Hatpastorns likpredikan

Den alltid ödmjuka Divine bjuder på fredagsstämning.

/Dr Panzram

När skivbolag bestämmer sig för att göra ett återsläpp undrar man ibland om bolagschefen har alla bokstavskombinationer förutom IQ. Att en platta återpressas då den helt enkelt sålt slut är inget konstigt. Det är när det ska börja trixas med omslagskonst och annat märkligt som man tar sig för chipspannan. Ibland blir det helt suveränt som i fallet med Inquisition och deras makalösa vinylåterutgåvor. Man darrar när man håller i dem. Ibland blir det som … ja, det är väl det vi ska gå igenom idag.

Personligen hade jag en storartad plan om stjärnorna står rätt och min bok säljer slut. Ni vet det där rosa skämspasset man får handla dyrt när man glömt det riktiga passet hemma och man ska på turné? Jag var lite inne på samma linje. Missar man att införskaffa första utgåvan så får man istället köpa en knallrosa version som är dubbelt så dyr och innehåller hälften så mycket material. Jag vet inte om förslaget föll i god jord hos förlaget, men kul hade det varit. Iallafall för mig.

”Återsläpp” är som sagt ett ord som fyller min värld med tvivel. Jag ser för mitt inre tredje öga hur någon bindgalen skivbolagsdirektör sitter och vrålar de mest vansinniga kommandon mänskligheten hört.

”Ja, klart som fan vi ska mastra om den. Vadå? Att ingen hör skillnaden? Är du galen!? Det mänskligheten KRÄVT de senaste tio åren är en uppfräschad version av Mactätus ”Blot”! Vadå? Att ingen någonsin brytt sig om Mactätus? Hahaha, ja det märks ju vem som är skivbolagschef och vem som inte är det. Tro mig, det här kommer att bli en succé!”.

”Tjenare, jag skulle behöva tala med er Photoshop-kille, jag behöver fräscha upp några gamla omoderna skivomslag. Vadå? Har han hamnat på psyket? Jag förstår inte problemet. Ursäkta? Har han tvångströja på sig för att han smetar bajs överallt? Hmmmm. Jag förstår fortfarande inte problemet. Mmmm. Mmmm. Mmm. Ja, jag förstår vad du säger, men nu gör vi såhär. Jag tänkte ta med mig några gamla plattor, DImmu Borgirs och Havohejs debutverk bland annat så får han skapa magi. De där gamla omslagen går ju inte för sig. Opassande? Du kan vara opassande.”.

”Du hörde rätt grabben, jag sitter på en guldgruva. Japp, det är norskt. Nä, det är inte Mayhem. Det finns kopplingar dock. Nä, det är inte Burzum, men bra gissat. Det är Hades! Jag tänkte återsläppa deras klassiska ”The dawn of the dying sun”, hyfsa till ljudet och fylla den med exklusiva bonuslåtar. Den du! Va? ”The dawn of the dying sun” sa jag. Är du helt oallmänbildad, det är ju kanske den viktigaste norska black metal-skivan som gjorts! Jörn satt ju för fan en sväng på kåken tillsammans med Greven. Bara där har vi sålt hundratusen exemplar. Va? Originalet finns i drivor på Ebay för att den är helt osäljbar? Vad fan är Ebay? Va? Internetauktion? Hahaha, det var det löjligaste jag hört. Det konceptet kommer vara dött om två månader, sanna mina ord. Nu gör vi som jag säger, vi släpper plattan, mastrar om ljudet och petar in några högintressanta bonusspår. Vem vet, kanske en intervju med Jörn där han sitter och överdriver Hades storhet. Det vill alla läsa. Nej nej nej! STOPPA PRESSARNA! Nu har jag det! Vi låter inte någon i bandet prata om skivan utan vi låter någon lallare från typ tyska Metal Hammer ösa lovord över den. Det fungerade ju så jävla bra på Marduks  återsläpp av ”Panzer division Marduk”. Jag är ett geni. Du, jag måste lägga på nu. Några klåpare från ett band som heter Deathspell Omega står och väntar utanför. Nä, självklart kommer jag inte att ge dem kontrakt. Hellre satsa på säkra kort som Hades än att kasta pengar i sjön på nya band. Vi hörs.”.

Går det inte till såhär i verkligheten heter jag Lord Kaiaphas Ancientsdotter.

Vilka återsläpp har då egentligen irriterat mig mest? En bra fråga. Jag ställde den trots allt själv. Det finns för många att välja på så jag tar de som poppar upp snabbast i kålroten.

Katatonias ”Dance of December souls” är ett magiskt album. Inte utan problem, men med en atmosfär så tät att jag förvandlas till en omdömeslös tonåring varje gång jag lyssnar på den. Jag älskar skiten.

2004 valde Black Lodge att göra ett återsläpp på denna juvel. Använde de originalomslaget där vi får se bandet förföriskt titta på oss genom ett lila moln? Svar nej. De valde att … ja, ska sanningen fram är detta något av det mest överjävliga jag sett när det kommer till kulturslakt. Ordet ”Photoshopspya” räcker inte till. Detta är mer en Photoshopavrättning. På omslaget som är sådär lila som bara vissa omslag släppta av Hammerheart Records kunde vara står en fåntratt med den mest patetiska lien jag beskådat. Varken mer eller mindre. Detta är vad vi får. Vid en första anblick kanske man tänker att det inte är så fruktansvärt, men ju längre man tittar desto argare blir man. När man kokar av ilska öppnar man digipaken och …

AAAAAAAAAAARRRRRGH!!!

Under skivan har de tryckt albumtiteln upp och ner.

Bookleten som är svartvit är så oinspirerad att man bara ger upp och letar efter kniven.

Vissa av texterna är bara skrivna med versaler, medan andra är skrivna med gemener. Det ser inte klokt ut. Att de sedan trixat till det så att texterna är lite på sniskan är bara den sista dödsstöten.

Allt är bara så förbannat billigt gjort.

Tydligen blev Katatonia själva inte överdrivet roade av detta, vilket är en sund reaktion. Grabbarna hade just släppt monumentala ”Viva emptiness” och nått lyssnarskaror de inte tidigare gjort. Jag kan bara tänka mig paniken. När det väl börjar rulla för ens band vill man kanske inte att ens nytillkomna lyssnare som har noll koll på bandets tidiga material ska ramla över denna giv i tron att det är deras senaste platta. Jag älskar bägge skivorna, men jag kan ana att nytillkomna kids höjer på både ett och två ögonbryn om de skulle gå från ”Viva emptiness” till Renkses skoningslösa kaggearbete/triggade skrivbord på ”Dance of December souls”.  Bästa liknelsen jag kan göra såhär på rak arm är om någon som bara hört och dyrkat Ulvers senaste giv ger sig i kast med ”Nattens madrigal” i tron att det är uppföljaren till, ja vad fan nu senaste Ulver heter. ”Märkvärdigt trams volym 17”? Vem bryr sig?

Såvida jag inte misstar mig håller Black Lodge till i Stockholm. Katatonia likaså. När jag håller det här återsläppet i min hand drömmer jag mig bort och fantiserar om att bandet stormar in på skivbolagskontoret och låter knivarna sjunga sin vackra visa om död och evig fördömelse.

Ur askan i elden. Midvinters debutalbum, ”The sight of the apocalypse dragon”, är inte direkt det snyggaste man någonsin tittat på. Musiken är dock klart gemytlig vilket faktiskt motiverar ett återsläpp då originalet kunde vara halvsvår att få tag i. Det ryska bolaget Frostscald gjorde slag i saken och …

Ja, det blev ju om möjligt ännu värre.

Originalomslaget bestod av en ful rymd, ett fult tribaldrakepentagram och en ful babyblå logo. Texthäftet ska vi inte ens gå in på. Man kan tro att återsläppet är en förbättring. Logon är omgjord, tribaldraken är förvisso kvar men inte lika irriterande och rymden har ersatts av ett svampmoln som placerats i ett Sagan Om Ringen-doftande landskap. Nu tar vi oss några minuter och verkligen tittar på det nya skivomslaget. Eftersom krattan som Photoshoppat ihop eländet uppenbarligen saknar all sorts form av avståndsbedömning ser det ut som att den maffiga atombombssmällen uppstår på en söt liten stig. Om vi går efter skala ser vi att kråkan till höger är större än basen på svampmolnet. Den maffiga atombombssmällen har snabbt förminskats till en foffbomb av Magica De Hex-karaktär. Himlen är dessutom rosa. Färgkombinationerna överlag är rätt ögonbedövande.  Trist på en så pass bra skiva att den aldrig fått ett värdigt konvolut.

Mithotyns ”King of the distant forest” har som jag tidigare skrivit ett omslag som fick min tama kameleont att explodera. Under många långa år trodde jag att det var det här omslaget som gällde. Det är inte skitfult, mest bara skrikigt och kraftigt rollspelslökigt. Man har sett värre. Döm då av min förvåning när jag slöbläddrade i ett gammalt nummer av Ablaze Mag och fick se att ärkeklåparna på Hammerheart Records återsläppte denna platta 2003 med ett nytt skivomslag så fult att när jag visade det för Heidenhammer började han skratta så hysteriskt att han var helt okontaktbar i flera minuter.

Jag tar tillbaka nästan allt jag någonsin sagt om Invasion Records. Det här klår det mesta. Här har vi Ice King från Adventure Time som med en missbildad arm pekar på lutande tornet i Pandora. Blev det för många referenser nu? Då har ni hamnat helt rätt. Titta på omslaget. TITTA PÅ DET! Det här konstverket är så bedrövligt att om bandet själva sett det hade självaste Karsten Larsson tappat håret i ren förfäran. Fatta allvaret. Skämt åsido vore det faktiskt kul att få höra hur grabbarna de facto reagerade när de fick se detta så Herr Beckmann, om du läser detta, skriv gärna en rad eller två om hur det här gick till. En vacker dag tänkte jag göra en omfattande Hammerheart Records-special och samla ihop omdömen från de personer jag känner som låg på det bolaget. Jag tror det kan bli rätt hysteriskt.

Jag vet att jag skrivit om Satariels ”Lady lust Lilith” tidigare och det borde kanske räcka så, men när man snackar om bedrövliga återsläpp kan man inte låta den plattan stå och trampa otåligt ute i tamburen. Från gröna spikbröst till älghorn och … ja, bröst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har aldrig varit någon anhängare av Messiah Marcolins sångröst. I Satariel fick han dock till det rejält när han gästjoddlade på ”Phobos and Deimos”. När Messiah Michelin sjunger refrängen på ”Holy trinity” händer det emellertid märkliga saker. Min farfar var född och uppvuxen i Falträsk och när han uttalade bilmärket Mitsubishi så uppfann han ett helt nytt Sje-ljud. EXAKT så sjunger Messiah stroferna ”Is she damned or is she free”. Sean Connery möter kassaapparatsunderbett möter ljudet man gör när någon pratar högt på biblioteket. Jag var faktiskt med om en ganska häftig grej i just Falträsk när jag var i de yngre tonåren. Maträtten tacos hade kommit till byn. Jag skämtar inte nu. Då Falträsk inte är pangstort så var det samling i Folkets Hus där maträtten tacos skulle introduceras för populationen. Det är något av det mest bedårande jag bevittnat. Ni vet det där uttrycket ”att gå som katt runt het gröt”. Då det talesättet är helt sämst anser jag att det ska bytas ut mot ”att gå som en pensionär runt en tacobuffé i Falträsk”. Jag älskar tacos. Åldringarna var inte lika imponerade. Att få tacosås smetat runt getläpparna när det starkaste man ätit de senaste 70 åren är långfil lär vara en smärtsam upplevelse.

Vi avslutar med Ophthalamias ”Dominion”.

Originalomslaget sög från start. En unken borg, tvivelaktiga ögon som alltid får mig att tänka på Musse Piggs ärkefiende Spökplumpen och ett fullkomligt fantasilöst typsnitt. Jag gillade aldrig skivan heller bör tilläggas. När massorna återigen skulle utsättas för detta mög var det ett nytt omslag som gällde. Och vilket omslag sedan! Jag ska erkänna att det nya konstverket passar plattans koncept bättre. Ophthalamia fick nämligen för sig att göra en black and roll-version av ”Macbeth”. En så dålig idé kan man inte ens hitta på om man verkligen sätter sig ner och försöker. Jag refererar ofta till teckningstävlingarna i He-Man/Mask-tidningen. Detta stordåd missade pallplats. Rejält.

Just hopplösa återsläpp är ett ämne som är i det närmaste outsinligt så vi stannar här för idag så kör vi vidare vid ett annat tillfälle.

På återseende.

/Hatpastorn

Regnet faller. Världen dör och ruttnar bort. Det är dags att öppna portarna till Hatpastorns inverterade synagoga och låta höstterminen komma igång. En termin som blev lite senare schemalagd än beräknat då jag var tvungen att investera i en ny dator. Min sju år gamla laptop hade helt enkelt gjort sitt. Bara en sådan sak som att slå på eländet resulterade i magsår och när jag nu senast försökte logga ut på Internet så ville den helt enkelt inte starta någon webbläsare. En skarp irritation infann sig. Det är dock inte utan ett visst vemod man byter maskin. Min gamla dator är trots allt den som jag skapat allt i textväg och en hel del i musikväg på de senaste sju åren. Att batteriet på den gav upp efter fyra år vilket innebar att den inte direkt blev särskilt bärbar är en annan femma. Ska sanningen fram blir jag mycket imponerad om min nya monstermaskin pallar sju år av tok.

Som sagt, det är lätt att bli nostalgisk och vad passar då bättre än att prata lite om black metal. Under sommaren har jag och Heidenhammer konsumerat kopiösa mängder svartmetall. Vi har även spelat in en film där den gode Hammaren ursinnigt manglar på trummorna för att sedan skalla sönder en melon, men det är en annan historia. Orimliga mängder skivor har köpts och lyssningssessionerna har varit många. Det har inte alltid varit med glädje man lyssnat. Jag trodde, på fullaste allvar, att mina öron helt enkelt gått sönder efter att Heidenhammer bjuppade på ett Black Funeral-maraton. Maken till tinnitusattack har jag inte upplevt sedan jag spelade i Italien och den utvecklingsstörde ljudteknikern skapade oljud som skulle göra Namanax gröna av avund. Det var för övrigt samma kväll som förbandet Kult tyckte det var skitcoolt att kasta glasflaskor i den enda duschen i hela Italien. Jag var så arg. Två av de märkligaste sakerna som inträffat på senare tid är att jag efter snart tjugo år nästan förstått mig på Forgotten Woods. Jag stod och ilskdiskade och hade ”The curse of mankind” i bakgrunden och första halvan av albumet var inte alls så skitdåligt som jag mindes det. Sedan kom andra hälften och jag funderade på att skära mig i handlederna och göra slut på lidandet då man ändå var beväpnad med varmt vatten och vassa knivar. Jag ska ge norrmännen ett par chanser till. Heidenhammer drabbades emellertid av en fullfjädrad psykos då han ringde mig och fes ur sig att Hellspells ”Devils might” var citat ”Secrets of the black arts part två”. Inte utan en viss skepsis tog jag min lekamen till hans residens och mycket riktigt var hans recension fullkomligt felaktig. Något han även erkände själv. Bookleten till den skivan är iallafall något man aldrig kan prata sig mätt om. Musikaliskt är den helt OK, ingen ”Secrets of the black arts part två”, men klart bättre än jag mindes den. Just nu avnjuter jag Wolfsmonds ”Tollmut”. Hyfsad teutonisk black metal i stil med typ Graven. Man har hört bättre. Och sämre. Jävligt mycket sämre. De tecknade bandfotona får dock Marduks dito på ”Opus nocturne” att framstå som verk av en klassisk mästare. Uppenbarligen får man aldrig vara riktigt glad.

Vad har vi på agendan den här terminen då? Ja, eftersom det varit ett längre uppehåll finns det gott om material. Det mesta ligger på min gamla dator och jag ser inte helt fram emot att likt Indiana Jones gräva fram juvelerna. Förutom det så håller jag på att färdigställa min första bok som kommer att släppas lagom till julhandeln om inte något helt groteskt inträffar. Mer om den vid ett senare tillfälle. På Podfronten finns det mycket inspelat, en del kan användas, en del inte. En del bör nog inte användas men kommer att publiceras iallafall. Är det något som ni läsare saknar? Duger det med upplägget som varit eller törstar ni efter intervjuer eller annat musikrelaterat? Recensioner på nya album? Hemma hos-reportage? Interaktiva utbildningar om ständigt aktuella Ancients hela diskografi? Ja, inte fan vet jag. Hojta till här eller på Instagram. Facebook är jag sällan inloggad på, men det går bra där med. Räkna inte med topp ett världens snabbaste svar bara.

Nä, nu står jag inte ut med Wolfsmond längre. Det får bli Nettlecarriers självbetitlade debut från 2012 istället. Lustigt att det inte blev mer snack om den. Plattan är förbannat mycket bättre än mycket annat som släpptes det året. Tydligen ska bandnamnet inte vara taget från geniet David Firths filmer om Salad Fingers. Jag väljer ändå att tro att namnet är taget från Salad Fingers. Det blir råare så.

Nu ska jag försöka få liv i min gamla dator och likt en gravskändare gå lös på värdesakerna.

På återseende och välkomna tillbaka.

/Hatpastorn