Jag hatar egentligen listor eftersom jag vet att samma sekund som detta inlägg postas så kommer jag att komma på en hel drös andra plattor som skulle platsat bättre. Därför är det ingen direkt lista utan bara 11 plattor som jag hade skyhöga förväntningar på men som på ett eller annat sätt bara lyckades få mig på dåligt humör. Varför 11 skivor istället för det mer logiska valet 10? Jo, jag gillar helt enkelt att gå lite för långt.
(Ett fint pris tilldelas den som vet varifrån jag stulit den sloganen.)
Om ni undrar varför MAYHEM och DISSECTION inte finns med i detta inlägg så beror det helt enkelt på att de 2 plutonerna förtjänar betydligt större uppmärksamhet och jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle där jag sätter tänderna i allt MAYHEM släppt post ”De Mysteriis…” samt mina tankar om ”Reinkaos”.
1. ULVER – ”Themes From William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell”.
Denna skiva har Heidenhammer beskrivit så bra tidigare i denna blogg men jag kan inte låta bli att ge min åsikt om den. ULVERs första platta ”Bergtatt” är ett litet mästerverk som jag anser är lika bra idag som när jag hörde den för första gången. Deras andra giv ”Kveldssanger” har sina brister och har väl kanske inte åldrats med behag men den spisas likväl relativt frekvent när man vill kamma sig i en akustisk frisyr och känna sig lite smygpretentiös. ”Nattens Madrigal” är en orgie i nordisk mordisk svartmetall när den är som ljuvast. Salmonella-rått ljud, episka slingor, intolerant trumspel och hänsynslös sång.
Efter denna trio utan Bumba hade jag sinnessjuka förväntningar på ULVERs fjärde platta. I min fantasi skulle den låta som en blandning utav de tre första släppen och på så sätt vara världens bästa skiva. Jag minns det som igår när den släpptes. En polare till mig, för övrigt en utav få som jag känner som varit nära att snubbla ner i en aktiv vulkan, hade åkt ner till människobyn (Stockholm) och köpt vaxet. Väl hemma ringde han mig varpå jag löpte likt en kenyansk tik till hans föräldrahem där vi i samlad trupp satte oss på hans pojkrum för att avnjuta denna förmodat fantastiska skiva. 1 timme och 40 minuter senare, ja det är en dubbel-cd, satt vi som 2 fågelholkar och undrade vad som just skett. Min polare som betalat pengar för skivan försökte förtvivlat intala sig att den kunde växa med lyssningarna och att det fanns ett par bra basgångar. Den växte INTE med lyssningarna och albumen som släpptes efter har jag haft ett så svagt intresse för att det är nästan sjukligt. Jag minns INGENTING ifrån ”Themes From William Blake’s The Marriage of Heaven and Hell” och i ärlighetens namn är det nog lika bra.
2. MARDUK – ”Nightwing”.
”Heaven Shall Burn…” är i mitt tycke en utav de absolut bästa svenska svartmetallskivorna som gjorts. Produktion, låtmaterial, instrumenthantering och sång osar glöd, död och nybakat bröd. Trion ”Glorification”, ”Live in Germania” och ”Here´s No Peace” brydde jag mig inte ett skit om. Jag ville bara ha en ny platta att spisa, covers, liveupptagningar och gammalt skåpmaterial har jag aldrig varit intresserad utav oavsett vilket band det gäller. När ”Nightwing” till slut stod rykande färsk nere hos den lokale skivhandlaren var peppet stort så jag nöp ett exemplar och knatade bort till disken och bad att få lyssna på den. Med lurarna på skallen började man analysera konvolutet medan musiken startade.
Omslaget var verkligen jättefult, nog för att MARDUK aldrig haft ett snyggt skivomslag men detta var något i hästväg. En fånig demon med tveksamt kön som klamrar sig fast i en gigantisk badring på ett pixligt hav vore inte mitt första alternativ men tydligen var de toppnöjda med den bilden. Bandfotot kändes även det noll procent engagerat då plutonen stod klädda i sin egen merchandise med corpse paint som måste tagit max 2 minuter att kladda på. Fredrik Anderssons svarta streck nere vid munnen var så skeva att man nästan blev åksjuk när man beskådade eländet. Allt såg så satans trött ut och tyvärr avspeglade det sig även i musiken. Legion som sjungit så armhåren rest sig på ”Heaven Shall Burn…” lät helt slut och även om skivan har ett par starka bitar så var helhetsintrycket att de måste tappat sugen när de spelade in ”Nightwing”.
3. EMPEROR – ”IX Equilibrium”.
Jösses Amalia vilken besvikelse detta var. Det enda som toppar denna skiva gällande besvikelser var när jag var liten och önskade mig He-Mans borg över allt annat. Under julgranen fanns ett gigantiskt paket och undertecknad var fullständigt övertygad om att i denna kvadratiskt utformade tingest fanns Castle Fucking Greyskull. För att suga lite extra på karamellen så sparade jag detta paket till sist och när omslagspapperet till sist börjades rivas bort så var man i sjunde himlen. He-Mans borg liksom.
När jag slet upp kartongen och tittade ner i lådan så fanns där ingen borg, däremot fanns där en blå bävernylonsoverall.
Efter den dagen började jag dyrka döden.
”IX Equilibrium”, ja vafan ska man säga egentligen? Heidenhammer beskrev den så bra tidigare att det inte finns mycket att tillägga även om jag lätt skulle kunna skriva en avhandling på 20 sidor om varför jag hatar den skivan.
4. LIMBONIC ART – ”The Ultimate Death Worship”.
LIMBONIC ART är ett utav mina absoluta favoritband. Debuten ”Moon in the Scorpio” har jag lyssnat på så många gånger att jag kan varenda textrad, vartenda trumslag och varenda detalj utantill och likväl fortsätter jag lyssna på den med samma passion. Andra given ” In Abhorrence Dementia” var ännu en succé och även om den inte är lika tillgänglig som debuten håller jag den som en utav de bästa norska släppen genom alla tider. ”Epitome of Illusions” var helt OK för att vara återinspelad skåpmat och ”Ad Noctum – Dynasty of Death” var ett så kompakt mörker utav ursinne och vansinne att man baxnade. Behöver jag ens säga att förväntningarna inför ”The Ultimate Death Worship” var enorma? Jag sprang fan hem ifrån skivhandlaren för att njuta utav detta släpp men efteråt kändes det bara tomt och innehållslöst. Ljudet var märkligt, låtarna tilltalade mig inte alls även om det fanns bra partier och atmosfären från de tidigare verken var som bortblåst. Det kändes verkligen som de tappat sugen och mycket riktigt lade de ner verksamheten inte långt därefter.
Deras släpp efter comebacken var OK, inte mer. Senaste given ”Phantasmagoria” där Daemon sköter allt själv då Morpheus verkar trivas bättre i MAYHEM-coverbandet MAYHEM var dock inte alls så pjåkig. Ett steg i helt rätt riktning iallafall.
5. BATHORY – ”Octagon”.
Jag sitter helt seriöst och garvar bara jag tänker på den vederstyggelsen. Vad tänkte han egentligen? Visst, ”Requiem” var inte precis någon rökare i krysset men kom igen.
”Octagon”…
När jag var en liten valp bandade en utav mina polare av actionrullen ”Octagon” med Chuck Norris ifrån Kanal 5, eller TV5 Nordic eller vad fan den nu hette i forntiden, då hans familj bodde i ett hus där de hade kabel-TV som på den tiden var lite utav en helig graal för oss betong-kids. Ingen utav oss hade sett underverket men vi visste att den innehöll ninjas och Chuck Norris och vad mer kan man egentligen begära? När vi bullat upp med chips och läsk skickades VHS-kassetten in i videon och föreställningen kunde börja. Till vår stora förvåning hade ljudet försvunnit någonstans i etern så vi avnjöt ”Octagon” utan ljud och filmen sög då extra hårt. EXAKT så känns det att lyssna på BATHORYs ”Octagon”. Man tror att det ska bli bra men det blir bara tighta pungkrossarjeans som slutar under armhålorna, ökentorra läppar och pinsam tystnad utav alltihop. Bara tanken på vad som skulle kunna hända om man tittar på ”Octagon” samtidigt som man lyssnar på ”Octagon” ger mig stora skälvan.
Undrar om det finns någon på denna planet som gillar den här skivan på riktigt. Det skulle vara högst intressant att utföra en psykologisk utvärdering på den människan.
6. TORMENTOR – ”Recipe Ferrum! 777”.
Likt en tyst global överenskommelse talar man inte högt om det här vaxet. Man kan likna detta fenomen vid ett barn som blundar för att något otäckt ska försvinna typ en fyllgubbe på gatan. Hur hårt jag än blundar kommer jag dock aldrig glömma den fallgrop jag klev i när jag glad i hågen såg att TORMENTOR minsann släppt ett nytt vax. Jag älskar debuten ”Anno Domini” då den verkligen har allt och lite till. ”Recipe Ferrum! 777” har ingenting och lite utav allt. Ska man nämna någonting positivt om detta så kan jag utan att förhäva mig säga att den låter som inget annat jag hört förut.
Har ni inte lyssnat på detta verk så rekommenderar jag er att kolla upp den snarast. Garanterat asgarv utlovas. Vad fan tänkte de egentligen? Jag undrar hur många det var som tänkte ”Shit, en ny TORMENTOR-skiva” och köpte den blint bara för att sedan stirra skräcken i vitögat och sedan aldrig mer prata om den.
7. SATYRICON – ”Rebel Extravaganza”.
Man vet att ett band är på väg att surna likt mjölk som befunnit sig i Johannes Brosts helveteskäftar när gruppen ifråga börjar peta ur sig poänglösa mini-CD´s istället för en ny fullängdsskiva. ”Megiddo” och ”Intermezzo II” kan mycket väl vara de 2 mest poänglösa skivsläppen i världshistorien. När lyssnade du sist på ”Intermezzo II”?
Just det.
Jag har inget alls emot konceptet mini-CD. Tvärtom. När det görs på rätt sätt som i fallet med ZYKLON-Bs legendariska ”Blood Must Be Shed” så fungerar formatet finfint. När banden börjar fylla ut en mini-CD med intron, outron, poänglösa remixer, alternativa mixar, töntiga covers och så vidare hamnar de snabbt på väldigt djupt vatten. Det enda undantaget är MELEK-TAUS som med sin ”Expulsion From The Realms Of Light – Encircled By Fire” lyckats med konststycket att få just introt och outrot som skivans enda räddande faktor. Resten utav materialet lämnar en hel del att önska.
När ”Rebel Extravaganza” till slut kom ut på marknaden visste jag att den inte skulle falla mig i smaken. Magin från de 3 första albumen var som bortblåst och den här skivan markerar tydligt den norska svartmetallens död.
8. EMPEROR/THORNS – ”Thorns Vs. Emperor”.
1999 var ett satans skitår. SATYRICON släppte nyss nämnda ”Rebel Extravaganza” och EMPEROR släppte inte bara ”IX Equilibrium” utan även denna split vars blotta existens gör mig alldeles matt, snacka om dubbelfel! Jag dyrkar tidiga EMPEROR och jag dyrkar THORNS. När jag fick se att dessa 2 giganter skulle släppa en split-skiva som dessutom hade ett fantastiskt tjusigt skivkonvolut hoppade man fan jämfota utav ren förtjusning. Ni som hört detta album vet att den inte bara är totalt olyssningsbar utan den är även helt poänglös. Enda skälet till att äga den är för att kunna sitta och blötstirra på omslaget och önska att den kunnat låta på ett helt annat sätt.
Kort efter jag hörde denna platta släpptes ”IX Equilibrium” och jämfotadansen förvandlades återigen till en helt annan akrobatisk övning.
Den patenterade hatvolten.
9. THRONE OF AHAZ – ”On Twilight Enthroned”.
Debuten ”Nifelheim” är en galet true platta som tyvärr föll lite i glömska då den blev helt legendariskt försenad på grund utav No Fashion Records sedvanliga tramserier. Hade den släppts i rimlig tid, fan vet hur många mansåldrar advance-kassetten fanns ute innan skivan kom, hade den gjort ett betydligt större avtryck i scenen.
Uppföljaren ”On Twilight Enthroned” brydde sig ingen om. Det enda man brukar diskutera är det horribla skivomslaget som föreställer…
Ja, vad föreställer det egentligen?
Det ser ut som en elaking som sitter på en tron bland molnen men eftersom omslaget är så mörkt skulle det lika gärna kunna vara en katedralformad hiss med en stor insekt som kliver ut och säger hej. Den som kan nynna eller ens minnas en melodi ifrån denna skiva vinner ett fint pris.
10. DÖDHEIMSGARD – ”666 International”.
Oj, vilken skräll att även denna skiva släpptes 1999. Ett synnerligen mörkt år i Norges musikhistoria. Debuten ”Kronet Til Konge” är norsk svartmetall när den är som bäst. Uppföljaren ”Monumental Possession” går inte heller den av för hackor även om lyriken får …AND OCEANS texter att framstå som begripliga. Efter detta började det gå utför. Rejält.
Poänglös mini-CD innan fullängdssläpp – Check.
Totalt musikaliskt lappkast – Check.
Det nya norska moderna soundet – Check.
Futuristiskt artsy-fartsy skivkonvolut – Check.
Putslustiga artistnamn och färggrann corpse paint – Check.
Suga enorma mängder otvättat albatrosskön – Check.
Varför gick det så snett för norrmännen i slutet på 90-talet?
11. DARKTHRONE – ”Ravishing Grimness”.
Gissa vilket år denna skiva släpptes? I 3 år väntade man på att legendarerna i DARKTHRONE skulle släppa ett nytt fantastiskt opus och vad fick man? Ett trött, oinspirerat mög till album som inte gjorde mig kontent för 5 öre. När jag dyrkade döden i Danmark strax efter millennieskiftet träffade jag på fruntimren som drev fanzinet Metal Poisoning. Den ena var märkligare än den andre och när den utav dem som såg ut som en varulv började skryta om att när hon minsann började lyssna på svartmetall ”in early 1999” tänkte jag bara ”stackars sate”. Den andra tjejen som inte såg ut som en varulv hade för övrigt torgskräck. Stor humor uppstår när en sådan individ befinner sig på ett spelställe.
Danskar…
/Hatpastorn
MISANTROPICAL PAINFOREST, ja ni läste rätt, är ännu ett i raden utav band man inte trodde fanns. Denna finländare följer den fina finska traditionen att inte nöja sig med att spela i 1 pluton utan är tvungen att spela i minst 7 band till. Vad är det med finnar och sidoprojekt egentligen? Ta ett nödband som TROLLHEIMS GROTT, ja ni läste rätt igen, som exempel. Medlemmarna i den konstellationen är involverade i ett 20-tal andra projekt så om ni inte får nog utav syntstinkande svartmetallband som sjunger om svampar, bisarra troll och teknologi kan ni förkovra er i ännu fler gäng med tveksamt existensberättigande. Det kan vara jag som börjar bli gammal och grinig men var det inte roligare när man bara behövde hålla reda på vad IMPALED NAZARENE och BEHERIT höll på med. Framförallt var det roligare när de 2 grupperna faktiskt var intressanta, men det är längesedan nu.
Hatpastorns likpredikan 
