Mer Fenriz. Den här skivan kan jag helt utantill och den är tillika en av de jag skattar allra högst i samlingen. Samt en av de skivor jag tycker är svårast att placera in i ett fack, vilket jag i och för sig brukar se som ett osedvanligt gott tecken på att man kommit något bra på spåren. En del väljer att kalla det här för doom, men jag kan i ärlighetens namn inte höra några direkta likheter med den genren i övrigt. Då några texter och delar av bandets framtoning kan ge vissa associationer till vad som normalt brukar hamna i stonerfacket, kan jag förvisso förstå att de ibland oförtjänt hamnat där … men musiken är så mycket mer. Någon sorts blandning av hårdrock, folkmusik, 70-talssväng med Hammondorgel som extra krydda, stoner och doom kanske är en något sånär adekvat beskrivning. Och med riktigt intressanta och välskrivna texter. När jag tänker efter, kan kanske VALHALL vara Norges svar på LAKE OF TEARS. En liten detalj är att jag dock aldrig lyckats bli klok på vad som sjungs i låten ”Past era”, varför jag frågade keyboardisten i bandet någon kväll på Elm Street. Dessvärre kunde inte han heller ge något svar, så jag undrar fortfarande.
Men, det viktigaste med den här plattan är att det verkligen är hits rakt igenom. Varenda en av låtarna naglar sig fast i huvudet efter ett par genomlyssningar och jag tycker aldrig att de blir tråkiga. Några rättshaverister stör sig på sången då den kanske inte alltid är helt tonsäker och dessutom väldigt nasal, men jag tycker det passar som hand i handske. Långa diskussioner har förts under vår församlings bönemöten om huruvida det möjligen är denna vokalist som luftar strupen under ISENGARDs brakhit ”Our lord will come”, särskilt då VALHALL specifikt tackas på konvolutet till ”Vinterskugge”. Har dock inte stött på någon information som skulle kunna bekräfta detta.
Då jag tycker att albumet är ett litet mästerverk är det väldigt synd att inget av bandets andra alster är i närheten av samma kvalitet. Den i och för sig ganska fyndigt titulerade föregångaren ”Moonstoned” framkallar mest gäspningar, och den långt senare och makalöst försenade ”Red planet” mottogs mest från mitt och andras håll med en axelryckning. Trist.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 