Hatpastorns likpredikan

Promos. Jag älskar skiten. De släcker både habegäret och den vansinniga samlargenen i min lekamen. I ungdomen var de ett bra sätt att tillskansa sig stora mängder musik för minimal kostnad. I vuxen ålder är de alltid ett kul tillskott till samlingen.

Yngre läsare kanske undrar vad en promo är. Lång historia kort, när skivbolagen lanserade nya skivor skickade de ut promoskivor till tidningar, radiostationer och annat löst folk. Promoskivorna bestod vanligtvis av en enkel pappficka med omslaget, själva CD-skivan och ett informationsblad med allehanda lögner och överdrifter om hur fantastisk bolagets nya giv var. Nuförtiden har promoskivan i stort sett dött ut till förmån för digitala promos. Alltså ett gäng MP3s och på sin höjd en PDF-fil. Skittråkigt.

Hur fick man då tag i dessa promoskivor när det begav sig? Enkelt. Man startade ett fanzine, skrev för ett fanzine eller kände någon som hade ett fanzine. Man kunde även starta ett skivbolag eller en distro. Att man sedan hade släppt en kassettrelease i fem exemplar spelade mindre roll. Skivbolagen fullkomligt gödslade scenen med skivor. Oftast trycktes de i orimligt stora volymer. Mitt gamla dödsgäng som släppte två fullängdare 2001 och 2002 fick vardera skiva upptryckt i 1500 promos i reklamsyfte. Och då var vi ett litet band på ett relativt litet bolag. 1500 promos. Per skiva. Man behöver inte vara någon större matematiker för att förstå att detta såklart var helt befängt. Ofta fick man som band en jävla massa plattor från bolagets andra band. Dessa gavs bort till polare såklart vilket minskade eventuella skivköpare.

Den värsta sortens människa var de som tillskansade sig promos för att sedan stjäla fodralen från skivbutikerna. Det finns en speciell plats i Helvetet för dem. Jag har gjort det en gång och jag skäms än idag. Vilken skiva? Ja, håll i er nu. Night In Gales platta ”Thunderbeast”. Till mitt försvar kan jag väl säga att INGEN ändå hade köpt den.

Något som alltid roat mig är texten på skivorna som förbjuder all sorts form av försäljning. Tjena. Det fanns folk som fan levde på att sälja vidare de promos de fått gratis av skivbolagen. 20-30 spänn plattan. Många ungdomsfyllor, instrument och andra skivköp har finansierats via illegal promohandel. Sedan har vi Discogs där skivorna säljs helt öppet. Oftast för helt vansinniga summor.

Naturligtvis bidrog alla dessa gratisskivor till att man faktiskt köpte den riktiga skivan, men jag kan bara fantisera om de pengar som måste ha försvunnit innan allting blev digitalt.

Nog om detta. I dagens avsnitt av HAT-TV sitter jag och går igenom så många promos jag hinner på en timme. Om det finns intresse kan det bli fler avsnitt. Många skivor finns det.

På återseende.

/Hatpastorn

Oktober. Snacka om høstmørke innan vinterskuggen tar vid. En årstid där man alltid kan falla tillbaka på sin skivsamling och välja ut någon gammal favoritplatta. Idag tänkte jag att vi skulle spana in ett riktigt gammalt kanongäng, Svartsyn. Ja, svenska Svartsyn alltså. Inte det norska möget. Eller ja, norrbaggarna är väl hyfsade, men för mig finns det bara ett Svartsyn.

Ödesåret 1999 var jag som så många gånger förr på Skivbutiken i Sundsvall och botaniserade. De musikaliska njurslagen hade varit många så mitt humör var tämligen uselt. Plötsligt ramlade jag över en skiva med ett omslag som föreställde några brinnande vedklabbar. Ingen logo. Jag vände runt skivan. Svartsyn. Ett band jag hade läst om, men aldrig hört. Ögonen vandrade över titlarna. ”Goatthrone”. Jävlar vad true. “In the ghoul-haunted forest where the winter was eternal”. Såld. Tyvärr hann jag inte lyssna på skivan vars namn var ”The true legend” så jag ställde tillbaka den och skyndade tillbaka till skolan. Garanterat någon olektion i spanska eller något.

Dagen efter sprang jag tillbaka till Skivbutiken för att lyssna. Borta. Något jävla as hade köpt den. Faktum är att tjugo år senare gapar min skivsamling tom efter just den skivan. Vill någon sälja den för en rimlig slant, hojta! Återinspelningen är jag inte så pigg på.

Ett par år senare var jag in på Metal Store här i hemstaden. En fantastisk butik. Vad skådade mitt norra öga? Svartsyns andra platta, ”… His majesty”. Jag köpte blint. Väl hemma slog jag på skivan och jag höll fan på att svimma. Ljudet, helt excellent. Riffen, Ornias iskalla, dissonanta, men stundtals extremt hitvänliga gitarrutflykter skickade mig rätt i avgrunden. Trummorna, jävlar i min låda, Draugens lir i Svartsyn var helt magiskt. En snubbe som INTE var rädd för att slå hårt på virveln. Sången, helt perfekt. Layouten då? Ja, mörk. Här får man kisa för att se vad som händer. När jag 2012 skrev om perfekta sångljud hamnade Svartsyn såklart på listan. Äh, vafan vi kör samma låt igen då den sammanfattar ”…His majesty” på ett särdeles bra sätt.

Åren gick och bandet fortsatte att leverera. ”Destruction of man”, spliten med Arckanum, ”Bloodline” och ”Timeless reign”. Idel guldkorn. Arckanum-splitten och ”Timeless reign” är favoriterna idag. Frågar du mig en annan dag kanske svaret blir något annat. Vi kör en favorit från ”Timeless reign”.

När ”Wrath upon the earth” släpptes 2011 fick jag den som recensionsexemplar för hårdrockstidningen jag skrev för då. Den fick ett gott betyg, men det var något som inte stämde. Jag lärde mig kort därefter att Draugen inte längre var med i bandet utan var ersatt av en belgare. En belgare som måhända var snabbare och kanske mer tekniskt kunnig, men utan Draugens känsla. Svartsyn utan Draugen är som att äta indiskt utan naanbröd. Det går ju, men man känner saknaden i själen.

Efter ”Wrath upon the earth” gav jag som upp. Jag har hört plattorna som släppts, men det har som inte fastnat. Inte alls dåliga skivor, jag föredrar deras tidigare prylar bara. Och, hur många band kan skryta med fem riktigt bra fullängdare och en kanonsplit?

Svartsyn träffar många rätt på min lista över saker jag uppskattar med svartmetall. Råa, men allt annat än kraftlösa produktioner, obskyra riff och ackordföljder som ofta börjar och slutar på oanade ställen, konsekventa och kraftfulla trummor, extremt true sång samt en djävulsk atmosfär. Sedan var jag faktiskt såld redan innan jag hade hört en ton tack vare bandnamnet. Än idag ett av mina favoritnamn. Faktum är att jag i slutet av 90-talet använde just Svartsyn som alias i både band, i chatprogrammet mIRC samt både på Skunk och håll i er nu, Lunarstorm. Undrar om jag inte hette det på Helgon med? Tydligen var jag inte ensam om det namnet, konstigt vore annars. Artistnamnet Svartsyn skrotades emellertid rätt snabbt när jag insåg att bandet var så pass aktiva. Givetvis har jag aldrig haft ett bättre artistnamn efter det.

Det märkliga med Svartsyn är att de aldrig verkar ha fått det uppsving de förtjänat, trots bra plattor och coolt folk i sättningen. Medan C-gäng som Malignant Eternal har debutplattor som går för en förmögenhet på Discogs och Sacramentum headlinar festivaler genom att köra ”Far away from the sun” från pärm till pärm puttrar Svartsyn som bara på i skuggorna. I och för sig rätt passande. En del av den uteblivna succén kan såklart vara Svartsyns generella ovilja till snygga skivomslag, men det är en annan historia.

På återseende.

/Hatpastorn