Vi bjuder även på en stillbild på denna skönhet.
/Förintelseförsamlingen
Arkiv för april, 2012
Titanernas kamp.
Posted in Uncategorized on 8 april, 2012 by hatpastornEtt av livets stora samtalsämnen är varför det ständigt saknas vettiga arvtagare till forna tiders hjältar. Varför finns det exempelvis inga nya sångare som är i klass med Ronnie James Dio eller Bruce Dickinson? Nu är förvisso Bruce Dickinson inte riktigt klar med att vara Bruce Dickinson, men ni fattar vad jag menar. Om man är pessimistiskt lagd skulle man kunna häva ur sig att allt var bättre förr. Det finns emellertid hopp, eller vad man nu kan kalla det. När det gäller återväxten av kvinnliga svartmetallmusikanter av den lite mer bisarra sorten finns det en hel del att hämta. Vivian Black, Belita Adair och Lillith med två ”l” kan pusta ut. Framtiden är tryggad.
Idag ska vi stifta bekantskap med två nya stjärnskott. Possessed Demoness från ANGUISHED och Evil Lucifera från finurligt betitlade EVIL LUCIFERA. Finland möter Italien i en hård kamp om vem som ska axla denna oheliga trios mantel.
Rond ett. Skivomslag.
Ett tilltalande albumkonvolut är aldrig fy skam, men vilken av dessa två kombattanter, eller combat-tanter om man så vill, är det egentligen som lyckats bäst? Vi börjar med Possessed Demoness, som jag fortsättningsvis kommer att kalla PD då jag vill skona bokstaven ”s” på mitt arma tangentbord.
Ett blekt arsle och en begynnande kobenthet är vad man får kastat i ansiktet när man slänger ett gult getöga på detta omslag. Jag äger faktiskt denna platta i fysiskt format, men till mitt försvar kan jag säga att jag fick den för recension. Skivtiteln är lite småkul, man lär bli hyfsat ”Cold” om man springer omkring i det finska urmörkret iklädd endast stringtrosor och kängor. Undertecknad har sett vackrare omslag, men det kunde ha varit värre. Pluspoäng för det simplistiska tänket. En röv i mörkret liksom. Ass pimeässä.
Evil Lucifera gör sitt bästa för att toppa detta genom att visa ändalykten framför en gigantisk gödselstack där fåglar cirkulerar i hotfullt majestät. Pluspoäng för originalitet! Tyvärr får jag lite väl stora Invasion Records-vibbar av detta konstverk och denna rond går till PD. Svartvita skivomslag är aldrig fel. Glöm aldrig det gott folk. Glöm aldrig det.
Rond två. Promofotografier.
PD knäböjer på en finsk gråsten och räcker åt tungan åt himlen. Esoteriskt. Notera hennes tatuering på armen där hon tatuerat in en bild på sig själv där hon iförd full corpsepaint även där räcker ut tungan. Fiffigt. Klädseln ser noll procent bekväm ut vilket är industristandard när det handlar om adekvat svartmetallkostymering. I likhet med hennes skivomslag är fotografiet inte bra, men det hade som sagt kunnat vara sju resor värre…
… och sju resor värre blev det. En näslös italienska med spännande ögonbryn i årtusendets minst trovärdiga Photoshopkreation är vad allas vår Evil Lucifera kontrar med. Jag är mållös. Rond två går till PD. Det finska folket jublar.
Rond tre. Det rent musikaliska.
När PD skrev och spelade in albumet ”Cold” var grundidén inte alls tokig. Simplistisk black metal i den gamla skolan med stundtals medryckande melodier. Vi har hört det tusen gånger förr, men det behöver inte alls vara något negativt. Det stora problemet är sången och den är det gott om. Vill ni höra hur det låter när en byxlös finländska imiterar Dani från CRADLE OF FILTH i fyrtio minuter är ”Cold” världshistoriens bästa platta.
Evil Lucifera anser att primitiv svartmetall är trams och bejakar istället sitt hemlands kulturarv. Landet som gav oss RHAPSODY, LABYRINTH och WONDERLAND. Det är inte direkt ont om syntar och pompösa arrangemang när fröken Evil kacklar fram sin ologiskt arrangerade black metal. Till hennes försvar så sjunger hon betydligt bättre än sin finska kollega. Jag antar att om man gillar band som ANOREXIA NERVOSA så borde man gilla det här med. Personligen vet jag inte riktigt vad som är värst så denna rond blir oavgjord och inga poäng delas ut.
Rond fyra. Musikvideoduellen.
PD har såvitt jag vet inte gjort någon musikvideo med sitt projekt ANGUISHED och det kan vi väl vara glada över. Evil Lucifera var dock helt oblyg när hon gav sig ut på promenad i den italienska naturen tillsammans med en videokamera från sent 80-tal. Vill ni svimma av förvåning kan ni ju kolla in kommentarerna på hennes Youtube-video. 498 gillar, 2 gillar inte och lovorden i kommentarsfältet går inte av för hackor. Är det jag eller har hela världen blivit komplett jävla galen? Denna video är usel och hennes läppsynk är i paritet med hennes Photoshopkunskaper. Under all kritik. Själva låten då? Usel. Ronden går dock till Evil Lucifera och ställningen är 2-1 till PD.
Vinnare av tävlingen är då Possessed Demoness så det är alltså Evil Lucifera som i logikens namn får axla Vivian Blacks, Belita Adairs och Lilliths mantel. Stort grattis till Finland som kom undan med en hårsmån denna gång. Avslutningsvis ramlade jag över en rätt festlig sak när jag forskade om Evil Lucifera. Innan hon gick solo så lirade hon i ett bedrövligt band vid namn SEDUCENT EVIL. Jag vet att det blivit lite väl många bandfotoanalyser på senaste, men den här kan jag inte låta bli att kommentera.
Till vänster har vi ett stycke livs levande ”lörvpöse” som Stånk-Tommy skulle ha uttryckt det. Vad många däremot inte vet är att han dessutom är italiensk stormästare i tyg. Bakom honom står en Team Jacob-anhängare och luftrunkar samtidigt som han försöker hålla balansen efter att i berått mod klättrat upp på en italiensk dynghög för att dölja att han är lång som en äggkartong. I mitten finner vi fröken Evil i åtsmitande skinnkjol som med armarna måttar hur mycket den här fotoidén suger. Italiens längsta man då? Jo, han finns mycket riktigt representerad i form av titanen med elefantben som med mystisk kroppshållning stövlar in från höger och ser genuint sur ut. Sist men minst har vi en käck filur med legofrisyr och ärtig gitarr. En brokig skara människor.
Det finns en liten risk att nästa inlägg kan dröja ett tag då jag ska upp till Mensträsk och rasera telefonstolpar. Internetkulturen kan bli lidande. Jag ska dock göra mitt bästa för att hålla sidan uppdaterad.
Mensträsk. Topp ett världens mest genomtänkta ortsnamn.
På återseende.
/Hatpastorn
Att fira Jesu död.
Posted in Uncategorized on 6 april, 2012 by hatpastornDå det var skärtorsdag igår hade det varit rimligt att under ordvitsarnas oheliga fana panga upp ännu en artikel om den minst sagt märkliga DSBM-scenen. Jag funderade även på att skriva om gången då MAYHEM beställt nya t-shirts och de visade sig vara chockrosa istället för läckert röda. Skär-torsdag. Hänger ni med? Till slut bestämde jag mig för en helt annan sak.
Minns ni Vivian Black, Belita Adair (SATANIC CORPSE) och/eller Lillilth med två ”l” från LULLABY? Denna förtappade trio har på senare tid fått sällskap av en ny ung generation och det var dem jag tänkte göra er bekanta med under rubriken ”Stjärt-torsdag”.
Tyvärr blev detta Göteborgsinfekterade tänk till och med för mycket för mig så ni får avvakta några dagar innan ni får stifta gemenskap med dessa donnor. Under tiden hade vi i Förintelseförsamlingen tänkt bjuda på något helt annat.
Vad är väl en påskhelg utan en trevlig liten matinéfilm man kan kura ihop sig i soffan och kika på medan magen är i totalt uppror efter en diet bestående av kokta ägg, vedervärdigt snask och besk marsipan?
Fira Jesu död. Här kommer Likpredikanten.
/Hatpastorn
War metal och vikten av det visuella
Posted in Gästbloggare. on 3 april, 2012 by hatpastornFörintelseförsamlingen söker alltid med ljus och lykta efter begåvade gästskribenter som kan lätta på den enorma, nåja, arbetsbördan. Det är med illa dold stolthet som jag nu presenterar ett gästinlägg av den enigmatiske Hand Of Doom och vi kan bara be till de mörka gudarna att han återigen får tid att fatta pennan och reda upp fler oklarheter i den mystiska värld vi kallar black metal.
Mycket nöje.
/Hatpastorn
War metal och vikten av det visuella
För några år sedan skulle svenska Eidomantum lanseras i Thailand. När allt material hade levererats till andra sidan jordklotet kom det ett mail. Bossen på Witchhammer Productions hade insett att det fanns ett problem.
”Do you have another photo? We need more spikes.”
Svaret löd:
”We are sorry, but we don’t have any more spikes to wear.”
Sedan kom det inga fler mail från Thailand. Och det kom aldrig ut någon kassett på Witchhammer Productions.
Slutsatsen som medlemmarna i bandet var tvungna att dra i enlighet med den talande tystnadens princip var att de där låtarna inte var intressantare att lyssna på än att de bedömdes som poänglösa om inte upphovsmännen poserade i försvarliga mängder nitar, spikar och patroner. Utan ”more spikes” – no deal.
Det här ringar in ett ganska centralt inslag i den ådra av hårdrocken som med ett lite slarvigt samlingsgrepp brukar kallas för war metal – ”We need more spikes” som credo, ideal och livsstil.
Jag älskar war metal. Detta även om jag samtidigt måste medge att det är en genre med ofta ganska svåruttydda musikaliska kvaliteter. Däremot inser jag att stilens tjusning beror på helt andra saker. (Vilket Witchhammer Productions-människorna kan tänkas hålla med om.)
För några år sedan reste jag till Helsingfors för att få mig århundradets dos war metal. Under det förpliktigande namnet Black Flames of Blasphemy lockade arrangören med möjligheten att under en och samma kväll få se (och höra, vilket faktiskt är något av en parentes i sammanhanget) några av de mest övertygande härförarna i genren: Proclamation (Spanien), Archgoat (Finland), Black Witchery (USA), Revenge (Kanada) och pionjärerna i Blasphemy (Kanada).
Det var en fantastisk konsert. Helt enligt förväntan spelade alla fem band världens bästa war metal-låt ungefär tolv gånger var. (Blasphemys relativt sett publikfriande dängor ”Ritual”, med sitt ikoniska trumintro, och ”Blasphemy”, med sitt käcka sångarrangemang och hemlighetsfulla byte till tvåtakt efter andra refrängen, får betraktas som undantagen som bekräftade regeln.) Resten: fullständig ödeläggelse i en och samma tonart, med försumbara avvikelser upp och ned i tempo, sextio gånger i följd. Jag skulle inte kunna återge ett enda riff om så mitt liv hängde på det. Men jag älskade det.
War metal handlar nämligen i första hand om look. Därför är det en genre vars fåfänga bara kan utmanas av åttiotalets glamscen i LA eller J-rock-avarten visual kei.
Det finns utrymme för måttfulla variationer, men de här sakerna gör ett war metal-band bäst i att anamma:
1. Många och långa nitar, gärna så tätt monterade att de gör hanteringen av eventuella instrument problematisk.
2. Patronbälten enligt principen ”en gång är ingen gång”. Om de hänger utanpå varandra i lager på lager är du hemma.
3. Patronbälten i kors över bröstet (se Sarcófagos ”I.n.r.i.” för mall).
4. Gärna även runt benen (gäller även nitar).
5. Militärbyxor (svarta). Om du är med i något av de allra äldsta banden kan en passform som närmar sig Kronans tolvmannatält passera.
6. Kängor. OBS! Fascistoid knähöjd.
7. Gasmask.
8. Snabba solglasögon (även inomhus, nattetid, etc).
9. Absurt breda överarmar. Att ha professionella meriter i tyngdlyftning hjälper.
10. Kättingar (i kors över bröstet eller hängande i klasar).
11. Huva. Blasphemy saluför en variant med röda pentagram på sidorna. Definitivt safe.
12. Pentagram och andra ljusföraktande symboler kan förresten även bäras runt halsen, men se till att de är rostiga och/eller stulna från t.ex. Ross Bay Cemetary i Victoria B.C.
13. Rakad skalle. War metal är troligtvis den enda metalgenren där det här inte anses komprometterande, utan i stället bejakas som ett uttryck för hårdhudade black-metal-skinhead-ideal. Den som besväras av andra typer av kort hår kan testa med huva.
14. Eller för den delen: heltäckande kåpa. Bedöms i vissa läger som fullgod mundering, fast det får sägas ha ganska lösa kopplingar till krig och ödeläggelse. Den heltäckande kåpan berömmer sig med att täcka upp för eventuell fysik som inte når upp till war metal-standard.
15. Corpse paint. OBS! Bara svart färg. (Fungerar även med solglasögon.)
16. Taggtråd. Om du lyckas bära taggtråd är det ett plus. Annars kan den med fördel monteras utmed scenkanten för att undvika besvärande dödsfall när någon som inte är nere med normerna ska försöka göra en stagedive och blir ihjälslagen av medlemmen i bandet som tävlar i tyngdlyftning.
War metal fungerar till syvende och sist enligt ungefär samma mekanismer som gör människor märkligt vördnadsfulla inför män som har deltagit på ett slagfält. Utrikeskorrespondenter som rapporterar från världens krigshärdar vittnar om samma sak. Hur förkastliga de krigsherrar och deras urspårade underhuggare som man sporadiskt får det tvivelaktiga nöjet att möta i tjänsten än är på pappret, så fylls envar av en underkuvad respekt för dem i mötet öga mot öga. Män som sysslar med krig spelar helt enkelt i en annan liga än oss andra.
Själv behöver jag inte träffa de aktörer som är på god väg att granatbomba Damaskus till tidig medeltid för att inse det här. Det räcker med att gå på Black Flames of Blasphemy i Helsingfors.
(Ett intressant sidospår i den här analysen är det fantastiska war metal-bandet Damaar från Libanon, som under flera år hyllade död, förintelse och atomvapen i världens kanske militärt oroligaste region. Det funkade helt okej tills det faktiskt bröt ut fullt krig på riktigt, och bandmedlemmarna var tvungna att fly landet. De uppges i dag leva och ha hälsan i Australien. Det behov som Damaar tidigare fyllde i deras liv verkar dessvärre ha mättats.)
Vi som gillar war metal utan att aktivt delta i scenen är varianter på de psykologiskt avtrubbade kvinnor som har specialiserat sitt sexliv till personerna i ”Svensk maffia”, eller som skriver kärleksbrev till civilisatoriska avgrundsvrål som Anders Behring Breivik. Vi gillar farliga män som inte backar när det hettar till. Men vi vill betrakta dem på säkert avstånd på rätt sida om taggtråden. Då kan vi utreda attributen i lugn och ro och välja ut vår favorit.
Ett av de mer hoppingivande inslagen i den mer eller mindre öppet fascistiska war metal-kulturen är det faktum att Blasphemys gitarrist Caller of the Storms – otroligt nog det minst megalomaniska artistnamnet i klanen – är svart. Vilket alltså rimligtvis innebär att bandet (och dess många mycket lojala efterföljare) må hylla oproportionerlig makt, råstyrka och total förintelse, men att de inte är fullständigt inskränkta på en mer vardaglig nivå. Detta ska, enligt den myt som är en annan viktig komponent i war metal-scenen, ha resulterat i att KK Warslut (Destroyer 666/ex-Bestial Warlust) fick ett oheligt kok stryk efter att ha kallat Caller of the Storms fel sak backstage på en festival 2001. Det finns flera liknande historier om medlemmarna i Blasphemy, som gör en ganska tacksam för att man inte hänger på samma bar som dem oftare än en gång per århundrade.
Hur som helst. I Helsingfors är det enligt uppgift en lustigkurre i publiken som har med sig en klase bananer som han har tänkt kasta på Caller of the Storms när Blasphemy spelar. Men det blir inte så mycket av den saken vad jag kan se. Kastar man bananer på Caller of the Storms är det nog det sista man gör i livet.
/Hand of Doom
Suspekta Ögonblick. Del 18.
Posted in Suspekta ögonblick. on 1 april, 2012 by hatpastorn/Förintelseförsamlingen
Hatpastorns likpredikan 