Hatpastorns likpredikan

King Diamond – ”House of God”

HH: OK, ska vi lyssna igenom den här en gång till, ska det inte vara förgäves. Ge mig datorjäveln, så skriver jag ned det vi säger under tiden skivan rullar.

HP: Det har gått tre minuter in i låten som ska sätta tonen på skivan och det är redan ett sådant jävla mischmasch. Man kan inte säga att det är många idéer, utan det är ju rena oidéer.

HH: Vid den här tiden kunde det här aldrig ha varit ett repande band. Jag undrar om det är det som gör att det blir så sinnessjukt osvängigt.

HP: Ja. Trummisen kan ju enbart ha fått i uppdrag att varje del, eller parti, ska spelas in bit för bit. Och det känns ju för jävligt att sitta och hacka på King Diamond, det gör man ju bara inte, men alltså … ”House of God”. Är det den tusende gången vi lyssnar på denna i hopp om att fatta grejen?

HH: Nej, det är ju inte första gången vi suckar djupt och innerligt över de här ”arrangemangen”. Det här är verkligen den ljudmässiga motsvarigheten till att sitta fast i en bilkö. Man gnisslar tänder över att det aldrig rör på sig, och när det äntligen dyker upp ett riff som det blir lite drag i, fastnar det precis lika fort och ens blodtryck exploderar.

HP: Andy La Rocques landstingsfrisyr når verkligen sin absoluta zenit på bilderna i det här texthäftet. Nu ska vi se, den här låten – ”Follow The Wolf” – får anses som en av höjdpunkterna på skivan. Det här hade ju kunnat vara en klassisk mellanlåt med King Diamond. Den innehåller en del godsaker. Det stora problemet med skivan är att nyckelordet stavas oinspirerad. Jag vill lägga en hel del skuld på trummisen, John Hebert.

HH: Jag är inte helt benägen att beskylla Hebbe Lelle för allt, då jag tror att han gör sitt jobb under strikt kontrollerade former. Jag tänker mig att han helt enkelt inte får släppa loss, för jag tycker inte att han är kass på sitt hantverk. Som här i titellåten.

HP: Den här låten är väl den man minns något av efter att man stängt av den. Resten av låtarna skulle jag inte ens under pistolhot kunna nynna ett riff från. Tänk dig att det någonstans sitter en dåre och har ”House of God” som favoritskiva med Kingen. Det finns ju folk till allt.

HH: Jag tycker det är så jävla konstigt, då jag faktiskt är en av de som försvarar och gillar ”Voodoo”. I alla fall till viss del. Även om den tenderar att bli väl långdragen och seg i slutet har den åtminstone några initiala låtar som sätter en hygglig standard. I fallet ”House of God” hittar man fan inget sådant. Om det nu finns godsaker längre fram har man redan hunnit bli alldeles för mätt för dessert.

HP: Vet du vad King Diamonds officiella hemsideadress var på den här tiden?

HH: Nej.

HP: http://www.geocities.com/SunsetStripAmphitheatre/1236/index.html

HH: Märkligt nog är det en adress som i det här sammanhanget känns påtagligt adekvat.

HP: Nu är vi på låt fem, ”Black Devil”. Tänk om skivan ändå hade börjat såhär? Även om introriffet är snott från en mellanlåt på ”The Graveyard”, har själva låten ändå något. Saken är väl också den, att den här skivan kom efter ödesåret 1999. Man väntade på att Kingen skulle komma som en svart frälsare och röja upp bland slöddret som förpestade allt, men istället för att stiga upp från underjorden med tusen stötande basuner som ackompanjemang och med apokalypsens fyra ryttare som bihang fick vi ”House of God” och Andy La Rocque i landstingsfrisyr.

HH: Jadu, i slutet av låten kvider Kingen ur sig frågan ”what’s going on?”. Det frågar även jag mig. Nu är vi halvvägs in i skivan och det är ändå verkligen ingenting som sätter sig. Det trixas lite här och där på gitarren och det är, för att citera Decomposition Zines recension av Satyricons ”The Shadowthrone”, ”ganska mycket kaggar”. Men vad hjälper det?

HP: Han gör verkligen sitt absolut yttersta för att inte spela som Mickey Dee. Det vill säga bra.

HH: King Diamonds trummisar efter den korte svenskens jour i bandet har varit några haltande kapitel. Samtidigt är det väldigt märkligt, då de i vissa fall visat att de kunnat spela med bra sväng. Tänk att det är samma trummis på ”The Spider’s Lullabye” som på ”The Graveyeard”, liksom.

HP: Visst var väl Mercyful Fate igång vid den här tiden? Man hade ju kunnat tro att musikerna i de båda banden hade kunnat ha en inbördes tävlan och velat bräcka varandra, men alltså … La Rocques bidrag på den här skivan är ju under hans värdighet. Men han kanske sparade sina bästa idéer till X-World/5 …

HH: Vi vet alla vid det här laget hur bra det brukar bli när bokstaven X får en betydande plats i bandnamnet.

HP: Här glimmar det ju lite … eller, nej. Egentligen inte. Vill man lyssna på en riktigt fin mellanplatta med King Diamond, då får man ju slå på ”Time” med Mercyful Fate.

HH: Det finns liksom inget som hjälper till heller. Hade åtminstone storyn varit bra hade det ju kunnat vara något, men i mina ögon är den här historien Kungens absolut svagaste. Delar av den skulle upprepas i Dan Browns Da Vinci-koden några år senare, men det här kan knappast sägas vara en bestseller i bookletformat. Ingenting leder överhuvudtaget någonstans.

HP: Det är den svagaste om man inte räknar ”Give Me Your Soul … Please”. Nu ropar han ”Help, help, help me”.

HH: Det vill vi också, men han låter ju oss inte. Det är lite samma syndrom som med de där besynnerliga varannanskivorna med Diabolical Masquerade, där låtarna är under all kritik, men man luras att tro att det ändå finns små förnöjsamma korn i form av ljudeffekter och tricks. Men det är som med poänglösa superhjältefilmer med CGI-effekter vars intriger knappt existerar.

HP: Vi är djupt inne i låt nummer nio men det känns som vi inte varit med om någonting. Att lyssna på en King Diamond-skiva ska vara som att bege sig ut på ett äventyr, men det här är som …

HH: Som att titta på Anslagstavlan.

HP: Det hade ju åtminstone lite tecknat. Det här … är ett slöseri med allas tid.

HH: Folk vill få det till att King Diamond hade sin svacka på nittiotalet. Jag vill nog påstå att det var år 2000 det började gå riktigt snett.

HP: Nittiotalet? Pyttsan.

HH: Kan det vara att han brände precis alla sina idéer genom att köra både med King Diamond och Mercyful Fate?

HP: Mycket sannolikt. Låt elva nu, vilken låter som en mellanhistoria av Twin Obscenity.

HH: Har du tänkt på att alla riff som glimmar till är upprepningar av riff, tagna från bättre låtar från tidigare skivor?

HP: Man hade ju kunnat önska att skivbolaget hade haft lite mer ryggrad och sagt till på skarpen.

HH: Jag gissar på att de började darra i knävecken. Massacre Records, som gav ut den här skivan, hade väl aldrig tidigare jobbat med ett band av den här kalibern tidigare. Om vi kör ett ”what if?”: hur tror du att du hade reagerat på det här om du aldrig hört King Diamond förut?

HP: Om jag bara hade hört talas om King Diamond, men inte hört själva musiken, tror jag att jag hade blivit extremt besviken och undrat om det här var allt, liksom. Det var för övrigt lite ”The Cainian Chronicle”-känsla på de två första tonerna i solot på den här låten, ”Catacomb”, förresten …

HH: Vilka halmstrån man greppar efter. Jag kan inte riktigt släppa det här med historien bakom skivan. Eller ohistorien. Över halva skivan handlar om att han träffar ett fruntimmer i en kyrkoruin som efter många låtars texter lämnar honom, och att han därefter hittar en mumifierad Jesus nere i källaren. The end. Och just ja, han hinner tydligen med att bli någon slags varulv dessförinnan.

HP: Jag tror den är lätt inspirerad av fantasyfilmen Ladyhawke med Rutger Hauer i huvudrollen. Äsch, jag sitter och försöker läsa igenom allt och bli klokare på det hela … men jag går bet. Det här är mest bara dumt och extremt ovärdigt Kim Bendix Pedersen. Lägg av, liksom.

HH: Det gör vi också, för det här är sista låten. Ett akustiskt jommel som Andy La Rocque fes ihop på fem minuter, det är King Diamonds svar på Emperors ”The Wanderer”. Trams. En rejäl stöld av Metallica, hör jag nu också …

HP: Jaha, det var visst hela skivan. Jag minns i stort sett ingenting. Såhär är det jämt, varenda gång, man försöker lyssna igenom ‘House of God’. Men jag kan ge mig fan på att förr eller senare, sitter man där igen, och tänker att genomlyssning nummer 201 kanske hjälper en att hitta en gömd juvel.

HH: Ja. Gud hjälpe oss.

Mercyful Fate – ”Dead Again”

HP: Den här skivan köpte jag när den kom, 1998. Jag lyssnade på den en halv gång och sedan aldrig igen. Då ska vi se … första låten … är det Truth Denier som är i farten och riffar, månne?

HH: De första tonerna ger mig inte mycket hopp, men riffet därefter ger mig åtminstone något.

HP: Det är redan tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Jag får obehagliga vibrationer av arrangemangen som är av samma karaktär som de på ”House of God”. Jag förstår verkligen inte den här idén med att växla tempo mellan precis varje riff. Vi är tillbaka i den där hopplösa bilkön som uppenbarligen inte rört sig en millimeter. Det är som i Falling Down med Michael Douglas. Bilen står still … den rör sig … och stannar igen. Frustrationen växer och blodet kokar. Seriöst, fyra minuter in i första låten. Hur många gånger har tempot ändrats?

HP: Ja, det är åtminstone en tio-femton gånger. Men det är ändå betydligt bättre än jag mindes det.

HH: Hur är texten?

HP: Ja, det handlar om en häxprocess. Råa bananer. Helt okej.

HH: Låt två, ”The Night”. Inspirerad titel. Men det låter faktiskt alls inte så tokigt.

HP: Japp, lite skrevigt Morgana LeFay-doftande riff. Kunde varit med på samma skiva som ”To Isengard”.

HH: Ja alltså, jag gillar det egentligen, men kan de FÖR I HELVETE hålla samma tempo någon gång? Jag blir vansinnig!

HP: Äh, det här släpper jag igenom. Texten … är väl inte en av hans bästa. Den handlar om … ja, jag vet faktiskt inte. Ja. Det handlar om natten, alltså.

HH: Det är bara så det är?

HP: Ja. Jävligt bra solon för övrigt. Det låter faktiskt rätt tidlöst, överlag. Hur kan den här skivan låta såpass mycket bättre än ”House of God”? Det är ju samma studio.

HH: Det är betydligt roligare idéer än på mycket annat. ”Voodoo” är från samma år, en skiva jag har ett tvetydigt förhållande till. Är jag på rätt humör uppskattar jag den rejält, men är man däremot kinkig är det svårare.

HP: ”Since Forever”, låt tre. Handlar om att han är jättegammal och saknar en död fru. Eller nej, det är visst inget dödsfall. Det handlar om någon som varit borta en bra stund, och nu kommer tillbaka för att ta sig en vinfylla. Nu fattar jag! Det är visst han som är död, och inte tvärtom. Han sitter på sin grav som ett spöke.

HH: Kanske dags att kalla in mediet Jörgen från Förnimmelse av mord. Undrar om han kan bli besatt och börja yla i King Diamond-falsett? I ett avsnitt var han ju i Sundsvall och blev besatt av en ande, som han dessutom hävdade var berusad vid tidpunkten för dödsfallet. Som ett resultat blev även Jörgen packad när anden tog honom i besittning, vilket ledde till att Jörgen framför kameran stod och torrspydde.

HP: Var det inte du som envist hävdade att Förnimmelse av mord-Jörgen och Marduk-Mogge var lika varandra trots att den enda likheten är att bägge brukar ha uppsatt hår? Vi närmar oss ett crescendo i berättelsen då det är dags för ”The lady who cries”. Och vilket jävla oriff det drog igång med.

HH: Men de är nästan såpass dumma att det fungerar. Jag vet inte om jag gillar det, då det känns som ett par bortkastade Abstrakt Algebra-riff av sämre sort, men … ja, de ger mer avtryck än riffen på ”House of God”, i alla fall.

HP: Så mycket som han lyckats stjäla av sig själv och fått med i den här låten … det är nästan imponerande. Men hittills är jag fan chockerad över hur pigg och fräsch jag tycker den här skivan är. Den behövde visst ligga och luftas i tjugo år innan den tog skruv.

HH: Jag förstår inte riktigt din entusiasm här.

HP: Ja, alltså, det kan ju vara på grund av skivan som rullade i stereon innan denna, men jag … är revitaliserad. Låten som följer nu, ”Banshee”, har för övrigt en av de dummaste textrader jag hört. Lyssna här:

”Under our window, is the banshee
Wailing its haunted tune
Under our window is the banshee
Wailing its haunted tune, too soon.”

Kan du tänka dig hur marknadsvärdet lär sjunka på kåken om man har en banshee vrålandes utanför sovrumsfönstret? Det här är nog den King Diamond-kåk jag vill bo allra minst i.

HH: …

HP: Du ser inte alls imponerad ut. Jag kom verkligen in i en andra andning.

HH: Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Det låter ju som Mercyful Fate och som King Diamond. Men det låter ändå inte som Mercyful Fate och King Diamond. Eller också är det precis så det låter. Fast av senare sort, då. Kan mest konstatera att detta är tredje gången jag lyssnar igenom den här skivan och att jag faktiskt inte minns någonting alls.

HP: Men kan du tänka dig att vara på visning i den här kåken och man undrar vad fan det är som låter? Mäklaren bara ”nej alltså, det är bara den sömniga adventsbansheen som tjuter, inget att bry sig om”. Habil refräng, här … nu du, nästa låt heter ”Mandrake”. Stor besvikelse om den inte handlar om seriefiguren med samma namn.

HH: I min värld handlar den om Mandrake och att han med hypnotisk gest och med Lothar som muskelhjälp får bansheen att tro att den är en banan.

HP: King Diamond, signe dig. Texten här … ”You look so human, so different from any other plant, You look so human, that the Devil might take you for a man.”

HH: Så han TROR att han är en banan?! Eller är det en annan planta? I och för sig är väl bananen en ört, tror jag …

HP: Tydligen skriker inte bara bansheen utan även alrunan, så högt att en hundjävel kolar av på kuppen.

HH: Alltså, vad fan handlar den här historien om?

HP: ”Cover your ears … the cry of the mandrake root … no man has ever survived … the dog will surely die.” Skivan blir mycket roligare om man följer med i texterna.

HH: Jag börjar förstå hur du knäckte den här skivans Da Vinci-kod. Jag börjar tycka att det här är nästintill olidligt.

HP: Jag kan tänka mig att vi nu nått skivans turning point. Vi ska se om han tar igen det i den här låten, ”Sucking Your Blood”.

HH: Vad hette nu den där Siebenbürgenlåten? ”Att Dricka Någons Blod”? Jisses. Alltså, det är ju Mercyful Fate och jag sitter fan i mig och vrider mig i soffan.

HP: Det här var en av de sämsta vampyrtexterna jag läst, och då har jag ändå läst Celestias texter. ”Wow wow wow, sucking your blood. Wow wow WOW, sucking your blood. If you would pull the stake from my heart, if you would let me draw another card.”

HH: Håller han på och suger blod ur någon samtidigt som han redan har en stake i blodpumpen? Det här är vampyrlogik på samma nivå som när Professor Van Helsing i Bishop of Hexen skulle försöka förklara sitt artistnamn.

HP: Nu jävlar, ”Dead Again”. Titelspåret. ”Why do I keep on doing this”, sjunger han.

HH: Det kan vi alla undra. Aha, det är i den här låten han proklamerar att han svävar iväg och träffar en orkester. Tydligen den som är porträtterad på framsidan. Gud. Jag är helt slut. Mer än vad man kan säga om den här låten. ”And the song goes on and on”. Ja. Precis så är det. I över tretton minuter. Tycker du fortfarande att den här skivan är uppfriskande?

HP: Jag börjar krokna. Antar att det var någonstans där vid ”Mandrake” som hjulen började wobbla ordentligt … men det är ändå tusen gånger bättre än ”House of God”.

HH: Nej, för den var över vid det här laget.

HP: Den var fortfarande en timme lång, ska du veta. Det är för övrigt sådant här jommel, som mellanplinket i låten ”Dead Again”, som jag normalt mer förknippar med King Diamond än med Mercyful Fate. Tanken var väl att låtarna skulle vara rakare här än de med bandet King Diamond? Antar att de hade betydligt roligare när de spelade in skivan än vad lyssnaren har framför stereon. Den här låten borde väl för övrigt driva dig till vansinne vad det gäller tempoväxlingar och taktbyten.

HH: Ja, det är ju inte AC/DC direkt. Puster … hur många slut har den här låten haft nu, egentligen? Det är värre än i The Dark Knight. Givetvis kvarstår över tre minuter.

HP: Ge inte upp nu. Nu ska det tydligen trixas lite extra akustiskt. Och så drar det igång. Igen.

HH: ”Dead again”. Ja, det känns som om jag dog förut. Igen, och igen. Fy fan vad jag HATAR sådant här dravel. Det här är värre än Sleaszy Riders samlade backkatalog. Och folk hade MAGE att klaga på ”Voodoo”. Dö.

HP: Men nu då, ny låt. ”Fear”. Lite Morgana LeFay, där igen.

HH: Du säger det …  ja alltså, det låter fan så mycket bättre än den förra låten. Men jag sitter ändå nästan i fosterställning och bara väntar på ytterligare en omotiverad tempoväxling. Det är som kinesisk vattentortyr.

HP:  Fniss.

HH: Men visst finns det potential. Om det här hade varit en EP med en max fyra-fem låtar, hade det varit fullt acceptabelt. Men vad är väl en Baal på slottet?

HP: Sista låten, ”Crossroads”. Undrar om den handlar om filmen med samma namn?

HH: Jag satt, på tal om den, igår och såg på nya serien Cobra Kai. Den var inte så tokig alls.

HP: Det här var fan en jävla hit! Hur kunde inte den här låten ligga först?! Jag minns nu att när jag köpte den här skivan försökte jag ta mig igenom den från pärm till pärm, men kroknade på ”Dead Again” och tog mig aldrig vidare. Så jag har nog faktiskt aldrig hört den här låten tidigare.

HH: Ja, här har jag inget ont alls att säga. Visst är det lite av ett plagiat på ”Black Funeral”, men jag hade gärna låtit hela skivan vara på det här viset. Och jag håller med, låtordningen är verkligen helt obegriplig. På den här låten har dessutom Kingen ett jävla mycket elakare drag i pipan än tidigare.

HP: De kanske ville ge de riktiga lyssnarna en belöning. Om man orkat ta sig över den avgrund som är titelspåret väntar en skatt vid slutet.

HH: Och där tog den … abrupt slut. Jaha.

Sammanfattning:

HP: För mig var ”Dead Again” en mycket mer lättlyssnad historia än ”House of God”. Så för min del går pokalen till Mercyful Fate, utan tvivel. ”House of God” har jag gett en miljard chanser. Detta var den sista.

HH: Det var lustigt, då det för min del är precis tvärtom. Men ”House of God” flöt bara så fullkomligt obemärkt förbi att den i sammanhanget blir lite tråkigare.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Nåstrond är sedan 2016 ett avslutat kapitel och gitarristen samt sångaren Karl NE har tidigare sagt att han inte gör fler intervjuer angående det bandet, men lyckligt nog för oss så accepterade han att svara på denna intervju kring sin egen musikaliska historia och hans egen uppfattning om vad Black Metal var under nittiotalet.

Här kommer nästa upplaga av ”Här är din död”, bered er på brutalt ärliga svar.

/Bure Bödel

Jag vet att du inte är intresserad av att svara på frågor om Nåstrond längre då detta är ett avslutat kapitel i din bok, så jag ska försöka undvika det i den mån det går. Jag tänkte dock fråga hur du och Arganas lärde känna varandra och hur ni tog beslutet att starta ett band tillsammans?

För att förtydliga bakgrunden här: Nåstrond upphörde 2016 då bandet lades ner. Följande intervju gör jag alltså inte som en representant för någonting annat än mig själv som person och utifrån mina erfarenheter. Det får därmed bli en retrospektion till utvecklingen av mina egna aktiviteter och verksamhet.

Ja, var ska vi börja? Vår kontakt skedde faktiskt via en annons som jag satte upp på Bengans skivbutik vid Stigbergstorget i Göteborg 1993. Jag hade hållit på med mitt egna projekt Beleth och även spelat Black Metal med en vän sedan 1992, han var emellertid mer inne på Thrash och jag skulle säga att vi hade olika intressen hur vi ville utveckla det och jag såg här också vilka begränsningar som fanns både i teknik och i inställning. Själv ville jag styra mot mer renodlad Black Metal och skapa något extremt. Jag upplevde mig som rätt ensam i det avseendet och det var också rätt få personer som var intresserade av Black Metal i Göteborg, särskilt i jämförelse med den då mer populära genren Death Metal, där det fanns flera aktiva band och där det hölls mer regelbundna konserter, bland annat på Valvet på Första Långgatan, som var en välbesökt plats under tidigt 1990-tal. Exempelvis hade den första mer renodlade Black Metal-konserten där pinsamt få besökare. Folk tryckte mot väggarna. Kanske 20 personer totalt. Vill minnas att det måste ha varit Pagan Rites och The Ancients Rebirth som spelade där 1992 eller 1993. Det var ambitiöst av gitarristen i Pagan Rites att slå sönder sin gitarr inför en så liten och rätt oengagerad publik. Det var med andra ord få som var engagerade på ett sätt som jag själv önskade, och på sätt och vis har det udda alltid attraherat mig. När något är svårt blir det ofta också mer intressant.

Hursomhelst. Jag fick alltså kontakt med Arganas genom annonsen jag nämnde inledningsvis och vi träffades tidigt på sommaren 1993 och började spela ihop med ett par andra som en grupp. Jag har för mig att vi inledningsvis var fyra personer, men i den inspelningen vi gjorde under sommaren,  ”Moonlight over Hades”, var vi tre vill jag minnas. Inledningsvis gick vi under namnet Trident, med mig som sångare, men då vi omformades till att bestå av enbart mig och Arganas, bytte vi under hösten namn till det mer nordiskt klingande Nåstrond. Den första inspelningen i den sammansättningen var den rehearsal tape som gick under namnet ”The Black Winter” som vi i princip spelade in på en vanlig kassettbandspelare mot slutet av 1993. Även om kvalitén brister, så har inspelningen en verklig råhet och energi som många studioinspelningar saknar. Vi spelade in den i replokalen som vi kallade ”The Dungeon” på kassettens information, eftersom lokalen var ett gammalt skyddsrum precis intill Härlanda gamla fängelse, precis under en köttbutik eller om det var ett slakteri. Det var också där vi höll till fram till 1996.

Hur och när kom Death och Black Metal in i ditt liv? Kommer du ihåg vilken det första albumet i genren du lyssnade på?

Jo, det gör jag faktiskt. Och bakgrunden är att jag kring 1991 började intressera mig för först för punk och Hardcore men ganska snabbt kom in via spåret Napalm Death till en mer renodlad Death och Doom Metal, och jag minns att jag då köpte, det måste ha varit tidigt 1992, Darkthrones ”A Blaze in the Northern Sky”. Omslagets enkelhet och råhet tilltalade mig direkt. Jag hade faktiskt inte lyssnat på den före det att jag kom hem, så det var en ren chansning, men när jag väl satte på den så var det som om en ny värld öppnade sig. Känslan var något helt annat än det jag mött inom Death Metal, mycket mer kallt och primitivt, och jag föll direkt för hela attityden. Om vi kan tala om en själslig anknytning så var det just det. Den här musiken svarade på de behov som jag bar på just då.

Utbudet var ganska begränsat i skivbutikerna då, liksom plånbokens kapacitet, ska tilläggas. Ofta lyssnade man igenom en skiva ordentligt innan man valde att lägga ut för den och för att ha råd att köpa nya skivor fick man ofta sälja de som kunde undvaras. Det går inte att jämföra med hur lättillgänglig musik är idag… men nämnda LP har jag faktiskt kvar.

Vad var det som tilltalade dig med dessa genres till en början?

Det var nog den här råheten, det genuina i uttrycken och det vi skulle kunna kalla det extremistiska och kompromisslösa. Det fanns även en aura av autentisk ockultism. Death Metal var enbart musik, emedan Black Metal var en total inställning, något som jag tror är svår att förstå idag när allt är så tillgängligt. Då fanns ju inget Internet och som ung suger man upp allt som är möjligt att finna i form av fanzines och musik. Under 1992 blev det ju också flera rubriker i media om ”satanism”, och en del minns säkert kyrkbränderna, attentatet mot Therion-Christofer och i synnerhet rapporteringen kring ”greven” och händelserna i Norge. Jag tog det till mig och kanske i viss mening speglade det jag såg genom medias ögon. Tidningen Close-Up skildrade ju här också intervjuer med både Vikernes och Aarseth och det är klart att budskapen attraherade. Jag kände att jag hör hemma här. Ju extremare desto bättre. Den extrema attityden jag upplevde då kom senare att ersättas av en mer kommersiell inställning då en del personer kom att börja livnära sig på musiken. Det extrema är i princip borta idag och har ersatts med en helt ytlig inställning, där ytan är i princip allt och handling intet. Jag minns även när jag satte på Burzums debut efter att ha inhandlat den på Dolores, som jag har för mig var den enda butiken i Göteborg som tog in Deathlike Silence-produkterna, och hur den skivan också grep tag i mig på ett märkligt sätt. De förväntningar jag hade var höga och infriades till fullo. Jag kan fortfarande få någon slags märklig vällustkänsla som bottnar i detta minne när jag lyssnar på dessa skivor än idag. Kanske är det just en slags känslomässig nostalgi, ett slags själsligt klangspel som för mig tillbaka till tonåren och dess enkelhet.

Vilka musikaliska influenser hade du när Trident grundades?

Vi gjorde som sagt en inspelning: ”Moonlight over Hades” och den bär rätt tydlig inspiration, mot förmodan, av den grekiska scenen, och det finns här en viss känsla hämtad från band som Rotting Christ och Varathron. Det hörs kanske främst på trummorna och det något långsamma tempot. Den inspirationen fanns också kvar i vissa Nåstrond-låtar och jag uppskattar även den här särskilda melodiska ådran som fanns representerad i exempelvis tidiga Rotting Christ och Necromantia. Mina personliga influenser låg däremot mer åt Bathory, tidiga Immortal och Darkthrone. Kallt, hårt och nordiskt. På hösten 1993, precis i övergången mellan Trident och Nåstrond spelade vi också in ett stycke ”Wrath of the Countess” (som finns med på samlingen ”Conquering the Ages”) och som också är en uppsättning på tre personer och där jag spelar gitarr och en annan person bas, samt Arganas på trummor. Den har rätt märkbara referenser till just Bathory.

Jag har alltid ansett att du författat intressanta texter till din musik och nu när vi avklarat de musikaliska influenserna tänkte jag fråga om skaldekonsten, var hämtade du inspiration till dina texter?

Det kräver möjligtvis ett rätt brett svar, men kortfattat så cirkulerar mina texter kring frågor om att förvandlas och att transcendera, om död och odödlighet. Inspirationen till detta kommer mycket ur litteraturen i form av religiösa, ockulta och filosofiska texter, från olika mytologier och ur mitt intresse för skiftande ockulta traditioner. Jag har också alltid varit intresserad av idéhistoria, filosofi och forntida civilisationer och då inte minst antiken och Egypten, men också om olika medeltida föreställningar om trolldom, lykantropi, med mera. Bland annat har jag inspirerats av den egyptiska dödsboken och om de traditioner som funnits inom den forna egyptiska kulturen kring synen på själen och existensen. Det är också det fundamentala i min gestaltning av den nordiska mytologin, alltså synen på existens i förhållande till döden. Det är ju också i detta jag hämtat namnet Nåstrond, som är en slags förändrad variant av Nastrand eller Náströnd, som utgör ett slags mellantillstånd, det vill säga där kroppen avskiljs från själen och där Nidhögg förgör det materiella. En strand utgör mötet mellan två världar; dödens och livets värld. I detta avspeglas en fascination och utforskning av just döden som begrepp. Jag har däremot aldrig försökt att beskriva exempelvis lidande eller depression, eller framhålla döden som något egentligt ont och smärtsamt. Det känslomässiga i det avseendet, såsom det ångestfyllda, har aldrig varit intressant för mig. Istället är det själva mysteriet som är intressant. Döden är förändring och transcendens från det materiella till det immateriella, från det kausala till det akausala.

Kortfattat så handlar det alltså om det begreppet ”förvandling” och det har jag inte släppt på något sätt, då det speglar det stora arbetet och vår inre alkemi, vilket ju är grunden i ett långsiktigt magiskt arbete.

På tal om dina texter så handlade de tämligen ofta om vampyriska teman, iallafall på ’Toteslaut’. Runt samma tid som det albumet släpptes så startade vad man kan kalla en ”vampyrtrend” i Black Metal-scenen. Det gick inte att öppna ett zine utan att det välde ut kråsskjortor och löständer, var detta något du kände av eller blev beskylld att haka på?

Nej, jag upplevde nog aldrig att det fanns en sådan koppling och personligen har jag aldrig varit attraherad av ”kråsskjortor och löständer”. Det var heller inte den slags vampyr som intresserade mig, utan mina inspirationskällor var främst folkloristiska föreställningar och ett mer ockult förhållningssätt till blod som en symbol för livskraft. Den enda egentliga populärkulturella inspirationen var Werner Herzogs ”Nosferatu” från 1979. Det är nog den film som påverkat mig mest av alla och vampyren i den är mycket annorlunda från den som helst gestaltas inom populärkulturen, som i exempelvis Anne Rice verk, som jag förövrigt aldrig läst.

Jag minns att jag satt och såg ”Nosferatu” som barn. Jag var ensam och det var sent på natten. I synnerhet inledningen borrade sig djupt in i mitt inre och kanske är en källa till min senare fascination för ben och kranium. Upplevelsen var som att besöka en slags dödsvärld. Den scenen gestaltade precis det jag ville skildra senare i musiken. Den andra delen är kopplingen till de mer ockulta delarna i bland annat Temple of the Vampire, som var, eller är en order relaterad till Church of Satan. Det bör nämnas att jag personligen inte varit aktiv i någon av dessa organisationer. Tilläggas kan också göras att jag alltid fått en ”dålig smak” i munnen av Cradle of Filth och avfärdat det som kommersiellt trams. Gylve Nagell kallade vid något tillfälle den här typen av musik för ”gräddtårta” och han har helt rätt. Allt för mycket kladd och man mår bara illa. Jag tror förövrigt att just det bandet är huvudorsaken till att vampyrer blev en plötslig trend tillsammans med att det faktum att filmen ”En vampyrs bekännelse” kom ut 1994. Jämför förresten den usla filmen med ”Nosferatu” så har du skillnaden klar för dig. Sexualiserad kommersialism med Tom Cruise och Brad Pitt mot ett existentiellt bråddjup med Klaus Kinski.

Det förefaller som att du inte var vidare intresserad av att socialisera med andra svenska band utan snarare satsade på ett internationellt kontaktnät. Hur kom du till exempel i kontakt med Michael Ford från Black Funeral?

Jag har nog aldrig varit intresserad av att socialisera såsom ett primärt syfte, utan mitt intresse har i större utsträckning varit intellektuella kontakter och det har förutsatt att det funnits idémässiga samhörigheter. Musiken har i dessa avseenden kanske till och med varit sekundär. Jag utvecklade rätt tidigt ett internationellt nätverk som mer var inriktat på länder utanför Skandinavien, som Tyskland och kopplingar till band som Morke, Lacerated Gods/Opferblut och Absurd, Österrike hade också betydelse här, liksom USA. Jag minns inte exakt hur jag kom i kontakt med Michael Ford, men vi brevväxlade under flera år från 1993 och vi byggde också upp det som kom att kallas The Black Order of the Dragon. Det fanns även kopplingar här till The Sinister Order of Fenrir och då också Order of Nine Angles samt Order of the Jarls of Baelder. Det fanns något här som var långt viktigare än att producera och ge ut musik, och det var ett idémässigt och ockult arbete i syfte att förändra och utveckla oss själva och vår kultur, ja rent av styra vår civilisation tillbaka till dess ursprungliga faustiska anda av att utforska och erövra världen. I detta var vi en utpräglad anti-modern rörelse.

Är det något jag saknar från dessa år så är det nog mer utbytet och utvecklingen av ett idémässigt och ideologiskt arbete, än en ren musikalisk samhörighet. Det fanns en stark kämpaglöd och genuin övertygelse som helt saknas i dagens rörelse, en rörelse som jag betraktar som ideologiskt fattig och är helt inriktad på att synas och uppmärksammas i bruset genom att uppvisa yttre attribut, men bakom finns en rädsla om att verkligen sticka ut. Gör du det så får du smäll på fingrarna. Jag tänker exempelvis på Taake och fegheten inför grupper som AFA.

Fanns det några svenska artister/band som du kändes samhörighet med?

Faktiskt ganska få. Jag har haft en del kontakt med olika individer och under olika perioder, bland annat personer från The Black och Marduk. Annars hölls en del kontakter exempelvis Sorhin och Sigrblot, samt Fafner (tidigare Tuvenin), som jag även gjorde logotypen till. Idag har jag nog inte kontakt med någon som aktivt spelar i ett svenskt Black Metal-band. ”Scenen” känns inte särskilt inspirerande utan utgörs mest en ständig upprepning av stereotyper och det finns en rockstjärne-attityd, som i mina ögon är helt innehållslös. Jag såg exempelvis Mayhem när de var i Göteborg senast, men det kändes mest som ett företag, hjul som ska snurras, och så vidare. Det saknas inspiration helt enkelt. Jag kan uppskatta en del musikaliskt och normbrytande, som exempelvis det Kvarforth gjorde med Shining, men hela ”vågen” av DSBM har annars lämnat mig helt oförstående och oberörd. För mig har depression inget att göra med Black Metal och i synnerhet inte när det används som en gimmick. Jag är för gammal och hela emogrejen passerade förbi mig obemärkt. Det är väl just det som det är. Emos i Black Metal-kostym. Det karvades i armarna rätt friskt under tidigt 90-tal också, men inte för att få ut någon inre smärta, utan för att pröva gränser mot det extrema och antagligen för att skapa samhörighet. Det är ju därför det tillämpas uniformer i form av accepterade och inte accepterade klädkoder. En annan möjlig orsak till bristen på svenska kopplingar är att jag genomgående förhållit mig positiv till Vikernes, och särskilt efter Aarseths död var detta ett kontroversiellt ställningstagande inom Black Metal-rörelsen i Sverige, liksom min egna mer ideologiska hållning som i många avseenden sammanföll med Vikernes idéer och det som var Heathen Front. En annan orsak är säkert också de konflikter som uppstod 1994 med vissa personer som var tongivande i den svenska rörelsen.

Det ena utesluter inte det andra.

I övrigt ska tilläggas att personligen och inspirationsmässigt betydde också tidiga Abruptum en hel del för mig. Det gestaltar sig i det material jag gjorde med Beleth. Jag har alltid varit förtjust i det som varit lite mer originellt och genreöverskridande. Det kan även nämnas att jag inspirerades en hel del av industriscenen och exempelvis Brighter Death Now, vilket också framgår om du lyssnar på inledningen och avslutet av ”Toteslaut”. Intressant nog kan sägas att jag 1995 och framåt lyssnade mer på Neofolk, Noise och Industri än på Black Metal. Jag kände att det mesta var kommersialiserat och rena återupprepningar av en period som var långt mer vital och idealistisk före Aarseths död. Vid den tidpunkt ”Age of Fire” släpptes hade luften och attityden gått ur och vi slutade också repetera tillsammans, därav en period av uppehåll från och med 1996-1997.

Du verkade inte ha varit på så god fot med bland annat Swordmaster eller IT under det tidiga nittiotalet, skulle du vilja berätta hur denna dispyt uppstod?

Det känns lite utagerat nu, men det bottnade i en slags konflikt som uppstod mellan mig och Emil Nödtveidt och som egentligen var rätt barnslig nu när jag ser tillbaka. I vart fall upprinnelsen. Men det kan vara intressant att gå på djupet i saken och säga något om den här typen av agerande och hur jag upplevde det.

Jag minns att det började med att vi träffades på någon spelning på ett ställe som hette Magasinet i Göteborg och där vi bytte demoband. Därefter skulle vi hålla kontakten kom vi överens. Nu var det så att jag inte hade besvarat något brev tillräckligt snabbt och därigenom kränkt Emil och det blev någon rätt infantil ordväxling brevledes om saken.

Konflikten du nämner var mest aktuell runt 1994-1995. Min upplevelse och tolkning är att Emil använde det faktum att han hade en bror (Jon Nödtveidt) med både talang och gott renommé, för att själv få glänsa och här utnyttjade han det för att få andra att vända sig emot mig, vilket är ett typiskt mobbardrag. Plötsligt så fick jag motta mordhot, främst från den invandrade iraniern Shahin, mer känd som ”Vlad”, som jag förövrigt inte hade något personligt otalt med, samt från Tony Särkkä (It), som ju var god vän och bandkamrat med Emil. Jag har själv aldrig träffat Tony och har ingen egentlig uppfattning om honom som person. Jag minns att ”Vlad” ringde nattetid och flåsade i luren för att sedan med en förställd mörk röst säga: ”Du ska dööö…”. Sedan la han på utan att närmare förtydliga vad han menade. Han var alltid rätt teatralisk i sin karaktär, så jag tog det kanske inte allt för seriöst. Minns även att Tony ringde min mor och sa till henne att hon snart skulle finna mig i en ”träfrack”. Det blev plötsligt som en liten egen mobbarring på skolgården där förtal och hot blev helt legitima och där jag gjordes till måltavla på grund av vad som i grunden bara var ett obesvarat brev.

Det ska här tilläggas att jag aldrig uttryckt mordhot tillbaka, och anledningen till det är nog att jag inte sett någon mening med det och skulle jag nu ha avsikt att agera skulle jag givetvis inte tala om det. Istället försökte jag lugna ner situationen som jag tyckte spårade ur, men det visade sig rätt meningslöst. Jag ignorerade det hela mer eller mindre och till slut självdog väl det hela när det inte gavs mer näring. Samtidigt som jag ju fortsatte med Nåstrond gjorde det hela mig något paranoid, då jag inte kände att jag kunde lita på folk omkring mig och på personer jag tidigare haft förtroende för. Jag visste helt enkelt inte var de stod och vilka avsikter de hade. I mordrättegången (för mordet i Keillers park 1997) mot ”Vlad” och Jon framkom det ju också att det fanns planer på att lura in meningsmotståndare i en källarlägenhet på Hisingen och mörda dem, sedan om jag räknades som en sådan meningsmotståndare så sent som 1997 vet jag faktiskt inte. Andra personer var säkert mer intressanta att tortera och mörda i det avseendet. Jag minns också att jag träffade Emil vid något tillfälle, har för mig att det borde varit hösten 1994. ”Vlad” var med och han frågade om vi skulle gå iväg för att slåss. Men i själva verket gick jag och Emil iväg och småpratade och ”hängde” en stund i någon videoaffär, som om inget var konstigt alls. Har förresten för mig att det även gjordes anti-Nåstrond flyers, men jag såg dem aldrig. Vem som tillverkade dem har jag ingen aning om, men sakerna hängde säkert ihop. Minns även att jag vid ett tillfälle talade med Jon Nödtveidt om situationen, och förutsatt han var ärlig i det han sa, så var han väldigt sansad och resonabel i den skitstorm som drog över. Han deltog inte heller i mordhoten utan försökte lösa konflikten, så all heder åt Jon. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt att den här figuren ”Vlad” kom att påverka Jon så mycket och det är lite oförklarligt, särskilt för oss som vet var den här personen kommer ifrån. ”Vlad” är eller var nämligen något så klassiskt som en mobbad kille som plötsligt får tillfälle att vara med de tuffa killarna på skolgården och nu ges chansen att mobba själv. En person som spelat en roll så länge att den blivit verklighet för honom. Att han sedan deltog i att begå ett mord visar på att han var beredd att gå över en kritisk gräns, men det var också hans agerande i form av att prata om saken, som avgjorde att de båda åkte dit och dömdes till långa fängelsestraff. Att Jon därefter förlitade sig på honom förstår jag inte alls. Det finns något både dramatiskt och tragiskt i det hela.

Formgivning och bildspråk är även något som jag förknippar dig med. Förutom designen till dina egna släpp så designade du omslaget till redan nämnda Black Funerals debutalbum samt en handfull andra omslag till diverse band. Jag gissar att du gillar att förmedla budskap lika mycket via bild som musik?

Ja, för mig har bildspråket varit minst lika viktigt som det musikaliska och jag har alltid tyckt om att gå in i den inre värld av kreativitet som uppstår både i skapandet av en bild eller i skapandet av musik. För mig handlar det just av en slags inre isolering där jag kontaktar det undermedvetna och låter det flöda ut genom mig som ett medium. Det blir ett sätt att materialisera det immateriella och akausala.

Jag har flera gånger slagits av att jag upptäcker en rad omedvetna symboler som gestaltas inför mig och som inte uppenbarats för mig förrän verket är färdigt. Den konstgenre som också inspirerat mig mest är symbolismen och det vill jag gärna också överföra på musiken, och idag utövar jag främst vad jag skulle kalla en slags symbolistisk minimalism. Idag har jag i princip helt övergivit Black Metal även om jag fortsatt lyssnar på det jag hela tiden uppskattat.

Från slutet av 90-talet till mitten av 00-talet släppte du en del musik med ett annat projekt, Det verkar som du aktivt valt att särskilja dina två musikaliska karriärer då du verkar vara betydligt mer anonym i ditt andra projekt?

Jag tror det speglar mig som person, i det att jag gestaltar och tar olika former. Black Metal gestaltar mer det råa, ungdomliga och våldsamma inom mig. Då jag nu passerar 40-strecket så framstår det mer som ett spel i att upprätthålla detta. Det klingar helt enkelt falskt. Om jag inte kan göra något genuint har jag ingen avsikt att fortsätta göra det och det är ett av skälen till att Nåstrond lades ner. Jag känner mig inte längre som mitt 15-åriga jag, med det inte sagt att jag inte avser att gestalta en mörkare del inom mig själv, men det tar nya uttryck. I detta avser jag också göra saker mer begränsat och riktat till en mindre publik och därigenom utveckla något mer krävande, mer intressant, experimentellt och mindre populärt.

I min nya gestaltning The Silent Mistery, rör jag mig mot det mer gestaltlösa och in i det rent undermedvetna, samt till det rent kroppsliga. I de inspelningar jag har gjort här har jag enbart använt rösten som ett instrument och det är en viktig del i utforskningen av det egna jaget eller självet.

I det projekt som du syftar till speglas en ljusare sida, där också förvandlingen är ett centralt tema, fast genom en inre upplysning och genom att spegla Sol-aspekten inom människan i en slags ordningens vilja mot kaos. Framväxten av detta arbete kom också av att Nåstrond tappade sin betydelse för mig i slutet av 1990-talet och att Black Metal-rörelsen förlorat sin vitalitet i mina ögon. Personligen får jag dessutom en viss avsmak av den subkulturella stil som gestaltas inom Metal-rörelsen över lag, både i attityd och genom dess yttre formspråk. Jag föredrar ordning och disciplin: strukna skjortor och putsade stövlar. Inga solkiga T-shirts med tryck eller slitna västar med bandmärken och nitar. Jag föredrar träning och både kroppslig och själslig styrka framför en slapp hållning, fylleri och missbruk. Jag ogillar också de här konformistiska dragen inom rörelsen, att den måste följa vissa regler för att godkännas av ett fåtal självutnämnda auktoriteter. I det avseendet var en sådan grupp som Tonys True Satanist Horde, eller Aarseths Svarta cirkeln, mer ett verktyg för att upprätthålla en regelstyrd konformism, eller till och med moralism, om att godkänna eller underkänna band efter ett antal kriterier och normer, mer så än ett ondskefull satanistiskt nätverk. Det är ett typiskt subkulturellt beteende och det samma skedde inom punken på tidigt 1980-tal, där man inte fick sjunga på engelska, inte fick använda syntar eller vara annat än uttalat vänster. Då höjde de självutnämnda auktoriteterna sina röster. Här gifter sig maoisterna med kyrktanterna i ett lyckligt äktenskap.

Du är sedan en tid tillbaka medlem i projektet Shibalba, ett internationellt projekt som består av bland annat Nikolaos från Archerontas. Hur korsades era vägar och vad händer med det projektet för stunden?

Det har funnits en viss kontakt bakåt i tiden, men det tog fart då jag under en period 2015-2016 delvis bodde och verkade i Grekland och där vi också träffades mer regelbundet. Det resulterade i att jag intogs i Shibalba som medlem och har varit verksam vid ett par framträdanden i Österrike, Tjeckien och Grekland, samt deltagit vid ett antal inspelningar, därav en fullängdare och ett antal samlingar och splits med bland annat Phurpa och Nam Kahr. Jag har även målat omslaget till vårt gemensamma album ”Psychostasis” liksom omslaget till Acherontas ”Amarta”, samt den split Nåstrond/Acherontas ”Chthonic Libations”, som ju också blev den sista utgåvan av Nåstrond. Nu kommer det sannolikt ett ytterligare Shibalba-alster under 2018, så det är ett fullt aktivt band.

Om du skulle lista de fem album som betytt mest för dig genom åren hur skulle en sådan lista se ut?

Det får begränsas till genre tänker jag och eftersom jag lyssnar på mycket skiftande typ av musik, som exempelvis klassisk musik, så får jag här hålla mig till traditionell Black Metal då det ju varit denna intervjus fokus. Och i valet utgår jag ifrån den grad musiken påverkat mig på vägen. Men kan också nämna ett par alster som påverkat mig på vägen som Beherit “Oath of Black Blood” och Profanaticas verk ”Weeping in Heaven/I Arose” från Masacra spliten – inte fantastiskt bra rent tekniskt, men verkligen essentiell Black Metal. Enkelt, rått och primitivt.

Med det sagt här är min lista utan inbördes ordning:

Darkthrone: ”A Blaze in the Northern Sky”

Burzum: “Debut”

Burzum: “Hvis Lyset Tar Oss”

Rotting Christ: ”Thy Mighty Contract”

Bathory: “Blood Fire Death”

………………

https://myspace.com/karlnachzehrer/music/songs

The Silent Mistery

https://thesilentmistery.bandcamp.com/

Shibalba

https://shibalbahalls.bandcamp.com/