Hatpastorns likpredikan

Då var det då äntligen dags för mig att hämnas på Heidenhammer. Jag funderade först på att sätta ihop en lista över de mest hopplösa låtar jag kunde tänka mig, men det hade varit för lätt. Istället använde jag mig av Hammerheart Records samlingsvolym ”Music for generation armageddon” från 2002. Här finner vi arton låtar av minst sagt varierande karaktär. En del bra, en del dåligt och en enorm del mediokert själsdödande trams. Det som är intressant med att göra ett låtsnack som bara består av låtar från ett visst årtal och ett visst bolag är att man får en inblick i vad som var populärt just då. Som ni kommer att märka så var 2002 inte direkt ett musikaliskt kanonår. Just Hammerheart Records kommer jag granska lite noggrannare framöver då det var ett skivbolag som det finns en hel del att säga om. Jag känner oroväckande många som släppt plattor hos dessa holländare och gemensamt för dem är att INGEN har något positivt att säga.

Nu kör vi.

MERCENARY – “Seize the night”.
MERCENARY var det där bandet som fick rätt bra recensioner då det begav sig. Trots det känner jag ingen som någonsin ägt en skiva med gruppen ifråga eller ens funderat på att införskaffa en. Ett av MERCENARYs största problem var att de var ifrån Danmark. Dansk metal bör som vi alla vet närmas med största försiktighet. Att det musikaliska var en ganska fet och såsig historia gjorde inte saken bättre. Bearnaisesås är schysst att ha på maten, inte på stereon.

L H– AMON AMARTH!
HH – CEPHALIC CARNAGE! Eller demodödsthrash från Övik.
L H– Jag tippar på Kanada. Argentina?
HH – Meningslöst land typ Belgien.
L H– Äh, det här kan vara vad som helst.
HH – Det måste bara vara en siffra med i bandnamnet.
LH – 13? Eller 2 som i KILL 2 THIS.
HH – DYSMORPHIC 13?
HP/LH – HAHAHAHA!

Det är danskt.

HH – Plötsligt föll alla bitarna på plats. Är det HATESPHERE eller någon annan skit?

Ledtråd: BOLT THROWER har en skiva som heter så.

HH – Det är alltså det här som är MERCENARY? Ibland är det bättre för bandets skull att man inte har hört dem. Åh, jag blir riktigt jävla irriterad när jag hör det här.
LH – Hade inte Danmark med det här i schlagerfestivalen?
HH – Jag tror det. Grymt mycket vind i håret under gitarrsolot. Mycket puta med munnen och gå ner på knä. Som en avdankad godispåse av absolut sämsta tyska sort.

SATARIEL – “Coffin gateways”.
SATARIEL har en av världens snyggaste logotyper. Punkt. Synd bara att den inte användes på detta album. Det märkliga i detta låtval är att om Hammerheart varit smarta hade de tagit med ”Holy trinity” istället. Dels är den skivans starkaste kort och i ett rent marknadsföringsmässigt syfte hade det väl varit hyfsat fiffigt att pusha extra hårt på att Messiah Marcolin gästsjunger.

HH – DARKANE?
LH – Umeå?
HH – Trollhättan?
LH – Luleå? Rätt tekniskt det här.

Typ rätt. Bandet är en soppa av norrländska musiker. Vi säger att Boden, Umeå och Luleå är rätt.

HH – Inte helt uselt. Och DÄR kom rensången. Jag blir så matt.
LH – De har en alldeles för bra trummis. Lite väl cleant ljud för min smak, men i övrigt var detta inte alls dumt.
HH – Sååååå tvåtusentvåproduktion.

Ledtråd: Bandnamnet är ett demonnamn.

LH – BAAL!

Det är SATARIEL.

HH – ÄR DET HÄR SATARIEL!?  Dem såg jag live i Umeå en gång. ”Hellfuck”-demon var inte alls så pjåkig vill jag minnas.

MORIFADE –”Lost within a shade”.
Ständigt aktuella MORIFADE. Ja, vad ska man egentligen säga? Ur ett rent musikaliskt perspektiv är grabbarnas power metal varken sämre eller bättre än alla andra grupper i genren som släppte album vid denna tidpunkt, men för att uttrycka sig milt är detta inte direkt min kopp sprit. Däremot är det tidlös underhållning att tråka ALGAION-Kamijo att han lirar med dem. Då jag varit så elak med honom på senaste ska jag vara så trevlig att påstå att MORIFADE aldrig var lika värdelösa som det tidlöst genomruttna skitbandet SONATA ARCTICA. Det kan vara det finaste omdömet dessa grabbar någonsin fått.

LH – Finskt. Eller tyskt.
HH – Åh, herregud.
LH – Jag får farliga The decline of western civilization part 2-vibbar. “He´s a foxy guy”!
HH – Italienskt? Det är smaklöst och det är hurtigt och de borde skämmas.
LH – Texten känns inte speciellt tysk. Men likväl sådär härligt smaklös.
HH – Det låter nordgermanskt med en fadd portugisisk eftersmak.

Det är svenskt.

HH – Är det MORIFADE!?
LH/HH – Haha! Ständigt detta MORIFADE.

NECROPHOBIC – “Dreams shall flesh”.
Finns det ett band som haft oflyt i sina val av skivbolag måste det väl ändå vara NECROPHOBIC. Black Mark Productions, Hammerheart Records och nu det sjunkande skeppet Regain Records. Nu vet jag inte hur hårt grabbarna drabbats av dessa bolags aktiva val, men jag anar att de hade varit ett betydligt större band om de haft ett skivbolag som satsat lite hårdare. Rent musikaliskt finns det inte så mycket att orda om. Klassisk Stockholmsdöds av ädlaste valör.

HH – Det här måste vara NECROPHOBIC. Jag såg dem i Umeå typ 2003.
LH – Usch för gitarrsolot.

Det är alltid lika kul att skriva en smärre uppsats om bandet ifråga när deltagarna gissar rätt efter två sekunder.

DEMONS OF DIRT – “In dreams”.
Dessa grabbar kom från Sveg och jag tror att jag varit på fest med en av snubbarna när jag gick i gymnasiet. Mer finns inte att säga då deras musik var lika minnesförlustsframkallande som det kalaset. Det sista jag minns är att Near Dark-Tobbe försökte steka en varmkorv i en kaffebryggare. Observera att jag skrev steka. Heidenhammer spydde dessutom svart slem under festens slutskede.

HH – Trött ATG-thrash.

De kom från Sveg. Tre ord i bandnamnet.

HH – TBV?
LH – Ingen aning men det lär vara något extremt skitnödigt.
HH – Det låter som det saknas något i produktionen.
LH – Ja, det tunga.

DEMONS OF DIRT.

HH/LH – ???

SINISTER – “Bleeding towards the vendigo”.
Av alla band jag skitit fullständigt i måste SINISTER tillhöra den absoluta toppen. Trött holländsk döds som inte blev ett dugg mer spännande bara för att de tog in en tjej på sång.

LH – Jag vet vilka de lyssnat på iallafall. Sanslöst CANNIBAL CORPSE-doftande.

Ledtråd: Tjej på sång.

HH – Det här är allt som blev fel med dödsmetallen.
LH – De saknar det där psykstörda. Jag tror inte på att de är kapabla att mörda någon.
HH – Det här är life metal.

SINISTER.

HH – Är det här SINISTER? Fan också. Har de legat på Hammerheart? Ja, någon storsäljare hos Nuclear Blast blev de nog aldrig.

DIVERCIA – “Modus operandi”.
Detta var en konstellation som bara existerade i en kall meningslös tomhet. Jag kan sätta en hundring på att ingen av er i läsekretsen någonsin hört talas om DIVERCIA tidigare.

LH – Usch! Garanterat franskt.
HH – Jag skulle också gissat på det. Sångaren heter Laurent och bär plagg i krossad sammet. Fy fan vad dåligt.
LH – Samt har en svart utväxt som är väldigt långt ner. Han var gothare tidigare, mognade men har kvar samma lidelse. Och samma synt som när han var fjorton.
HH – För att inte tala om hans läderbrallor med snörning på sidorna. Borde inte det här ligga på Holy Records?
LH – Det är inte tillräckligt pretentiöst och finskt.

Det är DIVERCIA och de kom faktiskt från Finland.

HH – Vilka?
LH – Divorceia.

INTERNECINE – “The elder gods”.
Arbetsnarkomanen Jared Anderson nöjde sig inte med att spela i både HATE ETERNAL och MORBID ANGEL utan var tvungen att dra igång detta sidoprojekt som lät som en mer urvattnad version av nyss nämnda konstellationer. Få brydde sig. Några år senare dog han.

HH – Väldigt framträdande hi-hat.
LH – De här kan vara vad som helst. BLAZING ANAL STICHES?
HH – Är det såhär GODHATE låter?

INTERNECINE.

HH – Omöjligt att gissa. Sjukt intetsägande.

PRIMORDIAL – “The heretics age”.
På tal om udda låtval att ta med på en samlingsskiva är detta ett gyllene exempel. PRIMORDIAL är ett fantastiskt band och ”Storm before calm” är ett monumentalt album. Synd bara att de inte valde att ta med brottarhiten ”Cast to the pyre” istället. ”The heretics age” är nämligen inte alls speciellt representativ för det övriga materialet, även om det är en minst sagt hejig bit.

HH – Det här lät schysst. Är det norskt? Det låter som ODIUM. Fy fan vad jag kommer att få äta upp det här men detta var jävligt bra. Det här är väl fan inte VINTERSORG?

HAHA!

HH – Ja, man blir ju döv efter all dålig musik. Ät ett berg avföring och försök sedan äta en kexchoklad.

PRIMORDIAL.

HH – Kuken.
LH – Hyfsat osannolikt arrangemang.

BLOOD RED THRONE – “Souls of damnation”.
Dessa norrmän fick någon sorts form av hype, av största sannolikhet tack vare medlemmarnas tidigare eskapader. Jag förstod dock ingenting. Ett hopplöst försök att spela amerikansk death metal med dåligt ljud var vad det var. Bandbilderna var emellertid rätt käcka.

HH – Jag hatar trumljudet.
LH – Ganska bra sång. Ganska. Bandet heter garanterat något med “Rotten”.

Bandnamnet består av tre ord. Ett norskt band.

HH – BLOOD RED THRONE. Ja, det var aldrig något att hänga i julgranen. Det här gör mig nästan förbannad. Om deras bandbilder var på riktigt skulle jag vara glad. Där sköt de sig.

DANSE MACABRE – “Danse macabre”.
Minns ni när Jan från ANCIENT RITES fick fnatt och startade legendariskt ruttna DANSE MACABRE? Inte? Jag minns det i alla fall. Med fasa.

Jag visste ärligt talat inte att de gjort en musikvideo så se detta som en ren ”bonus”.

LH – Är det den holländska vampyren Odin på sång?
HH – Är det AND OCEANS?

Titeln är vad bandet heter.

HH – Skit? Det här måste vara Hammerhearts svar på MISANTHROPE.

Belgiskt.

HH – Ja, det var ju inte ”Towards the skullthrone of Satan” i alla fall.

Det var DANCE MACABRE.

LH – Ja, makabert var det i alla fall. Fantastiskt dåligt. Är det bara jag eller lät oroväckande många band såhär?
HH- Det stämmer. När folk i märkvärdighetens namn skulle sluta i sina ordinarie band för att utforska genrer som goth gick allt åt helvete. Detta är ett typexempel.

SEVERE TORTURE – “Butchery of the soul”.
SEVERE TORTUREs debutalbum “Feasting on blood” har gått någotsånär varm i min stereo genom åren. I vanliga fall har jag inte mycket till övers för dylik musik men dessa holländare har något speciellt. Det kan vara den rassliga produktionen och den orimliga sången som tilltalar mig. Lägg därtill att detta är relativt okomplicerat. Vi slipper onödiga trix och labyrintartade arrangemang. Hatten av!

Snygg stavning av snubben som lagt upp videon.

LH – DEVOURMENT?
HH – BRÖTLERS?
LH – FESTERING…
HH – Ja, definitivt något med FESTERING. FESTERING CLITPEEL?
LH – Det låter som ett framfall. Bättre än DEVOURMENT.

SEVERE TORTURE.

LH – Ja, men det var ju typ det jag sa.
HH – Close enough. Jag ska maila dem och be dem ändra namn till FESTERING CLITPEEL.

THYRFING – “The giant´s laughter”.
Ännu ett bisarrt låtval av Hammerheart. Jag har hört min beskärda del av THYRFING genom åren men skulle någon spela upp den här låten för mig skulle jag aldrig kunna gissa att det var just THYRFING. Jag anar att grabbarna överdoserade på ENSLAVEDs ”Monumension” innan de skrev detta.

LH – Man vad i Satan? De här heter säkert något i stil med BENEATH THE SILENT LUNAR ECLIPSE.
HH – Sångaren sjöng ju i sitt eget band.
LH – Omslaget är garanterat lila.

Det är svenskt.

HH – Är det HAVAYOTH?
LH – Är det förvirrade ungdomar? Brände de ner ett tält och fick spela in en demo?

Var snälla nu, det här kommer jag få fan för.

HH – Sångaren har garanterat kickat minst femtio personer som ifrågasatt hans konstnärliga vision.

Där stoppar vi! Det här är THYRFING och jag kommer få fan av Väänänen för det här.

LH/HH – Hahahahaha!
LH – Rensången luktar tung lugg som måste kastas för varje stavelse.
HH – Thomas, förlåt.

CARPE  TENEBRUM – “To see your name”.
CARPE TENEBRUM var det där projektet som inte riktigt visste vad det ville. Ena sekunden var det söt black metal och nästa sekund amerikansk dödsmetall. Vidrigt fula omslag hade de också. När den rödhåriga titanen Astennu lyckades bli kickad ifrån samtliga norska band samtidigt drog han igång detta projekt igen och när det kommer till grupper ingen brydde sig om tillhör CARPE TENEBRUM eliten. Denna låt är tagen ifrån projektets svanesång.

LH – Det var visst fler band som brände ner tält. Och hade trummaskin.
HH – Jag blir så trött.
LH – It´s a deep gory pit att hitta all den här skiten. Här har vi en snubbe som hittat ett bra riff och spelat in det på datorn så snabbt han bara kan.
HH – Det låter verkligen som en förproduktion som något spelat in på datorn. Jösses.

Soloprojekt från gammal DIMMU BORGIR-gitarrist. På första plattan hade de en tecknad jättespindel som knullmördade en brud på omslaget.

HH- Nej! Den där jävla skitskivan som du alltid plockat fram tidigare. Det är CARPE TENEBRUM. Jag har garanterat hört det här bandet tjugo gånger i sådana här tävlingar.
LH – Och du mindes inte vilka de var?
HH – Du, det kan ingen.

CRUACHAN – “The children of Lir”.
CRUACHANS debutalbum “Tuatha na gael” är en imponerande uppvisning av black metal och irländsk folkmusik. Sedan dess har de spelat hemsk folkmusik. Med avgrundslik produktion. Simon Ulfsbäcker som skrev för Close-Up en gång i tiden beskrev detta som ett ”könskvoterat lattjolajbanprojekt”. Jag kunde inte sagt det bättre. Till irländarnas försvar måste jag säga att deras senaste vax är en klar uppryckning. Denna låt är emellertid tagen från deras absoluta bottenperiod.

HH – Är det här på riktigt?
LH – Jag gillar det redan. Eller vänta lite nu. Nähä, jag ville så gärna att det skulle vara bra.
HH – Cru.. Crua.. Kruk… CRUACHAN! HA!
LH – Hade det varit på svenska hade det kallats vit makt-musik.
HH – Vit maktkamp på Falcon Crest. Hur fan kunde det här släppas.
LH – Man ska inte ha med flickvänner på sång.
HH – Jo, bättre det här än att kidsen ränner på stan.
LH – Tar låten aldrig slut?
HH – Nej. Versen är för övrigt stulen av FALKENBACH. Kan inte jag få dricka sprit nu?

REBAELLIUN – “Rebellious vengeance”.
När det kommer till brasiliansk djungelpunk har jag alltid föredragit sorgligt underskattade ABHORRENCE framför KRISIUN och REBAELLIUN. Vill ni ha rens så köper ni ”Evoking the abomination”. Se det som ett tips från coachen. Snackar vi REBAELLIUN istället så var de rätt schyssta de med, men lånen från KRISIUN blev ibland lite väl påtagliga.

HH – Då var BRÖTLERS tillbaka.
LH – Ja, det här var ju allt samtidigt.
HH – Varför tjafsa? Det är såhär demokratiska band måste fungera i praktiken.
LH – MORBID ANGEL på speed.

Brasilianskt.

HH – KRISIUN? Jag erkänner att det var ett bra tryck iallafall.
LH – Det här var den mest malplacerade sologitarren jag hört.
HH – Bedrövligt.

REBAELLIUN

HH – Jaha, där ser man.
LH – Samplar man en myggsvärm så låter det såhär. Grundtanken var god. Men så mätt man blir.

IMPIOUS – “Dead eyes open”.
En gång i tiden fanns det ett fantastiskt bra band från Trollhättan som hette CROWN OF THORNS. De släppte bland annat en fullängdare vid namn ”Eternal death” som än idag är ett av mina absoluta favoritalbum. Efter det bytte de namn till THE CROWN och blev betydligt sämre. Nu kanske ni undrar varför jag yrar om CROWN OF THORNS istället för IMPIOUS? Ja, lyssna och bedöm själva. När det kommer till att ogenerat stjäla ett annat bands musik rakt av vinner IMPIOUS guldmedalj.

HH – Kom igen Trollhättan. Det här låter som om TRIBAL INK-Uffe skulle försöka komma tillbaka till usla IMPIOUS genom att skriva ett gäng trötta låtar.

Det är IMPIOUS.

HH – HAHAHA!!!
LH – Jag hatar band där man hör att gitarristerna lyssnade på BLIND GUARDIAN i tonåren.

HAGALAZ RUNEDANCE – “Frigga´s web”.
Jag hade skyhöga förväntningar på detta då jag i min vildaste fantasi trodde att det skulle vara en fortsättning på dark ambient-projektet AGHAST. Det visade sig vara helt felaktigt. Vad man fick var en trist neofolk-historia där antalet minnesvärda partier var lika med noll. Att kvinnan bakom projektet, Andrea, släpade med sig sin dåvarande make Samoth till skivinspelningarna gjorde ont värre. Vi vet alla hur illa det gick när Ihsahn skapade musik tillsammans med sin fru i PECCATUM. Detta är inte lika hemskt, men under ytan lurar en Lovecraft-doftande skräck.

LH – SÄCKPIPERS?
HH – Är det LORD WEIRD SLOGH FEG?
LH – Det här kan vara bra. Synd bara att man alltid blir besviken. Eller vänta, det var inte så tokigt. Förutom att det inte händer någonting.
HH – CEPHALIC CARNAGE?
LH – Jag tror det här bandet har åtta medlemmar.
HH – Jag tror att en lajvare spelat in det här för att impa på sin flickvän. Är det HAGALAZ RUNEDANCE? Att hon inte fortsatte med AGHAST istället gör mig riktigt jävla förbannad.
LH – Hissmusik.
HH – Pissmusik.

/Hatpastorn

Alla hjärtans dag är inte direkt den mest dödsdyrkande högtiden, men det hindrar inte oss från att klämma fram en liten specialare. Rent spontant ville jag att Dr Panzram skulle bjuda på mer filmmaterial där han visar upp sin osunda kärlek till Frost. Den karamellen suger vi på ett tag till.

Alla som har någon sorts form av smak vet att PUISSANCE är ett av Sveriges bästa band. Eller band och band, Söderlund verkar regera skutan med järnhand. Jag skämtar inte när jag säger att jag lyssnat på ”Grace of God” över tusen gånger. Det är ett fantastiskt album. Däremot orkade jag aldrig rodda med den där hemmasnickrade musikspelaren som Söderlund petat ihop då jag helt enkelt alltid lyssnar på skivan på min stenåldersstereo.

Det var ju ett stort misstag.

Dr Panzram trumfade nämligen fram en alternativ version av brottarhiten ”In death”. Elegant framförd på svenska. En version som man självfallet bara kunde trolla fram om man lyssnade på skivan via det obskyra tillägget.

Som ren samhällstjänst bjuder vi nu på den alternativa versionen av ”In death”, på svenska listigt översatt till ”I döden”. En bättre alla hjärtans dag-gåva kan ingen få.

Avslutningsvis vill jag bara spy galla på den där jävla metall-pinen som följde med LP-utgåvan av ”Mother of disease”. INGEN som ägt den äger den längre, allt tack vare den klenaste fästanordningen i universums historia. Ena sekunden flanerar man på stadens gator med en tjusig pin på skinnjackan och en sekund senare är den borta med helvetesvinden. För att aldrig, någonsin, hittas igen.

Tack, nu har jag det ur systemet.

/Hatpastorn

Ett av favoritavsnitten i gamla fanzines var ju låtsnacken, där halvobskyra ”kändisar” fick öppna truten och bräka ur sig putslistigheter om olika talanger i scenen. Var och en skickades ett kassettband med diverse musikstycken och fick plita ned kommentarer om dessa, utan att de på förhand fick veta vilka band och låtar det handlade om. Vi vill inte vara sämre.

Hatpastorn och Hatpastorinnan, här under pseudonymen Lilith H Hekateson, ger svar på tal.

 

122 STAB WOUNDS ”Reign alive”

Bandnamnet var rätt hårt för att vara mitten av 90-talet, och man ville ju minnas att det var relativt kompetenta musiker det handlade om … men trots att detta var ett av de där norska banden förväntningarna hade trissats upp inför tog jag mig aldrig tid eller ork att kolla upp dem. Tydligen måste majoriteten av folket ha resonerat på samma sätt, för jag känner faktiskt ingen som haft skivan. Och efter att ha lyssnat igenom eländet minst fem gånger såhär på senare tid, minns jag likväl inte en ton av hur det faktiskt låter efter att sista låten klingat ut.

HP: BEDRÖVLERS? Härligt otajta kaggar. Är det tyska NIGHT IN GALES? Är det USA:s svar på SACRAMENTUM? Här finns det en stor risk att jag gör bort mig rejält … nej, jag ger upp. Det har gått en halv låt och jag har redan gett upp allt hopp.

LH: (Stirrar lakoniskt.) Det här är allt. Samtidigt. Den där ballerinaboxen som öppnats halvvägs in i låten kunde de gott ha låtit vara stängd.

Låttitel och bandnamn avslöjas och HP konkluderar att det likväl är Norges svar på SACRAMENTUM.

LEGENDA ”Wolves, honey, wolves”

Det här är faktiskt lite av en guilty pleasure från min sida, något jag kanske inte borde säga högt. I en härligt pixlad digibook vars omslagsbild mest likande ett experiment i Photoshop för barn kom skivan som salufördes som ”the earthshaking”, och det är inte ens Invasion Records vi pratar om. Syntar, kräksång och ballader i en märklig röra, men helt oävet är det inte. Efter att den där andra Luttinen fått sparken från IMPALED NAZARENE startade han alltså upp det här, medans hans mer kända bror Mika slet sitt hår i diverse intervjuer över hur avgrundslikt uselt han menade att LEGENDA var. Jag undrar fortfarande hur stämningen kring familjejulbordet var hos dem där borta i Finland på den här tiden.

OBS: Inte ens Youtube orkar bry sig om LEGENDA, detta är dock en låt från samma platta.

HP: Fy fan. NATTVINDENS GRÅT? De här var nog de otajtaste trumfill jag någonsin hört … Är trummisen CP-skadad? Life metal är vad det är. Kan det vara CATAMENIA?

LH: Finskt. Pretentiöst. Smäktande. Det här kan väl inte ha blivit något? Någonting med ”ever” måste de heta … FOREVER ALONE? 

HP och LH: Ja, det här är finska FOREVER ALONE.

Titeln avslöjas och Hatpastorn rodnar över att ha gått i fällan, då han vid ett tidigare tillfälle prisat LEGENDAs storhet. Han harklar sig och ett evighetslångt försvarstal jag vägrar skriva ner tar sin början. Fröken Hekateson nöjer sig med att skratta sig fördärvad över låttiteln.

ANGIZIA ”Kapitel IV”

Ja, jisses. Är det någon som minns hur Napalm Records till sist förlorade det sista omdöme som fanns kvar i smaklökarna och bestämde sig för att satsa alla pengarna på den av mul-och-klövsjuka hårdast drabbade hästen i stallet? ANGIZIA var ett fruktansvärt ”band” som skulle förena opera, goth och ”black” metal i en fasansfull kryddmix för att sedan steka det i härsket smör. Österrike … Hitler, Schwarzenegger, Josef Fritzl, Jörg Heider och ANGIZIA.

Självklart hatar Youtube ANGIZIA. Den här låten är emellertid exakt lika usel som deras andra hits.

LH: Herregud. Det här är något av det sjukaste … vad fan … alltså … vad?

HP: DIE VERBANNTEN KINDER EVAS? GOLDEN DAWN? Barockt var det … Mycket läderskjorta och kråsbyxor.

LH: Inte tvärtom?

HP: Nä, ett par stadiga kråsbyxor är något som alla i bandet bär. Helt sanslöst uselt.

Ledtråd: Napalm Records.

LH: Alltså, det låter som en fruktansvärd musikal som handlar om … ja, absolut ingenting. Snacka om musik man inte trodde fanns. KEYDRAGON är ett bättre band i jämförelse.

HP: Ett barns dödsrosslingar är en större musikalisk njutning. Det här måste bara vara Österrikes svar på PECCATUM.

Det är ANGIZIA.

HP: Ingen har någonsin hört en hel låt med det här bandet. Inte ens de själva. Inte ens jag köpte något med ANGIZIA. Fatta allvaret.

COUNTESS ”Give me your soul”

Jag kan inte säga att jag vet mycket om det här bandet, annat att de kom från Holland och att jag alltid haft för avsikt att låna dem ett hundöra. Lätt att vara efterklok, men det här är sannerligen inte bra. Antar att jag dock alltid gillat bandnamnet, efter att som 17-åring haft en internetflirt med en tjej (tror jag, i alla fall) med samma nick i det hårdaste av chatrum – blackmetal.com.

HP: Det här måste vara det råaste. Jag tror faktiskt jag vet vilka de här är!

LH: Det dog av en smula vid det första trumpetsyntljudet. Det är nog Pingvinen från Batmans band.

HP: Bara för att man lyssnar på KING DIAMOND är man inte KING DIAMOND. Jag ger upp. Är plågan över snart?

FESTER ”Frustration”

Med korten på bordet: det här bandet brydde sig INGEN om, hur mycket man än ville hävda att man gjorde det. Ett av No Fashions första släpp tillsammans med DIABOLICAL SUMMONING, men vad hjälpte det. Släpig, trött, intetsägande flåsmetal med förstoppning.

Inte helt otippat fanns inte detta på Youtube. Däremot en låt från samma album som låter exakt likadant.

HP: Ett riktigt jävla Heidenhammer-band. Jag gillar att han viskar högre än han sjunger.

LH: Ingen aning.

Norskt.

LH: Har de fått släppa en skiva?

HP: ALLA har fått släppa en skiva.

Namnet avslöjas.

HP: Livet är en FESTER.

LH: Det var inget som FESTE sig.

Göteborgspåbrå ist krieg.

NECROMANTIA ”Devilskin”

En special vi länge dragit oss för att göra här i Församlingen är den om den grekiska BM-scenen som påstods kunna mäta sig med den norska och svenska. Jojo. Greklands scen var en försmak på den ekonomiska kollaps som skulle komma. Valutan var oduglig redan från början, och det hjälpte inte att måla allt i ett europeiskt skimmer av sockrade solsemestrar. De enda undantagen som bekräftade regeln var ROTTING CHRISTs demo ”Satanas tedeum” och det här bandet. Någon som minns bandet ZEMIAL? Det var bandet som var känt för att de gjort en split tillsammans med ett band som gjort en split med NECROMANTIA.

HP: Originellt intro. Sjörapporten? Ah, vänta … det här är ju NECROMANTIA. En riktig kanonlåt för övrigt. Det är bara i black metal man kommer undan med att spela ”Old Lang Syne” på speldosa. Kul att en black metal-låt gjorde entré i denna låtgissartävling.

LH: Det här var det SÄMSTA jag hört!

HP och HH: VAD ÄR DET DU SÄGER!?

WONGRAVEN vs. PÄRONSODA ”Walking away from the end of the world”

Vill minnas att jag redan kommenterat detta i listan over uppföljare vi väntar på. Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig. Så här går det när musiker växer upp och ska bli märkvärdiga, och av någon anledning är norrmännen absolut värst på det området. ULVER, DHG och nu MYRKGRAV. Et tu, Brute?

LH: Alicia Keys. Japansk porrmusik. Eller, porr med japaner i. Jag känner mig lite våldtagen i alla fall …

HP: Börjar någon rappa på svenska nu åker stereon ut genom fönstret. Är det här ett känt band? Är det ingen sång?

Vet ej.

LH: Ingen har nog någonsin kommit så långt i låten för att orka höra hur det ligger till.

HP: Ett ostigt hip hop-beat … men ändå inte. Den gamla guldrullen ”Det får bara inte vara sant” som visades på Femman mitt i natten för hundra år sedan är det som poppar upp i skallen. Av någon anledning känns det tryggare att tänka på eldsprutande skalbaggar än att lyssna på detta.

LH: Försöker komma in under kläderna på en.

Det är WONGRAVEN. Ni kanske borde tänka över den där vinsamlingen ni har med honom i barskåpet …

HP: Hoppsan … ja, det här har man alltså stödköpt.

LH: Obehagligt. Lätt illamående, men ändå fyllekåt.

ASTARTE ”Voyage to eternal life”

Åh, som jag har väntat på detta. Det här bandet har jag hånats för att jag smyggillat i evigheter. Det slår mig förresten just som jag skriver detta att de faktiskt också är från Grekland.

LH: De lyssnar inte på KENT i alla fall.

HP: Rätt schysst.

Det var kul att du säger det, för det här bandet har du sågat i tio års tid. Sydeuropeiskt, är det.

HP: Då är det ASTAARTH.

Så nära att det nästan är kusligt… ASTARTE.

HP: Usch då … från ”Doomed dark years”, eller hur? Tja, inte så dåligt som jag minns det, men inte direkt ett wow-band heller. En polare till mig köpte den här skivan då han trodde att det var ett nytt släpp med ARCTURUS. Deras logotyper var hyfsat snarlika och han var väl desperat. Han blev minst sagt paff när han kom hem och lyssnade igenom möget.

Försök inte rädda situationen nu.

LH: Det är den där satans synten som är det största problemet. Varför skulle alla envisas med att peta in skitdåliga syntljud? Förklara för mig!

HP: The way it was supposed to be.

EMINENZ ”Praise the death”

Här trodde jag att jag skulle få min ultimata hämnd. Hade någon gått i den här fällan hade jag aldrig slutat tjata om det. Men, den gubben gick inte. Nåja, jag vet inte vad som tog åt mig. Men jag erkänner: för tolv år sedan drabbades jag av någon märklig psykos inne på Skivboden i Sundsvall och krävde att mannen bakom kassan skulle dra på EMINENZ på styv kuling. Jag tyckte faktiskt att skivan inte var så tokig – plus att de hade självaste Dark Man på bas, med tysk frisyr och ännu tyskare jeans. Sedan blev jag EMINENZ-Heidenhammer för all framtid.

LH: BAAL!

HP: Det här är ett sådant där klassiskt band som jag bara därför inte kommer på.

(Synten kickar in.)

HP: Vad i helvete…? Det här måste vara engelskt. Eller är det KRYPT OF KERBEROS?

LH: Inte tillräckligt poppigt. Det har lyssnat mycket på CARCASS i alla fall.

(Sologitarren kickar in.)

LH: Åh herregud … jag trodde det var en fiol. Den där nödsynten går som vanligt fetbort. En söt CARCASS-kopia med synt. Kunde varit värre.

HP: Ta bort! Jag orkar inte mer … är det något osläppt med NOCTURNUS?

Det är för fan EMINENZ.

HP: Ja, självklart. Heidenhammers favoritband.

CANCER ”Cancer fucking cancer”

Ett klassiskt döds/thrashband. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga, förutom att det var en sanslöst positiv överraskning när jag väl hörde det första gången. En mytoman jag känner ville också göra gällande att tre av medlemmarna i bandet vid olika tillfällen drabbats av just cancer, men det visade sig vara rent hittepå. Nåja, som 87:an Axelsson, eller 88:an Axelmaktsson, skulle sagt: bättre en rejäl lögn än en dålig sanning.

HP: Det här måste vara typ något hemligt med SLAYER, fast med bra sång.

LH: Uff. Måste vara jättegammalt. Härligt skitdåligt ljud. Det låter som om man tittar på något svartvitt.

HP: Du är för ung. Ljudet är typ topp ett världens bästa ljud.

Refrängen kommer in och avslöjar såväl bandnamn som titel.

EDGE OF SANITY ”Twilight”

Ytterligare en av de där skivorna jag hoppade över men som ändå funnits där i bakhuvudet. Skivan låten är hämtad från, ”Purgatory afterglow”, ger ett aningen schizofrent intryck, men suger likväl bitvis tag i en som en könssjukdom. Få band lyckades ha en sådan här maffig produktion vid denna tidpunkt … men herr Swanös skönsång i början av låten hade vi kunnat vara utan.

Introt går i gång.

HP: Nu tror jag väl … är Dan Swanö involverad?

Självklart.

LH: Det här var det bögigaste introt jag hört … men en ganska rå gitarr. Schizofrent.

HP: Är det så lätt så att det är EDGE OF SANITY?

LH: Det låter som AMON AMARTH blandat med FALCONER.

HP: TVI!

AGHAST ”Totentanz”

Detta kan vara det enda BM-relaterade dark ambient-släpp som är värt att offra en sekund av ens dyrbara liv på. Vet fortfarande inte om det är ren inbillning, men jag har alltid tyckt att den här plattan likt OLW har någonting som andra saknar.

HP: Absolut Kroumata. Låter som ett par häxor som spelat in en cover på SEPULTURAs ”Roots”.

Lustigt att du sade det…

HP: Är det AGHAST? Ha! Vill minnas att jag tyckte det här var grymt bra. Plattan blir sådär skönt obehaglig i längden. Inspelad med Deads mikrofon. DET är kunskap om något!

LH: Vet inte hur man ska kommentera det här. Som någonting ur Blair Witch Project … om man gjorde musik av filmen skulle det låta ungefär så här. Konstskoleprojekt av Blair Witch. Mycket bastkjol och svart kajal.

INQUISITOR ”Damnation for the holy”

I Close-Up beskrevs detta 1996 som ”den mest extrema thrash som går att uppbringa”, blandad med dödsskriken från en stucken gris. Tror också recensenten tyckte att sången lät precis som Tom Arayas yl i början på ”Angel of death”, fast att det sedan varade hela skivan igenom. Och det är faktiskt sant. Hårdare än så här blir det knappast, men det hjälper inte då det till sist krävs tandpetare instuckna i ögonen för att hålla öronen intresserade. Kortfattat var detta ett band jag ville tycka om.

LH: Det här var inte så tokigt, förutom sången då. Jag vill ha riktig grisdödssång på detta, inte en grisunge. Piglet.

HP: Det här är riktig Heidenhammer-musik. Du lyssnar bara på artister INGEN brydde sig om.

Ledtråd: holländskt. En skiva. Blev senare ett mycket större band.

HP: Ah, det är det där pre-CENTURIAN-köret! USURPATOR? Nej, SOMETHING-SOMETHING-ATOR?

INQUISITOR.

HP: Det var ju det jag sa!

EH: Nästan lite komiskt. Stumfilmssnabbt, som när man ser de där ryckiga rörelserna man inte riktigt hänger med i.

VENOM ”Crucified”

Kommentarer överflödiga. Du väljer: VENOM eller ANTHRAX. Är du life metal? En lustig anekdot om just den här låten, tagen från den mer obskyra ”The waste lands”, är att jag träffade på ett Youtube-klipp med scener från ”Passion of the Christ” av vår favoritantisemit Mel Gibson ackompanjerad av just detta örongodis.

HP: Säkert ett klassiskt band jag inte har vett att uppskatta. Antingen något med VENOM eller Cronos soloprojekt. Heavy metal med tuffare sång.

LH: Säkert från Litauen. Inte dåligt, men lite kvart-över-två-på-dagen på Sweden Rock.

VENOM var rätt. Vi kan för enkelhetens skull kalla det för det bästa.

HP: Därom tvista de lärde.

LAKE OF TEARS ”Floating in Darkness”

Jodå, fetare antiklimax har jag aldrig varit med om. I inte mindre än sexton år hade jag väntat på att få se LAKE OF TEARS live igen, då de i fisförnämt sinnelag i stort sett vägrat spela på svensk mark under hela perioden. När jag väl kollade in dem i St Petersburg förra året förstod jag varför. Daniel Brennare och Company suger kuk live och jag riktigt skämdes över det taffliga framförandet. Till och med spelningen i Sundsvall 1995 var bättre, vilket jag även i efterhand kan konstatera då det finns dokumenterat på en dammig VHS-kassett. Nåja, detta är från den senaste skivan och givetvis låter den helt annorlunda än tidigare. Den senaste helgjutna given kom 2004. Det börjar bli en stund sedan nu …

LH: HELLACOPTERS på crack? Äh, jag ger upp! Svenskt, i alla fall. Bredbent, spelat kaxig attityd. Man blir så trött.

HP: Är det här smuts med usla CEMETERY? Eller SUNDOWN? UNLEASHED?

Det där med CEMETARY hoppas jag nästan att bandet själva läser och tar åt sig av. Vill minnas att det faktiskt fanns någon slags konkurrens mellan de båda banden.

Efter en stund avslöjas bandnamn och titel.

HP: Okej, ja det hade jag faktiskt aldrig kunnat tro. LAKE OF TEARS med mangel och tvåtakt? Mycket ska man onekligen höra, innan de berömda öronen trillar av. Jag är genuint glad över att jag knappt lyckats plocka en enda låt i detta life metal-quiz! Jag ska sätta ihop ett låtsnack som kommer att göra dig gråhårig!

THEATRE OF TRAGEDY ”Dying – I only feel apathy”

Undrar hur många som kommer ihåg att THEATRE OF TRAGEDY lät på det här viset. Det känns så avlägset, men när de dök upp var de faktiskt fullkomligt unika med att låta som de gjorde. Jag har alltid haft ett gott öra till just den första skivan, sina barnsjukdomar till trots. Efter debuten skulle dock hjärnan bakom bandet, Raymond, självklart också växa upp, utveckla storhetsvansinne och bli märkvärdig. I intervjuer började han orera om hur barnsligt metal var, då han själv minsann upptäckt sådan där häftig och nymodig tysk industripop. Och en sak var klar – inget skulle hindra honom och hans käraste, tillika sångerskan i bandet, Liv Kristine från att nå toppen. Stor humor blev det därför när han ironiskt nog blev brädad av Alex Krull från det bedrövliga tyska industripopmetalbandet ATROCITY som under en gemensam turné fattade tycke för Liv Kristine som i sin tur dumpade Raymond och flyttade till Tyskland med syntaren i stället. Så kan det gå.

Intervjuerna blev dock betydligt roligare, särskilt när Raymond kved om vilket as nämnde Alex Krull var och hur han bönade och bad om att fröken Espenes skulle hitta hem till Norge i stället.

HP: Oh, sådan här musik görs inte längre. Väldigt KATATONIA-doftande när väl gitarrerna och gruffet kom in.

LH: Tänker på bergatroll som stampar och härjar ned träd. Snart kommer garanterat tjejrösten in … vill inte.

… och det gör den.

LH: ARGH! Jag sa ju att det …

HP: Det här måste vara någon hemlig låt med KATATONIA jag inte hört … vänta nu, det är ju THEATRE OF TRAGEDY! Kuk. Liv Kristine, hon uppfann ordet och betydelsen chipspanna. Tacka vet jag TOTAL TRAGEDY från Indonesien. Brudklänning och corpse paint. De släppte en liveplatta som spelades in på deras skola. Fatta allvaret.

/Heidenhammer

 

Dr Panzram bjuder på filosofiskt ögongodis.

/Förintelseförsamlingen

Då var årets influensa typ avklarad. Jag har haft flera tusen graders feber och har allmänt frotterat med både liemannen samt diverse Infernovarelser. Tjejer snackar om att föda barn. De har aldrig varit med när Hatpastorn är kraftigt förkyld.

För att driva ut det sista slemmet ur lungorna ska vi idag snacka om KEYDRAGON. Ett band jag i likhet med tidigare nämnda ENOCHIAN dragit mig för att skriva om.

Artister som hittar på sina egna genrer har som vi alla vet sällan rent mjöl i påsen. Vi har ISVIND som lirade ”frost metal”, vi har GEHENNA som körde på ”ghost metal” och vi har TROLLECH som säger sig framföra något så suspekt som ”forest metal”.

Listan kan egentligen göras oändlig.

Den amerikanska gruppen KEYDRAGON kallar sin tonkonst för ”dragon metal”. En genre som inte låter som något man hört tidigare. Vi ska dock börja med ett par bandfoton innan vi attackerar det rent musikaliska.

Längst till vänster har vi en oskarp filur som ser misstänkt finsk ut. Enligt uppgift var man tvungen att utrota fem arter för att få ihop till skinnet till hans maffiga Steven Seagal-rock. Självfallet har han gymnastikskor på sig. Kombinationen skinnrock och gymnastikskor är som de flesta vet modevärldens svar på en sur uppstötning. Vad är det han håller så ömt i famnen? Ja, visste jag inte bättre är det symbolen för det klassiska slagsmålsspelet Mortal Kombat.

Bredvid Mortal Kombat-finnen finner vi… ja, det var en bra fråga. En medelålders kobent skinnrocksplebej med mystiska fötter och en fullkomligt vidrig skjorta med drakmotiv är vad som serveras. Lägg därtill en total samhällskunskapsläraraura och fiaskot blir komplett. Märk väl att detta inte är några ungdomar som spökat ut sig utan människor som är närmare åttio än dagen de föddes.

Kvinnan i mitten. Oj. Hade jag haft en själ skulle jag nästan tyckt synd om henne. Om vi börjar med den uppenbara landstingsfrisyren som fröken prytt med ett enradigt nitarmband från Punktshop samt en misstänkt dataanimerad blomma så är vi en bra bit på väg för att reda ut denna sörja. Leendet på hennes läppar skulle kunna betyda att hon är trevlig och snäll, men det lurar något psykotiskt under ytan. Titta en gång extra och ni kommer förstå exakt vad jag menar. Om vi går vidare med klädseln kan vi konstatera att hon är psykotisk. Varför hon var tvungen att skära upp magen på Barbaskön för att sedan trä på sig hans ruttnande kadaver kommer jag aldrig att få reda på. Det jag vet är att hennes illdåd gör mig illamående, Barbaskön var nämligen min favorit i Barbafamiljen. Att hon dessutom rakat honom för att få plagget mer slätt gör ont värre. Observera hennes kroppshållning. Man riktigt ser hur det spritter i hennes fingrar efter att få döda igen. Att hennes ben är smalare än hennes handleder är bara pestgrädde på nekromoset.

Bandets batterist valde att samla ihop Barbasköns hår och bygga årtiondets hockeyfrisyr. Ordet grifteskymfning får i denna akt en helt ny innebörd. I övrigt sitter han mest och visar upp adamsäpplet. Det kunde varit värre.

Bandmedlem nummer fem har en klädsel som utstrålar totalt mörker. Jag svär på att om man skulle ta på honom skulle man försvinna in i en annan dimension. Ungefär som superskurken Spot i Spindelmannen. Blev den referensen för obskyr? Som Cloaks kappa i Spindelmannen då? Fortfarande inte nöjda? Ja, då är ni födda på 90-talet och saknar således all kunskap som är nödvändig. Herr Mörker verkar i alla fall toppnöjd över sin klädsel. Jag förstår honom. Behöver jag ens nämna hur usel idén var att klippa in medlemmarna i en solig skog utan en tanke på struntsaker som perspektiv, skuggor och allmänt folkvett?

Nu är det här fotot ganska gammalt och jag antar att de flesta av er redan sett det. Låt oss då kolla in ett lite nyare fotografi.

Det har blivit några hamburgare sedan sist för herr Mörker och kläderna verkar ha gått ett par varv i tvättmaskinen. Man kan tydligt se att han inte kunde bry sig mindre. Genom att nonchalant luta sig mot en mur samtidigt som han plirar ut genom ett par röda EMPEROR-solglasögon har han tagit sin image in i 2000-talet. Är det bara jag eller skulle han lika gärna kunnat lira i en nyare upplaga av DARK TRANQUILLITY?

Vår kära samhällskunskapslärare har även han ätit gott. Det lustiga är att trots att han har på sig en gigantisk T-shirt, ett par lika monstruösa runkisar samt en misstänkt gipsad arm ser han hundra gånger tuffare ut än han gjorde sist. Vi tackar Jesus för att han vuxit ur den gröna draktröjan. Hans genomborrande blick är däremot genuint olustig. Det doftar pederast lång väg.

Mortal Kombat-finnen har nu förvandlats till en amerikansk Lord Ahriman-klon. Det är faktiskt sjukt likt. Han är faktiskt så lik Lord Ahriman att jag inte kommer på något fyndigt att skriva om honom.

Tydligen har KEYDRAGON skaffat sig en till tjej till sin armé av socialt utstötta människor. Hon verkar sådär lagom nöjd och ser mest ut att leta efter potentiella flyktvägar. En av hennes briljanta planer är att bryta av sin egen tumme så hon kan åka till sjukhuset för att sedan mystiskt aldrig mera höra av sig till bandet. I övrigt ser hon ut som hårdrockstjejer med dålig hållning som passerat trettio gör mest.

Någon som passerat trettio för längesedan men likt förbannat klamrar sig fast vid ungdomen är allas vår psykotiska barnboksfigursmördare. Hon är så nöjd att hon fick slakta Mortal Kombat-Ahrimans gamla skinnrock att hon kramar om sig själv. Benen är fortfarande lika smala.

Ja, nu har ni sett hur de ser ut på bild. Visst vore det intressant att se hur de ser ut när de rör på sig? Sätta denna galenskap i rörelse om man så vill. Erkänn att ni även är galet nyfikna på hur deras musik låter. Som den hedersknyffel jag är kan jag ge er den gåvan. KEYDRAGON har nämligen inte bara gjort en musikvideo, utan tre. Se, lyssna och njut.

Hur många gånger är det fysiskt möjligt att sjunga ordet ”Dragon” egentligen?

Det här är ännu ett typexempel på ett band man inte trodde fanns. Vissa kanske tror att KEYDRAGON är ett plojband. Tro mig när jag säger att detta är på fullaste allvar. KEYDRAGON har levt rövare sedan 1998 och har släppt åtta fullängdare och tre samlingsvolymer. Skivor vars omslag jag skulle kunna dissekera men någonstans måste även jag dra gränsen. Har ni psyket att utforska detta musikaliska fenomen ytterligare rekommenderar jag att ni surfar in på bandets tjusiga hemsida. www.keydragon.com

Där finns det mycket smaskens att förkovra sig i.

Nä, nu ska jag fortsätta med att hosta upp slem i regnbågens alla färger samt njuta av det chilenska guldbandet HORNS. KEYDRAGON har en tendens att göra en väldigt mätt. Och matt.

/Hatpastorn