Hatpastorns likpredikan

Ultrastressad och belamrad med jobb märkte jag häromveckan att min totalt värdelösa mobiltelefon började ringa. På displayen såg jag att det var självaste Heidenhammer som stört mig i mitt arbete och jag svarade utan att tänka på konsekvenserna. Det visade sig att han var i Uppsala, närmare bestämt på den där skivbutiken där han alltid går ner sig i REA-backsträsket.

Jag började ana oråd.

Med samma tonfall som en stingslig tjackpundare fräste den gode herr Hammer fram vilka fynd han gjort och bad om tips om vilka skivor som var rekommenderbara. Jag sade att han skulle köpa blint för innerst inne visste jag att det skulle bli en läsvärd artikel när han till slut kom till sans och insåg vilka musikaliska missfoster han adopterat.

Såhär i efterhand borde jag kanske hindrat honom från att köpa ännu en Holy records-platta.

/Hatpastorn

ANCIENT WISDOM -”For snow covered the Northland”.

Låt mig på en gång säga att jag faktiskt tycker den här skivan är bra på riktigt. Trots det, är det tredje gången i ordningen som jag inhandlat den. Fan vet varför.

Har någon undrat vart idén med digital corpse paint egentligen har sitt ursprung? Vi kan säga som så, att halva poängen med den här skivan går förlorad om man inte behagar införskaffa den i fysiskt format. Bookleten står för en god del av underhållningsvärdet. Låt mig bara lägga in en reservation om att jag kan ha fel i detta, men i Församlingen har vi sedan första gången vi lade våra respektive ögon på bandfotona haft intrycket av att det liksmink som gossarna begagnat sig av måste lagts på digitalt i efterhand. Antingen det, eller så är bilderna så fantastiskt pixliga att jag aldrig sett maken (skulle vara på någon gammal samling från No Colours records i slutet av 90-talet, då). På något vis är allting så rätt med det här släppet. Vi kan även nämna den makalösa layouten på själva den tryckta skivan – klarblå bakgrund med titlarna utskrivna med Old English-typsnitt som sedan förvrängts så att hela schabraket mest liknar gamla tiders egenhändigt hopknåpade ”affischer” för den årliga firmafesten. Saknas bara ett par inklippta ikoner från Word 2.0 så är det komplett.

Musiken är en trevlig promenad i den melodiska och långsamma svartmetallens vinterallé långt innan tjafs som DSBM hade börjat förpesta tillvaron. Hade bara produktionen varit bättre hade detta kunnat vara lite av en klassiker, för låtmaterialet finns där. Trummaskinen låter inte helt olik ljud min gamla C64 brukade häva ur sig när man spelade de mer obskyra program som fångats upp på en kopierad kassett. Jodå, kids, en gång i tiden fanns så kallade dataspel att tillgå på kassett. Vem sade att det här med piratkopiering/fildelning var en modern företeelse?

CHAOSTAR – ”S/T”.

Redan när jag såg Holy Records-loggan lysa likt en talisman på omslaget visste jag att jag inte skulle lämna butiken utan skivan den klingat sig fast på likt en livssugande parasit. Det här albumet gör mig så matt att jag knappt kan skriva om det.

Flera analyser kvarstår innan vi riktigt kan komma till botten med vad som egentligen gick fel vid millennieskiftet. Hur många band drabbades egentligen av en kollektiv mani som yttrade sig i poänglösa sci-fieskapader? CHAOSTAR har liksom allt. Strykful men stilren logga, ett fånigt namn med en ännu fånigare stavning, lite rymddystopi och titlar som ”Project atomtraveller”. Självklart är det tydligen inte ens metal det handlar om när jag slår på eländet, utan grekisk neo-ambient-dark-classical-darkwave-opera-twilighistical-atmospherical-almost-hymnic-sweeping-melancholic-avantgardistitistical-moonsorrowic-mayhemic-illusional-with-bewitching-female-vocals som står på programmet. Med andra ord ett intro som håller på i 45 minuter för att sedan lägga av.

Samtidigt känner jag mig taskig när jag avfärdar verket utan att knappt rycka på axlarna. Det står nämligen klart att det här säkert var dödligt seriöst när det väl knåpades ihop och att upphovsmakarna menade varenda ton som knappt kan urskiljas genom syntlagren. Ändå hamnade hela baletten i reabacken för 20 kronor, trots tjusigt digipack och allt. Alltså, vad bottnade hela grejen med teknikfetischism och semidystopier i egentligen – och varför skulle så förtvivlat många band hoppa på den vågen för? Vi säger COVENANT, TIDFALL och DHG bara för att nämna några. Varför övergav ni Satan och kråkskogen? Vad hade de gjort er? Egentligen?

Där tog visst skivan slut. Godnatt.

BLOOD CULT – ”We who walk behind the rows”.

Och på tal om trötta koncept …

Var ni med på tiden då begreppet ”viking metal” upplevdes som krystat och skrattframkallande? Inte ens ENSLAVED kom undan med den beteckningen från början, och kanske allra minst tack vare bandbilderna på albumet ”Frost”. I synnerhet bilden på Ivar Björnson iförd gummimask i kombination med ringbrynja eller vad det nu var han valde att täcka sin torso med. Hursomhelst, tack vare att det blev industristandard att kalla sin i bästa fall dödsdyrkande musik för något annat än black metal, fanns det plötsligt epitet man än i dag häpnar över. Minns att jag läste om CHAINED AND DESPERATE från Grekland som i en intervju i ett gammalt fanzine från 1994 kallade sin musik ”nature pagan metal”. Trots att jag då bara var 14 år tyckte jag att något gått snett. Fruktansvärt snett.

Sedan dess … nej, jag orkar inte ens räkna upp de vansinnigaste koncept man råkat på. Det får bli en framtida lista i denna blogg. Jag kan för skojs skull nämna det förvisso musikaliskt sett bra ryska death metal-bandet REFAWN och deras crazy infallsvinkel ”lemur metal”. Jodå, alla texter skall
utgå från djuret som normalt förknippas med Disneyfilmen Madagaskar.

Puster …

Ett i raden av dessa band är då amerikanska BLOOD CULT, som anser sig spela ”redneck black metal”. Givetvis är det fullkomligt intetsägande och naturligtvis är det totalt värdelöst. Loggan doftar i och för sig en viss dödsdyrkan, men punkteras fullkomligt av en satanisk fågelskrämma med corpse paint på omslaget. Putslustiga black metal-band med glimten i ögat. Vart fan är Les Légions Noires och den gamla norska svarta cirkeln när man behöver dem? Undrar just vilken skivbolagsdirektör det var som tänkte ”Fan, grabbar! Kör så det ryker, det här gillar tyskarna!”?

Jag orkar knappt kommentera musiken, alla vet redan hur det här låter utan att lyssna. Sjaskiga rockriff blandas med usla tremoloriff så trötta att världen plötsligt känns som när man blev biten av de där irriterande myggorna i NES-spelet ”Fester’s Quest” och allting gick i sirapsseg slow motion.

Jag står inte ut.

ELYSIAN FIELDS – ”Adelain”.

Jag har nu lyssnat igenom det här eländet tre gånger från pärm till pärm. Jag skämtar inte. Anledningen till detta var att jag under tiden pratade i telefon och ville ha något som puttrade likt hissmusik i bakgrunden. Tre varv. Jag minns ingenting.

ELYSIAN FIELDS är som bekant life metal av absolut värsta sort. Det största mysteriet med den här skivan är att den inte släpptes av redan nämnda Holy Records. Självklart kom det här från Grekland och det är så indränkt i diabetesframkallande syntmattor att hela rummet känns som om det vore gjort av sockervadd. I vild panik börjar jag söka i telefonkatalogen efter närmsta tvivelaktiga läkare som skulle kunna erbjuda en billig dos insulin. Skit samma om folk redan delat sprutan.

När delar av Församlingen i forntiden bestämde sig för att skapa magi  med hjälp av en dator som redan då passerat bäst före-datum med säkert ett decennium gjordes detta med hjälp av musikprogrammet Fasttracker. Jag ska inte beskriva detta program närmare, men konstaterar att det ”hjälpte” otaliga svettiga svartklädda gestalter att liksom över en natt bli ”musiker”. Särskilt användbart var detta om man skulle göra dark ambient – eller som i vårt fall, dark ambient kombinerat med syntetiska gitarrljud och ett trummaskinsrens som fick MORTICIAN att framstå som ett gäng sansade esteter aktiva i gymnasiets slagverkskör. Sedan skrev vi en hel mytologi om själva bandet – bland annat att en av medlemmarna gjort sig skyldig till kyrkbrand då det fortfarande var folk inne i själva lokalen, om deras förehavanden i den portugisiska djävulsdyrkarscenen och gud vet vad. Mest anmärkningsvärt är i alla fall att själva musiken lät
exakt likadant som ELYSIAN FIELDS.

WYVERN – ”No defiance of fate”.

Ja … vart börjar man?

Vi beger oss återigen till staden Härnösand. Det var en tråkig stad, befolkad av lika tråkiga människor. Inget hopp i sikte. Därför var det lika bra att fantisera ihop låtsaskompisar och karaktärer för att få tiden att gå.

Jag och en annan yngling hade för vana att spela musik ihop. Han lärde mig mycket, särskilt hur olika genrer var uppbyggda ur ett musikaliskt perspektiv – vanliga ackord, slingor, arrangemang och så vidare. Han var långt före mig, men en dag lyckades jag överraska honom med att svänga ihop ett hårdrocksriff som taget från någon skiva med 220 VOLT. Vi byggde vidare på det, och plötsligt hade vi inte bara en låt, utan en hel biografi om bandet melodin egentligen borde tillhöra. Så föddes legenden om Luleåbandet OVERRIDE, bestående av Sölve och Svempa, två herrar i 35-årsåldern beroende av Stjärnsnus (såldes inte söder om Umeå, på riktigt), hemkört och sina respektive trolovade, Kicki och Louise. Med låtar som ”My girl tonight”, ”All hell breaking loose”, ”Good rocking tonight” och andra fina bitar skulle de ta över världen, eller i alla fall en TBV-studio.

Döm om vår förvåning då det här bandet fanns på riktigt. De hette WYVERN och kom från Stockholm.

Jag hade tidigare hört denna fasa då Kristian från SURVIVAL UNIT av någon okänd anledning valt att spela av deras demo till mig. När tonerna väl började ljuda från min bandare var det omöjligt att tro att det var på riktigt, men det var det. När de senare fick skivkontrakt dog något inombords. Sedan glömde jag bort dem – tills dess att jag fick höra ”The liquid and the metal” på en samlingsskiva ett gäng år senare. Det var speciellt. Jag hade tidigare nämligen aldrig bokstavligt talat rodnat då jag hört ett musikstycke, men det här fick mig att gripa tag i en snuttefilt och krypa ihop i fosterställning under den. Sölve och Svempa skulle däremot ha blivit röda av avundsjuka i stället.

Och nu sitter jag här, tio över två på natten, ett decennium senare och lyssnar igenom hela den fullängdare nämnda låt är hämtad från – ”No defiance of fate”. Vad nu i all världen det betyder. Jag vet inte varför, men det känns som om jag gör något jag inte borde. Något man gör i smyg. Känner samma sak som när jag lagt in skämtlåtar av typen MALTE-X på min MP3-spelare, går igenom en folkmassa och blir paranoid över att folk ska stanna upp, titta på mig och höra vad jag egentligen går omkring och lyssnar på – skyddade öronsnäckor till trots.

Stannar jag upp och lyssnar på enskilda riff, gör det nästan ont. Alltså …Jonas Berndt, MÖRK GRYNING var på många sätt ett udda band, men det fungerade. Vi fattar. En del av uttalandena du gjorde för bandets skull var lite märkliga, men inget är märkligare än att det var det här du valde att göra två fullängdare med – och inte ditt thrashband MORTIFER.

Varför?

/Heidenhammer

Avdelning 3. Lokaler – fortsättning.

Dusch.

Smaka på ordet.

Dusch.

Efter en evighet i ett oheligt varmt turnéfordon, där man suttit med skinnjackan på i 80 mil eftersom man inte kunnat få av sig den sittandes utan att dra armarna ur led, är det skönt att kunna blaska av sig resdammet. Efter ett gig där man står drypande i svett, blod och rinnande liksmink är det skönt att kunna blaska av sig all lort. Efter en natt sovandes under ett element i Sunne eller ett flipperspel i Finspång är det skönt att kunna blaska av sig misären. Ja, jag skriver på en Finspång-special i samma anda som den om Sunne om ni undrar.

Ni anar nog vart jag är på väg med denna inledning och ni har helt rätt. Det är fantastiskt skönt att duscha, synd bara att varmt vatten i rinnande form inte finns i överflöd när man är ute på vift.

Genom åren har detta blivit bättre, den första långa turnén jag var ute på kom min lekamen inte i kontakt med vatten på två veckor. Man såg ut och kände sig helt sonika som ett glas utspilld mjölk. Nuförtiden har standarden höjts avsevärt både vad det gäller vattentryck och varmvatten i Europa. Förr fanns det inte ens varmvatten i kranarna på toaletterna på McDonalds i Tyskland. Har ni aldrig schamponerat håret i handfatet på en hamburgerrestaurang där vattnet är kallare än gitarrljudet på ”Under a funeral moon” kan ni tacka er lyckliga stjärna. Man skulle kunna säga att sådana upptåg ”stärker karaktären”, men det gör det inte. Däremot blir man en hejare på att äta Calippo utan att hjärnan kollapsar av köld.

Nu kanske ni tror att det är faktorer som värme, vattentryck eller helt enkelt avsaknad av dusch som är problemet. Det är det inte. De våtutrymmen som tillhandahålls av spellokalerna brukar nämligen vara helt bisarra. I Ungern lyckades jag hitta en dusch i ett lönnrum bakom baren. Glad i hågen slet jag av mig kläderna på bästa Hulk Hogan-manér och förpassade mig raskt in i den väntande duschkabinen. Mitt under den livsavgörande schamponeringsfasen avbröts mitt stilla gnolande av ett suspekt ljud. Med ögonen fulla av lödder öppnade jag sakta kabinen och fick se ett aspackat ungerskt fruntimmer sitta och skita på toaletten som låg i anslutning till duschen. Det blev jättekonstig stämning i rummet och mitt frågande ”Hello” möttes av en skev blick och ett ungerskt mumlande. Precis när detta sker stormar två av mina bandmedlemmar in i rummet för att försöka stoppa honvarelsen som de sett cirkulera utanför lönnrummet med skitnödig blick. Vi är nu fyra personer inne i detta lilla rum och kommunikationen sker uteslutande via höjda ögonbryn. Som ni förstår finns det ingen direkt manual för hur man hanterar dylika situationer. Det hela slutade med att hon gjorde sitt och gick ut och jag duschade klart. Ungrare är ett märkligt folk för under kvällen klädde sig en snubbe i publiken av sig naken och roade sig med att skita överallt. På fotografiet flankeras han av folk från RAVENCULT. Tacka Sony Ericsson för den fantastiska bildkvalitén.

De duschar som erbjuds på spelställena bör alltså helst undvikas. Det är inte ovanligt att de är legendariskt ofräscha och anser man att insekter är en smula obehagliga bör man se upp. Det är heller inget ovanligt att de lokala förbanden, typ italienska KULT, krossar ölflaskor i den för sitt eget höga nöjes skull.

Lösningen på detta bekymmer stavas bensinstationer. I dessa tempel av fräschör kan man för en billig peng få duscha i prydliga lokaler, ofta med avslappnande fågelkvitter som ljuder ur högtalarna som bonus. I priset brukar även kaffe ingå och har ni hängt med i denna avhandling vet ni att
jakten på hyfsat kaffe aldrig tar slut. Det är alltså bättre att åka tidigare från spelstället, stanna på en mack och duscha och sedan fortsätta till nästa destination. Annars får ni stå i ett rum där vattenstrålen är lika kraftfull som virveln när Jocke grindar på ”Those of the unlight” och värmen tar slut efter fem minuter. Lägg därtill en pikant arom av svartmögel, spya och piss samt kackerlackskompisar och krossat glas. I Budapest kan man även få en så kallad ”plusmeny”. Det innebär att man tvingas duscha i alla ovanstående element men med bonusen att det cirkulerar enorma maffiagorillor med mord i blick utanför duschen.

Var dock varsamma.

I Spanien gick undertecknad rejält i fällan när det vankades dusch på en bensinstation. Det saknades slang eftersom några lokala banditer slagit sönder den så eder Hatpastor var tvungen att leka ringaren i Notre Sundsvall och krypa in under blandaren och ta del av den stenhårda strålen under den. Hade jag spelat i LIFELOVER skulle det blivit ett klassiskt bandfoto. Nu gör jag ju inte det så det kändes mest som att stå naken och få gängstryk. Ungefär som att lyssna på LIFELOVER.

Just hygien är ett ständigt återkommande problem under turnéer. Även om ni själva håller er fräscha så kan man ge sig fan på att någon eller några ur banden ni delar buss med skiter fullständigt i denna nödvändighet. Många band som kommer från planetens södra delar verkar ha en gemensam skräck. En sak som de fruktar mer än kärnkraftsolyckor, cancer och metallredskap i teflonpannan.

Att vara utomhus med blött hår.

Jag vet inte hur många gånger man mötts av stora ögon när man nekroflanerat med blött hår utomhus under en turné. Man dör inte av att göra det såvida inte kvicksilvret visar enorma mängder minusgrader. Då tar man på sig en mössa och problemet är löst. Tyvärr förstår inte alla denna enkla ekvation vilket resulterar i en stank ombord på fordonet som få upplevt. Att sova i en våningssäng under ett knippe solkiga gamla greker är noll procent festligt när nästäppan börjar ge med sig.

Om jag inte minns fel så var drog sångaren i AEON en rejäl nitlott när de var ute med CANNIBAL CORPSE. Peppad till max insåg han att han fick sova bredvid Corpsegrinder. Vad han inte visste då var att den gode likmalaren inte duschade på turnéer.

Överhuvudtaget.

Motiveringen var att han hade frun hemma och då fanns det ingen anledning att hålla sig fräsch.

Tjena.

Vi lämnar duschen och kliver ut på scenen istället. Platsen där man ska utföra det man faktiskt är ute och dräller för. Som lekman kan man kanske tro att scenen är den plats under turnén där man känner sig som mest trygg och hemmastadd. Visst, man får utföra den åkallan till Hin Håle man slitit i replokalen i åratal för att förfina men själva scenen kan komma i lika många färger och former som Roger Pontare. Visste ni förresten att Pontares syrra tydligen går under smeknamnet Kuksugar-Doris? Jag fick veta det igår av en infödd Västerbottning och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den informationen. Samma Västerbottning berättade även att Idol-Kevins frus bröder var de som kastade brandbomber på polisen i Arvidsjaur. Man lär sig något nytt varje dag.

Skit samma.

Spelställen kan vara utformade på alla möjliga och omöjliga vis och i min artikel om ljudtekniker kan man förkovra sig mer gällande det specifika ämnet. Det finns dock några lokaler jag vill höja ett varningens finger för så ni kan stålsätta er innan ni sätter er fot där. Först har vi Baroeg i Rotterdam, ett nöjespalats/cementbunker på en äng där backstageområdet mycket väl kan tillhöra bottenskiktet i Europa. Vad kan man egentligen säga som inte redan sagts om denna lokalitet? Rent publikmässigt brukar Rotterdam i allmänhet och Holland i synnerhet leverera men Baroegs legendariske ljudtekniker har lagt så många portioner smolk i min hatbägare under årens lopp att jag känner stor antipati bara jag hör namnet nämnas.

Gent i Belgien är snäppet värre. Tack och lov har jag bara besökt denna plats två gånger. Scenen är så smal att mikrofonstativen måste stå på golvet. Däremot är scenen väldigt hög så var aktsam när ni gör era Bruce Dickinson-löpningar, annars kommer ni att störta mot en säker död. Strålkastarna är placerade cirka tjugo centimeter från musikernas ansikten så man behöver i alla fall inte frysa. Backstageområdet då? En kavalkad av mörker, kyla, råttor och smuts. Värst är dock maten. Jag är inte direkt kinkig när det kommer till utfodring men födan i Gent är inte gjord för människor. Skäggen i IN AETERNUM valde att demonstrativt skicka grytan ut genom fönstret men det var ett lite väl magstarkt tilltag enligt min mening.  Publiken i Gent är i regel rätt OK men som oftast dyker det upp individer man inte trodde existerade förutom i könsrockstexter eller i serietidningen Pyton. Det är fascinerande hur mycket konstigt folk det finns. Det blir väl så när människor klampar runt med skitiga gummistövlar i genpoolen.

Tex i Köpenhamn har alltid kanonbra mat men backstageområdet består av trappan som leder upp till köket och scenen är formad som en kil vilket gör att trummisen måste klättra över trumsetet. Detta kan leda till stor kalabalik när man ska göra en dramatisk entré under ett esoteriskt intro. Först får man i full mundering brottas med servitriser som bär på enorma mängder disk för att sedan baxa sig över trummorna alternativt stå på golvet när det ska kopplas in instrument. Detta vore inte ett så stort problem såvida inte scenen låg mitt i restaurangen och folket som sitter och äter får bevittna detta spektakel. Det största problemet är emellertid att lokalen ligger i Danmark. Ett land som måste bekämpas. En udda episod som utspelade sig på just Tex var när undertecknad med mannar stod och humpade efter en hyfsat lyckad kväll. Att humpa är att packa bilen så alla ni med sjuk fantasi kan sluta skratta nu. Mitt i detta packande, nej jag menar inte sådant packande era sjuka människor, hörde jag ett mystiskt illvrål från lokalen. Jag vandrade mot ljudkällan och fann där herr Kvist från TAETRE stå och skrika allt han kunde i restaurangen som nu förvandlats till dansgolv. Ett par danska pigor tyckte detta var ett högst idiotiskt upptåg och försökte nonchalant diskodansa bort den otäcka hårdrockaren som stod och tjöt mitt på golvet. Han gjorde tydligen så när han blev full fick jag senare veta av TAETREs trummis, Graveyard Skeleton. På bilden ser vi läckerbitarna i DEFLESHED framföra ljuv musik på Tex. Ett gig där Lars glömde bort riffen och hittade på en ny låt under resans gång.

I Luxemburg finns det en obskyr fetischklubb som heter Shinys som drivs av en tjock tant i lesbisk frisyr. Där är väggarna lila och det finns ingen scen utan man får ställa instrument och utrustning direkt på parkettgolvet. Det finns heller inget som avskärmar musikerna från publiken. Sist jag spelade där fann jag mig öga mot öga med en gigantisk skinnskalle med den obligatoriska Rambokniven instoppad i kängan. Han röjde sig dock helt fördärvad och var uppenbart nöjd med framförandet. Så nöjd att han av misstag köpte en T-shirt av ett av förbanden som han inte ens såg. Det finns inget backstageområde på Shinys såvida man inte räknar det iskalla förrådsrummet bakom ”scenen”.

I den franska staden Lille finner vi inte bara planetens sämsta kinakrog utan även en pittoresk klubb vid namn La Rumeur. Där finns den minsta scenen jag någonsin sett. Lokalen är så liten att man inte behöver micka upp stärkarna utan det är bara sången och i bästa fall väl valda delar av
trummorna som går ut genom PA-systemet. Det enklaste sättet är dock att sjunga jävligt högt. Problemet löst. Publiken i Frankrike kan relatera till sataniskt rens så även om stället är litet så brukar det vara mer än värt besväret. Ännu en gång vill jag höja ett varningens finger. Lokalen ligger i vad man i folkmun brukar kalla för ett ”rough neighbourhood”. När jag och batteristen var ute och letade efter en trumpall i turnébussen fick vi bevittna ett bråk mellan en gigantisk afrikan och hans minst lika bastanta afrikanska fru. Det som började som munhuggning ute på gatan slutade i en misshandel där karln valde att puckla på sin nedslagna fru med ett brännbollsträ. En helt sjuk upplevelse. Aggro-afrikanen flydde snabbt fältet och när jag påpekade för arrangörerna att det vore på sin plats att ringa snuten så möttes man bara av stor oförståelse. Tydligen var dylika händelser inget ovanligt. I den närliggande tvättomaten, ta tillfället i akt att tvätta era skitiga kläder, finns det charmiga små kulhål i dörren. Ni fattar poängen.

På tal om ruffiga områden beger vi oss till Italiens sydligare delar. Till klubben Bike & Rock i Manduria närmare bestämt. Där finner vi fina lokaler, klubben påminner om ett piratgömställe i någon gammal matinéfilm. Maten är med beröm godkänd. Själva scenen är dock liten och strömmen bryts ungefär varannan låt. Det stora problemet är arrangörerna som är små ettriga italienska nazibikers med bandanas, den enorma hakkorsflaggan man hittade i det närliggande garaget var en ögonbrynshöjande upptäckt. När det var dags att ta itu med gaget blev det självfallet enorma problem och sanslöst dålig stämning. För att göra en lång historia kort blev det ingen övernattning på klubben som det var bestämt. Jag har fått uppgifter från andra band som spelat där att de också stött på exakt samma problem. Gör det enkelt för er och åk inte dit. Såvida ni inte vill göra av med lite överskottsenergi genom att leka Mortal Kombat förstås.

Det finns fler ställen värda att nämnas men dessa är de som poppar upp i skallen just nu. Däremot håller klubbarna i Europa rätt hög klass så förutom dessa exempel behöver ni inte känna någon större oro.

Nästa gång vi ses kommer vi att förkovra oss i några allmänna tips hur man gör det bästa av turnésituationen.

På återseende!

/Hatpastorn

Varde Internetuppkoppling.

Innan vi tar itu med dagens ämne vill jag bara få ur mig lite av den vrede jag samlat på mig genom att lyssna på radio till och från jobbet på dagarna. Eftersom resorna är ganska långa, har man Västerbotten som arbetsplats kan det lätt bli så, blir det en hel del radio.

Och en hel del vrede.

Den första som skola kastas i helvetets lågor är Jennifer Lopez. Hör jag henne sjunga ordet ”floor” en gång till kommer jag att begå våldsbrott. Det kan vara jag som är gammalmodig, men känns det inte en smula sunkigt när en snart 40-årig småbarnsmorsa med bautaröv gnolar till tonerna av den gamla idiotlåten ”Lambada” och uppmanar till svettig dans och spritdrickande. Floortanten måste bekämpas.

Nummer två på min mentala dödslista är rumänskan som sjunger om sexiga saxofonspelare samtidigt som det vidriga instrumentet gör sitt bästa för att imitera en knölsvan som blivit skjuten på halsen av ett stycke paintballkula. Som syltlök på laxen kommer även en mansröst in med jämna mellanrum och vrålar ”Åke, ungjävel, ungjävel, ungjävel”. Det kan finnas en möjlighet att han sjunger något annat men jag kan då inte komma på vad.

Nummer tre. Svensk pop. Jag har inte en susning om vad artisten heter men lallaren sjunger oavbrutet om någon ”Lady Hey”. Texten, givetvis komplett hjärndöd. Rent musikaliskt, en mardröm av glättig idioti.

Tack, då var jag klar för den gången. Nu över till något helt annat. Rent demografiskt anar jag att de flesta som läser denna Likpredikan är rutinerade Satanskrigare runt de 30 som kuskat runt på vägarna ett par varv, alternativt har god inblick i hur det brukar gå till. För er kommer detta inlägg mest bestå av självklarheter, även om igenkänningsfaktorn kan vara tillräckligt tilltalande för att ett fortsatt läsande ska vara av intresse. Detta inlägg dedikerar jag nämligen till den yngre hungriga delen av läsarskaran som kanske är på väg att ge sig ut på sin första turné, samt till de som är sugna på en inblick i turnélivets vedermödor. Lite infotainment såhär på en kvasisolig veckodag skadar aldrig. Vet ni förresten hur varmt det kan bli i Skellefteå? Det är det ingen som vet. Jag har svettats mer än vad Sarah Jezebel Deva någonsin gjort efter att hon pressat in sig i någon latexdräkt och joddlat till CRADLE OF FILTH i strålkastarnas obarmhärtiga sken.

Ett vanligt fenomen som jag personligen märkt är när man sitter i lunchrummet på kneget och ens ickemusikaliska arbetskollegor ber en berätta hur det är att vara på turné. I regel brukar de tro att det rör sig ett långt 24-timmarskalas där glitter, glamor och ett allmänt dekadent leverne är Alfa och Omega. En inte helt korrekt bild av verkligheten och när jag berättar hur det egentligen går till brukar deras drömmar krossas precis som mina krossades när jag som barn fick den där bävernylonsoverallen i julklapp istället för den efterlängtade He-Manborgen. Om ni inte redan glömt det var det den dagen då jag började dyrka döden.

Att vara på resande fot kan vara klackarna i taket eller cyanidkapsel under tungan beroende på vilken personlighet och inställning man har. Själv hamnar jag någonstans i mitten med viss dragning åt cyanidhållet. Att vara på turné handlar nämligen 1 % om att spela musik, 51 % om att sitta i ett helvetesfordon och 48 % om en desperat jakt efter en hyfsad kopp kaffe.

Nu kör vi.

Avdelning 1. Packning.

Konceptet ”less is more” är något man bör beakta när man ska packa sin bjärta sportbag med förnödenheter. När jag var ute med DEFLESHED blev jag ytterst influerad av Matte Modin som i stort sett bara hade packat en tandborste. Sov gjorde han under deras backdrop. En tumregel när man packar är att man ska få den där tjeckiska barnhemskänslan när man tittar ner i väskan. Har man för mycket kläder slutar det bara med en demonisk oreda plus att man får bära tungt i onödan. Det finns även en 100 % möjlighet att ni stundtals färdas med ett lågprisflyg typ Ryan Air och de krossar ett ben i er kropp för varje kilos övervikt ni har medan de kacklar strofer från CRUACHANs bedrövliga ”Folk-lore”-platta. Ett högst olustigt scenario. Ha alltid ett par tomma IKEA-kassar modell blå prasselplast med er. Där kan ni snabbt stuva ner allt möjligt om ni behöver ha med er maximalt med handbagage för att slippa betala övervikt. Under turnén kan kassen agera förvaring för merchandise eller som smutstvättspåse. Det är som vi alla vet noll procent roligt att i mörker försöka leta fram rena underkläder i en väska där ledordet stavas ”kaos”. Man vill ju undvika att använda näsan för att hitta rena plagg. Näsan kommer i och för sig ändå att vara igentäppt av torkat corpse paint så ni får göra hur fan ni vill.

Är man ute i två veckor bör man packa max ett par vanliga brallor, fyra t-shirts, en långärmad tröja, fyra par kallingar och fyra par strumpor. Lägg därtill scenkläder och glöm för guds skull inte att lägga ner extra nitar. Underkläder kan köpas och slängas under resans gång och man handlar alltid någon schysst BURZUM-tröja modell bootleg deluxe som man kan kränga på sig när ens ordinarie nekrokostym börjar bete sig som Spindelmannens svarta symbiotdräkt. Ni kommer ändå att ha samma kläder på er dygnet runt så att ha en massa ombyten i onödan är bara poänglöst. Är man true har man bara kängor med sig, men det kan vara skönt att ha ett extra par gympaskor med sig. Att göra en CALLENISH CIRCLE, det vill säga att ha med sig badtofflor för att undvika kontakt med osanitära badrumsgolv, går självfallet fetbort. Packar ni trots denna uppmaning ner badtofflorna kan ni lika gärna sluta läsa och börja fistbanga till tvivelaktiga artister såsom DEAD BY APRIL, SONIC SYNDICATE eller NOKTURNAL MORTUM. Ni är nämligen döda för mig då.

Handduk kan vara en bra idé att ta med sig om man är på det humöret, annars är det lätt att knycka en på spelstället alternativ köpa en på första bästa närbutik. Däremot kan jag rekommendera att ta med sig en kudde. Man må känna sig som en fullblodsidiot när man släpar runt på en kudde likt en annan seriefigur men lyxen att kunna lägga huvudet på något annat än armen eller en hopknölad huvtröja när man kollapsar på en polsk grusplan är guld värd. Kudde underlättar även när man ska sova i en bil. Nu kanske ni tror att det finns sängar och allt möjligt fint i en turnébuss men då samtliga bussar brakar ihop efter tio minuter kan ni räkna med att stundtals färdas i hyrbilar. Förresten, packa med en sovsäck på en gång. Det kommer att bli kaos så var förberedda. Visste ni förresten att KRISIUN huttrandes delade sovsäck med varandra under en turné i Kanada? Det hade tydligen varit lite väl svalt där för de glada brassrökarbrassarna.

Läkemedel däremot, fyll väskan full! Såvida man inte är konstant BEHEXEN-packad så blir man förr eller senare sjuk. Allehanda piller för att stävja feber, värk och rännskita rekommenderas. Dödsknarket efedrin är rekommenderbart om man lätt får problem med luftvägarna på grund av damm eller allergi eller om man behöver spela trummor efter att ha varit klarvaken i över ett dygn tack vare diverse logistiska mardrömsscenarion. Lightvarianten koffeintabletter går bra det med. Glöm inte att stoppa ner en nässpray i packningen och ett paket öronproppar. Även om ni inte använder dem när ni spelar live så är det bra att fylla öronen med något ljuddämpande när snarksymfonin drar igång på natten. Då slipper ni nämligen döda alla i er närhet. Allt blir betydligt smidigare då. Bra turnéledare brukar ha med sig allehanda medikament men ju mer man slipper lita på andra människor desto bättre. Hell is other people. Glöm aldrig det.

Schampo och dylikt tjafs köper ni när ni kommer fram. Det finns ingen anledning att släpa med sig kilovis med skönhetsprodukter när den vikten kan användas till viktigare saker såsom extra nitar och blod. Använder ni blod live så kan jag tipsa om blodpulver som man kan köpa hos första bästa köttbonde eller hos en välsorterad slaktare. Blodpulver är som ni kanske redan förstått blod som man blandar med vatten. Detta är en gudagåva då man kan blanda så tjockt, så tunt och så mycket man vill och det håller sig fräscht hela resan. Ruttet blod smakar som vi alla vet ägg och solvarma skaldjur och när man kånkar med sig möget kan det bli knorr i tullen. Om arrangören säger att han kan fixa fram blod till spelningen så kan ni räkna med att han kommer att ”glömma bort det” eller att ”det var stängt hos slaktaren/snabbköpet”. I min kommande artikel kommer jag att gå in närmare på just arrangörer och hur ni enklast hanterar dem.

Elektroniska prylar typ laptop, MP3-spelare och så vidare är bra redskap för att avrätta den mördande tristessen eller om man vill avskärma sig från världen en stund. Är man inte misantrop från start så blir man lätt det efter ett tag på vägarna. Gaffatejp och ficklampa bör även de ha sin givna plats i packningen. Släng ner en svart spritpenna i röran när ni ändå håller på. När man som svensk sitter och ugglar i ett trångt backstagerum i ett fjärran land värmer det att se ordet ”kuk” klottrat på väggen.

Listan över saker ni inte bör ha med er är desto längre och här får omdömet avgöra vad som är rätt och fel. Rokokomöbler, vapenskåp och bilbanor kan lämnas hemma. Patronbälten kan man ha med sig om man känner att man har tur. Själv fastnade jag i tullen i Tyskland då jag hade mage att ha ett sådant nedpackat i mitt bagage. Som tur var slapp jag vara ensam, Stoffe från NAGLFAR fick förklara för de lätt efterblivna tulltjänstemännen att deras digitala gitarrprylar inte var kärnvapen och väl valda delar av NIFELHEIM fick förklara att… ja ni har ju själva sett hur deras scenkläder/civila kläder ser ut. Om inte mitt minne sviker mig fick även Eskilsson från utsökta PEST också han söka audiens hos tullfolket den dagen. Ska jag vara helt ärlig är det totalt lotto när det är dags att passera säkerhetskontrollen på flyplatser. I Mexiko trillade man dit på en rulle tejp och i New York på en tom förpackning som tidigare innehållit en våtservett. Om trummisen har med sig sina pedaler eller triggmodulen i handbagaget kan ni räkna med att få stå och svettas en stund. Som sagt, bered er på allehanda trubbel.

Avdelning 2. Fordonet.

Det finns flera sätt att färdas på när man är ute på vägarna. Minibuss är bra då de lätt kommer fram överallt och kan parkeras nära spelställena. Minibuss och hotell är en bra lågpriskombo så länge det inte är för långt mellan städerna, vilket det givetvis alltid är. Bered er på att spendera större delen av er vistelse i detta fordon. Är ni kortast i bandet? Ja, då får ni sitta i mitten såvida ni inte låter knytnävarna tala. Är man ung och spelar black metal är chansen överhängande att man är pinnsmal. Ta då chansen att turas om att sova på golvet i minibussen. Detta trick har räddat mig från många mentala härdsmältor genom åren. När ni ligger och försöker sova på golvet medan era orkestervänner använder er sargade lekamen som fotstöd rekommenderar jag att ni repeterar mantrat ”det är roligt med musik” ett par tusen gånger för husfridens skull. Personligen föredrar jag minibuss och hotell framför turnébuss och varför jag gör det kanske jag kommer att berätta någon gång i framtiden.

På papperet är en turnébuss ett rullande lyxhotell. Det finns sängar, toalett och förströelse i form av TV, DVD och TV-spel. Ibland kan man även hitta en kyl. Problemet är att all elektronik har en tendens att mystiskt kollapsa efter ett par dagar. Elfel på buss är industristandard. Toaletten kommer någon i förbandet att pissa, skita eller spy i bitar redan första kvällen så förbered ollonet genom att gnugga den med treans sandpapper varje dag ett par veckor innan avresa så ni enkelt kan stoppa ner snabeln i en tom ölburk utan att ni kastrerar er själva. Dessa fulla burkar får sedan agera tidlös underhållning när ni kastar ut dem i farten när ni färdas på Autobahn. Kylskåpet kommer att självdö samtidigt som den övriga elektroniken så vårda den ömt så länge den lever.

Avdelning 3. Lokaler.

Prio nummer ett varje gång ni kommer fram till ett nytt spelställe är att vara först på toaletten. Damtoaletten är alltid bäst eftersom den har lyx såsom varmt kranvatten, tvål och toalettpapper. I regel ser den heller inte ut som ett krossat inferno. När jag lirade i staden Trier i Tyskland för första gången var jag med om en händelse som enkelt kan illustrera hur tokigt det kan bli när dieten består av turnémat och ljumsktempererad pilsner. Undertecknad var på väg ut till turnébussen då magen plötsligt tyckte att det ar en bra idé att imitera krystvärkar. Instinktivt kände jag att tiden var knapp så jag löpte mot närmaste sanitetsanläggning. När man springer med skinkorna spända likt MORTICIAN-Wills biceps må man känna sig dum, men det är inte i närheten av den dumhet som uppstår när man i vild panik väljer att störta in på herrarnas. När jag väl betvingat caco-demonen och det var dags att med en hand drypandes av kallsvett nypa tag i dasspapperet hände det som bara händer i amerikanska ungdomsfilmer: papperet var slut. På den tiden kunde man inte spola ner papper i toaletten så man fick kasta använd cellulosa i en närliggande sopkorg. Jag kan, utan att förhäva mig, påstå att stunden då jag tog konceptet ”återanvändning” till en ny nivå inte var mitt stoltaste ögonblick. Summa summarum: sköt era toalettbestyr på damernas och se till att vara först.

En loge kan se ut hur som helst. Nu menar jag inte loge som i dansloge utan loge som i rum utan ventilation där man förvarar satanister när de inte spelar musik. Finns det en soffa i detta rum kan man räkna med att den snabbt blir belamrad med resväskor. Lustigt att väskor jämt är så himla trötta i benen. Placera väskan på golvet och håll käften är mitt tips. Oftast är det extremt ont om plats i logen men det har aldrig hindrat obehörigt folk från att komma in och vara fulla och extremt störiga. Min personliga favorit är lockiga holländare som är så packade att de bara kan vråla ortsnamn. Givetvis försöker de bryta sig in i samtalet när man försöker hålla en vettig diskussion med någon i bandet eller med någon annan som har tillträde till rummet. Sist detta hände var när jag och Dagon från INQUISITION satt och samtalade om livets väsentligheter, det vill säga black metal. Det gick knappt att namedroppa ett enda band utan att den obligatoriska holländaren vrålade ”Tilburg” med hes guttural röst så öronen blödde. Jag blev så trött. Håll logen fri från onödiga ting och onödiga människor så kommer allt att bli enklare.

Inga jävla tattare i logen!

Fortsättning följer…

/Hatpastorn