Hatpastorns likpredikan

Med tanke på att vi rent årstidsmässigt befinner oss runt Walpurgisnacht så vore det väl rimligt att bestämma vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT.

Vi börjar med tyska VALBORG, eller VALBORV som de heter om man får tro deras skitfula logotyp. Dessa sammanbitna grabbar spelar någon sorts form av märkvärdig slö döds/black och har gjort så sedan 2002. Jag har sett namnet några gånger men aldrig tagit mig för att lyssna på dem på allvar. Inte alls fy skam, men väldigt tyskt. Tänk er TRIPTYKON blandat med SECRETS OF THE MOON och ta bort en hel del av kompetensen så har ni VALBORG i ett nötskal. Deras senaste giv, ”Nekrodepression”, låter exakt som ni tror den gör. Gillar man den här typen av musik så rekommenderar jag en närmare titt på framförallt deras senare alster. Personligen blir det lite väl mycket onödig disharmoni och fula trummor för min smak. Kortare sessioner bjuder dock på en mörk och obskyr atmosfär.

Vi stannar kvar i Tyskland och kollar vad WALPURGISNACHT pysslar med. Denna duo bestående av Mortynoth och Zargonath drog igång 1996, släppte en split och två demos kort därefter och lade sedan ner skiten runt millennieskiftet. Rent musikaliskt handlar det primärt om teutonisk dark ambient av sötaste sort i rakt nedåtstigande led från legendariska WEREWOLF SONATA. Jag bjuder på ”Pestreigen” från sista demon ”Die biomechanische kriegsmaschine” så förstår ni vad jag pratar om.

Jag ska bekänna en sak. Det är något med dylik musik som väcker något inom mig. Det kan vara minnet från tiden man som tonåring satt framför Fasttracker och skapade stor konst. Åh, denna ljuva ungdom. Att skapa dark ambient i CuBase har inte alls samma tjusning. Sist jag plockade fram synten kopplade jag den rätt in i ljudinspelaren och spelade in allt live. Det lät EXAKT såhär.

Vi tar en låt till. Denna gång från ”Monumental black art”-demon.

WALPURGISNACHT har något visst. Kombinationen svävande ljudlandskap och det tyska språket har gjort att dessa gamla demos gått varma på senaste. Stålmannen har sin kryptonit, själv blir jag knäsvag av sunkig dark ambient. Behöver jag ens säga att Cold Meat Industry levde gott på min plånbok då det begav sig? Uff.

Holländska WALPURGISNACHT är ett gäng gryniga gamla gubbar om man får tro bandfotot. För en nanosekund trodde jag att de slaskat på med ett hakkors i logon, men det var tydligen fel. Enligt uppgift har de också hållit på sedan 1996, men med tanke på att första demon kom 2003 så låter det som en grym efterhandkonstruktion. Tjejer ljuger om sin ålder så de blir yngre, black metal-band ljuger om sin ålder så de blir äldre. Det är en konstig värld vi lever i. Holländska WALPURGISNACHT är ett typiskt band man tror är bra men vid närmare undersökning så är de mest sådär härligt holländskt mediokra som bara holländska band kan vara. Vi minns ju alla LIAR OF GOLGOTHA, gudarna av medelmåttig black metal.

Förstår ni vad jag menar? Man tror de är bra, men ju längre man lyssnar desto snabbare rämnar illusionen. Ska korten på bordet så vet jag inte hur många hundra plattor jag äger som låter exakt såhär. Det gör mig både glad och deprimerad på samma gång. Uff.

Fast å andra sidan. Jämför man holländska WALPURGISNACHT med den amerikanska dagsländan WALPURGISNACHT så är holländarna rena rama IRON MAIDEN. Tycker ni att logotypen känns bekant? Jo, förutom att den är lite på sniskan så har den vissa likheter med tyska WALPURGISNACHT. Tycker ni att jag överanvänder ordet WALPURGISNACHT? Vänta bara.

Amerikanska WALPURGISNACHT bestod av Sage Johnson från bland annat MASTER, Sammy Pierre Duet från CROWBAR och urtrista GOATHWHORE samt Paul Speckmann från alla band. Är det en sak man vet så är det att det är väldigt få av herr Speckmanns orkestrar som är det bästa man hört i hela sitt liv. En gång i världen var undertecknad på en turné där Paul Speckmann var merchsnubbe. Han gillade att prata högt och länge om sin egen förträfflighet. Att han körde KRABATHOR i botten var emellertid något han inte ville diskutera.

WALPURGISNACHT släppte en livedemo 1997 proppfylld av oinspirerad döds med försök till black metal-inslag. Ingen kunde ha brytt sig mindre.

Sist ut är portugisiska WALPURGIS NACHT, observera den magiska särskrivningen. I deras fall blev det en ynka demo från 2002 betitlad ”Dramas, fields and fiends”. En bedrövlig titel. Jag har inte den blekaste aning om hur denna demo låter, men eftersom två av låtarna återkom i nyinspelade versioner på deras senare projekt HORDES OF YOREs debutalster ”Of splendour and ruin” kan man ana sig till hur det lät.

Holländskt mediokert.

Om vi då ska kröna vinnaren i vilket WALPURGISNACHT som är mest WALPURGISNACHT så faller min röst på det tyska dark ambient-bandet. Herregud, det hade kunnat vara jag som spelat in möget. Det kanske är dags att damma av synten och skoltyskan och skapa sann fjällmagi.

På återseende.

/Hatpastorn

This entry was posted on 1 maj, 2013 at 3:19 e m and is filed under Hatpastorn botaniserar.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.