Hatpastorns likpredikan

Alla som någonsin stått på en scen vet att förr eller senare kommer det där giget som kommer att hemsöka en under resten av ens liv. En del musikanter är jättekänsliga, det kan räcka med en sur ton för att hela kvällen ska vara förstörd. Andra är mer realistiska och kan ändå uppskatta en spelning trots en del missar bara kontakten med publiken och den allmänna atmosfären var bra.

Sedan har vi de här grabbarna från Rumänien. Nog för att man i sin ungdom avverkat en och annan sur spelning, men detta är bland det mest överdjävliga jag skådat. Att grisungarna faktiskt genomför hela låten istället för att bara svälja cyanidkapseln och lämna detta jordeliv ska de ha all cred för. Jag råder er att kolla igenom hela videoklippet. Detta innehåller nämligen så mycket ögongodis att man blir alldeles rörd.

På återseende.

/Hatpastorn

För ett par år sedan skrev vi här i Församlingen ett inlägg om vilken av KING DIAMONDs historier som egentligen är bäst. Varför inte göra samma sak även med andra lyriska mästerverk i genren? Sagt och gjort.

En för mig totalt avgörande faktor som avgör om jag kommer att ta en låt till mig eller inte består av att jag, på något vis, måste tro på det sångaren förmedlar. Givetvis måste detta ackompanjeras av övertygande musik. Jag vill inte känna att det är en röstskådespelare som befinner sig bakom mikrofonen, av samma anledning som jag inte vill se att vad som utspelar sig på en filmduk är trickfilmat. Jag vill helt kunna ta det som förmedlas på allvar.

Jag minns en intervju med ROCKBITCH, av alla band, där en medlem skanderade att om man sjunger om Djävulen, måste man också tro på densamme. Tänk att det bandet skulle vara mer true än merparten av black metal-scenen idag.

VENOM ”Sacrifice”

I år fyller jag trettiotre år. De flesta läsare av den här bloggen vet att DEICIDEs Glen Benton dyrt och heligt lovade att han skulle gå hädan vid denna ålder, på ett eller annat sätt. Mindre känt är kanske att David Tibet från CURRENT 93 i låten ”They return to their earth” proklamerade att ”time stops when he’s thirtythree”. Förmodligen var det dock Guds son som åsyftades i denna juvel i bandets låtkrona.

Förutom detta är det då också exakt tjugo år sedan jag införskaffade min första black metal-skiva, VENOMs ”At war with Satan”. Jodå, den fjortonde oktober 1993. Då jag planerar att skriva ett tio sidors långt hyllningstal till nämnda album lagom till bemärkelsedagen spar jag merparten av mina tankar om det tills dess och konstaterar här enkom att inköpet förändrade mitt liv. VENOM är fortfarande mitt absoluta favoritband. Att därför välja en specifik text är därför närapå omöjligt. Likväl väljer jag lyriken från en låt från deras album ”Black Metal”.

Varför? Jo, vid tretton års ålder var detta det råaste. Det är det fan också tjugo år senare. ”Sacrifice” gör utan omsvep klart för lyssnaren vad gammal god djävulsdyrkan skall handla om. Fånigt? Kanske. Raffinerat? Inte det minsta. Skit samma, säger jag. VENOM lyckades med att få mig att känna det som enklast kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Det är barbariskt, rakt på strupen och utan tjafs. Tillsammans med musiken skapar detta ett ondskefullt mörker som griper tag, förför och får en att vilja ansluta sig till Satans legioner, kosta vad det kosta vill. Cronos levererar förkunnelsen som om innehållet vore självklart och öppnar dörren till en värld man tidigare inte anat fanns inom räckhåll.

Welcome to Hell.

Favoritrad: “Goat of Mendes lifts his head, summons up the living dead. Virgin flesh held tight now: Hail Satanas.”

DARKTHRONE “Skald av Satans sol”

På något sätt vore det rent kriminellt att inte låta Satans egen poet få inta en rättmätig plats på den här listan.

Jag behöver väl knappast nämna att vad herr Nagell sysslat med på senare tid helt sonika ignorerats från mitt håll, såväl text- om musikmässigt. När vi i Församlingen skrev vårt gemensamma avskedsbrev till Fenriz, nu sommarpratare på norsk radio, klottrade jag faktiskt ned min del med en genuin klump i halsen. Jag säger det igen; det inte var låtar som ”Sjakk Matt, Jesu Krist” som en gång fick mig att dyrka döden.

Det gjorde däremot den här lilla biten poesi, som återfinns på ”Transilvanian hunger”. Egentligen kan anledningen sammanfattas med en enda textrad från nämnda bit – ”når Helvete en gang kaller er det ingen vei tilbake”. Fattar du inte varför, fattar du inte något.

Favoritrad: Det vet du redan.

SAMAEL ”Exodus”

Mig veterligen får det här konceptet fortfarande anses som unikt i sin genre, då det förmodligen är den enda text som intar en uttalat positiv inställning till den gammaltestamentliga profetia självaste Jehova ger sitt utvalda folk.

På fullt allvar var detta en text som seriöst fick mig att överväga att konvertera till judendom. Anledningen är enklare än vad man kanske först tänker sig.

Som tidigare konstaterats, är inte genren black metal enbart förbehållen musikaliska inslag. Skall man vara pretentiös kan man räkna svartmetallens texter som en slags inverterade gospel – de ska frammana en religiös känsla. Finns inte mörkret där, i ett teologiskt skimmer, räknar i alla fall inte jag det som black metal. Vad har då detta med judiska texter att göra?

Mer än vad du anar. Först och främst, råder jag den tveksamme att läsa inte bara det Gamla Testamentet utan även andra judiska skrifter, som Tanakh och för den delen Talmud. Jag är den förste att erkänna att jag inte tagit mig igenom dessa från pärm till pärm, utan i brottsstycken då jag läste religionsvetenskap. Kontentan är i alla fall att den gud som framträder däri är, i brist å bättre ord, en rätt gemen en. Som själv hävdar att han är en nitälskande gud och som inte drar sig för att dränka hela mänskligheten då han är missnöjd med hur hans skapelser beter sig, låter svavel och aska regna över syndiga städer och som i allmänhet intar en rätt hård hållning gentemot varat i övrigt. Hur kan man inte tycka om en sådan kille?

Bortsett från det, kan man se det hela ur en mer satanisk-teologisk vinkel. Om Hin Håle nu existerar, vem skapade honom? Vem planterade Ormen i paradiset? Om man nu behagar ta satansmyten på allvar, ser i alla fall jag det som att urkällan kan spåras till Skaparen själv – den allsmäktige. Och råare än han finns inte.

Allt detta tycker jag SAMAELs främsta verk lyckas förmedla under några få minuter. Mystik, dramatik och förmåga att få lyssnaren (och läsaren!) att se på myter från olika perspektiv. Sällan har jag hört text och musik sammanfalla så väl som här.

Amen.

Favoritrad:”Do not forget the plague you came from”.

GEHENNA “Ad arma, ad arma”

Hela det här albumet är en sådan jävla fullträff. En anledning till det är att bandet hade som vision att allt på skivan skulle stämma överens – musik, texter och koncept. Och på något sätt lyckades de förvånansvärt väl. Från min högst subjektiva vinkel kändes det som om det här var den sista riktigt genuina skivan från Norge jag haft vett att verkligen uppskatta.

Jag vet inte om jag helt kan beskriva varför ”Malice” känns äkta på ett sätt deras senare alster inte gör. Kanske för att de i intervjuer berättade om konceptet och meningen bakom låtarna på skivan på ett sätt som kändes befriat från image och åsikter som klistrats in i uttalanden bara för sakens skull. Därför känns det också lite udda att välja ut en av de här texterna, då de tillsammans bildar en enhet som egentligen inte borde plockas isär. Lite som att dissekera lyriken till KING DIAMONDs ”Abigail”.

Nåväl. Både gällande text och musik kanske inte riffen eller ordvalen var sådär fantastiskt originella alla gånger, men det paketerades och arrangerades på ett sätt som tidigare inte gjorts. Åtminstone inte vad jag känner till. När andra band wimpade ur och gick från satanism till något annat, valde GEHENNA att utveckla det hela och plockade in nya dimensioner i författandet. I vissa fall relativt kryptiskt, i andra mer rakt på sak. Själv anser jag att mycket av storheten ligger i att använda ett kraftfullt och enkelt språk – lätt att begripa, men ibland knepigare att tolka. Detta ger på så vis lite MORBID ANGEL-känsla, från åren 1993-1995.

Jaja. ”Ad arma, ad arma” behandlar kärnvapenkrig sett från olika perspektiv. Refrängen är av ett sådant slag att en låtskrivare till Eurovision skulle kunnat döda för den. I församlingen läser vi den som morgonbön.

”Thousands die by the second. Millions die by the minute. Nations die by the hour. All hail the rise of nuclear power.”

MAYHEM ”Life Eternal”

Jag skall villigt erkänna att det tog en stund för mig att bekanta mig med MAYHEMs texter – i alla fall ett par år efter att jag hade upptäckt black metal som begrepp. Texterna till ”De mysteriis dom Sathanas” läste jag inte förrän långt efter jag hört musiken, då de inte följde med i den utgåva av skivan jag hade till förfogande . För att vara helt ärlig hade det också gått så pass lång tid att mycket av det ursprungliga intresset för genren överlag så smått hade börjat blekna.

Även om jag tyckte att skivan i sig var bra, ansåg jag att den tenderade att bli väl monoton på sina ställen. Det gör jag än idag. ”Buried by time and dust”, ”From the dark past” och ”Cursed in eternity “ bleknar helt enkelt i jämförelse med resten av låtarna. Utan att gå vidare in på den diskussionen, ansåg jag att myterna om bandet var betydligt intressantare än själva tonkonsten.

Det kom faktiskt att förändras när jag till sist fick ta del av texterna. Visst gick det att tyda delar av Attilas kväkanden, men inte till den grad att det gick att verkligen få grepp om helheten. När jag väl fick texthäftet i handen hamnade saker och ting däremot i ett nytt ljus.

Nåväl. Enligt mig är helt enkelt texten till ”Life eternal” smärtsam i sitt sammanhang. Författarens självvalda och tragiska bortgång gör att detta blir obehagligt på ett sällsynt realistiskt vis, något jag fram till dess inte sett behandlas på allvar i black metal. Jag ser den här texten, helt subjektivt från min sida, som del två i en trilogi vilken inleds med ”Freezing moon” och avslutas med BURZUMs ”A lost forgotten sad spirit”.

Favoritrad:”What you found was eternal death – no one will ever miss you.”

Den känns.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

Varje gång jag har gått förbi min skivsamling de senaste femton åren har jag sett något orange/lila-färgat elände i ögonvrån. Näven har knutits i fickan och omdömet har ifrågasatts. Vilken skiva kan det handla om? Det ska jag tala om. Idag ska vi gått till botten med återsläppet av DIMMU BORGIRS ”For all tid”.

Rent musikaliskt behöver vi inte orda så mycket om skivan. ”For all tid” är norsk svartmetall av den sötare och mer valhänta sorten. Den har sin charm, men den saknar inte direkt problem. Idag ska vi helt och hållet fokusera på hur hårt Nuclear Blast misslyckades med att göra ett tjusigt återsläpp på norrmännens dubiösa debutalster.

När skivan ursprungligen släpptes 1994 av No Colours gick hela layouten i svart och vitt. No Colours helt enkelt. Omslaget, ett av Dorés sämre verk, var acceptabelt och i bookleten fann vi en drös hyfsat råa foton på ynglingarna. Det är klart att folk köpte blint. När Nuclear Blast fiskade upp bandet runt 1997 hade mycket hänt i DIMMU BORGIR. Att de spenderat oheliga mängder tid i replokalen kunde ingen ifrågasätta och ”Enthrone darkness triumphant”, första given hos den tyska skivbolagsjätten, blev en braksuccé. Resten är historia. Man kan säga en hel del om DIMMU BORGIR, men det har uppenbarligen gått bra för dem. Det var nog ingen som trodde att de skulle bli så pass stora efter att ha hört ”For all tid”.

Efter succén med ”Enthrone darkness triumphant” bestämde sig Nuclear Blast för att släppa norrbaggarnas förstlingsverk igen. Piffa upp den gamla layouten och slaska ut den på marknaden så att köpsugna ungdomar kunde ge tyskarna ännu mera pengar. Jag minns att jag hittade albumet på Skivboden i Sundsvall, skrattade högt åt layouten, för att sedan finna mig själv hemma i lägenheten med skivan i handen. Hundra spänn fattigare. Jag förstår inte vad som hände.

Nu, femton år senare, är det dags att göra upp.

Vi börjar med omslaget. Originalmålningen är kvar, men någon på Nuclear Blast tyckte att det vore en kanonidé att färga möget sommarstugeorange och violpastillslila. En färgkombination som är lika tight som finländare och det engelska språket. Vänder vi på plattan finner vi samma beklagliga färgnyans och en hel hög låttitlar skriva i det där horribla typsnittet som självdog i slutet på 90-talet. Låttitlarna är förresten lika hysteriska idag som för nitton år sedan.

Med darrande händer tar jag fram bookleten för detta är i sanning mörkrets hjärta. Har ni ej kikat i denna tingest tidigare råder jag er att korka upp blankspriten. Vi har en demonisk resa framför oss.

På baksidan av bookleten finner vi ett dekret/försvarstal som förkunnar att detta absolut inte är någon ny skiva med DIMMU BORGIR utan endast ett återsläpp av deras debutgiv. Genom att skriva ”Attention” och lägga till inte mindre än NIO utropstecken anar jag att ”For all tid” inte var norrmännens stoltaste stund vid denna tidpunkt. Efter varningen finner vi ett långt försvarstal. Håll i er nu.

ATTENTION!!!!!!!!!

Greetings to all of our fans and friends. First of all we must inform you that this is not a new DIMMU BORGIR album, but a re-released version of our debut album “For all tid”, which was originally released on a small underground label in 1994. We decided to release this new digipack version on the superb label Nuclear Blast, so that the album would be available to a larger group of people.

Stopp och belägg. Är det bara jag som tycker det är lite kul att de inte fick skriva No Colours utan hänvisade till det bolaget som “a small underground label”. Nuclear Blast i allmänhet och tyskar i synnerhet är ju lite känsliga när det gamla högerspöket hoar i tamburen och No Colours är ju kända för att ha vissa bruna sympatier. Sedan har vi ju DIMMU BORGIRs uttalanden i gamla fanzines. Jösses alltså, till och med Greven rodnade.

We have redesigned the cover with new pictures, artwork, etc, and included a bonus track formerly released on the limited 7” EP “Inn I evighetens morke”. This album was recorded in a 16 track studio, august and december 1994. And neither the music nor the sound is representative for the music we make today. There has also been drastic line-up changes since the birth of the band. We decided not to include the lyrics because they originally are written and performed in Norwegian. First of all it would be wrong to try to translate something that is done in our “mother-tongue”, because it would take both meaning and the beauty out of the words. And second we have used names and places and it is impossible to translate them into English. But inspite of these negative sides, we hope you can hear and enjoy the essence of the true NORWEGIAN black metal that lies within our music.

Shagrath – 97.

Visst känns det lite trist att Shagrath har så lite förtroende för sitt förstlingsverk med DIMMU BORGIR? Jag vet att band kan hysa ett visst avståndstagande från sitt egna material, men detta är ett rent försvarstal. Det hade varit bättre om han skrivit något positivt, exempelvis att detta är deras debut och att det är intressant att höra hur de utvecklats så snabbt. Kom ihåg att ”Enthrone darkness triumphant” släpptes blott tre år efter denna. Det hade räckt. Sedan skulle han aldrig ha yppat ett ord om texterna som inte inkluderats. Alla vet att enda anledningen till att de inte fick vara med var för att de sög. Norska språket i all ära, men lyriken på ”For all tid” var aldrig någon rökare i krysset. Bleppe Blebbe Blåbärsfjäll.

Så nu var det avklarat. Nu öppnar vi upp denna tingest och kollar vad som finns inuti.

Herre Satan.

Först ut är Tjodalv och nu ska vi gå till botten med något. Vad ÄR en Tjodalv? En alv är ju en alv, men vad i helvetets alla smådemoner är en ”tjod”? Tjodalv. Ja, jävlar. Fotografiet har uppenbarligen tagits i samband med ”Enthrone darkness triumphant”-sessionen. En fotosession som inte lämnade någon svartmetallare anno 1997 utan ett leende på läpparna. I grund och botten är själva fotografiet ingen katastrof, vi har ju sett värre. Problemet är ansiktsuttrycket som visar hur någon ser ut när man försöker peta ut hjortronkärnor från tänderna med tungan iförd corpse paint. Ingen vacker syn. I bakgrunden finner vi en lila Photoshopspya som doftar mer än lovligt av Invasion records.

Stian Aarstad. I folkmun känd som hattmannen. En begåvad klaviaturkonstnär, men lika fotogenisk som en bakfull Nick Nolte under tolvhundra lysrör. Här ser vi honom, Stian alltså, vid sin Korgsynt. Vilt stirrandes och fullkomligt proppmätt efter att ha ätit ostbågar hela spelningen.  Kunde de inte valt en bättre bild? Typ en som inte är oskarp? Typ en där Stian inte ser ut som en … ja, det var väl kanske för mycket begärt.

Erkekjetter Silenoz. Hade fotografiet varit lite mindre oskarpt vore detta inte alls så tokigt. Mer black metal än såhär blir det knappast. Synd bara på det erbarmliga typsnittet som de färgat lila/rosa. Det förstör lite av helheten och med lite menar jag allt.

Brynjard Tristan. Återigen, inte ett så tokigt fotografi men kvalitén är under all kritik. Jag undrar vad Brynjard gör idag. Vad är en Brynjard? Det låter som ett norskt smörgåspålägg.

Sist ut. Shagrath. Som ni ser saknar fotografierna all rim och reson. Några är tagna live, andra i studio. Shagrath har inte ens corpse paint på sig. Däremot stoltserar han med en fet finne i pannan samt en elegant skjortliknande tingest i krossad sammet. Ett material som bara är bra till en sak och en sak endast. Att dra åt sig katthår. Här verkar Shagrath emellertid vara grymt nyrollad. Inte ett katthår i sikte. Håret, Shagraths inte kattens, är som en tidsmaskin. Jag vet inte hur många i mina tonårs bekantskapskrets som valde att färga håret svart för att sedan inte riktigt orka färga det igen så att utväxten såg ut på detta vis. Själv färgade jag aldrig håret svart. Det tackar jag Helvetet för, annars hade jag sett ut EXAKT såhär under min ungdom. Ja, minus kläderna, ringarna, nagellacket och lakritsremmarna runt handlederna då. Shagrath brukar vara noggrann med hur han ser ut, hur kunde han godkänna att detta släpptes? Dylika bilder brukar man ju oftast finna på Helgon.se. Ja, ni förstår ju själva allvaret.

Detta är ett typexempel på ett hopplöst återsläpp. Färgskalan skär i ögonen, bilderna ser inte kloka ut och allt kröns av ett försvarstal. Hade det inte bara varit enklare att köra exakt samma layout som det var på originalskivan, fast med lite information och kanske någon extra bild från den eran. Stilrent, snyggt och elegant. Tre ord som inte finns att finna på återsläppet.

Det var Nuclear Blast-versionen av ”For all tid” det. Sagolikt skönt att få den ur systemet.

På återseende.

/Hatpastorn

Mörkret har fallit. Död och förruttnelse står för dörren. Då är det dags för oss i Förintelseförsamlingen att glänta på portarna och bjuda in till helvetesdans i svavelkapellet.

Det är med andra ord säsongsstart på denna Likpredikan.

Jag tänkte börja med att berätta om min senaste resa till Österrike där jag fick möjlighet att se bland annat MOSFET och NOCTURNAL DEPRESSION i liveformat. Bilder hade ju kanske varit trevligt men då jag inte orkar hämta sladden till min mobiltelefon får ni nöja er med mängder av text istället. Man kan kanske länka till Instagram där jag pangat upp några fotografier, men jag orkar inte hålla på med massa tricks.

Jag älskar Österrike. Ta allt som är bra med Tyskland, addera berg och människor som inte är helt efterblivna. Pang, Österrike. Lägg därtill några av mina absoluta favoritband som ABIGOR och SUMMONING och saken är biff. Wien är emellertid en lagom överskattad stad.

Denna vända hamnade jag och mitt resesällskap strax utanför Salzburg. Då denna festival låg belägen högt uppe på ett berg var det som att befinna sig i ett gammalt SUMMONING-omslag. Man blev helt knäsvag. Det första jag var tvungen att göra var att bege mig till merchstånden för att botanisera bland godsakerna. Där möttes jag av något jag aldrig varit med om tidigare. På ett bord låg det cirka trettio plattor och jag kände inte igen ett enda band. Jag tycker att jag brukar ha hyfsat bra koll på svartmetall, men i det här fallet hade jag inte ens hört bandnamnen tidigare. Mycket märkligt. Jag blev faktiskt så paff att jag inte ens orkade köpa blint. FLAGELLANT-Erik hade garanterat känt igen samtliga artister. Det är mycket möjligt att han redan äger samtliga alster med dessa minst sagt obskyra orkestrar. Som sagt, mycket märkligt.

Efter detta brakfiasko tog man sig en pilsner och valde att glo på några band istället.

Först ut var MOSFET. Jag har tidigare skämtat på detta gängs bekostnad då bandnamnet är mycket festligt på svenska. STRIPSTJOCK var som sagt uppenbarligen upptaget när de valde namn. Hur låter då MOSFET? Österrikisk lattjolajbandöds med spridda rockskurar var vad som bjöds. Sångaren stod i bar överkropp, något som inte var till någons fördel bör tilläggas och mellansnacket var evighetslånga monologer på tyska. Jag valde att istället sätta mig på en hård bänk i backstageområdet och spela Jetpack Joyride på min mobiltelefon och blänga hotfullt på alla i min omgivning.

Efter MOSFET blev det italienskt på menyn. WHISKEY RITUAL. Jag hade hört namnet tidigare men aldrig orkat bemöda mig att kolla upp dem på grund av två anledningar. Den första anledningen är att pentagrammet i deras logotyp är så skev att man får symmetrisk härdsmälta och den andra är att de spelar black metal med rockinfluenser. En kombination jag naturligtvis avskyr. Smaka på detta, italiensk svartmetallrock med skitful logo. Skulle ni orkat bemöda er? Trodde inte det. Chockerande nog var de skitbra live och jag fick raskt äta upp mina fördomar. Ljudet var briljant, framförandet klanderfritt, scennärvaron helt magisk. Däremot gjorde italienarna ett stort kardinalfel. De valde att spela en GG Allin-cover och bjöd upp större delen av publiken på scen. Visst, det var kul. Problemet var bara att publiken inte fattade att de skulle kliva av scenen när WHISKEY RITUAL rev av sin sista bit. De avslutade alltså inte sin show med en GG Allin-cover. Det resulterade i att det stod ett knippe osunt överförfriskade patchmongos och skrek allt de kunde i varje mikrofon de kunde hitta medan italienarna försökte ta sig igenom sista låten. Något förvirrande att både se och lyssna på kan jag säga. Hur starkspritsritualen låter på skiva har jag ingen aning om, men live var de i alla fall riktigt bra. Kommendör Hellkvist köpte faktiskt plattan ”Narconomicon”, men då jag ej fått någon recension antar jag att de var bättre live. Texterna till det albumet var för övrigt av mystisk karaktär. Vissa texter var riktigt välskrivna, men det var precis som att sångaren skrev alla texter på samma kväll samtidigt som han söp för ju längre man kom desto mer urspårad blev lyriken. En rätt festlig iakttagelse.

Efter detta blev det då dags för GOD HATE CODE. Då mina kunskaper gällande onaturligt snabb brötdöds är ytterst bristfälliga kan jag inte riktigt bedöma detta på ett adekvat sätt. Grabbarna var galet duktiga på att spela, men det fanns inget i musiken som jag kunde relatera till. Kan det verkligen vara kul att spela brötdöds? Man repar och övar i tusen år för att sedan skriva låtar som låter som en sönderstressad parningsritual mellan bålgetingar och en Nokia 5110 som skriker ut sin lusta via ringsignalen Robo N1X. Band som hellre diskuterar arpeggioövningar och sexsträngade basars förträfflighet framför storheten i Euronymous riffskapande begriper ingenting.

Sist ut var då NOCTURNAL DEPRESSION. Jösses alltså. Under hela färden från Sundsvall till Österrike hade jag leverat monolog på monolog gällande dessa fransosers legendariska uselhet. När det äntligen var dags att se spektaklet live ställde jag mig med armarna i kors och bara kanaliserade för jag visste att detta skulle bli bra stoff att skriva om.

Då small vätebomben.

NOCTURNAL DEPRESSION var inte alls så tokiga live. Faktum var att de var ljusår bättre live än på skiva. Nej, jag var inte full. Jag hade druckit två öl och var i det närmaste spiknykter. Ljudet var kanon. Instrumenthanteringen fick med beröm godkänd. Sångaren hade en riktigt vass pipa. Jag kände bara ett svart bottenlöst hat. Här hade jag peppat och så har fransmännen mage att vara bra. Visst, DSBM är kanske inte min kopp kaffe men jag förstår varför folk tyckte att de var bra denna underliga afton. Låten ”Nostalgia” är dock fortfarande groteskt lökig och naturligtvis stod halva publiken och gastade efter den. Å andra sidan så är ju METALLICAs gamla örhänge ”My friend of misery” inte så dum och eftersom ”Nostalgia” i stort sett är den låten fast med kacklande fransk sång kan jag förstå att folk luras att tro att den är bra.

Resan avslutades med ännu en mystisk företeelse. Vår chaufför hade, håll i er nu för detta kan vara svårt att ta in, bra musiksmak. Under den tre timmar långa resan till flygplatsen spelade han bara bra musik. Har det någonsin hänt tidigare? När vi kom fram var jag faktiskt tvungen att berömma honom för hans goda smak. Tänk att sitta i en bil på väg till en flygplats i ett främmande land utan att behöva genomlida ”Breaking the law” på repeat i tolv timmar, WHITESNAKE eller någon förbannad ormtjusardöds i stil med NILE. Jag är på fullaste allvar helt ställd än idag.

Nu ska jag dra fram min scanner för att kunna bjuda på några riktiga godbitar i mitt nästa dekret. Målet är att skicka upp två till tre inlägg i veckan. Då vi haft en längre paus än beräknat finns det gott om uppdämd förstörelselusta.

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Detta gäng har just släppt en ny video och som väntat var den helt fruktansvärd.

DS.