Hatpastorns likpredikan

Mmm, den här godbiten har det redan smaskats på i Pastorns lista över 11 skivbesvikelser. Men här i församlingen vet vi hur man suger på karamellen. Vi lärde oss av BURZUM, som fulländade konceptet ”bara man lägger på dubbla kaggar efter 16 vändor av samma riff, kan man göra det 16 gånger till utan att någon märker något”. Ren magi i all sin enkelhet.

Magisk är kanske inte vad man kan kalla ”Recipe Ferrum”. Likväl blir jag helt stum när jag lyssnar på skivan närmare halv två på natten. Detta efter att tidigare under dagen konfronterats av ett alkoholiserat berg till karl, utan tänder men med skrubbsår i hela ansiktet och med en obetvingad lust att diskutera hockey på en för mig obegriplig variant av det ryska språket.

I ärlighetens namn kan jag inte begripa att den här skivan inte rönte mer uppmärksamhet. Jag är idag benägen att kora detta stycke historia till Det Mest Bedrövliga Försök Till Comeback Som Någonsin Spelats In.

ISENGARDs ”Vinterskugge” gav oss med sin genialitet inte bara fasansfulla efterföljare som också försökte sig på att ”sjunga rent”. Den gav förmodligen också uppsåt till så kallade artister som ville dela in sina skivor i tre delar. MISANTHROPEs ”Miracles: Totem Taboo”. Och TORMENTORs ”Recipe Ferrum”.

Nästa gång jag ser Fenriz på Unholy i Oslo ska jag slå honom på käften.

Första delen:

Svepande gitarrsolon från 80-talet. Och sedan titelspår. Svårbeskrivet, men inte helt uselt. Faktiskt ganska välarrangerat. Black metal är det väl inte direkt tal om, men en inte helt oäven hårdrock. Temat är också det helt OK: en slags beskrivning av en misslyckad gladiator och hans insatser vid Circus Maximus (och det till och med innan Russell Crowes testorulle haft premiär). Än så länge är allt ganska väl, även om Attila knappast kan sägas göra sin främsta sånginsats.  Nåja. Låt gå.

Intro nummer två får mig att tänka på vad som beskrivs i KRISTET UTSEENDES ”Pudrad fjolla vid konungens hof”. Barockt var ordet. Låten därefter känns som ett över/efterblivet sömnpiller från CANDLEMASS sämre tider, men är förutom det heller inte särskilt anmärkningsvärd. Mest bara seg.

Sedan bär det iväg. Ett akustiskt plockande banar väg för ett svettigt skrevjuckande raggarsolo mot en ljudmässig bakgrund inte ens EUROPE skulle vågat sig på. Ackorden får sedan ackompanjera en väsande gubbsjuk Attila. I det stora hela låter detta som om Ulf Lundell fått en halsinfektion och hyrt in en överbliven studioräv som möjligen hade två minuter i rampljuset med band som RETURN och GLORY. Låten ger ett intryck av att aldrig lägga av. Och vi är fortfarande bara på spår 3.                        

Knappt har skräcken lagt sig förrän det är dags för intro nummer 3 (fråga inte …). Åskknallar blandat med vad jag förmodar är ungersk dragspelshumpa drar igång och … ja, herregud. Var det så här den första fullängdaren, ”Anno Domini”, egentligen var tänkt att låta? Det närmsta jag kan likna det vid är en kombination av lika delar KING DIAMOND om han kommit från planeten Bizarro och Ronny och Ragges fullängdare ”Let’s pök”, men inte riktigt lika trallvänlig. Det låter fullkomligt efterblivet.

Skrevjuckandet fortsätter in i nästa bit. Vet inte om detta var avsett som en flirt med den åldrande läsarskaran av Sweden Rock, men att detta skulle ha något med det gamla TORMENTOR att göra köper jag bara inte. Och sångmässigt … i detta stycke låter Attila som om han härmar en förståndshandikappad. Lyteskomik i all ära, men allra roligast är det när komiken är ofrivillig. Om man vill höra sångaren från ”De Mysteriis dom Sathanas” försöka sig på läten man normalt förknippar med trötta 071-nummer kan det måhända vara intressant. Några kvinnliga porrstön hjälper honom på traven. Jag dömer ingen, men finner du detta upphetsande sitter du förmodligen också insmord i jordnötssmör efter ett urinbad med räkor. Låten håller på i över 10 minuter. Det känns som en timme.

Mmm. Vi tar oss an del två. Introt består av en trudelutt som verkar vara tagen från totalt genomusla THE SOIL BLEEDS BLACKs demosessioner och en skrattkavalkad inspelad hos det lokala dagcentret då klientelet för första gången fått finbesök av en av ABF-betald mindre framgångsrik stå upp-komiker. Detta skall alltså symbolisera ”Cult, Legend, Fun, Joke, Nation (the Hungarian…)”. Om nu någon tyckte att detta på papperet låter som en spännande idé ska vi ha ett par saker klara för oss innan vi nickar gillande.

1. Detta är samma band som gav oss monumentala ”Anno Domini”. Undanflykter som ”vi ville bredda vårt sound och variera oss lite” fungerar lika illa som de rysktillverkade högtalare jag inhandlade för 200 rubel. Inte ens försäljaren tyckte det var en bra idé att köpa dem.

2. Förutom King Diamond kommer INGEN undan med skratt i metal.

3. För att tackla elefanten i rummet: vad i Satans namn har detta med Black Metal att göra?

Om nu detta representerar Ungerns folksjäl har jag aldrig varit lyckligare över att bo i Skandinavien. Det har aldrig visats tydligare att detta med nationalromantik verkar vara degenererande för kollektiva genpoler.  Nåväl, till själva musiken: KING DIAMONDs absolut sämsta riff har återigen plockats upp från skräphögen då de likt radioaktivt avfall inte förmultnar utan utgör fara för hundratusentals år framöver.

När jag läste tyska i högstadiet minns jag att vi fick titta på tyska humorprogram. Dessa bestod oftast av att gäng lederhosen-klädda karlar som gick omkring i cirkel och vid givet tillfälle sparkade varandra i röven samtidigt som de sjöng falskt med barnsliga skrikande röster. Med andra ord lät det exakt på det här viset.

GLORYs gitarrist tillåts i nästa låt glänsa alldeles själv under studions glödlampa och jag antar att han gör det medan han slänger gitarren kring magen och putar i takt med munnen. Vid det här laget är jag tröttare än Harald Treutiger under hans 24-timmarssession vid premiärnatten för TV4+. Plötsligt kör Attila en dialog med sig själv där han å ena sidan låter som en förbannad Obelix av finskt ursprung, å andra sidan som en hysterisk Linus på linjen. O menja njet slov – jag är mållös. På riktigt.

Del tre:

Mmm, ”Sickness, Debility, Punishment of the evil child”. Vi håller oss kvar vid det andra ordet i titeln. Vid det här laget är jag övertygad om att hela skiten måste vara ett dåligt skämt. Muzak avbryts av grindattacker och jazzpartier. Påminner om mitt absoluta hatband – CEPHALIC CARNAGE. Detta följs av ett nio minuters långt parti gitarrsolo, bloppljud från ANCIENTs ”Ved trolltjern” och Gud vet vad.

Hade det inte varit för att bakgrundsmusiken ändå låter hyfsat genomarbetad och att någon slags tid lagts på layouten i bookleten kan inte detta vara annat än ett försök av upphovsmännen att klargöra hur många det egentligen går att blåsa, för att sedan skratta hela vägen till banken efter att Avantgarde Records betalat ut sina royalties.

Jesus Kristus. Plötsligt slås jag av insikten: jag har lyssnat igenom hela TORMENTORs ”Recipe ferrum”. Från pärm till pärm.

God natt och tack för kaffet.

/Heidenhammer

Det finns vissa saker man helt enkelt inte skämtar om. Danska polisongsatanister med corpse paint som ylar i falsett om tedrickande tanter är en av dessa ting.

Idag ska vi snacka KING DIAMOND.

Under en av förintelseförsamlingens mer seriösa ögonblick började vi diskutera vilken av Kingens berättelser som egentligen var bäst. Via en demokratisk omröstning var vi faktiskt rörande överens, vilket inte sker speciellt ofta. Jag, Hatpastorn, får ofta skäll för att jag i ett svagt ögonblick fes ur mig att jag tyckte att SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” var en helt OK skiva. Dr Panzram hyser en morbid fäbless för Udo Dirkschneider och Heidenhammer har en osund relation till både neofolk och melodisk dödsmetall. Nu kommer säkert herr Hammer att opponera sig i kommentarsfältet, men det bjuder jag på.

KING DIAMONDs geni är vi dock rörande överens om.

Vi börjar med att lista upp de topp fem bästa historierna och de topp tre sämsta. Sämsta är väl kanske ett lite väl starkt ord men ni förstår vad vi menar. Hela spektaklet kommer att avslutas med att jag och Heidenhammer benar ut begreppen lite noggrannare.

Frågor på det?

Dr. Panzrams fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Conspiracy”.

3. “Abigail”.

4. “The spiders lullaby”.

5. “Fatal Portrait” (alt “House of God”).

Dr Panzrams tre svaga:

1. “Give me your soul… Please” (Man förväntar sig mer av King).

2. ”Voodoo” (Jag fattar fortfarande inte poängen med den storyn).

3. ”The eye” (Faller som lite platt jämfört med hans andra storverk).

Hatpastorns fem favorithistorier:

1. “The graveyard”.

2. “Abigail”.

3. “Them”.

4. “Conspiracy”.

5. “The puppet Master”.

Hatpastorns tre svaga:

1. “Give me your soul… Please”.

2. “Voodoo”.

3. “The eye”.

Heidenhammers fem favorithistorier:

1. ”The graveyard”.

2. ”Them”.

3. ”Abigail”.

4. ”Conspiracy”.

5. ”The puppet master”.

Heidenhammers tre svaga:

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

2. ”Give me your soul … please”.

3. Vakant.

”The graveyard” från 1996 blev alltså vald till församlingens favorit. Märkligt kan tyckas, då många valt att se ”The graveyard” som en halvt om halvt medioker mellanplatta i herr Pedersens diskografi. Något som givetvis är lika fel som en bolero på Kikki Danielsson lådvinslekamen.

Heidenhammer reder ut begreppen.

1. ”The graveyard” var faktiskt den första KING DIAMOND-skivan jag lyssnade igenom från pärm till pärm. Lånade den av en kompis från Sveg och föll direkt för orgelpartiet i ”Sleep tight little baby”. Blev sedan så imponerad av själva historien att jag faktiskt skrev av den, låt för låt, från bookleten då jag inte hade tillgång till vare sig kopiator eller nätutskrift. Nåväl, i min mening har Kingen aldrig uttryckt sig bättre i text, vare sig i koncept eller i ordsnickrande. Att han också tar sig an ett mer allvarligt tema lyfter historien än mer. Den enda smolken i bägaren får sägas vara den knappa beskrivningen av händelseförloppet i sista låten, ”Lucy forever”.

2. Även förintelseförsamlingen har sitt biktbås. I ett känsloladdat ögonblick tog vi mod till oss och bekände, var för sig, att ingen av oss egentligen förstått den musikaliska storheten i KING DIAMONDs ”Them”. Katarsisupplevelsen var total. Historiemässigt är det dock en helt annan sak, vilket gjort att jag vid ett oräkneligt antal tillfällen läst igenom texterna utan att lyssna på skivan. Om än inte särskilt originell, har storyn en atmosfär få andra kommer i närheten av. Att denna superba berättelse aldrig filmatiserades eller omstöptes i bokform är näst intill obegripligt, men som kuriosa är det förträffligt – en av de bästa skräckhistorier som skrivits går alltså enbart att finna som konceptplatta av en liksminkad falsettsjungande dansk, fatalt porträtterad med en tekopp i handen och hopkrupen i en rullstol på omslaget. Och som om det inte vore nog, blev det dessutom en riktigt smaskig uppföljare i form av ”Conspiracy”, året därpå. Leve kungen!

3. Kungens texter har aldrig synkat så bra med själva musiken som på ”Abigail”. Finns egentligen inte så mycket att tillägga om historien då alla kan, eller borde kunna, den utantill. Det enda som stört mig är några textrader som borde redigerats bort – se texten till ”Black horsemen”, till exempel – men annars flyter allt på sällsamt bra. Vill mena att Kingen heller aldrig beskrivit sina karaktärer bättre än på detta album. Synd att han inte kunde låta dem vila i frid.

Nu går vi över till Kingens svagare verk.

1. ”Abigail 2 – the revenge”.

När uppföljare får epitetet ”The revenge” är det dags att huka sig. Faktum är att något inom mig dog när jag såg att Kingen inte bara bestämt sig för att casha in på en uppföljare till sin mest uppskattade skiva någonsin utan också gett den namnet ”The revenge”. Ljudbilden är bedrövlig och låtarna minns jag inte en ton av, men inte nog med det – denna historia kan vara något av det mest förvirrande jag någonsin läst. Berättandet får … AND OCEANS och VED BUENS ENDE … att framstå som redaktörer för tidningen ”Lättläst” i jämförelse. Inte ens efter att ha läst en förklaring till ”Abigail 2” hänger jag med i turerna trots idoga försök. Kingen måste drabbats av akut hjärnhärdsmälta, alternativt drabbats av en hysterisk suktan att ta postmodernismen ett steg längre. En del kanske tycker detta är genialiskt, men mig lurar ni inte.

2. ”Give me your soul … please”.

Min tro på Kingen hade så smått börjat falna från och med ”Voodoo”. Då jag nio år senare hörde titelspåret från ”Give me …” blev jag dock riktigt paff, för så bra hade det inte låtit på länge. Fick sedan tag i både denna skiva och specialutgåvan av ”Puppet master” för ett rimligt pris och såg fram emot en jävligt schysst kväll med en ny historia av självaste Kim Bendix, bourbon och öppen brasa. Besvikelsen blev … omfattande. Musikaliskt är resten av skivan bara trist, och historien är så förbannat dåligt berättad. Hela innehållet berättas egentligen i titelspåret, och resten av storyn känns ofantligt amatörmässig. Vet inte om herr Diamant försökte sig på en ny berättarteknik, men jag hoppas sannerligen inte han fortsätter med det.

3. Vakant.

Förutom de två tidigare nämnda anser jag inte att KING DIAMOND gjort fler bottennapp. ”Voodoo” tycker jag håller en unik atmosfär i både text och musik, även om storyn är väl tunn på sina ställen, ”The eye” har en del lyrisk utfyllnad men glimmar likväl till på sina håll, ”House of God” brydde jag mig aldrig riktigt om … och så vidare. Är jag tvungen får jag väl säga de sammanhängande låtarna på ”The spider’s lullaby”, då. Med tvekan.

Hatpastorn reder ut begreppen:

1.”The graveyard”.

Egentligen skulle jag kunna kopiera Heidenhammers text och placera här då vi är rörande överens om det mesta gällande lyriken på ”The graveyard”.  Just den plattan är faktiskt en av mina absoluta favoritskivor med KING DIAMOND och detta har till stor del att göra med storyn som verkligen sticker ut ur hans digra diskografi. Det enda jag kan opponera mig över är att han sjunger ordet ”Daddy” ett par gånger för mycket samt drar ett hejdundrandes nödrim i låten ”Digging graves”:

I’m digging graves, seven deadly tombs

I’m digging graves, below that crazy moon

Blossar inte kinderna Invasion Records-röda efter de stroferna har man tatuerat in ett permanent liksmink i hela ansiktet.

I övrigt är skivan så bra att jag kan varenda textrad utantill. Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig att skivan blev så annorlunda, även musikaliskt, men jag tippar på att han kände att han inte hade något att förlora och bara körde på det han kände var kul. Senare alster, främst ”Give me your soul… Please” känns mer framtvingade, precis som att han ger oss vad han tror vi fans vill ha. Vi vill ha vanvett, falsett och kanske en lavett. Inte riff stulna från JUDAS PRIESTs ”Painkiller” och lyrik lika trist som fotsvett.

2. ”Abigail”.

Mördande bra. I gymnasiet använde jag texten till ”Arrival” som en del av ett arbete i engelska B. Nu när jag tänker efter handlade min Engelska C-uppsats om IRON MAIDEN och mitt specialarbete om Teodor Kittelsen. Vilken satans nörd man är. ”Abigail” har i alla fall en unik atmosfär som få band, oavsett genre, ens kan komma i närheten av.

3. ”Them”.

Innan ni fyller kommentarsfältet med smädelser bara för att vi i Förintelseförsamlingen säger att vi inte uppskattar det musikaliska arbetet på ”Them” vill jag reda ut en sak. Den första halvan av plattan är helt magiskt bra, det som är problemet är att den andra halvan faller platt i jämförelse med den första. Det som gör Kingen så genialisk är att han skriver skivor som är bra istället för att göra ett par kanonlåtar och sedan fylla ut resten av albumet med mediokert trams. När jag lyssnar på Kingen är det alltid från pärm till pärm. Att tjejlyssna på samma låt om och om igen har aldrig varit aktuellt i den glade danskens fall. Med detta i beaktande håller inte ”Them” ända in i mål, jämför exempelvis med ”Abigail” där varje slagdänga är den bästa låten du hört i hela ditt liv.

Själva storyn då, en satanisk grandma som bjussar den unge King på sangviniskt helvetesfika. Jag bugar för Kim Bendix lysande begåvning. Trumljudet är riktigt smutt det med.

Nu går vi över till Kingens svagare verk och ser vad vi kan hitta där.

1. “Give me your soul… Please”.

“Give me a story… Please”. Jag gillade verkligen “Puppet master” och en av mina finaste stunder med KING DIAMOND på senare år var när jag skickade in bonus-DVD:n till nyss nämnda platta in i spelaren och fick se Kingen själv berätta hela historien i ett svep. Snacka om att man var peppad på att höra skivan efter den föreställningen. Varför har inte alla hans skivor släppts med en sådan bonusskiva? Jag skulle lätt kunna ha dubbletter av samtliga album, vilket jag i och för sig redan har så det får väl bli trippletter då, bara jag fick nöjet att se dansken sitta där och dominera. Apropå att sitta och prata skit. Var det bara jag som blev grymt besviken på Fenriz kommentatorspår på återsläppen av de monumentala ISENGARD-albumen?

När ”Give me your soul… Please” släpptes lyste bonusskivan med sin frånvaro. Ett idiotiskt drag. Däremot fick man en fantastiskt trött och poänglös historia samt stulna riff. Missförstå mig rätt, albumet är bra, men jag hade verkligen förväntat mig något mer. Särskilt efter ”Puppet master” som var en musikalisk och berättarmässig triumf.

2. “Voodoo”.

Jag skolkade för att kunna sitta och häcka utanför skivbutiken när denna släpptes. När jag väl fick digipakutgåvan i min hand sprang jag hem för att lyssna på skivan och läsa texterna från pärm till pärm.

Introt var lysande, första låten likaså. Sedan gick allt ner sig i ett stinkande sydstatsträsk, både musikaliskt och textmässigt, varpå jag knöt min näve och förbannade kosmos. ”Voodoo” är den skiva med KING DIAMOND som jag lyssnat minst på av alla hans plattor. Om albumet vore en maträtt skulle den vara en rejäl tallrik solvarma skaldjur. Det kan vara gott men risken för akut tarmtömning är för stor för att man ska vilja ta för sig allt för mycket på en gång. Dimebags gnisselsolon har jag alltid hatat mer än livet självt och hans poänglösa oljud på skivans titelspår gör det till det onödigaste gästspelet sedan Necrobutcher spelade bas på BLOODTHORNs cover av ”Deathcrush”. Necrobutcher är å andra sidan inte känd för att få spela bas på skivor så det kanske var kul för honom att faktiskt få göra det. Vad vet jag.

3. “The eye”.

Egentligen en inte så tokig historia men jag har aldrig fastnat för “The eye”. Den saknar glöd och man känner inget för karaktärerna. Ungefär som återinspelningen av ”Fredagen den trettonde” om ni bemödat er med att se den nödrullen. Att de sedan använt trummaskin på skivan men ändå haft mage att ha en fluffig Snowy Shaw med på bandbilderna gör mig lika trött som att se Grim på omslaget till IMMORTALs ”Pure holocaust”. Spelar man inte på skivan har man inget där att göra. Punkt. DARK FUNERALs cover av ”The trial” som ursprungligen finns att finna på ”The eye” kan för övrigt vara den tröttaste covern som spelats in.

Nä, nu ska jag ut och gräva kabel i den norrländska snålblåsten.

/Hatpastorn

Då eder Hatpastor kommer att befinna sig i Skellefteåområdet från och med söndag kan det finnas en liten risk att uppdateringarna kommer att bli lidande. Allt beror på tillgängligheten till Internet uppe i skogarna. Efter fyra års själsdödande kontorsjobb är det nämligen dags att jobba med något helt annat. Gällande inlägg finns det oändligt med material, tiden har emellertid inte räckt till för att färdigställa allt. Det som kommer att dyka upp inom en snar framtid är min och Heidenhammers KING DIAMOND-special. En artist man INTE skämtar om så detta får ses som ett ”seriöst” inlägg. Heidenhammer kommer även att fortsätta rapportera från Ryssland. Annat matnyttigt som i det närmaste är klart för publicering är Dr Panzrams redogörelse för Sveriges sämsta truminsatser, varför ordet ”abysmal” bör undvikas i bandnamn samt en djupdykning i den grekiska samlingsplattan ”A tribute to Bathory – Hellas salutes the vikings”. En fruktansvärd skiva. Black metal-turkhits 3 är även den på G.

Själv håller jag utöver de vanliga inslagen på med kulturartiklar om artister såsom GRAVELAND, ANCIENT och OVERDETH. Den sistnämnda var svårare att skriva än jag kunde ana. Man vet inte vilken ände av mardrömsgarnet man ska börja nysta i. Den artikel som ligger närmast till hands är dock mitt mastodontarbete gällande en viss svensk trummis. Skrämmande läsning utlovas.

Förutom Heidenhammers Rysslandsbetraktelser har det varit ganska tunnsått med resereportage men det kommer det att bli ändring på. Vad sägs om en guidad tripp till berget Vithatten samt en festivalrapport från Under The Black Sun där hela Förintelseförsamlingen plus gästartister kommer att medverka?

Som sagt, det är en del på G och så fort jag får ordning på tekniken kommer det att rulla på som vanligt. Nu över till något helt annat.

För en tid sedan gjorde jag en djupdykning i de ologiska bandnamnens rike. Grupper som exempelvis SVART SKALLE, GULLVEIG och NIDFJOLL tuggades, svaldes, idisslades och fördömdes. Listan över usla bandnamn tar tyvärr aldrig slut.

Det märkliga är att man aldrig behöver leta aktivt efter dessa namn, de kommer till en när man minst anar det. Ibland ramlar man över något när man lusläser ett gammalt fanzine, ibland ser man ett namn man inte tror är möjligt på ett klistermärke i ett skitigt backstageområde, ibland får man ett tips av dedikerade läsare och ibland kliver man rätt i dynghögen när man slentriansurfar på fikarasten på jobbet.

Nyligen upptäckte jag att det finns en spansk konstellation som heter STORBAIS. Jag har inte den blekaste aning om hur de låter men eftersom de härstammar från Spanien, landet med ett halvt bra band, anar jag att de inte vunnit Nobelpriset i bäst.

STORBAIS.

Smaka på namnet. Det kan finnas en liten chans att det betyder något helt annat på spanska.

Det finns inget band som heter VANHELGAD, ett namn som inte är så tokigt om man jämför med mycket annat. Däremot stoltserar ständigt aktuella Mjölby med en grupp som heter VANHELGD. Kommer man från Sundsvall har man en dialekt som gör att alla ”l” som kombineras med andra bokstäver förvandlas till ett ljud som påminner om någon som försöker prata efter att de tungkysst ett jordgetingbo. Be en Sundsvallsbo säga ordet ”sköljmedel” och ni kommer att kräkas rätt ut. VANHELGD ligger således inte speciellt bra i munnen och min undran är varför de inte petade in ett extra ”a” i namnet. Nu betyder säkert ”vanhelgd” något käckt och det överlåter jag till vår inofficielle språkexpert Wulfhariaz att reda upp i kommentarsfältet. DISMEMBER skulle ju egentligen hetat DISMEMBERIZER, men kortades av för att logon inte fick plats på kassetten och MÖRK GRYNING ska enligt legenden hetat MÖRK GRYNIG ett kort tag så konstiga saker har ju hänt. Namnet MISTIGO VARGGOTH DARKESTRA borde enligt alla rationella resonemang kortas ner. Mitt förslag: SKITBAND.

När jag var ute och drällde i Europa för ett par år sedan hade österrikiska MOSFET lämnat klistermärken i omoraliskt många backstageområden. Detta ledde till otaliga vitsar på deras bekostnad. I ett tidigare inlägg där jag, Dr Panzram och Heidenhammer radade upp några av de mest irriterande bandnamnen vi känner till skrev jag att MOSFET döpte sig till MOSFET för att STRIPSTJOCK redan var taget. Nu när jag är äldre och mer vis vet jag att det inte stämmer. MOSFET är ett samlingsnamn för hårdrocksmusiker som spenderar för mycket tid på vägarna. Det finns flera anledningar till att musiker som på debutplattan står med bar överkropp och tejpade nitarmband runt tredje skivan stoltserar med huvtröjor, skägg och insugna kinder. Anledningarna stavas backstagechips, dillkryddat vägkrogsmos och andra potatisrelaterade produkter. En potatisdoftande anekdot gällande BLOT MINE var när gitarristerna Athel W och Thunaraz plus några andra glada musikanter skulle resa till Rhodos. En resa där spriten flödade likt blodet från armarna på en fjortonåring som gråtrunkar till HYPOTHERMIA. På bussen från flygplatsen till hotellet valde den gode Athel W att stoppa öronen fulla med hörlurar och märkte helt sonika inte när reseguiden reste sig upp och började informera om resmål, hotell och annat matnyttigt. Mitt i den arma kvinnans informationsstund häver sig Athel W som suttit knäpptyst och ensam hela resan upp och vrålar:

”FAN VAD LESS MAN KOMMER ATT VARA PÅ FRITERAT EFTER DEN HÄR VECKAN!”

Det blev jättekonstig stämning resten av bussresan. Bra band för övrigt. BLOT MINE alltså. Amigaversionen/förproduktionen av ”My soul in fury flew” är i sanning en Sundsvallsklassiker.

Steget från MOSFET, chips och Rhodos-resor till det amerikanska gänget KALAS är inte långt. Tydligen går det vilt till på deras gästabud. Grabben till vänster ser hyfsat stenad ut, mannen i den bruna munkjackan och legofrisyr verkar lida av en legendarisk bakfylleångest, killen i mitten står bara inte i mitten, hela hans ansikte har förflyttat sig till mitten. Klara tecken på ett ohälsosamt leverne. Vad en nyrakad rödögd gammal THYRFING-sångare gör på bilden har jag ingen aning om. Vålnaden längst till höger har dock dragit konceptet ”kalas” till sin spets. Askgrå lakonisk uppsyn. Märken av krogslagsmål i ansiktet. Begynnande tunnhårighet. Vilken fest!

Att lyssna på grupper vars namn innehåller ordet ”troll” är som att åka skateboard nedför en trapp medan man håller i en flyttkartong till bredden fylld med varaner. Vad som helst kan hända. Att Frankrike fått ordning på sin black metal de senaste åren ser jag som något mycket positivt. Heavy metal-scenen befinner sig emellertid fortfarande i en djup svacka. Har ni hört P-TROLL? Vill ni inte riskera att förstöra hela dagen så räcker det med att ni kollar in skivomslaget till deras debutalbum ”Butcher twister”. Gillar ni det ni ser så kommer ni att gilla det ni hör. Vi andra som fortfarande kan räkna oss som renrasiga homo sapiens inriktar oss istället på själva bandnamnet. Vad är egentligen ett P-TROLL? Som preventivmedel betraktat bör ett p-troll hålla nativiteten nere. Hur man applicerar/använder produkten kan vi bara fantisera om.

1982 tyckte ett gäng brittiska ynglingar att det var käckt att peta in lite prickar över vokaler som så många andra band gjort med mer eller mindre lyckade konsekvenser. Slutresultatet blev det klassiska namnet TRÖJAN och det gick som väntat åt helvete med hela skiten. Slovakerna i SKON hade i alla fall den goda smaken att avvakta till 2007 innan de valde att skämma ut sig. Fisljummen slovakisk deppdöds är som vi alla vet ingen höjdare och namnet stinker fotsvett lång väg. Har jag för mycket fritid om jag startar projektet KLÄMMER bara för att kunna släppa en split med slovakerna? Förmodligen. Det kan finnas en minimal möjlighet att ”skon” betyder något annat på slovakernas konsonantrika språk men det känns lite väl osannolikt.

Nä, nu får det vara nog.

På återseende!

/Hatpastorn