION mage att våldta BURZUMs legendariska helveteshymn ”Erblicket die töchter des firmaments” från ”Filosofem”. Ett album som i sammanhanget har lägre snittbetyg än NOCTURNAL DEPRESSIONs ”Fragments of a broken past” på metal-archives. Det enda jag känner är ett svart, bottenlöst hat. Det finns inget som ord kan beskriva. Allt känns bara förlorat.

Mellan 7:52 och 9:53 är det dags för GORGOROTHs ”Bergtollets hevn” att få sig en rejäl omgång. Efter NOCTURNAL DEPRESSIONs tolkningar av MY DYING BRIDE, KATATONIA och BURZUM är det svårt att kunna uppfatta någonting alls längre. Allting är som ett töcken. Jag orkar inte mer. Allt är dött.

”Suicidal metal anthems” avslutas med en variant av NARGAROTHs ”Herbstleyd”. Självklart. Fucking jävla NARGAROTH, vad annat hade man väntat sig? Även om jag aldrig varit någon förespråkare av Kanwulfs tonkonst så tycker jag att inte ens han förtjänar ett sådant här grymt öde och då har jag ändå bevittnat ett av NARGAROTHs absolut sämsta gig någonsin.

Förstår ni nu varför vi aldrig får glömma?

På återseende.

/Hatpastorn

Artistnamn, kodnamn, magiska namn. Kärt barn har många … ja, namn. När det kommer till svartmetallen har jag alltid förespråkat att artisterna ska ha kodnamn. På detta vis spär man på mystiken och atmosfären och kombineras detta med lite hejig corpse paint och en granskog är ju saken biff. Artistnamn och liksmink. Så svårt ska det väl inte vara, eller?

Det finns två saker som kan störa mig något helt grönjävligt och det är när någon eller några i bandet vägrar använda a) corpse paint b) artistnamn när de andra medlemmarna gör det. Tyskarna har mycket svårt att fatta detta och som tydliga exempel kan jag nämna både ENDSTILLE, EMINENZ och DESASTER där några har liksmink och andra inte. Det ser fan inte klokt ut. Antingen ska alla ha det eller så ska ingen ha det. Man kan inte äta moderkakan och ändå ha den kvar som ordspråket säger. Det andra irritationsmomentet är när några har artistnamn och andra inte. Detta var betydligt vanligare på 90-talet, men fenomenet lever ändå kvar. Förr i världen var det inte alls ovanligt att vi hade Sauron på gitarr, Astaroth på bas och sång, Joppe på leadgitarr och Fimpen på trummor. Man ville bara skrika. Om vi tar ett ganska aktuellt exempel har vi svenska MÖRKER där vi har Ascaroth på sång, Grimner på stränginstrument och Larssa med två s på synt. Detta för mig tillbaka till min urgamla konklusion att om det är några som ska tjura med liksmink och artistnamn är det syntare i allmänhet och trummisar i synnerhet. Här är det viktigt att de andra medlemmarna slår näven i bordet och ryter i.

Nu kanske ni vaggas in i en falsk säkerhet och tror att om samtliga har artistnamn så finns det ingen anledning till oro.

Tjena.

Även om nu alla har kodnamn så finns det alltid de som väljer att döpa sig till något riktigt korkat eller märkligt. Vanligtvis är det trummisarna som väljer det sämsta namnen. Då som då dyker det även upp rena språkförbistringar som gör att ett magiskt namn som låter maffigt på hemmaplan kanske låter helt absurt i andra länder. Detta kan ju kanske inte alltid hjälpas, men lite kul är det dock att gitarristen i polska TAKER heter Fis och att strängmaestron i colombianska VALFAR kallar sig Mongo. Sedan har vi ju alltid Kasper Kass från STARRATS men han är ju dansk och räknas inte. Ponera att ni är ute efter en ny basist, jag tror knappast att ni utbrister i ett ”Jamen, han Kasper Kass, han lär ju vara kanon”. En annan höjdare på samma tema var när Jens från NAGLFAR fick frågan vad hans artistnamn Jens Rydén betydde.

Vissa namn fungerar, andra inte. Vad är det då som gör skillnaden? Det ska vi försöka reda ut då dessa frågor är något som stötts och blötts i Förintelseförsamlingen i decennier. Följande diskussion är hämtad från verkliga livet:

Dr Panzram: Shit, DAGON från Venezuela har fan Cthulhu på bas!
Hatpastorn: Haha! Ja, jag vill gärna se hur det ser ut när de repar. Ingen lär ju våga säga emot honom.
Heidenhammer: Jo, fast när det kommer till dumhet är det inget som klår trummisen i BISHOP OF HEXEN. Professor Van Helsing.
Hatpastorn: Han lär ju knappast starta ett band tillsammans med den iranska tjommen från COLD CRY.
Heidenhammer: Vågar jag ens fråga vad han heter?
Hatpastorn: Count Dracula.

Hur kommer det sig då att man skriker rätt ut när någon kallar sig för Cthulhu men bara rycker på axlarna när någon kallar sig Astaroth? Rent teoretiskt borde ju bägge funka. Sist jag och Heidenhammer diskuterade detta så kom vi fram till följande: vet man hur monstret/demonen ser ut och den bilden blir helt bisarr om man stoppar in den i en vardagssituation så fungerar det inte. Säger någon Cthulhu ser man framför sig ett gigantiskt bläckfiskmonster med vaga humanoida drag. Tänker man sig den entiteten banka skinn i ett hopplöst band så finns det en hundraprocentig chans att man drar på smilbanden då det bara blir för absurt. Säger någon däremot Astaroth, Asmodeus, Abigor eller någon annan demon blir själva sinnesbilden mer abstrakt. Även om dessa finns avbildade så har de oftast rätt mänskliga drag och det känns inte alls lika orealistiskt att någon av dem skulle spela i ett band. Eller jo, det är ju fullkomligt jävla orealistiskt om man ser på det med nyktra ögon men nu snackar vi black metal och då gäller helt andra regler. Ni fattar vad jag menar.

Jämför dessa två bilder. Vem känns mest rimlig att tröska bas i något gudsförgätet band?

Exakt, den nakna liraren med kungakrona och lockigt hår som antastar en fjällig hyena. Astaroth – Cthulhu. Ett – Noll.

För att undvika missförstånd är det alltid bäst att döpa sig till en känsla, ett objekt eller en handling. Observera att självinsikten bör vara påkopplad. Hat, Kyla och Mörker är helt OK. Grinig, Frusen och Rädd är inte OK. Ni fattar poängen. En helgardering man kan göra om detta känns för krångligt är att hitta på ett helt eget namn och här är det fantastiskt viktigt att självinsiktsknappen är intryckt till max för annars blir det bara tokigt. Döper man sig till Lord Alghazantharius Dunkelwinds eller Udo Dirkschneider kommer man med största sannolikhet dra åt sig fel sorts uppmärksamhet.

En annan sak som är irriterande likt ett myggbett på skinkan är när etablerade artister byter artistnamn stup i kvarten. Här är Garm ett kanonexempel. Garm är i grund och botten ett bra kodnamn, men när han började kallas sig för Trickster G Rex, G Wolf, Fiery G Maelstrom, Garm Backbone och G Playa ville jag bara gråta. Inte ens P Diddy har varit så omständlig. Om man håller sig inom rimliga gränser är det helt OK att heta olika saker i olika projekt. Det är när saker och ting dras till sin spets som man blir helt matt. Korten på bordet, vem skrek INTE rätt ut när Garm på fullaste allvar började kalla sig Trickster G Rex. Tänk er om Greven skulle döpa om sig till G Force Mark 1 eller om sångaren i AND OCEANS helt plötsligt skulle ändra sitt namn till K-2T4-S. Visst hade det varit dumt. För protokollet bör dock nämnas att näktergalen i AND OCEANS de facto kallade sig för K-2T4-S och ska vi diskutera namnen som förekommit i just det bandet blir vi kvar här hela kvällen.

För länge sedan så listade vi i Förintelseförsamlingen upp de sämsta bandnamnen vi visste. Ni i läsekretsen bidrog även ni med många fina förslag. Tiden har kommit att lista de sämsta artistnamnen. Ni är alla inbjudna.

På återseende.

/Hatpastorn