Hatpastorns likpredikan

Om något känns alltför tröttsamt bara man tänker på det, är det en god indikation på att man bör låta det bero. I mitt fall består det i skrivande stund av att arrangera en hatmatch mellan Iron Maidens två skivor ”Dance of Death” och ”A Matter of Life and Death”. Jag kan väl skriva redan här och nu att det kanske inte rör sig om en regelrätt hatmatch – det gjorde det inte ens med skivorna med Blaze Bayley (tvi) på sång – men det är skivor jag inte riktigt försonats med ännu. Den uppmärksamme undrar såklart varför inte ”Brave New World” är med i beräkningen, men svaret är att jag väljer att se den lite som ett undantag från de skivor med bandet som släpptes mellan 1995 och 2015. Dels är den betydligt bättre än de andra, och dels känns den i sammanhanget väldigt annorlunda sett till struktur och låtmaterial.

Istället hade jag tänkt dyka ned i en närbesläktad, enligt vissa, djup avgrund. Vill man vara ödmjuk och diplomatisk kan man kanske bäst beskriva Bruce Dickinsons olika förehavanden på eget håll som en disparat mosaik av besynnerliga fragment och detaljer. Men varför gå händelserna i förväg? Häng med nu, när hammaren kontemplerar över något som borde gjorts upp med för länge sedan: en genomgång av Dickinsons samtliga verk under eget namn.

Vi beger oss till året 1990. Bruce har fått tillfälle att under snar tidspress sno ihop ett band, skriva låtar och ge ut en soloskiva utan större säljpotential annat än som en kuriositet. Ingen av de inblandade – däribland den gitarrist som senare skulle hoppa över till Iron Maiden, Janick Gers – verkar ta det på särskilt stort allvar, men låtar skrivs i ett rasande tempo och spelas in ungefär lika snabbt. En av bitarna skulle sedermera adopteras av Steve Harris och under Iron Maidens flagg, generera en listetta i singelformat. Vi pratar givetvis om ‘Bring Your Daughter to the Slaughter’, vilken därför inte hamnade på Dickinsons soloalbum vilket kom att få titeln ”Tattooed Millionaire”. Hur låter då själva albumet?

I brist på bättre ord: oförargligt. Mer än något annat kan det kanske bäst beskrivas som någon slags popinfluerad hårdrock. Om det låter avskräckande är det förståeligt. Ändå har de här låtarna något som jag faktiskt gillar. Det är avskalat, enkelt och … läskande. Utan att bli trött fyrtioårskrisrock eller utstuderat sell out-skval ger hela grejen ett relativt piggt intryck. Däremot kanske man mest undrar varför hela grejen egentligen gjordes – även om en del av låtarna är lättlyssnade och lätta att komma ihåg är det heller inte direkt hits. Lustigt nog har jag faktiskt aldrig stött på, eller i alla fall inte pratat med, någon annan än jag själv som gillat det här på allvar. I ärlighetens namn undrar jag faktiskt varför, då åtminstone någon borde se en viss charm i spektaklet?

Vi spolar framåt och landar i nådens år 1994. Dickinson har som bekant under mer eller mindre tvivelaktiga former lämnat Iron Maiden bakom sig och gör i media gällande att hans nya musikaliska äventyr kommer att få lyssnarskaran att gapa. Det talas om inspiration hämtad från ”bisarr tivoliliknande Frank Zappa-musik” och Peter Gabriel. Jag var inte gammal då, men nog rann det en kall kåre utmed ryggraden.

Klart var i alla fall att karln menade allvar med sin produkt. Den färdiga skivan hade spelats in inte mindre än tre gånger och genomgått metamorfoser som skulle få Paul Stanleys ansiktsoperationer att framstå som ödmjuka i jämförelse. Mycket på grund av att Dickinson till en början hade velat spela in allt via datorer och programmerade syntar och trummor, för att sedan göra precis tvärtom då han träffat på musiker som slagit honom med häpnad på grund av deras i sammanhanget ovanliga och unika spelstil. En av dem var Roy Ramirez och hans band Tribe of Gypsies, vilka fick i uppdrag att ackompanjera Dickinson på den slutliga versionen av albumet. Till råga på det hade Bruce själv lagt ut en mindre förmögenhet på att ge ut albumet. Förklarligt nog visste folk inte vad man kunde vänta sig, men förväntningarna var på sina håll likväl ganska höga.

”Balls to Picasso” köpte jag när den kom ut, på en ICA-affär i Staffanstorp då jag tillsammans med familjen var och hälsade på mina morföräldrar som valt att bosätta sig i Skåne. Om jag inte tar fel, var det också den första CD jag köpte som var i digipackformat. Det var stort. Jävligt stort. Vid tillfället hade jag inte tillgång till någon CD-spelare då sådana nymodigheter inte fanns att tillgå hos det äldre paret. Vackert fick jag vänta på att höra den i sin helhet till dess att jag var tillbaka i Norrland. Det tog en månad.

Den enda låt jag hade hört från albumet var ‘Tears of the Dragon’, då den roterade relativt flitigt på MTV. Visst lät det lovande, av den enkla anledningen att det i mångt och mycket lät som Iron Maiden. I alla fall i mina unga öron. Det var ju bra och betryggande. Men såhär i efterhand är det mycket som känns ganska underligt med albumet som sådant. Då den gode Bruce gjort en sådan poäng av att uttrycka sin experimentlusta och namedroppa bisarra musikaliska referenser, hur kom det sig att slutresultatet ändå blev såpass likt tidigare eskapader istället för att bryta ny mark?

Det ska på en gång sägas att det för all del inte låter värst mycket Maiden om det hela, men samtidigt inte heller så fruktansvärt originellt. Tvärtom låter det väldigt mycket odefinierat nittiotal. Nästan som ett typexempel på hur hårdrockslandskapet fått motta ett par rejäla smockor av såväl grunge som britpop. Ja, om hårdrock någonsin haft identitetskris var det då. Och den här skivan visar det ganska tydligt, om än utan att vara dålig. Tvärtom gillar jag fortfarande de flesta av låtarna. Problemet är inte så mycket att det är daterat och kanske inte så värst engagerande, utan snarare att det låter svårt för sakens skull. Lite för långa låtar. Lite för många arrangemang. Lite för … mycket. Den första soloutflykten var enkel och lättlyssnad. Det här är snarast motsatsen, även om det rör sig om i grunden ganska catchy Seattleinspirerad metal. Mer Alice in Chains än Pearl Jam, för att uttrycka det på det viset.

Samarbetet med Tribe of Gypsies avslutades i och med ”Balls to Picasso”. Istället var det dags att året därpå skrapa ihop en helt ny skara. Ensemblen kom att bestå av Dickinson och tre ynglingar, nästan samtliga hälften så gamla som Bruce själv. En av dem dessutom italienare som knappt kunde ett ord engelska, men som fick privatlektioner i språket av sångaren. Lite avundsjuk blir man allt. Tillsammans kom de i alla fall att kuska runt i olika delar på kontinenten, vilket också skulle dokumenteras i form av liveskivan ”Alive in Studio A”. Kanske inte helt nödvändig och egentligen finns det inte så mycket att säga om den, mer än att den sannolikt var ett bättre alternativ än dåtidens livebootlegs. Värt att notera i sammanhanget är dock att bandet faktiskt gav sig på att spela i det belägrade Sarajevo i Bosnien. Även om kriget hade avstannat en aning var läget långt från säkert, och mig veterligen tog sig då inga andra band in i landet för att genomföra konserter. Hatten av.

I alla fall, samma medlemmar skulle nu komma att utgöra det nya bandet Skunkworks. Är det någon platta i Dickinsons solokarriär som verkligen avskytts, får det nog sägas vara denna. Själv skulle jag nog snarare kalla den för plattan som ingen egentligen hörde. Faktum är att ytterst få av de jag känner har kunnat göra kvalificerade uttalanden om den, då de valde att helt enkelt negligera den. Enligt ryktesvägen viskades det om att Bruce nu kapitulerat fullständigt, följt kappan efter vinden och i ett sista desperat försök att vara down with the kids börjat spela någon slags såsig grunge. Grejen är bara att det är ganska långt från sanningen.

”Skunkworks”, som skivan och bandet kom att heta, är inte direkt lätt att klassificera. Visst, man kan göra det enkelt för sig och säga att det rör sig om någon slags alternativ form av rock som på vissa plan är besläktad med sjuttiotalshårdrock av engelskt snitt … men det säger å andra sidan just ingenting. Samma beskrivning skulle kvala in på ”Balls to Picasso”, men det här är något helt annat. En sak är dock tämligen klar: där den föregående studioskivan hade ganska klara drag av metal över sig, finns det försvinnande få sådana spår att finna på ”Skunkworks”. Jag vet inte, en del tycker säkert att detta är ett bottennapp. Och om det är metal man är ute efter, bör man nog hoppa över den här kortlivade epoken. Själv gillar jag det, men kanske inte så till den grad att jag har lust att sälla mig till någon slags oreserverad hyllningskör som hävdar att det rör sig om en gömd juvel. Även om några av låtarna är riktigt bra, tenderar tyvärr skivan att bli alldeles för långdragen och till sist smått påfrestande. Kan dock tycka att det är lite synd att det aldrig blev någon fortsättning på det hela, då det hade varit ganska intressant att höra varthän utvecklingen hade gått. Jaja.

Det ironiska är, kan jag tycka, att Dickinson anklagades för att vara en sell-out i och med Skunkworks. Personligen tycker jag att om han nu någonsin varit det, ligger den beskyllningen betydligt närmare till hands med det album som skulle komma härnäst. Efter att ha gjort precis allt för att lämna sitt förflutna bakom sig – klippt håret och allt – tyckte åtminstone jag att det luktade småsurt när han bestämde sig för att börja göra heavy metal igen. Och dessutom tillsammans med Adrian Smith. Som om inte det vore nog, fick självaste Derek Riggs stå för konvolutet. Vi är alltså framme vid 1997 års ”Accident of Birth”.

Det var uppenbarligen dags att göra och spela heavy metal igen. En väldigt enkel beskrivning av det hela vore att kalla skivan för en blandning någonstans mellan ”Balls to Picasso” och den skiva som skulle tjäna som uppföljare till denna, ”Chemical Wedding”. Det är tungt, aningens nedstämt och med ett ganska bra drag. Problemet är kanske att det känns lite väl mycket som ett rutinjobb. Även om recensionerna tjöt om att detta var den egentliga nya Iron Maiden-skivan är det i alla fall i efterhand klart att det var en överdrift. Men visst är det bra, och säkert gladde det folk att Dickinson var tillbaka i den kostym han fyllt ut bäst genom åren. Ändå är det liksom som att något … saknas. De där riktiga hitsen som Maiden lyckades spotta ur sig i sömnen saknas, även om här finns guldkorn. Dessvärre blir de mer en slags pseudohits – lätta att komma ihåg mer för att titeln eller några nyckelord upprepas i refrängerna, snarare än att melodierna sätter sig som en sällsynt elak könssjukdom på huvudet. Lite creddigt dock att göra en låt om Aleister Crowley i form av balladen ‘Man of Sorrows’ och dessutom läsa huvudpersonens självbiografi inför textskrivandet. Av en ren slump hade jag själv också gjort det (skrev iofs ingen låt om den) då den av någon anledning fanns på biblioteket i Härnösand. I efterhand kan jag mest säga att det var ett enormt slöseri med tid. Tusen sidor smörja. Det enda jag minns är att författaren vid något tillfälle hävdar att han under försök att göra sig själv osynlig började flimra bort i sin egen spegelbild. Så hög är nivån.

Nåja. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om just ”Accident of Birth”. Den är inte dålig, men jag tycker faktiskt att ”Skunkworks” är en roligare historia. Ändå verkar det ha varit ett sällsynt bra drag att ha spelat in en ny hårdrocksskiva, då det skulle smitta av sig på uppföljaren vilken kom redan nästa år – ”Chemical Wedding”. Här tänker jag inte spara på krutet, för detta album är utan tvivel det bästa han gjort på egen hand och är dessutom fullt i klass med Iron Maiden. Jo, jag menar allvar. På något sätt är det som om alla bitar verkar ha fallit på plats, för genom skivans gång hittar man bitar av samtliga influenser som genomsyrat soloalbumen så här långt – och det är bara de bästa av dem. Faktum är att det är såpass bra att mycket går utanför gängse ramar. Det är smått odefinierbart, men inte på det viset att musiken enbart faller mellan två eller flera stolar utan snarare så att resultatet blir individuellt, unikt och väldigt eget. Utan att vara märkvärdigt, desperat eller ett försök att krama vatten och blod ur en gammal sten.

Vilket, efter ytterligare en liveskiva vars existens kanske inte känns sådär värst berättigad – ”Scream For Me, Brazil” – för oss till vår slutstation, för närvarande. 2005 års “Tyranny of Souls” är den senaste studiogiv Bruce har behagat spela in under eget namn, och även det album jag lyssnat på minst. Det kan bero på att jag köpte den relativt sent, men också på att den på något vis är det minst färgstarka av släppen han krystat fram. Musikaliskt hamnar det någonstans mitt emellan “Accident of Birth” och “Chemical Wedding”. Fortfarande tungt och med en instrumenthantering som tar vid där den förra skivan slutade, men låtarna är lite mer direkta och mindre intrikata än på den sistnämnda. Det är givetvis inte dåligt, men lite av ett antiklimax då Dickinson, konsekvent, genom karriären tidigare aldrig gett ut samma skiva två gånger. Nåja, det är åtminstone hundra gånger mer driv i det här än vad Maiden lyckades spotta fram under samma tidsperiod.

Är det att svära i kyrkan, eller att åkalla gud fader i vår inverterade synagoga, att påstå det jag nu kommer att göra? Det är det säkert, men vad gör man inte. Sett på det hela taget, önskar jag att Dickinson hade fortsatt göra skivor under eget namn istället för att vända tillbaka till Iron Maiden. Jodå. För jämfört med framförallt “Chemical Wedding” är Maidens katalog från och med 2003 bara ett skämt, eller i bästa fall en blek kalkerad karikatyr av vad de en gång var. På något sätt lyckades de hyfsat med “Brave New World”, sannolikt för att Harris måste haft ett gäng låtar undanstoppade i en byrålåda i väntan på att Bruce skulle komma tillbaka … eller i alla fall att en bättre vokalist än Blaze Bayley skulle dyka upp. Men kom igen. “Dance of Death”, “A Matter of Life and Death”, “The Final Frontier” … i mina ögon påminner de lika mycket om det klassiska Maiden som “Reinkaos” ger intryck av klassisk Dissection. “Books of Souls” har jag inte ens behagat lyssna på än annat än när den spelades nonstop i Nifelheims omklädningsrum under ett gemensamt speltillfälle för dem, Root och Pastorns ena kohort.

Ja, så mycket mer har jag inte att tillägga. Gör er själva nu en tjänst och ge det ni missat av den gode Dickinson en chans. Vid något tillfälle skall jag ge mig på att recensera hans två böcker. Och apropå det … nej, ni kommer nog inte att tro på det. Men jämte Aleister Crowleys självbiografi, på det gamla biblioteket i Härnösand – där fanns även en av dem. Bruce Dickinsons , “the Adventures of Lord Iffy Boatrace”.

Jag skojar inte. Tack för kaffet.

//Heidenhammer

Idag tänkte jag att vi skulle göra något nytt. Eller ja, nytt och nytt, att jag hackar på skivomslag är ingen nyhet. Däremot har jag inte fokuserat på en konstnär åt gången. I detta premiäravsnitt ska vi kika lite närmare på Morfeus.

Under 90-talet var Morfeus en av mina stora husgudar. Limbonic Art är ett band som är heligt och ett av extremt få band som tog sig igenom det fasansfulla året 1999 på ett värdigt sätt. Sedan ballade det ur, men mest på grund av idétorka och inte på grund av Matrix-virus eller andra otäckheter. Banden Morfeus spelade i EFTER Limbonic Art. Det är en annan historia. Ni minns det där jag sa om Matrix-viruset? Jo, jag tackar jag. Dimension F3H var oåterkalleligt drabbade av sjukdomen. Viper Solfa då? Ännu värre. Sedan spelade Morfeus även en sväng i Mayhem. Det ledde ingenstans. Han spelade också i Ancient. Det ledde ingenstans.

Morfeus snodde även ihop ett och annat omslag på den gamla goda tiden. En del snygga, en del mindre snygga. Vi tar oss en titt på några av dem.

Limbonic Art – ”Moon in the scorpio”

Vi börjar starkt. “Moon inte scorpio”. Ett magiskt album. Jag måste ha lyssnat på denna juvel över tusen gånger. Jag kan varenda ton. Varje datatrumslag. Rubbet. Jag älskar den här plattan. Jag har den på CD, LP, kassett och i samlingsbox. Ändå känns det som att det inte riktigt räcker. Omslaget är ett av Morfeus bättre. En ockult fjälla på en klippa med månen som bakgrund. Klassiskt. Det är stämningsfullt och passar musiken utmärkt. Däremot är den av oklar anledning lite grumlig. Det är något som inte riktigt stämmer med själva trycket. Det skiter man såklart i. Vill man vara lite elak påminner motivet och utförandet om något som hade kunnat sprutmålas på en lastbil. Hade det dessutom varit en ylande varg istället för en nekromantisk kvinna på omslaget hade man spytt i sin mun. Nu är det tack och lov inga ylande vargar på skivan. Alltså på omslaget. På själva skivan är det vargar. Alltså inte själva CD-skivan utan skivan. Musiken alltså. Vi går vidare.

Limbonic Art – ”In abhorrence dementia”

Att blanda data med traditionella målningstekniker kan fungera alldeles utmärkt. Dessvärre är detta en av de tidigaste varianterna på denna mix och det ser … ja, inte helt förjävligt ut. Det är svårt att inte bli lite väl snäll i sitt omdöme då jag avgudar även denna skiva. Rymden ser bra ut, den esoteriskt kanaliserande mantelmannen ser OK ut. Sedan har vi pelarna som får mig att vilja spela gamla PC-spel, typ Little Big Adventure. Man vill ju inte direkt tatuera hela torson med detta konstverk, men man blir ändå inte kränkt när man drar fram den ur hyllan. Fulsnyggt.

Limbonic Art – ”Epitome of illusions”

Vi går från fulsnyggt till fulfult. Är det inte meningen att man ska bli BÄTTRE på att måla med tiden? Jag hatade detta omslag när skivan kom och jag hatar det exakt lika mycket idag. Musiken är det inget fel på alls. Även om ”Sources to agonies” fått en att höja på ögonbrynen mer än en gång. Rymden ser dassig ut, men det är ett brutalt oproblem i jämförelse med schackdataspelet som utspelar sig nedanför där spelare nummer två lyfter upp armarna i triumf. Det ser förjävligt ut. Att ingen satte ner foten är en gåta. Eftersom detta inte är en ”riktig” skiva, utan en platta med återinspelade demolåtar hade det i min värld räckt med rymden och logotypen stort i mitten. Loggan är ju braksnygg. När den inte blir misshandlad av färgkombinationer som fått Invasion Records att nicka gillade vill säga. Usch!

Limbonic art – ”Ad noctum – Dynasty of death”

Vilket album! Vilket kross! Vilken atmosfär! Första gången jag lyssnade på mästerverket blev jag besviken. Borta var de utsökta syntarrangemangen. Trodde jag. Under den fullkomliga tornado av livsförakt som är ”Ad noctum” döljer sig syntar i mängder. Man måste bara lyssna in sig. Rejält. Gärna med hörlurar. Sedan är man såld. Omslaget då? Ja, det är ju en Photoshopspya. Det kan man inte komma ifrån. Mörkt och murrigt är det också. Fy. Värst är logon. Om man har en så pass elegant logotyp finns det ingen som helst anledning att gå bananas med färger och poänglösa effekter. Om Morfeus lagt lika mycket tid på omslaget som han lade tid på att programmera trummorna hade detta varit Sixtinska kapellet part två, fast tvärtom och Djävulen. Fatta allvaret. Nu är det bara en pyramid och en mumie i en hopplös färgspya. Tack, men nej tack.

Limbonic Art – ”The ultimate death worship”

Det är nu det börjar bli sorgligt. Exakt här fick Limbonic Art slut på musikaliska idéer vilket resulterade i ett oinspirerat album. Visst, ”Suicide commando” har några hejiga partier, men i övrigt är det en blek kopia på ”Ad noctum”. Konstverket är däremot ett steg i rätt riktning. Rymden ser hyfsad ut och buffelskallen är inte dataanimerad. Det tackar vi för. Däremot känns det lite oklart varför det svävar ett buffelkranium i rymdens kalla vacuum. Logotypen fick vara i fred den här gången. Det tackar vi för. Dessvärre torpederas hela verket av den där förbannade bakgrundstexten och det där pentagrammet. Slutresultatet blev en stinkande Photoshopspya, men av en mer lättuggad karaktär.

Limbonic Art – ”Legacy of evil”

Detta var Limbonic Arts comebackplatta. De lade ner efter ”The ultimate death worship” med motiveringen att de hade slut på idéer. Ett klokt, ärligt och värdigt beslut. När jag fick höra att de fått nytändning och att en ny platta var på G höll jag på att komma i byxan. Samma dag den kom in på skivbutiken här i Sundsvall köpte jag den.

Skivan är piggare än föregångaren. Men inte mycket piggare. Jag ogillade produktionen, låtarna höll inte riktigt ihop. Magin var fullkomligt bortblåst. Sedan har vi omslaget. ”Moon in the scorpio” släpptes 1996, denna släpptes 2007. HUR FAN KAN DET BLI SÅ JÄVLA MYCKET SÄMRE EFTER TIO ÅR! Titta på omslaget! TITTA PÅ DET! Schackrutorna är tillbaka, pelarna är tillbaka, dassrymden är tillbaka, färgdribblet i logotypen är tillbaka. Och sedan… när man står på knäna och bara ber om att få nåd. Då … då ser man det. Slutbossen i Diablo 1 som stiger upp ur en skitful blixtvortex. Eller jag tar tillbaka det där. Bossen i Diablo 1 ser mycket bättre ut. Getsatan i Ultima Pagan ser bättre ut. I korta ord ser det här omslaget ut som en scen ur ett genomvärdelöst PC-spel från 1996 som trots korrekta specifikationer flyter i 1 FPS och allt är bara en mardröm. Hängde ni inte med där utan vill hellre ha en mer svartmetallrelaterad liknelse? Håll i er nu. Tänk er Mystic Circles töntpajas Graf Von Beelzebubs bandfoto på ”Drachenblut” fast dataanimerad av samma snubbe som kodade Djävulen i biofilmen Spawn.

Glasklart.

Odium – ”The sad realm of the stars”

Jag måste vila ögonen på något annat en stund. Limbonic Art var inte det enda bandet som Morfeus fixade omslag till. Genre, lands och skivbolagskollegorna i Odium fick hjälp med omslaget till magiska ”The sad realm of the stars”. Många jag känner gillar att hacka på det här konstverket. Jag förstår varför, men så illa är det inte. Här ser vi mantelgubben från ”In abhorrence dementia” sitta och ta sig en funderare på sin rymdbalkong. Man undrar ju vad han sitter och tänker på. Min teori är att han sitter och beräknar kostnaden för att montera nya balkongräcken. Marmorgolvet ser glashalt ut och de befintliga balkongräckena är cirka 30 centimeter höga. En livsfarlig kombination. Särskilt med tanke på hur vassa klipporna ser ut. Sedan lutar allting lite obehagligt bakåt. Nä, den där balkongen är en samhällsfara. Jag sätter en femhundring på att det är samma arkitekt och bygglag som fes ihop slottet på ”In the nightside eclipse”. Ett annat arkitektoniskt frågetecken och fuskbygge av kataklysmisk karaktär.

Jag tror vi stannar där för idag. Dimension F3H och Viper Solfa orkar jag inte med. Vad säger ni? Vill ni ha ett omslag till? Okej då. Bara för att vara snäll.

Vinterriket – ”Stürme der lezten stille”

Ständigt inaktuella Vinterriket lyckades 2001 på något obegripligt sätt lura till sig ett omslag av Morfeus. Det blev en svartvit rymdkuk.

Hejdå.

/Hatpastorn

Och med detta vill Förintelseförsamlingen önska trevlig helg.

/Förintelseförsamlingen

Egentligen är det någonting som skriker inombords efter att jag bestämt mig för att skriva de här inläggen. Det kommer att bli en hel trilogi. Men jag ska inte gå händelserna i förväg.

Men det känns fel, därför att det känns som om jag sviker inte bara mig själv, utan även ett av mina absoluta favoritband. Oavsett om de blivit allt sämre med åren, är det inte utan moraliska tvivel som jag ger mig på det. Vi pratar trots allt om Iron fucking Maiden. Prata illa om Maiden? Det _gör_ man ju bara inte. Vill jag säga. Men samtidigt har det blivit alltmer omöjligt att försöka hålla skenet uppe. Inte för att jag egentligen försökt på många år, men ändå.

Betänk detta. Det är mycket man inte hade kunnat tänka sig när man var yngre. Man hade inte kunnat tro att Satyr skulle delta i ett dejtingprogram på NRK. Eller att Nicholas Barker skulle börja spela trummor i Ancient. Och man hade definitivt inte kunnat tänka sig att tre av ens absoluta favoritband – större än Satan – gemensamt under kort tid skulle ge ut var sitt album man inte ens orkat kolla upp flera månader eller år efter att de faktiskt släppts.

Föga förvånande var mina tre idolband, vid tolv års ålder och innan jag upptäckt black metal, ett triumvirat av AC/DC, Iron Maiden och Judas Priest. I den ordningen. Samtliga av dessa har under mitten av 2010-talet gett ut skivor … och jag har inte bemödat mig att provlyssna på dem. Inte bara har jag undvikt att köpa dem. Jag har inte ens lyssnat på dem. Vad skulle Heidenhammer, 12 år, säga om det? Vågar knappt tänka på det. Ändå är det sant. Jag ska inte fastna vid AC/DC eller Judas Priest här, även om det säkerligen kommer att finnas tillfälle att återkomma till dem. Vi ska istället prata om Iron Maiden och den ”utveckling” som följt dem i över tjugo års tid nu.

Betänk detta. Åsikterna må gå isär om precis när Maidens karriär började dala, men jag räknar i alla fall ‘Fear of the Dark’ som en av deras klassiska plattor. Kanske är det enbart för att det faktiskt var den skiva med dem jag först fastnade för och köpte. Den hade ganska nyligen släppts och bomben hade precis briserat: Bruce Dickinson skulle lämna skutan. Det var alltså redan i rejäl uppförsbacke man hade hittat nya favoriter. Samma sak med Judas Priest, även om Rob Halfords avhopp hade skett något år tidigare.

Likväl: i rask takt lade jag alla pengar jag hade på att köpa skivor och Maidens samlade backkatalog blev snart min. Det dröjde inte länge förrän jag kunde nästan samtliga låtar utantill. Sedan, efter ett par års väntan, stod det plötsligt klart att ett nytt album var i antågande. Och med det, en ny sångare. Vem? Någon från ett hyfsat okänt band vid namn Wolfsbane. Jag minns att jag hörde dem någon gång på MTV, sannolikt i samband med att vokalisten i bandet, Blaze Bayley, skulle axla Bruce Dickinsons tidigare roll. Ett par ostadiga skor att försöka fylla och hålla balansen i.

En längre redogörelse för denna skiva, som kom att heta ‘the X Factor’, kommer här nedan. Den sätts i kontrast med det album som kom att dyka upp ännu ett par år senare och med samma sångare bakom mikrofonen – ‘Virtual XI’. Sedan var det slut på det roliga för Blaze Bayleys del, då han förpassades till hårdrockens mer tvivelaktiga historia.

Alla vet hur det gick sedan. Dickinson gick tillbaka till Maiden, Halford tillbaka till Priest. AC/DC … jag vill helst inte kommentera det. Ändå, ju fler år som gick, blev det tydligt att allt inte var som förut. Men mer om det senare. Låt oss istället återgå till den första delen av en genomgång av Iron Maiden efter 1993.

Tidigare har jag, under hatmatcherna, valt att mäta kombattanternas krafter mot varandra genom att gå igenom deras respektive verk låt för låt. Så kommer jag icke att göra denna gång, då ‘X Factor’ har hela elva låtar, medan ‘Virtual XI’ enbart har åtta. Därtill följer att den förstnämnda klockar in på över sjuttio minuter, samtidigt som uppföljaren är blygsammare med ”bara” femtiotre. Därför tänker jag lyssna igenom skivorna var för sig och sammanfatta intrycken, för att sedan jämföra dessa och på det viset kora en vinnare.

Då kör vi.

The X Factor.

Tionde studioalbumet, vilket skulle uppmärksammas lite x-tra genom albumtiteln. Tyvärr var det inte bara den som led av ett dåligt val. Det går nämligen inte att närma sig den här skivan utan att kommentera omslaget. Och egentligen går det väl inte att säga något om det som inte redan sagts. Det ser för djävligt ut. En del hade mage att klaga på omslaget till ‘Fear of the Dark’, skivan innan, och då mycket på grund av att det inte längre var Derek Riggs som var upphovsman till verket. Jag undrar då vad samma personer sade om det som mötte ens ögon när man plockade upp det här släppet.

Nåväl. Första låten, vilken baseras på boken ‘Rosens Namn’ av Umberto Eco, ger i sin första minut intryck av att vara en slags sentida uppföljare till ”Alexander the Great”, den avslutande låten från en av Maidens absolut bästa skivor. Den som inte vet vilken jag menar förtjänar inte att få veta det här heller. Men men. Första gången Bayleys röst når mina öron känns det i alla fall inte som en ren katastrof. Kanske är det på grund av att det hela ligger så långt tillbaka i tiden. Vågar inte riktigt tänka tillbaka på hur det kändes år 1995. Mina minnen från den perioden var mest att det hela kändes så … sorgligt. Liksom, var det såhär det skulle vara från och med nu? Tillbaka i nuet slår det mig dock att hela bandet på något vis måste ha vetat att det här inte var vidare hållbart. Varför annars inleda med en låt som till absolut största delen faktiskt är instrumental? Låtjäveln klockar in på över elva minuter. Och även om Bayley inte är direkt avskyvärd är det mest en förvånansvärt anonym insats. Ett fegt kort att börja spela med.

Det glider över i något som riffmässigt känns som något överblivet krafs från ‘No Prayer for the Dying’. Det skulle vara lite mörkare, lite allvarligare. Och i och med det också stelare och mer forcerat. Säga vad man vill om några av låtarna på ‘Fear of the Dark’ – kanske de skulle skippats, då de låg lite väl långt utanför Maidens ramar … med de försökte i alla fall variera sig på ett sätt som ändå hade lite jävlar anamma i sig. Dickinson må ha svikit under de sista liveframträdandena innan avhoppet, men i studion sjöng han fanimig med tryck bakom rösten. Bayley låter mer som om han egentligen alls inte kan sjunga utan snarare håller på att lära sig. Som om han stod i en lokal med en sångpedagog och försiktigt ”tar i” medan han ängsligt tittar på instruktörens minspel för att bli klok på om han är på rätt väg. Och fastnar någonstans i mitten.

Dags för tredje låten och tillika den första singeln från skivan, ”Man on the Edge”. Baserad på filmen ‘Falling Down’ med Michael Douglas i huvudrollen är det en ganska snabb rökare med en refräng som man åtminstone minns. Tyvärr beror det mer på att det bara är två ord som upprepas gång på gång och inte på grund av en slagkraftig melodi. Det låter inte som Maiden. Det låter inte som ett Maidencoverband. På sin höjd som ett dussinband i slutet av åttiotalet som inspirerats av dem, fått släppa ett album och sedan glömts bort. Och om man tycker att refrängen i ”The Evil that Men do” är långrandig … ja, då kan man lyssna på den här och sedan ställa sig i skamvrån. Något Steve Harris borde gjort på den här tiden.

Jag vill här återigen inflika att det inte känns riktigt klokt att hacka på självaste Iron Maiden. Det var ju det här med öppet sinne. Och att saker och ting inte kan vara så illa som man mindes dem. Såren borde ju vara läkta, liksom. Men ändå är det riktigt svårt att begripa att det här är samma band som på nio skivor dessförinnan – och på två av dessa också med en annan sångare än Dickinson – inte fisit ur sig en dålig låt. (OK, ”Losfer Words” kommer bra nära. Klagar du däremot på “the Apparition” åker du på stryk.) Hur fan kunde det bli såhär intetsägande? Låt nummer fyra, ”Fortunes of War” har nu tröskat på i mina högtalare i fem minuter och känns lika irriterande som ett myggbett man inte kan klia. Man försöker desperat tänka på något annat bara för att tiden skall gå, men det hjälper inte. Här låter Bayley dessutom som allra värst hittills. Att han heller inte får backas upp av vare sig dubbningar eller stämmor gör inte saken roligare. Överlag är det helt makalöst hur dåligt producerad den här skivan faktiskt är. Återigen blir man bara förbannad på de som hade mage att yppa skit om ‘No Prayer …’. Ja, om de bara hade vetat.

Halva skivan återstår. Måste ta en paus.

”Look for the Truth”. tro det eller ej, men här ger Bayley faktiskt lite av ett performance. Kanske är det för att låten äntligen i skriven i rätt tonart, kanske för att han för en gångs skull får lite utrymme. Han håller inte bara tonen, utan får för första gången på skivan chansen att ta lite plats. Synd bara att låten inte är värst bra … eller är det återigen produktionen som spökar? Det slår mig nu att det hela mest av allt låter som om det vore en demovariant av en Martin Birch-produktion, utan pålägg, effekter eller dubbningar. Samtidigt som om man mastrat bort alla eventuella skavanker som skulle kunnat göra det hela lite levande.

Låt nummer sex, ”the Aftermath” (tänker mer på outrot på King Diamonds ‘Voodoo’) drar igång efteråt, men någon större variation mellan låtarna hörs inte. Vad fan, Maidens tidigare skivor var fulla av hits rakt igenom. Och även om låtarna kunde påminna om varandra vid ett flertal tillfällen och till och med innehålla riff som använts tidigare i karriären var de likväl distinkta. Märker för övrigt också att mixen är ganska udda, då Harris bas fullkomligt dominerar ljudbilden samtidigt som gitarrerna förpassats till bakgrunden till det är dags för lite oinspirerat solande.

”Judgement of Heaven”, då? Även om tempot dras upp lite tillfälligt en bit in i låten känns det likt förbannat som om en ensam löpare springer i ultrarapid genom ett landskap mer monotont än det man ser i Mad Max 2. Vid det här laget har skivhelvetet prövat mitt tålamod lite för lång tid och jag vill mest skrika åt spelaren att hålla käften.

Låt nummer åtta har dock lite känsla i sig. Ett onödigt basintro inleder något som faktiskt skulle kunna vara en helt okej låt, då den faktiskt låter hyfsat egen och har en rätt catchy refräng. Problemet är att de återigen suger ut den karamellen långt efter att smaken försvunnit och ersatts av en gummiliknande substans som normalt såldes i samma paket som Garbage Pail Kids-klistermärken. ”Blood on the World’s Hands”, skrålas det. Om, och om, och om igen. Men det ska sägas, att genom en nyinspelning och med Bruce bakom micken hade det hela kunnat lyfta.

Tre låtar kvar. Fan alltså. Tänk om man kunde råka på en oupptäckt juvel? Att man skulle få svälja alla de okvädesord man tänkt och hävt ur sig under tjugoett års tid? Ja, tänk så man kan längta efter att få ta tillbaka allt. Slingan i ”the Edge of Darkness” låter åtminstone lite halvklassisk, men den räcker inte för att rädda hela projektet. Samtidigt blir man faktiskt ganska glad över att höra något som i alla fall påminner om tidigare storheter. Som när man vid spädare ålder fick det tvivelaktiga nöjet att efter mycket tjat lägga vantarna på en eftertraktad uppföljare till ens favoritspel till Nintendo, bara för att upptäcka att de flesta likheterna stannade vid namnet på spelet ifråga. Behöver jag förresten ens tillägga att över hälften av låtarna på skivan nu haft en helt identisk uppbyggnad och att den inte var adekvat ens från början?

Näst sista låten. ”2 AM”. OK, jag vet inte varför, men den här minns jag i alla fall. Det ska sägas att det här alls inte är första gången jag lyssnar igenom skivan, men det spelar ingen roll då det vid varje tillfälle känns som just det på grund av låtarnas oförmåga att borra in sig i huvudet. ”2 AM” låter inte som Maiden direkt … men för första gången är det en positiv sak i sammanhanget, så det faktiskt skapar lite originalitet. Jag vet inte, de flesta verkar anse att det här är en utfyllnadslåt. Jag menar precis tvärtom, då det känns som om det är en av få på skivan som inte är det. Lustigt.

Dags för den stora avslutningen. ”The Unbeliever”. Titeln känns nästan ironisk. Det hela är så tandlöst att man undrar om de åldrades trettio år istället för tre mellan det förra skivsläppet och detta, och drabbades av akut munröta under tiden. Inte bara låter Blazes röst rent illa, den spricker dessutom vid fler än ett tillfälle. Jisses. Det var alltså detta som skulle vara deras stora comeback och övertyga tvivlarna om att det sista ordet inte var sagt?

Sammanfattning:

Det största problemet, eller elefanten i rummet, är att man som lyssnare bara … liksom inte bryr sig. Hela grejen är mest bara oengagerande. Som en historia som aldrig kommer till poängen. Idén kanske var att det skulle vara mörkare och mer tidsanpassat, men som fallet nästan alltid blir när sådana knep tas till för att bättra på skivförsäljningen kvarstår det faktum att det inte gläder vare sig gamla eller nya lyssnare. Om den växer med lyssningarna? Inte hittills, sånär som på ett par enstaka spår. Klen tröst.

 Virtual XI.

Detta blir andra gången på lika många dagar som jag lyssnar igenom det här albumet. Tro mig: jag menar vad jag säger när jag påstår att jag faktiskt vill kunna uppskatta de här skivorna. Mycket kan hända på nästan tjugo års tid. Man kan se saker med nya ögon. Höra saker med andra öron. Nya vinklar, nya erfarenheter, nya perspektiv. Allt sådant. Filmer man såg som tonåring har kanske vuxit med tiden. Böcker man läste har visat sig rymma mer än vad man förmådde uppfatta innan man fyllt tjugo. Och så vidare. Det borde inte kunna vara omöjligt även med musik man avfärdade med yttersta förakt.

Med det sagt. Vi kör.

Första intrycket: omslaget är förvisso tematiskt väldigt tidstypiskt, men betydligt bättre än föregångarens motsvarighet. Samma konstnär som målade omslaget till ‘Fear of the Dark’, Melvyn Grant, står som upphovsman. Titeln och även delar av omslaget anspelar såklart på den virtual reality vi fortfarande väntar på. Är det någon som kommer ihåg guldrullen ‘Brainscan’ med Edward Furlong i huvudrollen? Den handlade också om virtuell verklighet. Vi ska se om Iron Maidens platta från 1998 åldrats med lika stort behag som den.

Håhåjaja … det är inte lätt. Första spåret, “Futureal” smaskar igång och suger tag i ens kropp med samma effekt som ett kraftigare njurslag. I brist på mer originella och bättre ord kan jag bara konstatera att det här återigen låter rent för jävligt. Om du tänker dig att South Park bestämt sig för att göra en parodi på trött Iron Maiden-inspirerad hårdrock med en fjant bakom mikrofonen kommer du ganska nära. Och vad vi i Församlingen anser om “fyndiga” ordvitsar bestående av två ihopfösta separata ord behöver jag nog inte upprepa.

Njurslaget följs upp med en Ben Bolt-smocka rakt över näsroten med “the Angel and the Gambler”, vilken bäst kan beskrivas som ett försök till att göra Scorpionsdoftande cock rock med progressiva inslag. Om du kan tänka dig något så tamt. Samtidigt blir det paradoxalt lite uppiggande i sammanhanget, av samma anledning som “2 AM” på ‘X Factor’ – då det inte ens låter som Iron Maiden, behöver man inte bli besviken över att det är ett sämre Iron Maiden. Hänger ni med i den logiken? Egentligen inte jag heller, men det är ett desperat sätt att försöka se det positiva. Om än med galghumor.

Återigen undrar man bara vad i Guds namn Herr Bayley egentligen gör här. Var Steve Harris skyldig honom pengar? Hade han samma hållhake på Sanctuary Music som Keanu Reeves har på hela Hollywood? Saken är, att av närmare tusen personer valde Harris och grabbarna ut den här karln. Ett val lika logiskt som att plocka in Meat Loaf i Slayer. Hur i hela helvetet lät det i replokalen när de testade gamla hits som “Aces High”? Knappast en slump att det inte prånglades ut drivor av livealbum med bandet under den här tiden. En policy som kom att ändras så fort Bruce var tillbaka på skutan.

Ja, “Angel and the Gambler” håller fortfarande på här, nu inne på sin åttonde minut. Givetvis klockar den in på närmare tio. Bayley upprepar en slags pseudorefräng i säkert nio av dem. “Don’t you think I can save you!”, säger han. Nä, det har han faktiskt alldeles rätt i. Om jag minns rätt salufördes den här låten som en slags singel med flera konvolut. Begreppet “utsugning” får en ny dimension. Där var den slut. Tack.

“Lightning Strikes Twice”. Titeln skulle kanske passat bättre på ett AC/DC-album. Jag hade hellre lyssnat på ett AC/DC-album. Tio, tjugo AC/DC-album till och med. På den här låten närmar sig Maiden samma mark som de trampade upp på föregångaren och det känns så erbarmligt segt. Hur är det egentligen möjligt att alla de riff, slingor och melodier som utgjorde deras tidigare verk bara försvunnit för att ersättas av bleka karikatyrer av tidigare storverk? Bayley må vara en jobbig punkt i den här tillvaron, men skulden kan omöjligt enbart vara hans då han inte varit huvudkompositör. Och på tal om honom … sångpåläggen här låter så desperata och i efterhand tillfixade att det nästan är parodiskt. Alltså, lyssna på refrängen. Inte ens sångaren i Angel Witch hade gjort det sämre.

Titeln på följande låt förefaller som ett skämt. Som vi under något poddtillfälle plötsligt insåg ger “the Clansman” helt andra associationer än vad som förmodligen var tänkta. Det är dock inte den amerikanska södern vi beger oss till med hjälp av de smäktande tonerna, utan de vindpinade skotska högländerna. Kanske borde jag stänga av skivan och titta på ‘Highlander 2’ i stället. Den filmen liknar fortfarande ingenting annat. Tänk att få höra en beskrivning av handlingen berättad av självaste Sean Connery under tiden den höll på att filmas. Jag tror den var ca 100 minuter lång. “the Clansman” är cirka nio. Ändå känns den dubbelt så lång som både ‘Highlander 2’ och ‘3’ tillsammans.

Märkligt nog är det inte direkt uselt. Det är inte “Futureal” vi pratar om. Det finns liksom antydningar till tidigare kompositionsexercis … men det är liksom som att något bara fattas. Är det verkligen bara Blaze som sänker allt på eget bevåg med sitt ylande? Ärligt talat vet jag varken ut eller in längre. En skillnad mot tidigare längre epos är att arrangemangen här bara inte leder någonstans, utan känns pålagda för sakens skull. Låtjäveln ska vara lång för att den ska vara lång. Det gör den inte per automatik “episk”.

Halva skivan kvar. Måste ta en paus.

Låt fem, “When Two Worlds Collide”. Det ska i rättvisans namn sägas att jag faktiskt gillar titlarna här ibland. Men alltså … här är inte låten själva problemet. Det är återigen att ni-vet-vem är så malplacerad i helheten att det inte är riktigt klokt. Faktum är att jag börjat gå från att tycka illa om honom till att mer, ja, tycka synd om honom. Någonstans måste han vetat på det här planet att det bara inte fungerar. Vem vet, kanske det här är tagning 127 … som ändå inte sitter. Man får liksom intrycket av att sånginsatserna är ett lapptäcke av en miljard olika tagningar som sedan klippts ihop efter “det här låter minst dåligt”-kriteriet. Ett recept på framgång om man kan dölja de värsta misslyckandena med ett par välplacerade åskknallar i slutmixen, men några sådana räddningar står inte att finna här. Plötsligt slår det mig dock: när låten närmar sig sin femte minut dubbas Bayleys röst för första gången. Alltid något. Fråga: finns några av de här låtarna inspelade med Dickinson på sång? Den enda jag på rak arm kommer på är “Man on the Edge”, men är osäker. Jaja.

“The Educated Fool”, även det en i mina ögon ganska bra titel. Arrangemanget på låten känns igen från någon låt på ‘X Factor’, men jag minns inte vilken. Det kan kanske göra detsamma. Tror man hör några syntetiska stråkar i bakgrunden som accentuerar melodin. Ja … det är liksom sådana saker jag fäster mig vid nu, för att det här slutade vara roligt för länge sedan. Varför kan vissa idéer till inlägg framstå som så roliga i teorin och så jobbiga när det väl är dags att sätta dem på pränt?

Men det är ju för fan inte Misantropical Painforest vi pratar om. Det är IRON MAIDEN. IRON MAIDEN. IRON MAIDEN. Vi tar det en gång till. IRON MAIDEN. Ändå lockar det mer med … ja, Misantropical Painforest. På sin höjd kan man i och för sig på de här två skivorna i efterhand höra tendenser som skulle komma att bli alltmer framträdande på senare verk. Evighetslånga låtar med repetitiva arrangemang, företrädelsevis utan riktiga melodier till förmån för “progressiva” riff. Puster.

Trodde ni att de långa låtarna var över? Inte då. Albumets sjunde och näst sista låt, “Don’t Look to the Eyes of a Stranger”, klockar även den in på åtta minuter och ska likt en låtjävel på en samlingsskiva med demoband ha med precis allt. Långsamt, “suggestivt” intro, viskande sång, halvpumpande brygga, mainriff i halvfart. Suck. Några hyfsade slingor kryper dock fram och lyser upp det annars rätt kompakta mörkret. Alltid något. Halvpolkatakt i den senare delen. Plötsligt låter det som svensk trallpunk med Iron Maiden-slingor. Puuuuster.

Jag tror knappt det är sant vid det här laget, men det är dags för den sista låten. “Como Estais Amigos” handlar om Falklandskriget. Ett ämne som inte berördes av grabbarna medan det faktiskt pågick, om man inte räknar Margaret Thatchers lik på omslaget till “Sanctuary”, då. Vad vet jag, kanske var detta tänkt som ett känslosamt ode till stupade och sårade på båda sidor. Säkert är i alla fall att det sannolikt inte blev ett inofficiellt soundtrack till minnesstunder för de berörda. Ändå är det inte genomdåligt, då det ännu en gång skiner igenom lite klassiska slingor här och var som inte hade skämts för sig i ett annat sammanhang. Där var det över. Jojo.

Sammanfattning:

Det var i alla fall en god idé att begränsa antalet låtar till åtta, jämfört med föregångarens elva. Om man vill vara elak kan man säga att det är bättre enkom för att det är mindre skval att ta sig igenom, men det låter faktiskt betydligt bättre med åtta något sånär stabila stycken än ett flertal smått identiska.

Jämförelse:

En del lugubra individer har påstått att det inte är Blaze Bayley som är det största problemet med de här skivorna. Givetvis har de fel. Valet av sångare framstår lika obegripligt nu som då. Hela grejen framstår som så konstig att jag inte ens kan fantisera ihop en teori som skulle kunna besvara någonting. Har han en egen röst? Ja, kanske … men det har nästan alla. Om den däremot fungerar i sammanhanget? Tillåt mig hånle. De som hade oturen att bevittna hans liveframträdanden med Maiden hävdar unisont att det lät falskare än vallöften i augusti.

Nåväl. Rent spontant skulle man kunna tänka sig att det är speltiden som tar död på ‘X Factor’. Det hade det inte behövt vara – skivan är faktiskt bara tio minuter längre än ‘Fear of the Dark’. Och ‘Somewhere in Time’ klockar in på över femtio minuter. Hade inte haft något emot ytterligare tjugo minuter av den varan. ‘Virtual XI’ är alltså inte värst mycket längre än genomsnittet, även om den kan ge det intrycket.

Produktionsmässigt är det helt uppenbart att ‘Virtual XI’ åtminstone är en trevligare upplevelse, även om materialet till stor del är bedrövligt. Man kan såklart fråga sig hur låtarna på ‘X Factor’ hade blivit med samma ljudbild, men det är nog högst tveksamt om operationen hade räddat ett redan kritiskt tillstånd. ‘Virtual XI’ låter dock betydligt piggare. Vad det beror på vet jag inte, men kanske är det till skivans fördel att den är tre låtar kortare och betydligt bättre gjuten. ‘X Factor’ känns som en monoton mardröm (och då inte i positiv bemärkelse) med oändliga upprepningar utan slut, samtidigt som det är hartnär omöjligt att skilja låtarna från varandra. Efter ett par genomlyssningar av ‘Virtual XI’ får jag åtminstone erkänna att jag minns låtarna, även om det knappast är några som ens hade fått utgöra utrymme på ett blandband under mina tonår.

Kan man hävda att de här två albumen åtminstone utgör en i kuriosasyfte lustig epok i Maidens karriär? Personligen brukar jag ha ett intresse för kända bands mer okända sådana. Venom, Black Sabbath och Kreator har haft sina stunder då de tagit ut svängarna rejält och ibland mixtrat med line-ups till få lyssnares förtjusning. Ibland blir det resultatet trots det kanske inte helt lyckat, men ändå kul att höra. Hur är det för Maidens del? Svaret blir i alla fall ett nej. Problemet här är mest att det egentligen inte tas ut särskilt många svängar alls – snarare är skivornas innehåll inte mycket mer än taffliga halvmesyrer som i sina bästa stunder kan påminna om tidigare och bättre låtar.

För att sammanfatta och kora en vinnare: klart är, att ‘Virtual XI’ kanske låter mindre som ett album av Maiden än ‘X Factor’, men det är i alla fall en piggare upplevelse. Kanske tog de i alla fall någon slags vett till fånga och insåg att det är i det lägret som Bayleys röst funkar bättre, även om slutresultatet långt ifrån är någon höjdare ändå. Sedan har också låtarna något slags tryck i sig, till skillnad från de stapplande vaggsånger som framförs på ‘X Factor’. Jag vet inte, men ju mer jag tänker på det framstår den senare skivan av de tu som vinnare på de flesta plan. Önskar dock att det var ett betydligt roligare konstaterande än så.

Så. Ja. ‘Virtual XI’ är en bättre skiva än ‘the X Factor’.

Definiera pyrrhusseger.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Det har under årens gång kommit in en del brev till Församlingen i vilka författarna ställt sig frågande över några av de teologiska begrepp vi använder oss av under våra avgrundstjänster. Eftersom vi bedriver missionerande verksamhet vill vi givetvis inte att våra följeslagare skall stå fumlandes i oljuset, varav vi känt oss manade att till sist sammanställa ett lexikon för de förtappade själar som ännu fullgjort sin konvertering i vår inverterade synagoga. Så utan vidare dröjsmål presenterar vi härmed del ett av en oumbärlig ordlista för de fördömdas legion. Håll till ondo.

Van Helsing, verb. Som i ”att göra en Van Helsing”. Myntades ursprungligen en kväll i Sundsvall under mitten av 2007, då Dr Panzram och Wrathyr höll på att spela in sångpålägg inför en kommande skiva. Efter att dagens vedermödor var förbi var de båda i starkt behov av en paus, vilken spenderades med att börja titta på filmen ‘Van Helsing’. Sagt och gjort. De båda satte sig ned i TV-soffan, filmen tog sin början, pågick och plötsligt … befann de två tittarna sig i köket, utan att ha reagerat på att de båda lämnat vardagsrummet. Förvånad utbrister Dr Panzram då frågan: ”höll inte vi på att titta på Van Helsing”? Detta berodde på att filmen varit så mördande tråkig att deras uttorkade sinnen befallt deras respektive zombiefierade lekamen att gå på autopilot och röra sig därifrån. I dagligt tal används frasen ”att göra en Van Helsing” för att beskriva hur man börjat göra en sak, till exempel att lyssna på Necrophobics ‘the Third Antichrist’, för att plötsligt märka att man gör något helt annat istället då man fullkomligt tappat både koncentration och intresse för den ursprungliga aktiviteten.

diabetes-black metal, substantiv. Vidareutveckling av ”söt black metal”. Inte så mycket en skillnad i art som av grad. Vi pratar här om självutnämnd svartmetall som genom extremt trallvänliga melodier, sockervaddsinbäddade syntslingor och riff som låter misstänkt skrivna i dur säkrat sig en egen kategori i klassificeringen. Smaskens i små doser, direkt livsfarligt vid högre konsumtion. Största försiktighet bör således vidtagas vid eventuell avnjutning. Ge ”the Crystal Palace” av norska Forlorn ett smakprov örongodis för vidare studier.

skärgårds-black metal, substantiv. Med utgångspunkt i det svenska humorgängets Grotescos porträttering av den svenska Skärgården kan vi sammanfatta det hela med att detta är black metal i vilken det händer verkligen ingenting. OBS! Det skall dock sägas att detta är en neutral kategorisering utan dömande. Vi vet alla hur fantastisk monoton svartmetall kan vara när det fungerar. Vi vet också alla hur fruktansvärd monoton svartmetall kan vara när det inte fungerar.

söt black metal, adjektiv. (Se även: näpen black metal) Det må låta som en oxymoron, men när Thyrfings självbetitlade debutalbum smäller i högtalarmembranen får man samma barndomskänsla som av att mumsa på en slickepinne med numera förbjudna färgämnen från åttiotalet. Sött och gott, men som med alla sötsaker bör det inmundigas i lagom mängd. Kan också vara en idé att återinföra den gamla lördagsgodisprincipen.

anemisk black metal, adjektiv. Vi citerar Close-Ups recension av Catamenias ‘Halls of Frozen North’ från 1998: ”enligt mitt engelskalexikon betyder katameni ‘sällsynt riklig menstruation’. Mer passande bandnamn kan jag inte tänka mig, då jag aldrig hört maken till blodfattig black metal”. Med risk för att bli anklagade för plagiat får vi vackert medge att det berömda huvudet på spiken hamrats in likt i en hand på en korsfäst snickare. Vi snackar om blaskig, utspädd musik som enbart av de mest hopplösa Dimmu Borgir-frälsta skulle kunna kategoriseras som svartmetall. Utan att ens vara död ännu vänder sig Cronos redan i graven.

intolerant trumspel, adjektiv. Om du någon gång lyssnat igenom Odiums ‘the Sad realm of the Stars’ vet du vad vi pratar om. Att själva Funerals trummis, som normalt spelar i ett tempo som får Skepticism att framstå som hetsig speed metal, på rent hat kunde banka hål på skinnen i ljusets hastighet förvånade. Vi snackar om ett konsekvent hamrande som trots att blodplasman ersatts av ren mjölksyra envetet vägrar avvika från såväl tempo som styrka oavsett vad de andra i orkestern eventuellt sysslar med vid sidan om. Bör uppvisas med en skitsur min och allmänt aggressiv uppsyn huggen ur granit för optimal effekt.

nihilistiskt trumspel, adjektiv. Även denna sorts hamrande karaktäriseras av att trummisen förhåller sig passiv till de toner som övriga medlemmar i studion eller replokalen gnider fram ur sina respektive instrument, fast av en annan anledning än den nihilistiske motparten. Här är det oftare en fråga om antingen okunskap eller direkt ovilja att följa gängse takter, för att istället kompensera förlusten av detta med diverse egenuppfunna synkoperingar, spöknoter och extraslag. Kortfattat kan man säga att trummisen spelar i sin egen takt. Nyfikna lyssnare kan i utbildningssyfte stifta bekantskap med Kriegs magiska ‘Rise of the imperial hordes’.

wobblande ljudbild, adjektiv. Fan vet varför, men av någon anledning existerar de där skivorna man aldrig får riktigt grepp om – inte på grund av att man inte vet om musiken är bra eller inte, utan för att produktionen bara är konstig. Riffen finns där, instrumenten hörs, sången är hyfsat framträdande och nästintill tydlig. Ändå är det något som gör en smått åksjuk under resans gång. Om du får chansen, lyssna en stund på antingen Excretions ‘Voice of Harmony’ eller Choronzons ‘Agog Magog’. Effekten är lite som att försöka stirra sig klok på en datorgenererad 3D-bild som aldrig kommer i fokus. Likt dessa har de skivor som lider av fenomenet en förmåga att få lyssnare att återkomma till dem vid upprepade tillfällen då man bara inte riktigt vill släppa taget. En sysofytisk uppgift.

Shadowthronegolvpuka, substantiv. Ingen vet hur det egentligen gick till, men av någon anledning är golvpukan i det trumset Frost spelar på under hela ‘the Shadowthrone’ högre mixad än åskknallen i Ulvers ”Graablick Blev Hun Vaer”. Om du någonsin nickat till under en genomlyssning av ‘Bergtatt’ vet du hur det är att också vakna till den på grund av nämnda ljudeffekt. När Satyricons slagverkare tar i från tårna och för kung och fosterland, liksom för att kompensera för den uteblivna hastigheten han senare skulle arbeta sig till, och drämmer stockarna i den största puka som sannolikt existerat vet man att det är på allvar. Om någon vet var denna kan finnas idag, hör av er. Vi har ett par trumspår kvar att sätta som behöver rätt attityd.

oriff, substantiv. På den ena sidan har vi Iron Maiden-riff från mitten av åttiotalet. På den andra sidan har vi genom datorprogram slumpgenererade tonföljder som fogats ihop under ett kontrollerat experiment för högre studier i kvantfysik och kaosteori. Någonstans där i mitten hittar vi oriffen. Märk väl att vi inte pratar om dåliga riff – det är en helt annan kategori – utan om sådana där ackord- eller tonföljder som motsäger all hittills accepterad logik om hur musik egentligen är uppbyggd. De är sannerligen inte lättnynnade och heller inte direkt utfyllnadsriff. Den i nithjälm krönte oriffens konung är givetvis ingen mindre än Aphazel i Ancient.

Brötlers, generiskt namn. Band vars musik man normalt bara hör i mexikanska turnébussar. Med ljud som en rapning och med riff som knappt existerar, inspelat på frekvenser normalt anpassade för hundar, kan de heta antingen Brötlers eller Festering Clitpeel. Märkvärdiga kunnare hävdar sannolikt att de ”egentligen inte spelar vare sig grindcore eller death metal, utan gorecore”.

julkalendersyntar, substantiv, plural. Fenomen som började dyka upp först i Norge under den senare delen av nittiotalet strax efter att studiobudgetar började tillåta ett par rediga keyboards av märket Korg. Ursprungligen framtagna för att skapa en underkategori till söt black metal började glada melodier framavlade från halvflinka klaviaturspelares fingrar leva sina egna liv, främst på Ragnaroks skiva ‘Arising Realm’ på vilken låten ”En Verden av Stein” är det mest prominenta exemplet. En given stämningshöjare under regniga vårdagar när julafton känns alltför långt borta.

tivoli-black metal (se även Tales From the Crypt-flipperspelssvartmetall, Harry Potter-black metal och Scooby Doom), substantiv. Vissa keyboardister nöjde sig inte med att återgestalta barndomens julkalendrar utan valde att likt Nigel Tufnel i Spinal Tap vrida upp effekten till elva istället för tio. Om vinjetten till ‘Tales From the Crypt’ skulle spelas på fyrtiofem varv istället för trettiotre, ackompanjerat med blastbeats, återfinner vi en säregen kategori musik. Resultatet ligger någonstans mittemellan fullkomligt vansinnigt och helt fantastiskt. Vi snackar norska Tartaros andra fullängdare ‘the Red Jewel’. En av få skivor som faktiskt låter bättre om man slår på den i vardagsrummet och sedan sätter sig och lyssnar igenom den i köket.  Annars låter den genomsnittliga skivan i den här genren lite som om man blandar Tom Waits ‘the Black Rider’ med Mysticums ‘Streams of Inferno’. Magiskt.

nafsande black metal, adjektiv. Svårfunnen genre som karaktäriseras av låtar och riff som kanske inte får dig att känna att självaste Satan uppenbarar sig på natthimlen krönt i åska och blod, men möjligen någon småvilsen demon som rycker dig i byxbenet och kallar på uppmärksamheten. Det lyckas ibland.

Invasion Records-röd, adjektiv. Likt den hemliga ingrediensen i Coca-Cola kommer den sista komponenten i den rödfärg som användes av det tyska skivbolaget Invasion Records – må det vila i frid – aldrig att nå allmänhetens ögon. Tur är väl det, då det är ett recept som skulle vara mer effektivt i strid för att förblinda motståndaren än senapsgas. Förbjöds ursprungligen likt det sistnämnda enligt Genèvekonventionen, men en viss direktör valde likt Josef Stalin att påminna oss om att ett kontrakt egentligen inte är mycket annat än en papperslapp. Obekräftade rykten gör gällande att Invasion Records tystades ned av globala krafter då bolaget var nära att använda upp all rödfärg i hela världen för att framställa ett koncentrat av samma kaliber som vätebomben. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Bal-Sagothlånga låttitlar, adjektiv. Med hits som ”Starfire Burning Upon the Ice-Veiled Throne of Ultima Thule”, ”And Lo, When the Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud the Citadel of the Obsidian Crown” och sommarplågan ”The Dark Liege of Chaos Is Unleashed at the Ensorcelled Shrine of A’zura Kai (The Splendour of a Thousand Swords Gleaming Beneath the Blazon of the Hyperborean Empire: Part II)” säkrade sig de här britterna en särskild plats i våra hjärtan. Många har försökt, inga har kommit i närheten av att kombinera poesi och socialt ansvar i titlar av den här magnituden. Utom möjligen Abruptum då, men de räknas liksom inte.

Trollhättanthrash, substantiv. Obehaglig genre. Kortärmade, fräscha skjortor med flames. Snabba pilotsolglasögon. Kedja till plånboken hängandes över de smått utsvängda jeansen. Gillar bilar och brudar. Ett fräscht sound för ett fräscht nytt årtusende. Fräscht. Stubbade frisyer. Hårgelé. Döh-döh-döööh-döh-döh-döh-döööh-döh-döh. Mer ‘Slaughter of the Soul’ än ‘Pleasure to Kill’. Basister som byter karriär för att bli dokusåpadeltagare och sedermera tröjförsäljare åt Markoolio. Fräscht.

kontinental knullgoth, adjektiv + substantiv. Vissa musiker, oftast bosatta i Åtvidaberg, gjorde sig märkvärdiga i diverse intervjuer och påstod att den grekiska svartmetallscenen var ”vida överlägsen alla andra”. En svart stinkande lögn. Synden straffade dock sig själv när samtliga band nere på Balkans sydligaste hörn kollektivt valde att byta in sina ”hårda” tongångar mot smäktande goth metal inspirerade av heta grekiska sommarnätter. (Det sistnämnda är för övrigt direkt taget från en annons författad av det bolag som rymde alla de avskyvärda band genren bjöd på – Holy Records.) Likt Eurokrisen spred sig även denna farsot från Grekland till Finland, fast med betydligt värre resultat.

Göteborgspose, substantiv. Tidlös modellställning som populariserades av Sacramentum på skivan ‘Far Away From the Sun’ och Dissections ‘Storm of the Light’s Bane’. Nervositeten för kameran försvann som genom ett trollslag när det var dags att knäppa individuella bandmedlemsbilder om man lite nonchalant placerade vänstra handen halvvägs upp på den högra, som i sin tur pekade rakt nedåt. Effekten blev att bilden av armarna påminde om siffran fyra. Därför går också nämnda pose under det mer inofficiella namnet ”fantastiska fyran”.

rövkliargrind, substantiv. Värst av alla kontinentala knullgothband var On Thorns I Lay. Det var också de som påstod sig vara inspirerade av ”those hot Greek summer nights”. Förutom detta uppfann deras slagverkare också ett säreget trumspel, sannolikt genom att vara så orkeslös att stockarna knappt nuddade virveln under inspelningen av deras debutalbum. Grekiska nätter tar på krafterna. På grund av den uteblivna armstyrkan blandas jazzvispande med blastbeats. Resultatet blir att det låter som ett uppmickat kliande i röven. True story.

Lord Ahriman-lönnfetma, substantiv. Du kanske satte kakan i halsen och spillde kaffet i knät av rena förvåningen när Dark Funeral för något år sedan lanserade sin egen workoutmerchandise? Det borde du inte gjort. En som visste var vägen lutade på ett tidigt stadium var Lord Ahriman, som redan under en spelning på Pipeline i Sundsvall 2001 desperat placerat sin gitarr precis över magregionen så att ingen skulle märka den begynnande utbuktningen. Man kan inte sitta och titta på sitt eget förfall hur länge som helst. Låt orden bli handling och ondskans princip bli kött. Gymmet kallade och när du tänker efter önskar du att du också gjort samma sak för länge sedan. Sitta här och scrolla med flottiga chipsfingrar. Marsch pannkaka – det är dags att köpa det där Friskis & Svettis-kortet du desperat ignorerat under alldeles för lång tid.

life metal av VÄRSTA sort, substantiv + adjektiv. Egentligen är ju detta en tautologi. ALL life metal är givetvis av värsta sort. Tittar man dock riktigt, riktigt noga kan man ana sig till gradskillnader i det inverterade helvetet. Svenska Godgory är ett gott exempel, för att inte tala om holländska Gorefest. Det verkar vila någon slags förbannelse över band som har ordet ”gore” i någon form i namnet. Annars kan man alltid läsa texterna till Samaels ‘Lux Mundi’ och dö en smula inombords för att sedan rodna i kinderna över precis hur snett det kan gå. Ja, från lyriken på ‘Worship Him’ och till den senaste skivan är steget onekligen rätt långt.

luftslott, substantiv. Nile. Vi gick alla i fällan. Gud vet hur det gick till, men vi var där och vadade i grumliga vatten. Dunkade oss själva i ryggen och försökte övertala såväl oss  själva som vår omgivning att vi hade hittat det hårdaste. Och ingen vet riktigt när illusionen brast, men plötsligt stod Kejsaren där, naken och ensam. Tro inte att jag inte försökt lyssna igenom ‘Black Seeds of Vengeance’ ett flertal gånger efter det. För det har jag. Och du. Och ingen av oss tycker egentligen om det. Nile. De, och många med dem, är helt enkelt band som av någon obegriplig anledning haussades upp till förbannelse för att sedan sjunka som en Enronaktie.

krispig / frasig black metal, adjektiv. Du kanske trodde att Thyrfing var tidiga med att ta upp stafettpinnen efter att Bathory tappat sin vikingametal och snöat in på bedrövlig thrash metal? Det var de också, men de uppfann faktiskt två andra genrer medan de höll på. Den första har vi redan nämnt – söt black metal – men lyckades med hjälp av en felmastrad version av låten “Hednaland” på samlingsskivan ‘Voices of Death vol. 1’ också uppfinna (eller åtminstone cementera) den krispiga svartmetallen. Med ett gitarrljud frasigare än ett veckotorrt wienerbröd skär hitlåten skoningslöst genom märg, ben och trumhinnor. Ljuvligt. Dessvärre “ordnar” ljudet upp sig ungefär halvvägs, och bandet går över till att spela söt vikingametall istället. Inget egentligt fel i det, men när man väl fått smak för riktigt salmonelladrabbad råhet vill man gärna fortsätta smörja kråset med samma delikatess.

desperat black metal, adjektiv. In med skivan i spelaren. Luta dig tillbaka. Det obligatoriska introt rullar igång. Du suckar tungt, men vet att det tillhör spelets regler. Någon röst mumlar något om ett stundande armageddon/inferno/kaos. Sekunderna tickar. Och sedan … blir du paff, för det låter faktiskt som om den inledande monologen för en gångs skull hade rätt. Universum exploderar och en kakofoni utan dess like har släppts lös likt Tindalos hundar i ditt vardagsrum. Det låter överallt, genom allt. Du försöker sänka volymen, men det går inte. Trumspelet svajar likt Nintendoroboten Rob på dåliga batterier, sångaren ylar likt en förkyld och förstoppad örn, basisten (i den mån hen hörs) försöker med hela handen skaka fram en slags distad puls med arytmi samtidigt som de susande gitarrerna spelar precis alla toner som existerar samtidigt. Syntarna ska vi inte ens tala om. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga, du har stött på ännu ett desperat band bland många och kan mest konstatera att … ja, det är ju bra att de har något att göra istället för att ränna omkring nere på stan.

Så, se nu till att plugga in den här omgångens glosor så tar vi resten nästa gang vi ses.

Tack för kaffet.

// Heidenhammer