Hellre en rolig lögn än en tråkig sanning.
Så brukar Heidenhammer sammanfatta all den mytbildning som hängt med svartmetallgenren sedan dag ett. Jag håller med. Det är betydligt roligare att tro att Quorthon bodde i en grotta till bredden fylld med sataniska fladdermöss än att han bodde i Stockholm. Det är förmodligen därför som källkritiken inom denna genre brukar vara hyfsat otillförlitlig. I tio fall av tio borde det räcka att journalisten ställer en extra fråga för att punktera eventuella lögner, men det gör man ju inte för då blir det inte lika trevlig läsning. Vi minns när DARK FUNERAL i en intervju sa att de skulle bosätta sig i ett slott i Transylvanien och härska. Min spontana tanke var ”hur fan ska det gå till”. Det finns nog ingen annan genre där musiker verkligen kan ta i från tårna och kläcka ur sig allt mellan himmel och jord och komma undan med det. Märkligt, men samtidigt helt fantastiskt. Det har gått så långt att är det någon musiker som dör i en olycka eller via en sjukdom så antas det direkt att det rör sig om självmord eller något annat spektakulärt.
Ta Nattramn från SILENCER som exempel. Det finns folk som än idag är fullständigt övertygade om att han skar av sig sina egna händer för att sedan sy dit grisfötter. Inte ens tidningen En Ding Ding Värld hade släppt igenom den storyn. För det första, att skära av sina egna händer är inget man gör i en handvändning.
Ragga-dish.
Om vi leker med tanken att han nu skar av sina händer. Hur bar han sig då åt för att sy fast gristassarna? Använde han fötterna? Munnen? Vi behöver inte ens gå så långt. Om han nu skar av den ena handen. Hur bar han sig åt för att skära av den andra? Visst, han kan ha haft hjälp av någon, men hela historien är så osannolik att det är rimligare att tro att Mortiis inte har en mask utan han ser ut sådär på riktigt. Det finns garanterat folk som tror det med bör kanske tilläggas. Man upphör aldrig att förvånas. Nu när jag tänker efter finns det säkert någon och med någon menar jag en obstinat sydamerikan, som i detta nu är bombsäker på att Nergal från BEHEMOTH har ett riktigt horn i pannan på omslaget till ”Satanica”.
Just mytbildningen kring Nattramn är galet fascinerande. Snacka om ett band som gjorde helt rätt. Först en demo ingen jävel brydde sig om, sedan en fullängdare som var bra rent musikaliskt, men med sånginsatser som kräver tålamod. Lägg därtill råa foton, rykten i mängder, extremt få intervjuer och sedan ett nedlagt band. Allt enligt svartmetallpedagogikens ABC.
Det har nu gått så långt att folk, och jag skämtar inte nu, klär ut sig till Nattramn på Halloween. Det är bara en tidsfråga innan någon gör en skräckfilm med karaktären Nattramn i huvudrollen. Kom ihåg att ni läste det här först när ni står i biokön. Här är några bilder jag fann efter en snabb Google-sökning. Det fanns betydligt fler på Instagram.
Sedan har vi alla dessa teckningar. Att rita eller måla av sin favoritartist är inget konstigt, en del av verken är till och med riktigt bra. Dessvärre är det många av dem som doftar en hel del Lilla Sportspegeln. Nu blir det söndagsunderhållning för hela slanten. Kan ni gissa vilka artister följande bilder föreställer?
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 