Posted in Från A till Ö on 21 september, 2014 by hatpastorn
Att släppa musik i limiterad upplaga är något jag är kluven till. Å ena sidan känns det kul att komma över en fin giv som är limiterad till några hundra exemplar. Å andra sidan blir man helt skogstokig när man är lite sen på bollen och skivan är slut och det enda man kan hoppas på är någon Internetauktion eller liknande. Det är helt OK att släppa plattor i små volymer om det finns en god anledning till det. Typ exklusiva paketeringar eller liknande. När artister börjar bete sig som totala rövhål och släpper få exemplar av en vanlig jävla egenproducerad CD för att vara tuffa blir jag bara trött. Samma personer brukar även gnälla över illegal nedladdning. Ja, hade ni orkat masa er ner till Clas Ohlson och köpt några paket med brännbara CD-skivor hade ni kunnat sälja dem istället och kom för fan inte med något snack om att ”det bara är de sanna lirarna som har rätt till skivan” anno 2014. Ni var 3 bast när ”De mysteriis dom Sathanas” släpptes och 90 % av de som köpt eran förbannade platta når garanterat inte upp till era kriterier ändå. Väx upp.
Ungerska ÖRÖM släppte sin debutplatta ”8” i just det, 8 exemplar. Man tar sig för pannan. Skivan blev dock återsläppt i 2 omgångar, men även de var ruskigt limiterade. ”8” är inte världens bästa skiva, men den förtjänar då ett bättre öde än detta. Musikaliskt är det långsam atmosfärisk typ black metal/ambient med mumlande vampyrröst. Liknelser kan dras till filmmusik från gamla italienska skräckrullar. Är man på rätt humör hamnar man i ett hypnotiskt nedstämt sinnestillstånd vid lyssning. Underbart. Är man på fel humör klättrar man på väggarna efter 2 låtar. Jag upptäckte det här bandet när jag bodde i Norge så man har många fina minnen kopplade till plattan och det är förmodligen därför jag tycker att den är lite bättre än vad den egentligen är.
Jag vet väldigt lite om ÖRÖM då jag aldrig läst någon intervju med dem. Bandnamnet är dock ungerska och betyder ”glädje”. Ironiska bandnamn, tack men nej tack. Omslaget ska föreställa en blomma tror jag men det enda jag ser är en gapande hjälmbeprydd demon som lider av svår hjulbenthet. Jag tackar min olyckliga dödsstjärna att jag aldrig behövt ta ett Rorschachtest, det hade spårat ur.
ÖRÖM rekommenderas till alla som vill ha sig en dos ungersk depression nu när hösten börjar göra sig rejält hemmastadd.
Det var det. Hela alfabetet. Känns lite vemodigt att det är över för det var kul att gå igenom alla dessa band. Finns det intresse så tar jag hemskt gärna en resa till genom alfabetet med er i framtiden. Då lär jag dock dela upp det så att även Heidenhammer och Dr Panzram bidrar med musik så att det blir lite bättre spridning. Tack för alla kommentarer både här och på Facebook, många av inläggen är ju minst sagt öppna för diskussion och det är intressant med olika åsikter. Smaken är ju som sagt delad, däremot blev jag lite paff över att så många verkar dyrka dansk black metal. Även solen har väl sina fläckar antar jag.
Posted in Från A till Ö on 20 september, 2014 by hatpastorn
I likhet med bokstaven ”Å” kryllar det inte av band på ”Ä”. Jag var tvungen att bege mig till vårt kära grannland Finland för att hitta något för i min skivsamling fanns det då inget att finna. Enligt den finska grundlagen måste alla invånare vara involverade i minst 7 svartmetallband, men tydligen finns det någon klausul för bokstaven ”Ä” för där kammade jag noll. Mycket märkligt.
ÄÄNIPORTTI spelar någon sorts form av tunggung med piano och finsk sång. 7 demos och en EP har det blivit sedan starten 2002. Jag klev på EP:n på en gång då jag är lätt bakfull och har ingen större lust att hamra mig igenom demo efter demo med dylik musik. Helt värdelöst var det inte, däremot bär jag varken keps, har pösiga byxor eller gillar att ta så kallade ”selfies” på gymmet. Gillar man sådant är ÄÄNIPORTTI för dig. Jag ska emellertid erkänna att sången är ganska bra, ja inte den riktiga sången naturligtvis utan själva skrikandet. Finska är ju ett kvalitetsspråk när det kommer till skrik och panik. Varför ÄÄNIPORTTI sjunger ordet ”boulevard” om och om igen i refrängen är ett mysterium. Mina finsktalande vänner kanske kan hjälpa mig här.
Jag har aldrig sett de här lirarna live men för mitt inre öga ser jag hur basisten rör sig på scenen och jag gillar inte vad jag ser. Varför måste alla basister som spelar dylik musik ha basen norr om bröstvårtorna? Varför måste de ha keps? Varför måste de ha tumring? Varför måste de ha tribaltatueringar? Varför måste de forma läpparna som en anknäbb när de rör sig spastiskt i takt med musiken? Varför måste de bära gräsliga Affliction-tröjor? Varför måste de tycka att innebandy är en sport? Varför anser de att Pearl Harbour är världens bästa film? Varför måste de spela Call Of Duty? Varför måste de ha schackrutiga svångremmar? Varför måste de köra en bakhjulsdriven BMW? Varför måste de ljuga för sig själva när de säger att de gillar DILLINGER ESCAPE PLAN? Varför är ”Snabba cash” den enda boken de läst? Varför kan de inte äta sin kvarg utan att bete sig som en jävla idiot? Varför kan de inte stava till ”trombocytaggregation”? Varför tycker de att Björn Rosenström är roligare än ONKEL KÅNKEL? Varför använder de mer hårprodukter än sin sambo? Varför när de en dröm om att få vara med i Paradise Hotel? Varför förstår de inte storheten i BURZUM? Varför ser de ut som ett frågetecken när man pratar om MST3K? Varför köper de urtvättade IRON MAIDEN-tröjor på Carlings när de aldrig hört IRON MAIDEN?
Alla fördomar bygger på 100 % sanning. Nu ska jag gå ut i skogen, skära mig i armarna, hylla döden och vädra mina tvivelaktiga politiska åsikter. Imorgon avslutar vi den här resan.
Såvitt jag vet har jag aldrig hört ett svartmetallband vars namn börjar på bokstaven ”Å”. Det finns garanterat något MySpace-band vid namn ÅRSTIDSDEPRESSION eller liknande, inget jag hört dock. Nog för att jag vet exakt hur det bandet låter oavsett om de finns eller ej och de är skitdåliga. Om jag inte är ute och cyklar finns det inget band vid namn ÅNGEST. Med tanke på hur mycket dumheter man sett och hört när det kommer till DSBM är det ett mirakel att ingen nypt det namnet. Folk var väl kanske upptagna med att döpa sig till ÖMHETEN eller GLÄDJEKÄLLOR istället. Förvåningen upphör aldrig. Från Frankrike har vi LIVETS ÅNGEST, de är inte sådär superbra, logotypen deras är emellertid smått genialisk.
Hur gör vi då?
Jag tänker så det knakar men det enda jag kan fokusera på är den hyfsat porrigt döpta limpan ”Åååååh så grovt och gott!”. Minns ni den? Sökte på surnätet efter en bild på förpackningen men kammade noll. Hur fan kan det komma sig att ingen tog ett fotografi och lade upp på Internet? En så festligt döpt produkt hittar man ju inte varje dag. Kulturskymning. På tal om döda bröd finns det ett polskt band vid namn DEAD BREAD. Det sjuka är att de inte är så tokiga. Själlöst, men kompetent.
Frågan är om jag överhuvudtaget hört ett band, oavsett genre, som börjar på denna bokstav.
Då får vi hitta på något helt annat.
Häromveckan ramlade jag över ett amerikanskt band vid namn Eikþyrnir. Varför skriver jag inte bandnamnet i versaler som jag brukar göra? Ja, det hänger ihop med den oroväckande trenden bland band att använda lattjolajbanbokstäver. Det finns garanterat någon funktion i något ordbehandlingsprogram som kan förvandla små bokstäver till stora. Orkar jag lägga tid på det när jag istället kan göra något vettigare typ råna pensionärer eller se Sökarna 2? Svar nej.
Längst till vänster har vi en smågrinig tjej som lite avslappnat håller i en tvärflöjt. Filmcitatet ”One time, at band camp …” dånar i min skalle. Att bandet valt att ta ett foto vid ett riktigt surhål mitt ute i ingenstans var säkert en bra idé på papperet, men man ser ju hur less de är. Gymnastikskorna är dyblöta, jackan lämnades hemma för att de ”skulle ju bara gå en liten bit” och humöret är allmänt uselt. Tvärflöjtsflickan har även en pinne i brasan. Tittar man noga kan man dessutom se kvarlevorna av Atreyus häst i bakgrunden. Just det, jänkarna tog detta foto vid sorgens träsk. Tar ni inte den referensen är det ni som omedelbart hyr Den Oändliga Historien, dyrkar döden och håller käften. Den filmen är förövrigt mer black metal än all musik som släppts efter 1995. Sist jag såg den rullen var i en turnébuss runt 2002. Stämningen var gemytlig. Sedan valde Mårten från SINS OF OMISSION att panga in en 4-timmars tysk porrfilm med kroppsvätskan kiss i huvudrollen i VHS-spelaren. Stämningen sjönk.
Kolla in bakfyllan på filur nummer två. Jösses alltså. Tusenmilablicken, den askgråa hyn och den dåliga hårdagen talar sitt tydliga språk. Han valde att släpa med sig sin gitarr ut i spenaten. Axelbandet glömdes i replokalen. Vad göra? Jo, genom att ta ett rejält punggrepp på sin gitarr och stirra ut i den inre svarta tomheten befinner han sig nu i en helt annan dimension. En dimension av hat, antipati och död. Jag gillar honom. Varför han måste stå i en position som mest påminner om någon sorts form av sydländsk dans är ännu oklart.
Jag trodde först att pagepojken skurit upp hela torson innan jag insåg att han bara smutsat ner sig lite. Det var ju synd. I övrigt finns det inte mycket att säga. Torson är bar, hyn blek. Fortsätter han att spela hårdrock finns det en hundraprocentig chans att han vid 25 års ålder plötsligt upptäcker att hans kropp blivit ett fördömt tempel. Däremot har han kanske fått skäggväxt då vilket är naturens sätt att dölja lönnfethet på. Naturens inneboende visdom. Vackert. Jag tror jag rimmade någonstans. Hatets poet.
Nedanför honom … Minns ni seriefiguren Mjuktagg i Bamse? Jag tror han hette så i alla fall. Det var en misantropisk igelkott som bokstavligen hade alla taggar utåt, vägrade ta hjälp av andra och blev slutligen så spänd att alla som kom honom nära blev stuckna av hans taggar. Av en slump träffade han en igelkottstjej som han naturligtvis blev kär i men eftersom han var så satans vrång så stack hon sig på hans taggar varpå hela upplägget gick åt helvete. Det slutar med att igelkotten sitter ensam i sin jordkula och gråter så hårt att hans taggar mjuknar och han blir Mjuktagg. Efter det så styr det till sig och alla blir lyckliga. Hade Ivan Brunetti skrivit den historien hade igelkotten skurit upp handlederna istället. Vart jag vill komma är att flanellpojken som står på huk ser ut som en tecknad igelkott. Ja, om man lägger till en kniv och en vansinnig blick förstås. Något har brustit i honom. Något som bara kan lagas med kall omotiverad blodspillan.
Rakt ovanför flanellkotten står ännu en bandmedlem som ser helt miserabel ut. Vad har hänt med de här fina ungdomarna? Att se arg och farlig ut på foton är industristandard inom de hårdare musikgenrerna. Dessa musikanter ser helt bedrövade ut. Påminner om det ansiktsuttryck jag fick när jag och Heidenhammer började kvällen med att kolla igenom gamla musikvideos från Nuclear Blast med CREMATORY, PYOGENESIS och THERION för att sedan avsluta aftonen med att beta av tidigare nämnda Sökarna 2. Om vi återgår till detta fotografi så ser vi att håret är i oordning, ansiktet är smutsigt och tröjans ärmar är upprullade med sådan frenesi att det ser ut som att han har 2 brittiska blodkorvar fasttejpade på armarna. Blicken? Ja, där finner vi självklart ingen livsglädje.
Indiepopkillen med glasögon och Legofrisyr är den som ser gladast ut. Förstår ni vidden av den kollektiva brakdepression Eikþyrnir drabbats av? Något fruktansvärt har hänt och här står ynglingarna och fryser arslet av sig i den gråkalla skymningen. Jag vill veta mer.
Gottjejen med lugg, spexiga strumpbyxor och fiol har även hon en tusenmilablick av rang. När jag sveper med blicken över bilden kan man raskt konstatera att Gud, han finns inte här.
Gissa om man blev nyfiken på hur det här bandet egentligen låter. En snabb sökning på Youtube resulterade i att jag hittade ett dark ambient-spår med ett annat band med samma namn. Vid första genomlyssningen var jag fullkomligt övertygad om att jag skrivit den här låten själv vilket innebär att det är den absolut bästa jag hört i hela mitt liv. Undrar om man inte ska rota fram synten och skapa lite ljuv musik. Jag har ju ändå fripass idag och då jag inte har något bättre för mig kan man ju dra in en dark ambient-platta. Bandnamn? Ja, det måste ju vara något dark germanic heathenism-doftande då den trenden inte dött ut än. RATATOSKIAN CHANTS OVER THE ROTTEN CARCASS OF VAFTHRUTHNIR får duga. Kort och bra. Albumtitel? Äh, det är väl lika bra att man får användning av titeln “Zu Wotan ein tempfel” en gång för alla.
Nu hittade jag ju inget med amerikanarna på Youtube. Däremot hade de en Bandcamp-sida där hela plattan ligger uppe.
Jag vet väldigt lite om ÖRÖM då jag aldrig läst någon intervju med dem. Bandnamnet är dock ungerska och betyder ”glädje”. Ironiska bandnamn, tack men nej tack. Omslaget ska föreställa en blomma tror jag men det enda jag ser är en gapande hjälmbeprydd demon som lider av svår hjulbenthet. Jag tackar min olyckliga dödsstjärna att jag aldrig behövt ta ett Rorschachtest, det hade spårat ur.
Hatpastorns likpredikan 