Arkiv för 7 oktober, 2020

”Spela en cover!”, del ett. Introduktion.

Posted in Uncategorized on 7 oktober, 2020 by hatpastorn

Hatpastorn här. Innan jag släpper lös Heidenhammer tänkte jag informera om att vi kommer köra en temaperiod här på Hatpastorns Likpredikan. Temat denna gång är covers. Det finns ett gäng färdiga inlägg som kommer att pytsas ut ett efter ett här under oktober. Såhär i höstrusket är det ju trevligt att tända brasan, koka sig en kopp sprit och lyssna på covers som gör en så jävla stortokig att man inte vet vad i detta mysfaktorstriumvirat som får kinderna att blossa mest.

Nu kör vi. Take it away, Hammaren.

/Hatpastorn

Det här med coverversioner av låtar är ett känsligt kapitel. Vi har ju varit inne på det här med ”tributskivor” tidigare. Idén framstod som genialisk, både för skivbolag och konsumenter. Plattorna spelade in sig själva utan någon direkt extra studiotid att pynta för, och de som köpte dem fick samlingar med ibland högt aktade konstellationer som framförde gediget och etablerat låtmaterial skrivna av framstående artister.

Vilket JÄVLA luftslott det var. Förutom att upplägget luktade pyramidspel lång väg kan vi konstatera att sådana här skivor i nio fall av tio var vad man i folkmun brukar kalla för ”under all kritik”. Gud vet varför resultaten så sällan blev bra, men mer än ofta blev artisternas coverversioner bara urvattnade och bleka kopior av källmaterialet.

Tsunamikatastrofen 2004 var föga i jämförelse med den störtvåg sådana här tveksamma skivor utgjorde under mitten av nittiotalet. Fenomenet ebbade sedan ut. Vi är inte helt säkra på varför, men det verkar som om grejen mer eller mindre imploderade när Dolores/Black Sun Records – detta skivbolag var ledande i att prångla ut sådana här plattor – gav ut en tributskiva till Sepultura under namnet ”Sepulchral feast”. Måttet var rågat och konsumenterna ställde sig kallsinniga.

Jag har ingen aning om vilken den första tributskivan egentligen var. Jag gissar att fenomenet sannolikt är ganska gammalt. Att artister gett sig på att framföra klassiker under egen regi är knappast något nytt. Elvisimitatörer har existerat innan Glenn Danzig. En ren gissning från min sida är dock att den tributkonsert som 1992 framfördes till Freddie Mercury, i samband med hans död, kan ha något med nittiotalets lavinskörd av tributer att göra. Storheter som Metallica, Guns N’ Roses, David Bowie, Elton John och en hel radda andra artister gjorde gemensam sak och framförde Queenlåtar under stort ståhej. Något år därefter började det pratas om tributskivor till Kiss och liknande band, och snöbollen var i rullning. Vid denna tid framstod idén fortfarande som seriös, och de hedrade artisterna var glada över initiativen. Det var nog något som skulle ändras snabbt.

Att dissa band för att de framfört covers vore från mitt håll att slänga så mycket sten i glashus att skärsåren efter de krossade rutorna skulle få snubben på omslaget till Abyssic Hates ”Suicidal emotions” att rodna. Jag ”lärde mig” att ”spela bas” i ett Ramonescoverband. I samma veva plågade jag och tvivelaktiga spelkumpaner omgivningen med att framföra än mer tvivelaktiga versioner av Venoms ‘In league with Satan’ och ‘Countess Bathory’. Den senare genom att jag både skrek och spelade trummor samtidigt. Mina truminsatser skulle fått Abaddon att framstå som en metronom i jämförelse. Några år senare insisterade jag och några andra på att dra ihop ett band och spela Tom Waits-låtar. Med ståbas, fiol, piano och allt vad det var. Sjukt nog är det en spelning som jag minns som en av de bästa jag varit med på. Självklart finns den inte bevarad.

Kort sagt: det är kul att spela covers. Frågan är varför det så sällan blir särskilt bra när covers skall sättas på pränt. En generell regel brukar dock vara att ju roligare låten är att spela, ju närmare brukar den ligga originalet. Något att dra av i repan och känna att man ändå klarar av att sätta åtminstone en låt utan problem. Därför kan skavanker uppstå när det är dags att göra något mera eget av låten ifråga. Jag är av den bestämda uppfattningen att om det så rör sig om en cover på en låt, en nyinspelning av en film, eller för den delen en ny uppsättning av en teaterpjäs, måste det nya tillföra något. Detta gäller även för samtlig musik. Jag har aldrig fattat grejen med band som låter som andra band. Visst, det dyker då och då upp band som framför vad vi i församlingen klassificerar som hyfsad black metal – och som verkligen inte bjuder på något nytt. Men det är undantag. Fy fan vad jag saknar tiden då originalitet verkligen var ett honnörsord. På det tidiga nittiotalet var ”klonband” den värsta anklagelsen man kunde utsättas för. Ja, jämte att inte vara true. Är det något jag spyr på är det idéer som ”retrothrash”, ”retrodöds” eller … ja, vad fan som helst som skall vara just retro. När band började motta enorma mängder beröm med motiveringen att ”det låter precis som det gjorde förr i tiden” gav jag bara upp. Det kändes som om hela extremmetallen hade förvandlats till ett reenactmentmuséum. Det är en jävla skillnad att inspireras av något och vidareutveckla det – som Deicide gjorde med Slayer – än att spela samma sak rakt av. När utvecklingen dog, så dog hela grejen. Åtminstone för min del.

Jaja, covers var det. De blir oftast roligare när de i ny tappning görs annorlunda men med själen, eller vad man nu skall kalla det, intakt. Det är lätt att gå i fällan och påstå att covers automatiskt blir bra enkom för att de avviker från originalen. Så är det inte alltid. Originalitet är inte alltid samma sak som kvalitet. Venoms ‘Live like an angel’ blir inte bättre i discoversion. 

Tack för kaffet.

// Heidenhammer