Hatpastorns likpredikan

En närmare granskning av ”Anthems to the Welkin at Dusk”.

Egentligen hatar jag mig själv en aning då jag börjat nysta i det här, men naar helvete en gang kaller – finns det som bekant ingen vei tilbake.

För att gå rakt på sak; efter att tillsammans med Pastorn tagit mig igenom och sågat ”IX Equillibrium” med fotknölarna är det fortfarande något som ligger och gnager likt en rebellisk cancercell i bakhuvudet.  I ”IX”-inlägget skrev jag att både jag och Pastorn var rörande överens om att det släppet inte var något att ha när det väl anlände och efter en genomlyssning på äldre dagar framstår det beslutet som ovanligt klokt. Men i och med att vi var så snabba med att dissa den när den kom – tyder inte det på att missnöjet över EMPERORs utveckling legat på ett ännu tidigare stadium? EMPEROR vs. THORNS-släppet minns jag faktiskt knappt något av. Jag fick ett promoexemplar, lyssnade och tyckte mest att det var förvirrande. Därför är det rätt svårt att bilda sig en uppfattning om den plattan.

Nu är jag kanske ute på minerad mark och är fullt medveten om att de flesta värderar ”Anthems …” som ett av de mest fulländade släpp som gjorts i den norska historien. Detta kan inte hjälpas. Sanningen måste fram!

Det känns som att det var ofantligt längesedan ”Anthems …” dök upp, men det var ändå så sent som maj 1997 och om det låter Hedenhös kan jag i sammanhanget nämna att jag också minns när ”In the Nightside Eclipse” anlände. Det var tider det.

Förväntningarna på ”Anthems …” var av bibliska proportioner. Få släpp har varit så efterlängtade, mytomspunna och spekulerade kring. Eventuellt skulle DISSECTIONs och BURZUMs comebackskivor senare komma att spela samma roll, men det var som bekant långt senare.

Denna saga utspelar sig på den tiden då få skivor i förväg läckte ut på nätet, iallafall var det starkt begränsat och förunnat relativt få. På sin höjd kanske det cirkulerade någon advancetape eller livebootlegupptagning av kommande material, men mig veterligen fanns inget sådant att tillgå från ”Anthems …”. Det enda som man hade hört i förväg var ”Reverence”-EP:n som släppts några månader tidigare och den innehöll ett enda spår från den kommande fullängdaren. ”The Loss and Curse of Reverence” hette den låten, vars video faktiskt börjat visats på MTV. Det var liksom den massmedia som fick stå till buds vid tidspunkten – glöm Youtube och liknande.

Det här med videoklipp inom BM är ju som bekant ett kapitel för sig. Videon till ”The Loss and Curse …” innehåller förvisso inslag som inte mognat väl med tiden, men jämfört med den standard som var, eller för den delen är, på övriga BM-videoproduktioner framstod den som smått fantastisk.

Det lustiga med nämnda EP är att jag, liksom med EMPEROR vs. THORNS-plattan, inte kan erinra mig några särskilda minnen ifrån den alls. En ”riktig” låt och två utfyllnadsspår (där en av dem lät skrämmande likt soundtracket till Fångarna på Fortet) mottogs tydligen väl, men för mig var den en mindre besvikelse. Folk skrev upprörda insändare till rövslickarnas okrönta kungar till musikjournalister – Terrorizer – och undrade varför nämnda publikation utan reservationer höjt släppet till skyarna. Såvitt jag vet fick ingen något vettigt svar på den frågeställningen.

Terrorizers recension gjorde alltså gällande att ”Reverence”. var ett smått mästerverk, men detta utlåtande bleknade jämfört med vad tidningen gjorde gällande angående fullängdaren när den väl fanns ute. Jag minns att jag läste recensionen först, vilket kan ha spelat en avgörande roll när jag efter en till synes ändlös väntan kunde låta spåren smeka mina hörselgångar.

Visst var väl det nya alstret bra – men var det verkligen så bra?

Själv minns jag att jag kände mig smått rippad. Av totalt 8 låtar var 6 av dem vad jag kallar ”riktiga”, intros och outros räknas inte som riktiga låtar i min bok. Avslutande biten ’The Wanderer’ rynkade jag redan då på näsan åt och det gör jag än i dag. Jag vågar inte ens tänka på hur länge Samoth tjatade på Ihsahn att det musikstycket skulle vara med på plattan.

Kanske låter detta väl analt i dag, men åtminstone jag tog skivsläpp på blodigt allvar vid denna tidpunkt. Inga förhandslyssningar, ingen nedladdning, omslag och texter fanns enbart tillhanda om man köpte skivan för surt förvanskade studiebidrag, inte CSN – jag var ännu inte 20 år fyllda. Man hade väl för helvete rätt att ställa krav!

Visst, ”Anthems …” var späckad med knepiga riff och var musikaliskt sett vassare än föregångaren, men jag saknade de där självklara hitsen. ”In the Nightside Eclipse” har minst fyra rökare man kan dra in på ett blandband, men att välja ut ett givet spår från ”Anthems …” är betydligt svårare. OK, en del skivor når bara sin fulla potential genom pärm-till-pärmlyssning, men ändå…

Kortfattat saknar ”Anthems …” atmosfären och true-känslan ”In the Nightside Eclipse” sitter inne med. Om någon idiot inte fattade grejen med black metal behövde man bara dra på ”Into the Infinity of Thoughts” för att vederbörande skulle begripa att detta var på liv och död. I EMPERORs fall bokstavligt.

Det jag aldrig gillat med ”Anthems …” är att den har något pseudointellektuellt över sig. ”Filosofiska” texter med dåliga Nietzschereferenser har aldrig gett extrapoäng från mitt håll. Ihsahns röst låter för jävligt och även om den ”rena” sången på skivan är bättre än de flesta försöken i genren var det aldrig det jag var ute efter. De två första riktiga spåren är helt OK, men under väldigt lång tid tyckte jag att riffen inte hängde ihop helt naturligt. ”Ensorcelled by Khaos” (fånig titel) lät som ren utfyllnad. Trumspelet på skivan är långt ifrån så tight som det borde varit och heller inte så explosivt som Fausts. Helhetsintrycket blir att de helt enkelt försöker alldeles för mycket. ”Sophisticated Black Metal Art”? Jo, jag tackar.

Jag minns såhär i efterhand att Shagrath i DIMMU BORGIR inte heller var särskilt imponerad över ”Anthems …” och trots att jag inte riktigt ville ge honom rätt, det var ju ändå DIMMU BORGIR, höll jag ändå med lite sådär i smyg.

Slutdomen blir att liksom för MAYHEM blev EMPERORs riktiga höjdpunkt i historien relativt kortvarig musikaliskt sett. Båda grupperna levde sedermera på gamla meriter än på nytt material. ”De Mysteriis …” och ”In the Nightside Eclipse” delar samma öde. Båda bandens föregående verk – båda mini-LPs, bör tilläggas – lät påskina kommande stordåd och blommade sedan ut i full blom i fullängdsformat. Det blev fantastiskt, men längre än så sträckte sig faktisk inte elegansen. Varken ”Wolf’s Lair Abyss” eller ”Anthems …” är direkt dåliga verk, men bleknar bredvid föregångarna.

Och sedan var som bekant sagan all.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer