Sluta skratta! Sluta skratta, sa jag! ”Soria Moria slott” var ett surhål man klev rätt ner i runt 1997. Det var norskt. Låttitlarna osade norsk black metal. Napalm Records stod vid rodret. Klart som fan man köpte. Jag borde kanske anat oråd med tanke på skivomslaget, men även solen har sina fläckar. Däremot ångrar jag att jag sålde den ganska omgående, man hade kunnat plåga sin bekantskapskrets med den. Denna samt bland annat ALGAIONs ”General enmity” såldes strax före millennieskiftet för att jag skulle ha råd att åka buss ut till min dåvarande flickvän. En galen felinvestering bör kanske tilläggas.
”Soria Moria slott” är ingen höjdare, även om det ska erkännas att det finns några enstaka bra partier. Dessvärre dränks de i den märkligaste sörjan av syntstinkande knätofsmetall med urusel kvinnosång som missfostret Tellus någonsin kunnat uppbåda. Det finns söt black metal typ tidiga FORLORN och så finns det DISMAL EUPHONY som är direkt skadligt att lyssna på. Jag har inte lyssnat på skiten på över femton år, men den går i bakgrunden nu när jag sitter och skriver. Jösses vilket träck. Det är galet mycket melodier, men det är inget som fastnar. Allt är bara en smet av toner. Ibland rensar det på en smula och just när man tänker att detta kanske inte var så dumt trots allt ballar det ur fullständigt. På min mentala topplista över album som åldrats med allt annat än värdighet ligger denna högt upp. Allt här i världen går i cykler. Jag undrar när det är dags för den gothflörtande svartmetallen att göra comeback i våra liv.
Jag bävar och knyter i förebyggande syfte redan nu näven i fickan.
Ni som är runt de trettio minns säkert Napalm Records annonser där de inte sparade på krutet när det gällde att beskriva DISMAL EUPHONYs storhet. Dessa annonser skämtar jag om än idag. Mer om dessa vid ett annat tillfälle, men vi kan ju alla enas om att allt Napalm Records skrev om DISMAL EUPHONY var svarta stinkande lögner.
Norrbaggarna red på en liten framgångsvåg då det begav sig eftersom de A) var från Norge B) hade ett tjusigt fruntimmer på synt som även poserade lättklätt när andan föll på. Tvivlar ni på det sistnämnda? Kolla in detta då, DISMAL EUPHONY var ett band som inte tvekade en sekund.
Smakfullt.
Den sista bilden är emellertid tagen från bandets andra platta, ”Autumn leaves: The rebellion of tides”. Jag tog med den då baksidan av albumet alltid fått mina ögonbryn att höja sig i förundran. Den som var ansvarig för layouten förtjänar en smäll.
Skivan heter som sagt ”Soria Moria slott”. Vore det inte rimligt att kanske ha ett slott på omslaget istället för ett naket fruntimmer? En naken dam framför ett slott hade fungerat. Hellre det än en Photoshopspya till omslag med en inklippt flicksnärta i ett sorgligt vattenfall.
Ja, mycket mer än så vill jag inte prata om DISMAL EUPHONY, jag äger inte ens längre skivan men den har lämnat ett brännmärke efter sig som ej går att tvätta bort. Vem kan tänkas gilla detta då? Har du lyssnat dig mätt på SIEBENBÜRGENs ”Loreia” och önskar att stockholmarna nyttjat mer synt och gått vilse totalt i arrangemangen så varsågod, ”Soria Moria slott” är för dig.
Man kan luras att tro att det här är bra. Gå inte i fällan gott folk.
På återseende.
/Hatpastorn
EDIT: En sak glömde jag säga. Hon som poserar på ”Soria Moria slott” var runt femton när dessa omslag gick i tryck. Hur bandet tänkte här är helt obegripligt.
Hatpastorns likpredikan 