Hatpastorns likpredikan

Uppmärksamma läsare kanske minns att jag i min genomgång av ”Mad grandiose bloodfiends” påpekade att det var den sista skivan jag köpte som jag tvingade mig själv att gilla eftersom jag betalat pengar för den. Ancient var även bandet som fick mig att fullkomligt överge idén med fullständiga diskografier. Tidigare var tanken att hade jag köpt en skiva med ett band var jag tvungen att ha alla skivor med det bandet. Fy fan vilket vansinne. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt och tacka Ancient att de fick mig på bättre tankar.

Som vi alla vet mottogs ”Mad grandiose bloodfiends” med en betydligt större svalhet av lyssnare och musikpress än deras tidigare verk. Goda råd var nu dyra och det vankades upprensning i leden. Enligt uppgift träffade Aphazel en italiensk fjälla vid namn Deadly Kristin så han tog återigen fram sin kappsäck, stoppade ner elgitarren och nithjälmen och flyttade helt sonika till Italien. Detta innebar i slutändan att Lord Kaiaphas och väggblomman Erichte lämnade Ancient. Kvar var Aphazel och Jesus Christ!. En ny line-up behövdes så Aphazel tog på sig rollen som gitarrspelande vokalist, Jesus Christ! fick vara kvar på de flesta stränginstrumenten, Deadly Kristin rekryterades på den suspekta rollen ”female vocals” och en ny batterist, tillika trädkramare, vid namn Krigse fick förtroendet att banka skinn.

Skivan spelades in tillsammans med italienaren Marco Negro i Flying Studio mellan februari och april år 1999 …

1999.

Skivan släpptes i november 1999 och det här minns jag så jävla väl. Det här året hade fullkomligt mosat min lust för svartmetall. Helt seriöst. Jag var beredd att ge upp. Band efter band efter band tävlade i att fullkomligt kuka ur. Året var snart slut och jag satt helt lakonisk hemma hos en snubbe jag för tillfället hade ett band tillsammans med. Först kollade vi på Hellraiser 3 eftersom jag inte hade sett den tidigare och sedan plockade han fram ett rykande färskt exemplar av ”The halls of eternity”. Först en cenobit som sprutar CD-skivor ur käften och nu detta. Det är ett under att jag lever. Både under och efter lyssning mindes vi ingenting av det vi lyssnade/lyssnat på. Bandet hade inte ballat ur, mest bara gett upp. Jag gick hem och surade. Jag surar faktiskt fortfarande.

Jag har gett ”The halls of eternity” en ny chans ungefär vart femte år. Samma sak händer varje gång. Jag minns ingenting samtidigt som jag får för mig att skivan låter helt annorlunda än jag minns den. När jag var liten var jag helt tokig i TV-versionen av Kalle och chokladfabriken där Ernst-Hugo Järegård gjorde alla röster. Willy Wonka hade många knasiga godissorter, bland annat en där det var en ny smak varje gång. ”The halls of eternity” är det snasket. Det är en ny upplevelse varje gång. En ny obehaglig upplevelse varje gång bör tilläggas. Aphazel hade i intervjuer lovat dyrt och heligt att den här skivan skulle vara en tillbakagång till stuket som var på ”Svartalvheim” och att det där vampyrtjafset dog i och med Lord Kaiaphas sorti ur bandet. Nu var allt som det skulle vara igen.

Pyttsan.

För bara några år sedan köpte jag till slut skivan. Jag menar, vad fan skulle jag göra då? Jag har lyssnat på den i ensamhet. Jag har lyssnat på den tillsammans med Heidenhammer. Ingenting hjälper. Det går inte att komma ihåg något mer än enstaka fragment, besvikelse och en molande olustkänsla. Som tur är gled Heidenhammer in som en räddande mordängel och tog på sig den omöjliga uppgiften att en gång för alla beskriva hur den här skivan faktiskt låter.

Jag lämnar härmed över ordet till Förintelseförsamlingens flagellant, Heidenhammer:

The halls of eternity

Så var det dags igen. Efter den här skivan återstår bara tre. Och om vi känner oss riktigt generösa blir det ett bonusinlägg i vilket vi dissekerar spinoffbandet Dreamlike Horror, ett ambientprojekt bestående av inga mindre än Deadly Kristin och Aphazel. Som jag njöt när jag lyckades knipa åt mig ett exemplar av ”Delightful suicides”, deras första och sannolikt sista album. Men mer om det senare.

För nu är det dags att sätta tänderna i över en timmes patenterade oriff, frammanade av Aphazel. Sicken demongitarrist. ”The halls of eternity” är, för att uttrycka mig kortfattat, en skiva jag inte har några som helst intryck av. Jag minns att jag tillsammans med Pastorn lyssnade igenom den för inte så värst länge sedan – ett år, kanske – men att det var fullkomligt omöjligt att minnas en enda ton av den efter att skivan var slut. Snopet. Roligast med skivan får nog sägas vara den minst sagt malplacerade teckning som återfinns på sista sidan i texthäftet. Uppenbarligen föreställer den en hård dag på kontoret för samma skrivbordsslav som återfinns även hos Obtained Enslavement och Autumn Verses. Om vi sätter dem i tur och ordning framträder ett mönster.

Heks lägger pannan i djupa veck och försöker tröstlöst med hjälp av skum belysning och krum rygg studera den senaste rapporten av förra kvartalets skivförsäljning. Trixande med siffror gällande detta fenomen var inget ovanligt från skivbolagens sida och det var allt som oftast upp till bandmedlemmarna själva att kontrollera att allt stod rätt till med exercisen. Som bilden visar går det inget vidare.

På bild nummer två ser vi att det inte bara gått åt fanders med belysning och dålig ergonomi. Taskigt nog har även en tornadovind så smått börjat svepa förbi i rummet och tar med sig dokumenten i en vild bossanova över hela rummet. Den redan trötte granskaren verkar inte ens bemöda sig att orka stöna åt eländet utan sitter bara apatisk och tyst. Snacka om eerily howling winds.

Resultatet ser vi på bild tre. Utbrändheten är ett faktum och en längre tids sjukskrivning väntar bakom hörnet. Inte ens en rejält muddförsedd collegetröja av amerikanskt snitt förmår värma den frusna själ som huserar i det bräckliga skal som fastnat på fotografiet. Han var inte den första att drabbas, sannolikt inte den sista. En längre tids vistelse på vilokliniken har än så länge inte förmått upphäva det katatoniska tillstånd som infann sig efter dokumentationen.

Men, ja … tillbaka till ”Halls of eternity”. Åh, vilket trött namn. Och vilken trött grön färg. Faktum är att ordet ”trött” kan sägas vara lite av ett nyckelord redan nu. Och då har jag inte ens satt igång skivan ännu. Nu kör vi.

”Cast into unfathomed deeps”

Ett intro vars toner för tankarna till Fångarna på Fortet och en titel som känns misstänkt inspirerad av introt på Dissections ”Storm of the light’s bane”, kombinerad med felstavningen av låt nummer två på DSP-utgåvan av Burzums debutalbum. Ni vet vad jag menar.

”Born in flames”

Åh, Aphazel! Säga vad man vill, men du sviker i alla fall aldrig. Du oriffens häxmästare, må du aldrig tappa din hatt då jag misstänker att det är den som frammanat dina krafter. Om pojken med guldbyxorna kunde dra fram skrynkliga hundralappar från solkiga manchesterbrallor, är det inget jämfört med de toner som kanaliseras fram från dina huvudbonader. Är det förresten bara jag som undrat över vilket antiklimax det skulle vara att ha de där guldbyxorna när det kontantlösa samhället är ett faktum?

Musiken? Ja, det är trött hårdrock med halvkraxig sång och försumbara keyboardaccentueringar av tristaste sort. Detta ackompanjeras av suggestiva, ”sexiga” viskningar. Ni vet vad jag menar.

”The battle of the ancient warrior”

Fniss. Tror ni också att Aphazel kände var de kusligt ylande vindarna blåste, fast sisådär ett par år för sent? Läs låttiteln. Men precis när man är beredd att ge upp helt kommer det vi längtat efter – ett sjudande osolo av bästa lingonplockarsort, som en smekning från forna tider. Åh, som jag njuter. Detta övergår sedan i en keyboardhantering med syntetiska blåsljud som inte ens The Soil Bleeds Black hade kunnat få att låta värre, eller bättre beroende på hur man ser det. Låten håller självklart på i flera extra minuter och slutar med nedtoning. Innan dess undrar man nästan om Grimm kommit tillbaka för att gästspela bakom trumsetet, då grindattacker utan virvel (fast med extra högljudd ridecymbal) ekar genom högtalarna. Ljuvligt.

”A woeful summoning”

Ta mig fan om inte de smäktande otonerna från ”Svartalvheim” så smått låter sig höras i introt, som givetvis inte har något som helst med resten av låten att göra. På den här skivan är det för övrigt Aphazel själv som står för de vokala insatserna, och låter oss få en försmak av vad som komma skulle då han i denna låt väser fram textraden ”back from the land of the dead”. Annars framstår lyriken mest som ett mindre lyckat försök att göra King Diamond-rockopera.

”Cosmic exile”

Kovenant exploderade av avundsjuka och inte ens den fånigaste sminkning kunde skyla den grönfärg deras ansikten börjat anta när Aphazel hann före med att knipa denna låttitel. Annars är det mest besynnerligt sammansatta riff och toner, med pålagd meningslös pratsång som inte ens är sång. Faktum är att det är börjar bli ganska svårt att kommentera själva musiken, då den är fasligt intetsägande. Det traskar på i midtempo och försöker vara någon slags hårdare hårdrock, men det vill liksom aldrig lossna riktigt.

”Spiritual supremacy”

Musiken övergick i nästa låt. Ingen märkte något. Men, ja … låttiteln igen. Är inte det en strof tagen från Therions ”To Mega Therion”? Det är i alla fall vad jag hört någon säga. Själv kan jag inte veta. Jag menar, Therions texter är sådana man på sin höjd skriver ut för att kunna bränna på bål. Här möter vi, musikaliskt sett, ett lite hejigare Ancient. Är det någon som kommer ihåg mögbandet Brimstone från Sverige? De spelade Running Wild-hårdrock med kraxande black metal-sång. Det lät skitdåligt. Likheterna är slående.

”The Heritage”

Texten behandlar en ritual av något slag. Det känns mest menlöst att gå in i detalj på den, men en sak fick mig att haja till. En rad lyder nämligen ”Don’t let my beauty die away … Like a dead dry teal”. Vad fan är teal? Inte ens Theatre of Tragedy har, mig veterligen, använt sig av ordet i fråga. Jag konsulterade Wikipedia och fick därigenom veta att ordet kan ha flera betydelser. I tur och ordning kan ‘teal’ vara en färg, en slags anka, ett skepp, ett flygplan, en häst som vann ett mästerskap i kapplöpning 1951, några platser i USA, en lärometod i lingvistik, en slags aluminium och en italiensk motorburen hängglidare. Jag vet fortfarande inte vad något av detta har med resten av texten att göra.

”I, Madman”

Låten inleds med ett riff som sannolikt ska påminna om Mercyful Fates ”Egypt”, men som mer för tankarna till The Kristet Utseendes ”Under den perverse maharadjans sol”. Det blir inte bättre av berättarrösten som faktisk är snarlik den som återfinns på Onkel Kånkels låt ”Hårdrock” från skivan ”Fantastiska äfventyr”. En skiva jag för övrigt köpte för bara femtio kronor på en second hand-affär i Umeå. Den var billig, tänkte jag och log. Alltså, ni måste bara höra det här. Vad jag än skriver om hur detta låter kan jag inte riktigt göra det rättvisa. Om jag inte minns fel, var det också Jesus Christ! som skrev det här lyriska mästerverket. Hmm. Jesus Christ!, Kristet Utseende … mysteriet tätnar.

”From behind comes the sword”

I, the Svartalv, Supreme Female
Feel shame for your pityful human form
May your soul be purified by my Deadly kiss of death!

Det här blir ännu roligare om man betänker att svartalver enligt vissa religionshistoriker och analytiker verkar vara synonymt med de dvärgar som enligt Eddan smög omkring i underjorden.

“The halls of eternity”

Titelspåret. Äh, vi tar ett citat till:

The adamant gate behind me, has now been closed. A crack that has pulverized my mind.

OK, kanske är det för att könsrocken gjorde sig påmind i låtarna dessförinnan. Men det går bara inte att tänka sig att ”sprickan” skulle vara något annat än mitten av en gigantisk stjärt. The Grand Canyon. Grand … iose bloodfiends. Mystiken tätnar. Glider jag från ämnet? Något måste man sysselsätta hjärnan med under tiden, för tro mig när jag säger att det inte är lätt att koncentrera sig längre. Låtjäveln är över nio minuter lång. Fan alltså, det här är dåligt. Det enda jag egentligen kan tänka på är hur bossen Brian Slagel på Ancients skivbolag Metal Blade måste ha börjat kallsvettas när de inser att kontraktet faktiskt kräver ytterligare tre fullängdare efter denna. Man kan givetvis bara spekulera, men någonstans tänker jag mig att insikten måste varit snarlik den Robert Oppenheimer upplevde när den första atombombsprovsprängningen ägde rum i Nevadaöknen. Jag har skapat ett monster.

”Arrival”

Kan skivan få vara slut? Å nej, för vilket fullängdsalbum anno 1999 är komplett utan ett fyra minuter långt outro? Inget. När Satyr knåpade ihop ”I en svart kiste” var han cirka tjugo år gammal. Aphazel var här närmare de trettio. Det finns inga ursäkter.

Och jag tycker vi håller där för idag.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer & Hatpastorn

Den här skivan kan mycket väl vara mitt Waterloo. I snart 20 års tid har jag försökt koka ner den här vampyrbrygden för att med några få ord kunna beskriva vad som inte riktigt stämmer med det här albumet. En omöjlig uppgift. Det är därför denna månad blivit längre än beräknad. Ancients tidigare släpp är lätta att skriva om och skivorna bandet släppte efter denna är även de relativt enkla att redogöra för. ”Mad grandiose bloodfiends” däremot. Här snackar vi. Innan vi beger oss in i galenskapen så vill jag belysa att jag faktiskt inte tycker att skivan är totalt urusel. Däremot är det många små detaljer som tillsammans bildar ett monster. Ett blodtörstigt monster.

Efter ”The Cainian chronicle” tog Aphazel sitt pick och pack och flyttade till USA. Ett djärvt beslut och ett tecken på att vår nithjälmsbeklädde vän inte var rädd för att anta nya utmaningar. Den gamla trummisen Kjetil hade som bekant lämnat skutan och Kimberly Goss övergav Ancient till förmån för trams. Kvar var Aphazel och Lord Kaiaphas. En dynamisk duo. Väl i USA rekryterades nya medlemmar. Erichte på ”kvinnlig fägring” och ”sång” och självaste Jesus Christ! på gitarr, bas, synt och cello.

Just det. Han kallade sig Jesus Christ!. Med utropstecken och hela baletten. Detta lämnade såklart ingen oberörd och i flertalet intervjuer fick Aphazel desperat försöka förklara varför Jesus Christ! kallade sig Jesus Christ!. En lönlös uppgift. Det spelade som ingen roll att Jesus var en duktig musiker och enligt uppgift från läsekretsen en trevlig snubbe. Kallar man sig Jesus Christ! … ja, det är inte riktigt klokt hur dumt det är.

Skivan spelades in i september 1997 med Aphazel som demonproducent. Till sin hjälp hade han en jänkare vid namn Doug Johnston. En individ man inte hittar överdrivet mycket information om. Hur det gick när Aphazel skulle producera skivan kommer vi snart att återkomma till. Skivan spelades som sagt in i september och släpptes den elfte november samma år. Det är någon sorts form av rekord. Metal Blade måste ha varit vansinnigt hungriga på att få en uppföljare till ”The Cainian chronicle” och som vi alla vet brukar skivbolagsstress sällan leda till något gott.

Jag minns första gången jag fick se annonsen för ”Mad grandiose bloodfiends”. Det var i Close-Up 1997. Misely Loves Company på omslaget. På baksidan av tidningen fanns alltid en massa annonser för kommande skivor. Felstavat ordbajseri utan rim eller reson. Jag funderade i många år om annonserna skrevs i samarbete med dyslektikernas riksförbund. Hursomhelst. Längst ner till höger. Där fanns den. En liten bild på skivan. Fyra välsminkade kretiner som hade fruktstund vid ett bord som var misstänkt likt bordet Cradle Of Filth hade haft sin fruktstund vid. Jag frös till is. Sedan läste jag annonstexten.

Ancient tillhör ett av de främsta banden inom den norska black metal scenen. På nya albumet tar man sin ondskefulla musik in i en  ny djävulsk dimension.

Fråga inte varför, men jag sprang till Skivbutiken och köpte skivan blint. Jag hade egentligen inte råd, men vad fan skulle jag göra? Jag lufsade hemåt, satte mig på pojkrummet och kollade in omslaget på riktigt. En mörkblond kanalje med läppstift, en flinande Aphazel i nithjälm, en vad jag antog var en tjej med mystisk min och Lord Kaiaphas med magknip längst ute på högerflanken. Jösses. Jag vände på skivan och inspekterade låttitlarna. En del av dem var råa iallafall. Skivan togs ur fodralet och petades in i stereon.

1. ”Malkavian twilight”.

Ett trött intro med en titel som anspelade på Malkaver. Ett vampyrsläkte från rollspelet Vampire som mest var ett gäng lallande fånar. Ett passande intro med andra ord.

2. ”A mad blood scenario”.

Sedan brakade det igång. Min första tanke då och min första tanke varje gång jag lyssnar på skivan är ”fy fan vilket tunt ljud”. Ni minns att Aphazel var den som skötte producerandet? Det är inget ljudmässigt praktfiasko men det låter tandlöst. Pun not intended. Gitarrerna är mest en aura, basen hörs ibland om man har hörlurar, trummorna låter som en ärtbössa, syntarna är mest en smekning. Sången däremot. Den hörs. OCH DET ÄR FAN SÅNG HELA TIDEN! Maken till långa texter får man leta efter och är det inga texter som skaldas är det pust, stön, stånk och häxskratt. Tänk hur mycket sång det är på första Funeral Mist-fullängdaren, dubbla det, blunda och kanalisera fram en inre bild på Lord Kaiaphas när han iförd näbbjagare och kråsskjorta menar varje ord han sjunger. Man baxnar. Texterna är dessutom i det närmaste oläsbara då storleken är typ 1, 5 och fonten är ”Kursiv Storidiot”.

”A mad blood scenario” är ljudet till trots ingen superkatastrof, däremot kommer jag aldrig att bli klok på arrangemanget. Som tur är kan man vaggas till evig sömn av Aphazels klassiska oriff. Första gången jag hörde skivan blev jag emellertid INTE imponerad utan snarare gruvligt besviken. Texten berör något jävla vampyrbröllop.

3. ”The draining”.

Nu började det ta sig. Gnussriff med kaggar, Aphazel lägger av några tunga soloutflykter. Faktum är att Aphazel är en av få svartmetallmusikanter som kommer undan med solon. Det ska han ha all cred för. Förutom en sagolikt irriterande refräng och att Kaiaphas aldrig kan hålla käftjäveln är ”The draining” inte så dum. Eller ja, nu kommer en bekännelse. Ni minns när man var ung och pank och man var tvungen att lära sig gilla skivor genom att lyssna på dem tills hjärnan bara kapitulerade. ”Mad grandiose bloodfiends” var den sista skivan jag gjorde det med. På riktigt. Jag lärde mig att typ  gilla det här eftersom jag betalade 179 spänn för den. Texten berör något jävla vampyrtjafs.

4. ”Um sonho psycodelico”.

En olåt och varför de valde att göra en video till den här dyngan är bortom allas förstånd. Låten bara maler på utan framtidsutsikter och även om man hör att Aphazel försöker riffa som på fornstora dagar känns allt bara som en jävla mardröm. Knullgubben Kaiaphas skanderar:

 An orgasmic celebration of flesh ensues. Our eyes luster with desires’ hue. Copulation grins upon my face, as we cum all over this fuckin’ place.

Jag rodnade då. Jag rodnar nu.

5. ”Sleeping princess of the Arges”.

Denna svartmetallballad är det Jesus Christ! som skrivit. Jag var skeptisk redan då. Köper man Ancient vill man ha 100 % Aphazel! Det är nu det blir bisarrt. Uppenbarligen visste Jesus Christ! hur man skriver en låt då arrangemanget är bra och riffen håller relativt hög klass. Skivans första låt som man med lite god vilja kan kalla godkänd. Trist bara att ostfaktorn stundtals slår över på rött och att det vankas rensång. Jag är helt ärlig när jag säger att jag än idag inte har en aning om det är väggblomman Erichte eller den spastiska huggtandspajasen Lord Kaiaphas som sjunger. Låten avslutas med ett solo signerat Jesus och mitt hjärta brast när jag insåg att Jesus strängdribblar tusen gånger bättre än Aphazel. Vad fan är det som händer?! Vad handlar texten om? Ingen jävla aning. Lång är den och det är många tuffa ord.

6. ”Her northern majesty”.

Att norska band belyser Norges storhet i sin lyrik är inget konstigt. Om vi håller kvar den tanken, vad är det absolut dummaste ni kan komma på gällande det temat? Kom igen nu. Fundera riktigt noga. Norges storhet, hur dumt kan det bli?

Här kommer facit. Man låter en amerikansk tjej vid namn Thorne skriva en hyllningstext till Norge.

I see my brazen brothers come to claim their hill and plane, They take my hand and guide me to the walls of Stortinget.

STORTINGET?! I november 1997 föddes den levande malström av grinighet som ni senare skulle lära känna som Hatpastorn. Här dog något i mig. Resten av texten är exakt lika hjärnslö. Thorne var alltså inte ens med i bandet utan blev ombedd att skriva några texter. Har ni tid över, spana in den i sin helhet. Man tror inte att det är sant.

Själva låten då? Inte så tokig, men man slutar lyssna efter att man hört Lord Kaiaphas vråla ordet ”Stortinget”.

7. ”Blackeyes”.

Ett uselt intro med brandtal, handklapp och skratt och sedan bär det iväg. ”Blackeyes” är en ohelig allians mellan Jesus Christ! och Thorne. Musikaliskt är det en av skivans bättre låtar. Detta kan man nästan säga att man gillar utan att skämmas ögonen ur sig. Lyriken är ljusår bättre än ”Her northern majesty” men det säger absolut ingenting. Sedan är det något mystiskt med trummorna. Jag kan svära på att det är trummaskin som används under större delen av låten. Varför? Ingen vet. Ännu en fråga i den svarta förtärande rymd som är obesvarade frågor gällande Ancient. Mycket kan man säga om Jesus Christ!, men han hade iallafall några coola idéer gällande hur man snor ihop en låt.

8. ”The emerald tablet”.

En ny allians. Denna gång mellan Aphazel och Thorne. King Diamond-doftande akustiskt intro. Man hör att Aphazel är sugen på revansch. Sedan blir det en  stinkande räkbuffé av oriff. Hur skriver man ens såna här riff?! Erichte gapar, Lord Kaiaphas kacklar och stönar. Man vill döda. På min topplista över oinspirerade låtar hade ”The emerald tablet” legat högt om inte Aphazel släppt FYRA skivor efter den här. Man vet att man nått en gräns när man innerst inne önskar att Jesus Christ! skrivit musiken istället. När Lord Kaiaphas utbrister i ett ”OH YEAH” följt av några sexiga knullstön vill man bara skjuta sig i huvudet och låta tomheten krossa livets tyranni. Lyckas man ta sig till låt åtta på ”Mad grandiose bloodfiends” har man ett psyke av stål. Kom dock ihåg att skivan rymmer inte mindre än FJORTON låtar. Denna bit plast lät jag alltså i min ungdom gå på repeat bara för att jag skulle lära mig att gilla dyngan. Inte konstigt att det blev som det blev.

9. ”Willothewisp”.

Jesus Christ! och Thorne är i farten igen. Denna gång med ”Willothewisp” som de även gjorde en musikvideo till. Ännu en black metal-ballad. Ännu en låt där Jesus Christ! är den som har de bästa idéerna i Ancient. Världen är sjuk. Trots en monstruös ostfaktor är ”Willothewisp” en ganska lattjo resa. Texten är kilometerlång men det är festligt att följa med i den och se hur denna tragiska kärlekshistoria utvecklar sig. Man hör att Thorne och Jesus Christ! iallafall försökt och det är fan mer än vad som kan sägas om Aphazel. Fattar ni nu vilken nivå vi befinner oss på?

10. ”Neptune”.

Som om det inte vore nog med låtar på detta album som är SEXTIOSJU minuter lång bestämde sig Aphazel att visa vem det är som bestämmer genom att slaska in en instrumental bit där han plinkar på en akustisk gitarr ackompanjerat av sliskiga Casio-syntar. I en rimlig värld hade detta varit skivans avslutningsspår. Men ack …

11. ”5”.

I låt nummer elva, mystiskt betitlad ”5”, ville Lord Kaiaphas blanda sig in i leken genom att bjuda på en till instrumental bit. Vi har alltså två instrumentala bitar på raken trots att skivkuken borde ha varit slut för länge sedan. Minns ni ”Exu” från ”The Cainian chronicle”. Knulltrumlåten Kaiaphas snodde ihop som jag drömde en sanndröm om? Här kommer uppföljaren. Det är rytmiskt bankande och stön. I över fyra minuter. Nu skulle det smaka med ett självmord.

12. ”Hecate, my love and lust”.

Aphazel står för musiken, Lord Kaiaphas lyriken. Läs texten, jag har i utbildningssyfte fetmarkerat några nyckelstrofer

Oh, thou enlightened lover, come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. All my life I’ve searched for thee. The wonders you hold are pure ecstasy. The greatest pleasures you give are most divine.  I shall love you ‘til the end of time.

The sensations I feel when you touch me burn stronger than that of the ones before thee. The volcanic shivers you give when we fuck, reminds me that mundane females do suck.

Through you, I have found the philosopher’s stone. In you my penumbral heart has found a home. And as you whisper sweet wisdoms into my ears, the power of cunnilingus brings you to tears.

I smell your hair, red as the brightest rose. Intoxication sets in and my desire grows. We dance until the moon bids farewell. Never shall we sleep into the fires of hell.

I’ll build you a throne in the heart of my mind, where everlasting love ye always shall find. Thy temple adorned with fidelity, where I’ll worship thy essence eternally.

Oh thou enlightened lover, Come roll with me. Oh my fiercest lover, come roll with me. Oh my denoted lover, come roll with me. Oh my faithful lover, come roll with me.

Thou art the answer to all my dreams. Thou art the bringer of orgasms supreme. And I shall shout to the false god above, Hecate, thou art the one that I love.

Återigen står man mållös. Det finns en bra sak med den här låten och det är att Aphazel drar oriffen så långt att man helt glömmer bort att man lyssnat på eländet när den är över. Jag skämtar inte nu. Varje gång den här låten startar förvandlas jag till ett frågetecken då jag är bombsäker på att jag aldrig har hört den förut. Slasktrattarna i Mactätus byggde för övrigt en hel karriär på det låtskrivarkonceptet.

13. ”Vampirize Natasha”.

Nu vill man bara dö men eftersom det är ett gäng vampyrer man har att göra med gör de allt för att hålla ens lekamen i ett rörligt tillstånd. ”Vampirize Natasha” är ett smutsigt samarbete mellan Aphazel, Jesus Christ! och Lord Kaiaphas. Det hade lika gärna kunnat vara ett samarbete mellan Hagamannen, Adolf Hitler och Eva Rydberg. Låten är bortom konceptet skitdålig och saknar allt existensberättigande. Vet ni vad fåntrattarna bestämmer sig för att göra på den här låten? Kom igen, gissa. Jo, de blandar Aphazels oriff med Trollhättan-thrash och ett studsigt stoner-riff. Inte ens HP Lovecraft hade kunnat sno ihop en mening som kunnat beskriva denna fullkomliga monstrositet. Texten är på den här nivån:

Violently, I’ll fuck your pernicious cunt, while consuming the precious life-force, thoroughly enjoying the sweet flavor. I’ll vampirize you, Natasha, with no remorse.

En låt kvar.

14. ”Black funeral”.

Vi avslutar med en fritidsgårdstolkning av Mercyful Fates ”Black funeral”. Man har hört sämre tolkningar av det bandet men nu är man så jävla förbannad att man vill bränna ljudvågorna som strömmar ur högtalarna. Man vill förinta universum. Man vill prutta Aphazel i munnen och köra upp nithjälmen i arslet på Lord Kaiaphas. Vad fan har ni ställt till med! Vad hände här?

”Mad grandiose bloodfiends” är en mardröm. En sådan där mardröm som man likt förbannat inte kan hålla sig ifrån. Nyfikenheten blir för stor. Det finns som sagt några hyfsade låtar på den, men överlag är den ett mysterium. Det är inget hafsverk då den innehåller tonvis med idéer, de flesta dåliga, men det händer saker hela tiden. Däremot hade låtmaterialet gärna fått jäsa ett år till innan de spelade in skivan. Finputsa detaljerna, skära bort det överflödiga. Var det Metal Blades fel att det blev som det blev? Kanske. Jag vill dock lägga en stor del av skulden på Aphazel som lät sig förledas av Lord Kaiaphas. Som vi kommer att märka senare i denna artikelserie var det inte första gången som Aphazel kom under influens av tvivelaktiga individer.

Ja, jösses. Vilket band det här är alltså.

Det finns tusen saker till som jag vill ha sagt om den här skivan i allmänhet och Ancient i synnerhet, men vi avslutar för idag med en sista märklighet och det är följande information som står i bookleten:

Support our Baphomet brother, the Goat, call the Animal Realm at 1607 5832225 (New York)

Heidenhammer slog det här numret men han fick inget svar. Vem fan är the Goat! Varför ska vi ringa honom? Vad är hans relation till Ancient?

Nästa gång vi ses vankas det ”The halls of eternity”, det inlägget dröjer inte länge då det är svårt att skriva en längre text om ingenting.

På återseende.

/Hatpastorn

Jag minns detta som igår. En av mina polare hade musikkanalen MTV så han brukade spela in Headbangers Ball, dagen efteråt samlades vi hemma hos honom och kollade på veckans fångst. Det var magiskt. De flesta låtarna och videopresentationerna var rätt sunkiga, men med jämna mellanrum dök det upp guldkorn typ Morbid Angel. Det fanns ett segment i det här programmet som hette Into The Pit där det spelades lite tuffare musik. Som oftast spolade vi fram till Into The Pit. Det var ändå här godbitarna fanns. En dag var Stefan som han hette lite extra exalterad. Han hade sett en musikvideo som fått honom att vrida sig av skratt. Nyfikenheten hos mig väcktes så efter plugget sprang vi hem till honom för att kika.

Bandet var Ancient. Videon … ja, ni vet vilken. Stefan skrattade så att tårarna rann. Jag var däremot lite mera reserverad. Black metal på MTV var extremt exotiskt och låten var riktigt bra. Videon var såklart tokrolig, men min fantasi har en tendens att täppa till luckor. Det är därför jag har ett osunt intresse och tålamod med vad folk kallar för B-film. Att låten var bra och att man fick se en black metal-video med ett band man bara läst om tidigare resulterade således i att min hjärna förskönade verkligheten. Jag skrev ner vad skivan hette, det här måste jag bara köpa.

Jag minns inte om det var den natten eller om det var lite senare, men jag drömde att jag gick till Skivbutiken i Sundsvall och köpte Ancients ”The Cainian chronicle”. I drömmen kom jag hem, slog på skivan och möttes av porrljud och stön. Mycket märkligt. När jag vaknade hade jag en konstig känsla i magen. Efter skoldagens slut traskade jag ner till Skivbutiken och där fanns den, ”The Cainian chronicle”. Det gick, och jag skämtar inte nu, en ilning längs ryggraden. Jag köpte den blint. Väl hemma slog jag på den och började lyssna. Inte alls tokigt. Inte tokigt alls. Bra ljud, stämningsfulla riff, bra sång. När jag kom till låt nio, ”Exu”, gick verkligheten av. Ur högtalarna ljöd pumpande trummor och porrstön som stegrades och stegrades tills låten bokstavligen nådde klimax. Mina ögonbryn ömmade. Mitt livs första och hittills enda sanndröm handlade  således om Ancient.

För att lugna mina nerver tog jag fram bookleten. Omslaget, blixtar och dunder, ganska snyggt faktiskt. Logon var lite märkligt formad, men överlag var det bra studs. Baksidan av skivan bestod av en låtlista och en målad borg på ett berg. Lite fantasydoftande sådär. Jag öppnade upp texthäftet och började skumma igenom texterna. Introt hette ”Ponderous moonlightning”. Jag vet än idag inte vad ”ponderous” eller ”moonlightning” egentligen betyder. Något jag däremot förstod var att detta var ett konceptalbum. Texterna handlade om Kain, den första vampyren och hans äventyr. Rätt käckt. Dessvärre blev jag lite putt att historien tog slut så snabbt. Redan låt fem handlade nämligen om något helt annat, Dantes inferno. Lätt konfunderad bläddrade jag vidare och möttes av bandfotona. Först ut var Aphazel. Han hade snedbena, lurvigt hår, såg barsk ut och var uppenbarligen inne på en toalett. Badrumskaklet bakom honom avslöjade allt. Ingen corpse paint. Besvikelsen var stark. Näst på tur var en tjej vid namn Kimberly. Hennes bild var märklig på sätt att den var kapad i mitten. Ville hon inte visa magen i profil? Även här daltades det med liksminket. Tredje figuren till rakning var Kjetil. Pandasmink och huvtröja. Ingen succé. Sist ut hittade jag Lord Kaiaphas. Ingen corpse paint här heller, men en huva och ett par rejäla löständer av vampyrsnitt. Jag tyckte att han var lite lik Al Bundy på det här fotot.

Jag bläddrade vidare och hittade fler texter. ”Cry of Mariamne”, en instrumental bit. ”Prophecy of Gehenna” verkade handla om vampyrer igen då jag kände igen ordet ”Antediluvian” från rollspelet Vampire. ”Song of Kaiaphas” bröt av vampyrtrenden då den berörde medlemmen Kaiaphas förträfflighet. Här fick man läsa om när den febrige vokalisten gav minotaurer på nöten, hade sex med Proserpine och jagade enhörningar. Jag blev mycket förvirrad. Kom ihåg att jag var femton år när denna platta kom i min ägo. Näst på tur, ”Exu”, knullåten jag drömt om. Än idag hoppar jag alltid över den. ”The pagan cycle”, här namedroppades det mest gamla gudar. Sist läste jag texten till ”Homage to Pan”. Kinderna blossade röda när mina ögon mötte strofer såsom ”Thou make all wood-nymphs run with fright, with thine phallus awe-inspiring” och ”I am one of thousands in thy flock, be my shepard, guide my cock”. Texterna var primärt skrivna av Lord Kaiaphas. Vilken knullgubbe.

Innan det var dags att vända blad hittade jag  något som fick mig att baxna.

The Cainian chronicle is based on The book of Nod by Sam Chupp and Andrew Greenberg. (White Wolf Publishing)

The book of Nod kände jag till. Det var ett rollspelstillbehör till rollspelet Vampire som var galet populärt vid denna tidpunkt. Detta kändes inte helt rätt. Jag var aldrig någon fantast av det spelet. Polarna var som tokiga i det, men jag ansåg att reglerna var undermåliga och att man var tvungen att läsa spaltkilometrar med bakgrundshistoria för att få ett hum om spelvärlden. Fanns det ett spel som var skapat för att mjölka spelarna på pengar var det Vampire. Lustigt nog blev vampyrerna i Cradle Of Filth minst lika duktiga på att mjölka sin lyssnarkrets på pengar. Jösses vad mycket slarv de har släppt.

Sista sidan bestod av tacklistor och allmän information om vilka som spelat vilka instrument och vem som producerat härligheten. Det vanliga köret. Lord Kaiaphas tackade Hellehammer. Undrar vem det är?

”The Cainian chronicle” är en märklig platta. Jag ska försöka reda ut varför. För det första är skivan unik på så sätt att det var den första norska black metal-skivan som släpptes av ett stort bolag, Metal Blade. Är jag inte helt ute och snurrar var Ancient dessutom det första svartmetallakten som den etiketten kontrakterade. PÅ SEX JÄVLA SKIVOR! Visst, black metal hade exploderat och jag förstår att de ekonomiansvariga på Metal Blade gnuggade händerna, men Ancient? ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” var ju charmiga men vi kan ju alla enas om att Ancient inte är Emperor. I promobladet till ”The Cainian chronicle” skrev förresten Metal Blade i stora bokstäver ”WATCH OUT, EMPEROR!”. Något som många recensenter skrattade i mjugg åt. Saken blev inte bättre att Dan Swanö, som producerade skivan, gick ut i media och hävdade att den var helt fantastisk och en av de mest varierade black metal-skivor han haft att göra med.

Sedan har vi själva sättningen i bandet. Grimm var som sagt uträknad så Aphazel raggade upp Lord Kaiaphas, en brasilianare bosatt i Amerika som varit med och startat upp Grand Belials Key. Då under namnet Lord Vlad Luciferian. Kaiaphas var en aktiv brevskrivare under GBK-tiden så jag antar att han och Aphazel klickade så hårt att Aphazel flyttade från Norge till USA. I samma veva fick Aphazel kontakt med Kimberly Goss, även hon amerikan, men hon flyttade till Norge runt samma tidpunkt. Sist ut har vi enigmat Kjetil som trummar på ungefär hälften av  låtarna på skivan. Han var norrman och försvann mystiskt då ”han skulle göra militärtjänstgöringen”. Finns han i verkligheten? Varför spelar inte Lord Kaiaphas trummor på alla låtar? ”Trolltaar” släpptes i november 1995 och ”The Cainian chronicle” spelades in i januari 1996. Med en helt ny internationell sättning och ett helt annat stuk på både musiken och lyriken. Visst, man känner igen Aphazels patenterade oriff, men utvecklingen var enorm. Vad hände egentligen här? Jag kräver en tydlig tidslinje! Aphazel, jag åkallar dig, ge mig en tidslinje på allt det här innan jag förlorar förståndet!

APHAZEL!

APHAZEL!

AAAAAPHAZEL!!!

Nithjämen måste uppenbarligen blockera hörselgångarna för jag får inga svar hur högt jag än skriker.

”The Cainian chronicle” möttes rent generellt av god kritik från musikpressen. De flesta var dock lite fundersamma hur det kom sig att Metal Blade valde att plocka upp just Ancient. Det fanns ju ett par andra band att välja på liksom. Den måste även ha sålt riktigt bra. Det var reklam överallt och även om videon var festlig så gjorde den att jag köpte plattan. Jag kan inte ha varit ensam. Eller? Därför är det en smula märkligt att Kimberly snackade så groteskt mycket skit om Ancient. Visst, hon fick möjlighet att spela synt en sväng med Dimmu Borgir live efter att Stian fick kicken, men hon blev inte långvarig där.” I used to play in this small shitty band”, vräkte hon ur sig i en Dimmu Borgir-intervju. Jojo. Metal Blade. Small shitty band. MTV. 1996. Jojo. Hon ojade sig även över videon och under en resa till Wacken krävde hon att den skulle stängas av när den visades i bussen. Mesigt. Till Ancients försvar måste jag säga att varken Dimmu Borgir eller Sinergy lyckades speciellt mycket bättre med sina respektive videos och då hade de en budget som var milsvida större än den Ancient fick för att göra ”Lilith´s embrace”. Dessutom släpptes de låååångt efteråt och man kan tycka att med ålder kommer visdom. Fan nu sitter jag och surnar till riktigt rejält känner jag.

Det är tjugo år sedan ”The Cainian chronicle” släpptes. Två jävla decennier. Jag anser att det fortfarande är en ny skiva. Strax efter att den släpptes plockade jag upp ”Svartalvheim” och ”Trolltaar” och insåg raskt att de var mer lämpade för mig. Däremot har den snurrat många gånger i min CD-spelare genom åren och den har sin charm. Förtjänar den allt spott och spe? Verkligen inte. När Youtube kom in i bilden och massa osnutna ungdomar utan känsla för kultur fick sätta tänderna i videon solkades Ancients redan kantstötta rykte ned ännu mer och jag är övertygad om att det är extremt många millennieskiftessvin och annat löst pack som dömt ut plattan och bandet på förhand. Men Sabaton! Då duger det! Nä, nu måste jag ta en paus. Mitt bottenlösa förakt för människorasen börjar göra att jag ser rött. Dessutom sitter jag här och försvarar Ancient!

Sådärja. Nu är jag tillbaka. Tog ett varv runt kvarteret. Det är fan oktober och det var så i in i helvete med sol så nu är jag ännu argare än jag var tidigare.

Vart fan var jag?

”The Cainian chronicle”. Hur står den sig musikaliskt anno 2016? Bra. Ljudet håller än. Låtmaterialet likaså, även om det är låtarna i själva konceptdelen som är överlägset bäst. Den tappar orken i slutet och det där FÖRBANNADE jävla ofoget att lägga på ett störljud i en halv evighet bara för att skivan skulle bli sextiosex minuter och sex sekunder lång driver en till vansinne. Dan Swanö, vi möts igen. På vissa stereoapparater visar det även sextiosex minuter och SJU sekunder så hela grejen med ett tinnituspip för att fylla ut tiden blir än mer katastrofal.

Det finns så mycket mer jag vill säga om den här skivan men då blir vi aldrig klara. Särskilt med tanken på vad som kom EFTER ”The Cainian chronicle”. Det är där det verkliga mörkret tar vid. Nä, jag låter fan Heidenhammer ta över här med sina åsikter om denna platta.

Hej. Heidenhammer här. Den här skivan har jag två exemplar av. Inte för att jag tycker den är fantastisk, utan för att det första exemplaret ruttnade sönder. Alltså, på riktigt. Jag hade aldrig sett fenomenet förut, men om man tittar på den blanka sidan av skivan så ser det ut som om den tryckta delen liksom sipprat igenom. Svårt att förklara, men ni får ta mig på mitt ord.

Så jag köpte ett nytt exemplar. Och döm om min förvåning när jag ser att samma sak hänt även med den kopian. Då valde jag att ge upp. Såhär i efterhand känns det nästan lite kusligt talande.

För i och med den här skivan gav jag inte bara upp idén att hitta ett spelbart exemplar av albumet ifråga, utan på Ancient som helhet. Jag tror väl knappast att jag behöver poängtera varför ytterligare en gång, men jag gör det i alla fall. Självklart berodde det på videon till ‘Lillith’s Embrace’.

Såhär tjugo år efteråt är det kanske svårt att föreställa sig hur man egentligen kände sig när den började surra på MTV och, nästan i ensamt majestät, fick representera black metal offentligt. Visst, Immortals ‘Blashyrkh’ fanns där också, men av någon anledning liksom accepterade man den … hur fånig den än var. Kanske för att den var så simpel. De övriga norska bidragen – videoklippen till Burzums ‘Dunkelheit’ och Emperors ‘Loss and Curse of Reverence’ – var i sammanhanget ‘Citizen Kane’ i jämförelse.

Men när man såg ‘Lilith’s Embrace’ var det på något vis som om loppet kändes kört. Om folk fick se det här, skulle bubblan spricka på riktigt. På den tiden var black metal fortfarande relativt alternativt och okänt. Taget på allvar. Det skulle det inte bli länge till.

Nu är man så van vid klåparvideor och lågbudgethistorier att de flesta har svårt att se varför ‘Lilith’s Embrace’ framstod som ett sådant nederlag för inte bara Ancient, utan för den kollektiva svartmetallscenen i gemen. Ni får bara återigen tro mig på mina ord – på den tiden var man fortfarande ung, naiv och oskuldsfull.

Men, om man nu bortser från besynnerliga cineastiska gestaltningar av Kain och hans kamrater och riktar uppmärksamheten på själva skivan – vad hittar man då? Givetvis finns det mycket mer att säga, men det berör snarare medlemmarna och deras besynnerliga förehavanden och uttalanden i intervjuer. Lagom till dess att den här månaden går mot sitt slut, kommer vi att bjuda på ett par kollage av såväl fantastisk medieträning som spektakulära yttranden av deras skivbolag. Fram till dess fokuserar vi på musiken.

Det första jag fick reda på om ”the Cainian Chronicle” var genom samma publikation som hade höjt debuten ”Svartalvheim” till skyarna, mest sannolikt för att det var Ancients skivbolag som stod bakom även den. Franska Peardrop. De verkade lite bittra över att ha förlorat det här bandet, som istället plockats upp av Metal Blade. Likväl valde tidningen att recensera skivan och konstaterade mest att den musikaliskt sett inte hade mycket att göra med deras första alster, utan snarare lät ganska slätstruken. En OK representant för hur black metal lät vid tillfället, varken mer eller mindre.

Och för en gångs skull slog de huvudet på spiken. Skivan är nämligen också i mitt tycke egentligen bara ganska tråkig. Visst känns Aphazels karaktäristiska oriff igen på sina ställen, men utan originaltrummisen Grimm och hans nästintill patenterade otajthet är det inte samma sak. Sannolikt drevs nog alla medverkande på de produktionerna till vanvett och Grimm till sjukhus efter kritisk mjölksyrenivå på grund av överansträngning, men även om priset var högt var det nog ändå värt det. Visst, det lät inte riktigt klokt. Visst, virveln försvann mystiskt samtidigt som hi-haten hördes desto mer under ”grindpartierna”. Men ändå … svängde det. Här har det desperata trumspelet ersatts av ett trist, stelbent och extremt förutsägbart bankande. När jag tänker efter … ja, nästan om Tomas Asklund äntrat trumpallen. Kan det vara så att vi är en smutsig historia på spåren? Om black metal någonsin haft ett eget Spinal Tap, är det utan tvekan Ancient. Om inget annat, märks det på de olika trumspelarnas mystiska öden och frånfall.

Sedan må Kaiaphas vara en objektivt sett bättre sångare, men jag gillade sången på de två första betydligt bättre. Att de två första skivorna heller inte delade med sig av lyriken bidrog till lite mer mystik över det hela. Särskilt när man blev varse att texterna på ”the Cainian Chronicle” (som för övrigt var tänkt att heta ”Ponderous Moonlightning”, efter introt på skivan) var baserade på ett vampyrrollspel. När detta stod klart för mig dog något inombords.

För att sammanfatta mycket av ljudupplevelsen låter det här i mångt och mycket som ett helt annat band. I grund och botten är det ju också så det förhåller sig, då den ende kvarvarande medlemmen är just Aphazel. Samtidigt vet vi ju, att det inte är vem som helst.

Efter att vår Ancientmånad är slut, kommer vi att publicera en efterfrågad ordlista för de som känner sig mindre bekanta med delar av vårt vokabulär. Egentligen borde vi kanske spara definitionen av termen ”oriff” tills dess, men det är så svårt att låta bli när man lyssnar på just Ancient. Ibland säger ett oriff mer än tusen ord, och jag är den förste att erkänna att beskrivningen av ett sådant inte är lätt att delge. På något sätt är upplevelsen av ett riktigt Aphazeloriff mer av en förnimmelse än något annat. Grovt sett, kan vi konstatera att det rör sig om ett gäng ackords- och tonföljder som nästan hänger samman, men ändå hamnar så fel som tänkas kan. Som om någon lärt sig fyra av fem toner i rätt följd, men inte kan förmå sig att knyta ihop säcken med den sista och således avgörande delen. I ren nihilism anser sig musikanten stå över sådana petitesser och skapar i och med det hela egna riff. Oriff.

I och med den här genomgången har jag åter igen lyssnat igenom skivan från pärm till pärm. Dessvärre kvarstår intrycken. Det är betydligt tråkigare än skivorna dessförinnan. Å andra sidan, kan man inte riktigt hacka på resultatet. Det är ändå Ancient vi snackar om. Vårt band.

Tack för kaffet och på återseende.

/Hatpastorn & Heidenhammer