Hatpastorns likpredikan

Då var det dags att presentera vinnarna i första upplagan av The Thornspawn Challenge. Trots att tävlingen var sådär härligt omständig var det ändå extremt många som tagit sig tid att svara på frågorna. Lägg därtill att merparten av dessa kombattanter bedrev total svarsalternativsanarki.

Det bäddar inför framtida tävlingar.

Låt oss nu bara gå igenom tävlingen en gång till.

På frågorna 1-7 var svaren ganska självskrivna. Det hindrade dock inte er i läsekretsen från att skriva helt egna svarsalternativ. Något som var mycket uppskattat från min sida. I dessa svar fick jag bland annat lära mig ordspråket ”Blod är tjockare än WATAIN” samt raggningsrepliken ”Vill du följa med MAYHEM”.

Fråga nummer 8, den där ni skulle nämna ett bra band från Spanien, har de flesta svarat rätt på. Det finns inget. Någon av er svarade AVULSED och där blev det grova poängavdrag. Jag har sett dem live och… ja, det är faktiskt en annan historia. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Fråga nummer 9. Vad skulle ni döpa debutplattan med EMO I LÖNNEBERGA till? Här haglade det in svar. Här kommer ett axplock:

”Grisé Knoen”. (Uttalas på franska).
”Hujeda mig sånt liv det var”.
”Skärkalas i Katthult”.
”Låt oss ta allt från varandra, Alfred”.
”Du ska inte tro vi somnar in (ifall inte nån sätter fart)”.
”Snickerboa hoppfallehej då!”
”Idas rakbladsvisa”.
”Tabber-aset i cut-hulth”.
”Att med bysse göra sig illa”.
”När kniven slinter från trägubben”.
”Snörök (Alfreds sista suck)”.
”Cuthult”.
”Naken och skändad hos Krösa-Maja”.
”Den monumentala sorgens svarta tårar under isoleringen i snickerboa där jag täljer mig till själv till döds.”
”Bråk på Lottmakaregatan”.

På fråga nummer 10 undrade jag helt sonika varför SORHIN sjunger ”Stockholm, Stockholm, Stockholm”. Även här kom det in ett stort antal insiktsfulla och informativa svar. Här kommer några av mina personliga favoriter:

”De längtar tillbaka till storartade institutioner som Växtverket och Apromus där bland annat ett band vid namn VINTERKRIG någon gång i mitten av det glada 90-talet på det första stället deklarerat att ”Det här är en spelning mot Jehova!” och sedan skurit sig i armarna med smörknivar.”

”Därför att, som jänkarna säger, ”all bets are off” när man en gång på allvar har använt ordet ”fanders” i en black metal-text.”

”De var väldigt fascinerade av tunnelbanesystemet under denna period, det var ju underground”

”Denna inspelning gjordes på vokalistens födelsedag och precis när sången lades på detta parti visade de övriga medlemmarna upp biljetten till Gröna Lund som de skramlat till.”

”Micke jobbade som målare i Stockholm ett tag innan han försvann, detta var troligen för att annonsera att han skulle dit.”

”Den ”onda anden” som ”spelade” ”trummor” på deras promo kanske var tillverkad i Stockholm?”

”Black metal handlar om hat, och vad gör en människa mer hatfylld än att i stilla ro försöka manövrera till DISSECTIONs första spelning efter utsläppet i ett myller av stressade yuppies, och det utan att ha den blekaste aning om vart fan man ska och alla man frågar stirrar på en som om man vore en förrymd renjägare i… Just det. Stockholm.”

”Man anar den muntra desperationen inför en förestående vinylraid på söder där obskyra titlar hägrar likt en mantelklädd giraff på ett förintelseläger. Givetvis är det vad sångaren har i tankarna och brister ut i sitt skivköparmaniska Stockholm, Stockholm, snoppholm.”

Fråga nummer 11 handlade om att beskriva vad som händer på skivomslaget. Återigen var antalet godkända svar högt:

”Då alla former av användande av muskler och fysisk ansträngning bara är att spela med i den förljugna komedi som kallas livet finns det egentligen inget mer skapelseföraktande än att bara sitta still och låta någon undermänniska köra runt en dit man ska. Den enda fysiska ansträngning som egentligen är godkänd är att på scen förkunna dödens ord.”

”Jag kan bara inbilla mig att bilden är tagen efter den SYNNERLIGEN BASTANTA HATATTACK som utgjorde inspelningssessionen av låten ”Magical shadows of a tragic past” från MÜTIILATIONS enda bra platta. Mey’nach måste helt enkelt ha uppslukats av sådant purt, helomvälvande skapelseförakt att hans fysiska gestalt helt sonika gav vika och tvingades spendera några kommande år i rullstol.

”Meyhna’chs slädhund och trogne följeslagare Allan Ladd har tagit ett break från att dra runt honom i hans åkdon, vilket har gjort herr M något butter då han vill fortsätta turen, så han försöker locka med ett ben få igång ekipaget igen. Det går sådär.

”Detta är uppenbarligen en lat yngling med ett svårdolt intresse för mat som trots att han bara har en hand ivrigt försökt ta sig till Sibylla för att få i sig en 200 grams fettpuck. Som ett resultat av att bara ge fart med vänster hand har han åkt i cirklar tills han blivit sned i kroppen. Men skam den som ger sig. Listigt har han satt dit ett köttben på rullstolen och hoppas nu på att en hund ska komma och dra honom till majonnäsfesten.

”Meyhnach är på lufthålspermission. Hunden på bilden är inte, som man kan tro, hans egen utan hör till vaktstyrkan där han vårdas. Av det lama ansiktsuttrycket att döma kan de ha gått lite hårt på metadonet just den här dagen.”

”Han har helt enkelt drabbats av black metal”.

De tre vinnarna är då… Äh, jag slänger med en extra skiva i potten så det blir fyra vinnare.

Robin Banks
Åsa H
Micke från Nordmaling
Níðhöggr

Grattis! Skivorna kommer med posten och nya tävlingar är på gång så ni som gick lottlös denna vända kan glädja er över att det kommer nya chanser.

Nu över till något helt annat. I förra inlägget gjorde jag lite reklam för Pålles Fanzine. Nu när jag skickat in mitt eget bidrag till hans publikation kan jag fortsätta med reklamarbetet. Räcker det inte med en intervju med självaste MALIGN samt mycket annat smått och gott kan ni läsa om när undertecknad en gång i tiden spelade i Sundsvalls största black metal-band. När jag säger störst menar jag självfallet störst som i flest antal medlemmar. Som läsare kastas man mellan förtvivlan och förtvivlan när man läser denna skräckhistoria från verkliga livet.

Nu ska jag sätta mig och skriva klart mitt öppna brev till TROLLECH.

/Hatpastorn

Efter en avklarad arbetsdag som överhuvud i Förintelseförsamlingen kan jag ibland känna att jag vill ge tillbaka något till samhället. Dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter och ge dagens ungdom en knuff i rätt riktning. I nio fall av tio vill jag att knuffen ska leda den förtappade ungdomen rätt ner i de evigt suckande svavelsjöarna då de envisas med att dyrka strunt som NOKTURNAL MORTUM och TROLLECH, men då som då kan även jag känna förståelse för denna hopplösa generation.

Idag tänkte jag agera SYO-konsulent och ge lite allmänna tips på hur man får ut så mycket som möjligt av sitt dödsdyrkande när man lämnar grundskolans trygga hamn.

1. Arbetslös.

Egentligen skulle min lista på jobbmöjligheter kunna sluta här då arbetslöshet är den optimala katalysatorn för obskyr kreativitet. I stort sett all bra musik, oavsett genre, har skrivits av ungdomar som går på socialbidrag, A-kassa eller något annat underhållsstöd. Sveriges DSBM-scen hade exempelvis ej existerat om vi inte haft ett socialt skyddsnät av den kalibern som vi faktiskt har. Vid närmare eftertanke önskar jag nästan att vi skulle titta lite mer på hur Nord-Korea gör. Hör jag ett band till som spelar gnälligt Indiepopinfluerad svartmetall med texter på svenska som får en att rodna vet jag inte om jag orkar fortsätta att andas.

Som arbetslös har man tiden att göra vad man vill samtidigt som man känner den där härliga ångesten som vi alla strävar efter då man är kroniskt pank. Mortiis, han skrev exempelvis en bok då han gick på socialbidrag. Andra startar ockulta samfund, pillar med Fanzines eller startar en distro. The sky is the limit.

2. Student.

Att fortsätta plugga är ungefär som att vara arbetslös, fast med den väsentliga skillnaden att man tvingas betala tillbaka sitt socialbidrag i resten av sitt liv. CSN ist krieg. Enligt rykten kan man faktiskt lära sig något av att studera, men jag betvivlar starkt att dina otaliga högskolepoäng i ämnet Blashyrkh-mytologi kommer att rendera i något vettigt jobb i framtiden. Det lustiga med att plugga är att man på något obegripligt sätt likt förbannat har lika mycket fritid som en person som är arbetslös. Denna tid bör ägnas åt att lyssna på andra bands kassetter och en allmän dyrkan av de mörka makterna. Själv spelade jag i ett absurt antal band på den tiden jag studerade och jag undrar än idag hur fan jag hade tid.

En tumregel för att se sig som en lyckad student är att du ska blåsa minst en kvarts miljon på studier för att sedan ALDRIG jobba med något som har med det du studerat att göra. Gör man på något annat sätt gör man helt enkelt fel.

3. Brevbärare.

När det i forntiden blev allmänt känt att Fenriz från DARKTHRONE knegade som postanställd har yrket klätts i ett magiskt skimmer. Jag har själv jobbat som brevbärare, men jag kan inte påstå att det levde upp till förväntningarna. Jag var sexton år och var tvungen att sluta skolan två veckor tidigare för att sommarjobbet skulle bli mitt. Undertecknad kände sig som en uzbekistansk bomullsplockare, men pengarna var minst sagt lockande. Sommaren jag arbetade som brevbärare visade sig vara den regnigaste sommaren i Sverige på åttio år och jag blev dagligen trakasserad av en senil kärring som kallade mig ”post-flickan” då mitt skägglösa anlete i kombination med mitt långa hår uppenbarligen resulterade i ett feminint utseende. Jag fick dock sista skrattet då jag dumpade hennes pensionspengar i fel brevinkast. Den fysiska ansträngningen av att dagligen cykla och springa i trappor gav mig emellertid den optimala svartmetallkroppen. Konkav bröstkorg, håglös min och pinnsmala ben. För pengarna köpte jag tvivelaktiga skivor och ett Playstation. Morsan blev alldeles matt.

Att jobba inom Posten är ett klassiskt kneg i den gamla skolan. Mer svartmetall kan det egentligen inte bli.

4. Plantsättare.

På papperet är det extremt black metal att jobba i skogen. Synd bara att verkligheten har en helt annan tolkning av vad black metal är. Då min släkt äger både skog och mark uppe i Norrland var skogsarbete inget som var obekant för mig. Den mentala härdsmältan som måste drabbat mig när jag som nittonåring frivilligt valde att ta jobbet som plantsättare i skogarna runt Torpshammar måste ha varit legendarisk. Nu kanske ni undrar vart Torpshammar ligger? Jo, det ligger i närheten av Missnöjet.

Jag skämtar inte. Platsen heter Missnöjet.

På ett kalhygge blir det väldigt varmt på sommaren och plantorna väger en del så det är inga som helst svårigheter att uppbringa både misantropi och skapelseförakt. När man ont anande pangar ner plantsättningsröret i ett jordgetingbo får man även lite motion.

Ett guldjobb med andra ord.

Lägg därtill att man jobbar ensam så man har sina egna tankar som sällskap hela dagarna. Då föds en hel del vansinne och ett och annat lyriskt mästerverk.

5. Mejeri.

Egentligen skulle rubriken kunna lyda ”Industrijobb” men jag tar mejeri som exempel då jag själv jobbat under Milkos svarta fana. Industrijobb är black metal men Milko i Sundsvall kan mycket väl vara den märkligaste platsen jag arbetat på. Hårdrockarratiot var skrämmande högt. Varje dag knegade man med medlemmar och ex-medlemmar från bland annat SETHERIAL, MIDVINTER, SORHIN, BLOT MINE, IN AETERNUM, IN BATTLE, EGREGORI, BLACKWINDS, ODHINN, DIABOLICAL, SORGHEGARD, CONQUEST och tusen och åter tusen andra konstellationer.

Bandinaveln i Sundsvall är legendarisk.

Nu kanske ni tror att det var tack vare ett gäng suspekta hårdrockare som stämningen i fikarummet var udda? Fel, fel, fel. Alla som knegat inom dylika yrken vet att det är gott om original bland personalen. En snubbe kunde inte titta och prata samtidigt så han blundade så att ansiktet blev helt skrynkligt så fort han skulle säga något. Lägg därtill att INGEN förstod vad han sade och att hans salivutsöndring var av det mer maffiga slaget. Om ni någon gång bestämmer er för att besöka Sundsvall och ser en svettstinkande titan till man som blundandes spottar ner hela sin omgivning när han ger ifrån sig mystiska läten så har jag jobbat med honom.

Vi har även dåren som under fikarasterna ritade pratbubblor i de obligatoriska knulltidningarna. I dessa bubblor skrev han de mest osannolika historierna om hur de nakna damerna dyrkade hans lekamen.

Det blev jättekonstig stämning när vi upptäckte det.

Vidare har vi gubbarna som jobbade vid gräddmaskinen. Tydligen ger grädde ifrån sig hälsovådliga ångor då de pratade som sångaren i NATTVINDENS GRÅT sjunger.

Listan kan göras längre men jag tror ni förstått poängen. Ett industrijobb är hyfsat välbetalt men ens mentala hälsa är i farozonen. Gör det bästa av situationen, omfamna galenskapen och bilda ett band som låter mer utflippat än en korsbefruktning mellan FURZE, ONKEL KÅNKEL och DIAPSIQUIR.

6. Dagis.

Fråga mig inte varför, men av någon konstig anledning blir vi hårdrockare väldigt ofta förskolelärare eller fritidsledare. Jag antar att det är lika roligt att sitta och rita, bygga LEGO och plinka på en gitarr i vuxen ålder som det är när man är barn.

2002 jobbade jag själv som förskolelärare. Jag trivdes ganska bra men var tvungen att sluta då jag skulle åka ut på en månadslång turné med mitt band som förband åt bland annat AMON AMARTH. Såhär i efterhand vet jag inte om det var mitt livs mest lyckade karriärval.

Gillar man att vara konstant förkyld och att ha riskorn under strumporna är förskolelärare jobbet för dig.

7. Kontorsjobb.

I drygt fyra år satt jag framför en datorskärm och ruttnade innan jag tog mitt pick och pack och drog till Norge. Att jobba på kontor är själva definitionen av själsdöd, men det finns möjligheter att plugga på sina kunskaper om black metal när man sitter och önskar att tiden kunde sluta gå baklänges. Då chefen inte ser kan man lite smidigt glida in på nätets skuggsidor och förkovra sig i musikens förtrollande värld. Mycket av det tidiga materialet på Hatpastorns Likpredikan skrevs faktiskt under arbetstid. Rent tekniskt har jag aldrig tjänat så mycket pengar på musiken som jag gjorde då. Lägg därtill den totala känslan av eufori man känner då man sitter och skiter under arbetstid och att man faktiskt får betalt för det. En av mina kollegor drog detta till sin spets genom att sätta sig på dass den sista halvtimmen varje dag. Självfallet utförde han inga kroppsliga behov, han satt på den nedfällda sitsen och spelade spel på sin mobiltelefon.

Chefen blev jätteglad när han fick reda på det.

På tal om själsdöd startade jag bandet SJÄLSDÖDEN tillsammans med mina kamrater Kantor Aronsson och Günther Satan Göring under denna period. Kantorn knegade inom psykiatrin på ett boende där dårarna inte bara var allmänt utvecklingsstörda, de hade även andra grava psykiska åkommor. Tänk er att ta hand om en person med grav cerebral pares som även är spritt språngande schizofren. Göring jobbade som fritidsledare. Typ samma sak.

Vi skrev tonvis med texter och skrev en hel del musik. Däremot repade vi aldrig då vi var för trötta efter jobbet och projektet lades i malpåsen. Ödets ironi om något.

8. Kriminell.

Väljer du brottets bana säljer du per automatik några extra exemplar av din senaste CD. Det är löjligt lätt att göra reklam för ditt band om du har några tunga domar i bagaget. Då min personliga erfarenhet av den undre världen sträcker sig till att jag som barn stal en påse pantflaskor är jag kanske inte rätt person att tala om detta. Däremot kan du göra såhär:

Förutsatt att du lyssnar på black metal. Ställ dig vid din skivsamling, titta på dina plattor och välj ut de alster där du vet att någon av medlemmarna gjort något olagligt. Lägg dessa på soffan och kolla vilka skivor du har kvar i bokhyllan.

DIA PSALMAs ”Gryningstid”. Den äger alla, kolla vidare!

SONIC SYNDICATEs ”Love and other disasters”. Tja, den kan du nog lägga i soffan. Brott mot mänskligheten lyder rubriceringen. Kul att du har SONIC SYNDICATE i samlingen bredvid SORHIN och SORGELDOM. Att du inte skäms. Kolla vidare.

Jaså, det finns inga fler alster i din samling kvar.

Poängen är glasklar, brott lönar sig.

9. Norge.

Jag har jobbat på slakteri. I Trondheim. Samma stad där de Mysteriis dom Sathanas-kyrkan står. Ett av de absolut bästa kneg jag någonsin haft och chansen är stor att jag återvänder även nästa säsong. När jag och Hatpastorinnan letade bostad här i Norge hittade vi först en lägenhet i den lilla staden Hell.

Det hade nästan blivit för bra för att vara sant. En MANIAC BUTCHER i Hell. Ja, ni hör ju själva.

Trist nog låg det lite väl långt borta så det blev boende i centrala Trondheim istället. Att arbeta i Norge, om än bara för en begränsad period, är något jag varmt rekommenderar. Däremot blir det något surrealistiskt när man kommer tillbaka till Sverige. Nu under jul stannade vi till på en bensinmack i Örnsköldsvik och handlade tonvis med snask, läsk och mackor för den långa resan norrut. På väg in i bilen utbrast vi simultant:

Helvete vad billigt det var!

10. Obskyra svartjobb.

Egentligen är Heidenhammer guden av obskyra svartjobb, en yrkeskategori som efterlämnar minst lika många anekdoter som en turné, så det borde vara han som berättar om sina dagar som ung diversearbetare. I samma veva kan han hemskt gärna få berätta lite mer om sin tid som TV-personlighet i SVTs kultursatsning ”Röda rummet”.

Det här kommer jag få fan för.

Själv har jag jobbat, och jag skämtar inte nu, som kombinerad roddare och logevakt åt Thåström. Det var via min polare Holy Records-Danne som jag fick detta toppjobb och tillsammans stod vi och vaktade Thåströms loge med bistra miner och korslagda armar. Då det var knökat med folk såg vi inte vilka som var förband så vi agerade utan pardon när det plötsligt kommer en underlig filur rusande emot oss. Med diverse stridstekniker stoppade vi kretinen och vi kände väl oss ganska nöjda tills vi insåg att det var estradpoeten Bob Hansson vi hindrat. Det var han som var förbandet och det blev skitjobbig stämning. Efter detta nederlag började Thåström lira och vi blev en smula hungriga. Tursamt nog låg det ett stort fat mackor i närheten som vi inmundigande medan musiken fick gubbarna och tanterna i lokalen att vicka på lillstjärten. Givetvis var detta Thåströms jävla mackor och det blev skitjobbig stämning igen då han och hans band lirat klart och var vrålhungriga.

Så, nu har ni ungdomar fått lite råd och rön. Nu kan jag med gott samvete fortsätta att skriva mitt bidrag till Pålles Fanzine. Kolla in Situation Skitstörd, länk till höger för mer information gällande den publikationen.

/Hatpastorn