Arkiv för juli, 2013

Sidoprojekt som aldrig tog fart.

Posted in Uncategorized on 31 juli, 2013 by hatpastorn

Många ställer sig tvivlande till sidoprojekt, band som exempelvis BOLT THROWER räknar det som otrohet, men personligen har jag inget emot dem alls. Såvida de är bra vill säga. En del sidoprojekt får även onödigt mycket uppmärksamhet tack vare dess medlemmar snarare än hur pass bra de är. Vi tar Steve Harris som ett prima exempel. När han släppte ”British lion” tjöt folk av lycka. Hade de ylat lika högt om bandet bestått av medlemmar från MYSTIC CIRCLE? Jag tvivlar. Nu har jag faktiskt inte hört ”British lion” så skivan kan mycket väl vara rena guldet, men när det kommer till IRON MAIDEN-relaterade band som inte är IRON MAIDEN håller jag mig på behörigt avstånd.

När vi snackar black eller death metal finns det oändligt med sidoprojekt och antalet poänglösa eller helt enkelt bara urusla sidokör är för många för att nämnas i skrift. Idag tänkte jag dock vara positiv för en gångs skull och lista fem sidoprojekt som trots hög potential tyvärr aldrig riktigt tog fart.

Nu kör vi.

EIBON

EIBON var ett projekt beståendes av Fenriz, Satyr, Killjoy och PANTERAs starke man Phil Anselmo. Det är möjligt att Maniac var med på något hörn, men vem brydde sig om det egentligen? Vokalister som låter som en blandning av en laserkanon och en seriefigur hamnar lågt på min topplista över det bästa jag någonsin hört. Då herr Anselmo var inblandad var mitt intresse för detta ”superband” sagolikt obefintligt. Har man kämpat sig igenom VIKING CROWNs fulla diskografi vet man hur kasst det kan blir när gamla hårdrocksamerikaner ska försöka sig på svartmetall. EIBON släppte såvitt jag vet bara en låt som på nåder fick vara med på en Moonfogsamling av tvivelaktig karaktär. Jag hörde aldrig den låten. Ni hörde aldrig den låten. Det spelar ingen roll. Utan att ha hört en ton vet jag EXAKT hur EIBON låter och jag gillar inte det jag hör. Det bästa med EIBON var att i sitt stilla sinne fantisera hur hårt Satyr ska ha tjatat på Fenriz att han skulle vara med. Det lär ha varit legendariskt. Förutom slagdängan på samlingsskivan tror jag inte att EIBON släppte något mer och det var väl kanske lika bra. Satyr hade just släppt spyan ”Rebel extravaganza”, Fenriz fes på med ”Ravishing grimness”, Killjoy, ja han hade ju inte släppt något vettigt sedan 1987 och Anselmos svartmetallutflykter var ju ingen höjdare. Maniac då? Ja, var hans ens inblandad i EIBON? Bra bandnamn dock.

Lustigt nog fanns låten på Youtube och det lät ju som väntat. Låttiteln var exakt så skitnödigt ”Rebel extravaganza”-tramsig som jag mindes den. ”Mirror soul Jesus”. Kom igen. Jag tycker att vi inför en lag som kräver att nittiotalsversionen av Karl NE från NÅSTROND är den enda som får kläcka låttitlar. Där snackar vi studs. Begriper man inte storheten i titlar som ”En sång från en pestbesmittad grav” och ”Hanged in an old gallow tree” kan man lika gärna bara ge upp och sluta andas.

RAUGZ AUGA

Nu kan mitt minne svika mig angående bandnamnet, men jag har för mig att projektet hette RAUGZ AUGA. Vad var då RAUGZ AUGA? Jo, ett Tolkieninspirerat svartmetallprojekt av atmosfärisk karaktär med Morgan från MARDUK vid svavelrodret. Det enda jag känner till gällande detta soloprojekt var en intervju jag läste för evigheter sedan i ett fanzine jag inte ens minns namnet på. Jag brukar ha hyfsat bra minne, men i det här fallet står det bara still. Någon i läsekretsen kanske kan upplysa mig. Kombinationen MARDUK och Tolkien gjorde att jag sket på mig av entusiasm. Kruxet var bara att det aldrig släpptes någon skiva. Min misstanke är att mycket av materialet hamnade på ”Those of the unlight” och gällande den skivan har jag en mycket viktig sak att säga: originalsläppet med de rosa ögonen på ringvålnaderna är den enda som räknas. Trots att MARDUK är kända för att spela snabbare än snabbast är det i regel de långsamma bitarna som är mina personliga favoriter. RAUGZ AUGA är då i teorin det bästa jag hört. Om Morgan har någon gammal kassett med material liggandes kräver jag att låtarna sprids till allmänheten. Istället för att tjorva på med ABRUPTUM kan han gott och väl återuppliva RAUGZ AUGA. Allt jag begär är en trummaskin, en Casiosynt, några esoteriska riff, låtar på minst tio minuter och låttitlar man omöjligt kan lägga på minnet. Jag köper blint.

VÅLNAD UR RYMD

Detta Sundsvallsband bestod av allsköns folk från bland annat SORHIN och BLOT MINE. Alla som hört deras skapelsefientliga replokalskassett vet ju att det fanns potential och bandnamnet gillade jag skarpt. Tyvärr blev det som inget av det här projektet och det var synd och skam. En EP med hyfsat ljud hade ju räckt. Ska det vara så mycket begärt? Däremot är jag än idag lite paff över att det gnälldes så mycket över ljudet, främst i fanzines. Så risigt är det ju inte. Man behöver inte höra riffen så länge det är rätt atmosfär. Virveln hörs ju exempelvis klart och tydligt och det hör ju inte till vanligheterna inom denna genre.

Låttiteln är ju så rå att man knappt får luft. Karl NE hade varit stolt.

WELTMACHT

I en gammal Shadow Records-annons kunde man om man hade bra syn läsa att en CD med WELTMACHT var på G. I samma annons kunde man för övrigt läsa att OFERMOD var på språng med en fullängdare med en skivtitel på latin jag naturligtvis inte kommer ihåg, men det är en annan historia. Intresset var på topp då WELTMACHT bestod av folk från ALGAION och SORHIN. Jag väntade och väntade och sedan hände …

Ingenting.

Nä, nu ljög jag. Det hände faktiskt någonting. Jag ramlade över WELTMACHTs ”The call to battle”, satte volymen på max och spetsade öronen.

Oj, vilken fälla jag klev i.

Bandnamnet var ju rätt, kruxet var bara att detta var amerikanska WELTMACHT beståendes av Akhenaten från bland annat JUDAS ISCARIOT. Jag exploderade av hat. Nu bör emellertid tilläggas att skivan inte var så genomusel. Mest bara trött. Besvikelsen över att det inte var the true WELTMACHT jag lyssnade på överskuggade dock allt.

Tydligen ska det finnas en WELTMACHT-skiva och det vore ju kul att få höra den innan man dör. På papperet lär det vara en rökare i krysset.

THE THRILL

TARTAROS var ju en riktig höjdare och när jag fick veta att Charmand Grimloch skulle landsätta ett sidoprojekt vid namn THE THRILL stod man på barrikaderna och tjoade högljutt. Blev det någon skiva? Givetvis inte. Ett par låtar släppta på samlingsplattor och TARTAROS-återsläpp släckte knappast törsten. Sedan spårade Grimloch ur fullständigt och började skriva musik till TV-serier. Säkert kul för honom och ur en ekonomisk synvinkel tjänar man nog mer deg på att skriva musik till Big Brother än att släppa Harry Potter-doftande dark ambient, men nog fan har man gjort sig förtjänt av en THE THRILL-platta. Ge mig fyrtio minuter Scooby Doo-syntar med sporadiska krigstrummor och mumlande mansröster och jag lovar att sluta tjata om THE THRILL.

Makalös låttitel.

Imaginära skivor är alltid de bästa skivorna, så det kanske var lika bra att det inte blev något mer med dessa band. Ja, förutom EIBON då som var ett dödsdömt projekt redan från start.  Frågan är om jag inte ska lyssna igenom Phil Anselmos missdåd med VIKING CROWN och CHRIST INVERSION för att en gång för alla kröna vilket av projekten som var sämst. Nä, det jobbet ger jag hellre bort till Heidenhammer.

Nu ska jag lyssna på VÅLNAD UR RYMD och kanalisera.

På återseende.

/Hatpastorn

9 Comments »

Hatpastorn presenterar gästbloggaren Böldprästen.

Posted in Gästbloggare. on 24 juli, 2013 by hatpastorn

Då som då tar vi i Förintelseförsamlingen in gästföreläsare som kan sprida mörker på dessa sidor. Vi minns väl alla exempelvis Hand Of Dooms moderelaterade inlägg gällande war metal och vidden av det visuella. Har ni missat den rekommenderas en titt, artikeln är helt hysterisk. Denna gång är det dags för Böldprästen att göra debut på denna Likpredikan med hans avhandling gällande polska trumslagare.

Koka en kopp kaffe, komplettera med några limpmackor med kaviar och bered er på en både informativ och underbart bisarr resa genom den polska ödemarken.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

NÖD, NATION OCH SEXTONDELAR: EN ANALYS AV HUR INTERNA OCH EXTERNA KONFLIKTER GAV UPPHOV TILL EN EXTREMMETALTRUMMISRENÄSSANS I DET MODERNA POLEN

Polen är ett land känt för en mängd olika saker. Utöver industrier, alkoholiserade lastbilschaufförer och fotbollshuliganism är det även vida hågkommet som det land som först fick det tvivelaktiga nöjet att bli påhälsad av Hitler efter att han bestämt sig för att hans nation var alldeles för liten, och att han prompt ville ha en större (något som inbjuder till alla möjliga intressanta freudianska teorier). Det polska folkets enda, klena tröst i detta läge var att Gevalia-reklamen ännu inte uppfunnits så att ingen ännu hade möjlighet att dra trötta ”oväntat besök”-skämt om det hela. Efter kriget gjorde den ende mannen med ett ännu större nationskomplex än Hitler, Josef Stalin, intåg, och polackerna fick under en lång tid framöver åtnjuta den muntra, folkliga kamratanda som kom att transformera de sovjetiska öststaterna till de oaser av tillväxt, framtidstro och solidaritet de är idag.

I modern tid finns det dock ett specifikt område där Polen närmast blivit synonymt med kvalité: extremmetaltrummisar.

I denna korta avhandling ska vi introduceras till tre framstående polska trummisar verksamma inom black- och death metal, och försöka analysera hur denna olycksdrabbade nation blev en fertil grogrund för de allra snabbaste och skickligaste skinnplågarna inom dödsdyrkarrock.

Givetvis inbjuder en sociologisk analys av detta fenomen till en del färgstarka fantasiscenarion. Man kan till exempel visualisera en tanig ung man, klädd i vita shorts, ett vitt linne med hammaren och skäran på och ett svettband runt pannan sitta vid ett trumset i en dåligt upplyst betongbunker, dyblöt av svett. Sladdar löper från sensorer på hans huvud, bröst, armar och ben till stora, pipande maskiner bakom honom. En bister general i full Röda Armén-uniform kommer in från det inglasade kontrollrummet intill och slår sig ned på en stol intill den utmattade unge trumslagaren. Generalen begraver ansiktet i ena handen, suckar djupt och morrar under mustaschen: ”Iz not good enough, kamerat. You only blasted at 500 bpm for four minutes. The Amerikanski have a boy who can blast at 650 bpm for six minutes. SIX-FIFTY!!! DO YOU KNOW WHAT THAT MEANS?!” (vid denna tidpunkt är generalen högröd i ansiktet och gestikulerar vilt åt den förskräckt hukande trumspelaren).

Ett sådant scenario vore dock förbehållet valfri ”direkt till DVD”-komedi som medelålders judiska manusförfattare i Hollywood skiter ur sig för att finansiera sitt kokainberoende och sin troféfru, och har inget vetenskapligt värde i sig, så vi lämnar det därhän och presenterar de tre trummisar vi ska följa i denna avhandling.

STORMBLAST

Namn: Pawel Pietrzak
Ålder: 32
Ort: Częstochowa
Känd från: Infernal War

 INFERNO

Namn: Zbigniew Robert Prominski
Ålder: 34
Ort: Tczew
Känd från: Behemoth

 DARKSIDE

Namn: Maciej Kowalski
Ålder: ???
Ort: Krakow
Känd från: Mgla (även Kriegsmaschine, Massemord)

Utöver det faktum att de alla begåvats med förmågan att misshandla virveltrummor till den grad att den enda rimliga förklaringen tycks vara antingen föga Livsmedelsverket-godkända steroider som ursprungligen givits tidiga kosmonauter för att undvika muskelatrofi, och sedan läckt ut på svarta marknaden efter unionens fall, alternativt tryckluftsborrar som någon korrupt gammal transplantationskirurg på något suspekt vis integrerat i deras underarmar, tycks dessa tre skinnpiskare vid första anblick inte ha något gemensamt. Det vill säga, om man bortser från deras nationalitet och ålder (Darksides ålder står förvisso icke att finna, men av tillgängliga fotografier att döma kan det inte skilja många år mellan honom och hans två nämnda gelikar).

 Samtliga tre torde alltså vara födda under sent 70-tal/tidigt 80-tal, och då många musiker upptäcker sina respektive instrument under de tidiga tonåren vore det knappast långsökt att hävda att deras trumdebut inträffade under de år då death metal och black metal på allvar höll på att etablera sig internationellt. Därmed går de flesta vetenskapligt värdefulla variabler relaterade till deras ålder förlorade; av den anledningen ska vi nu granska deras födelseorter lite närmare, för att utröna huruvida deras uppväxtmiljöer kan ha påverkat deras karriärval. (Jag har ingen jävla aning om huruvida följande städer är musikernas riktiga födelseorter eller hemvister, jag bara antar att The Metal Archives förmedlar den absoluta sanningen, precis som ni andra).

stormblastStormblast härstammar från Częstochowa i södra Polen. Częstochowa har varit bebott sedan sent 1000-tal, och tjänstgjorde under mitten av 1600-talet som en högborg för det polska försvaret mot den svenska invasionen. Ja, ni läste rätt, Sverige invaderade Polen år 1655. Beträffande Częstochowa så hade vi ihjäl hälften av deras befolkning och förstörde 60 % av dess bostäder. Slutsatsen vi kan dra av detta är att Hitler otvivelaktigt var en ljusdyrkande posör som skamlöst plankade vårt koncept rakt av. Om du, käre läsare, på grund av detta känner dig manad att vallfärda till hans grav och spika upp en död gnagare och ett blodstänkt brev där det står ”En hälsning från greve Carl XVI Grishnackh” så har du mitt fulla stöd.

infernoBehemoth-trummisen Inferno härstammar från Tczew i norra Polen, geografiskt närbeläget såväl Sverige som Danmark. Den äldsta benämningen av staden härstammar från 1198. Även Tczew åkte på storstryk av oss svenskar när det begav sig; 1626 ockuperades staden av Gustav II Adolf, och efter att ha frigjort sig åkte dess styrkor år 1657 återigen på en ordentlig omgång av det svenska stålet, denna gång i samarbete med de Brandenburgska styrkorna. Varför fick vi inte höra talas om det här i grundskolan? Visst, stormaktstiden känner vi alla till i någon utsträckning, men åtminstone den historieundervisning som min späda generation fick ta del av tenderade att ge bilden av en nation som fram till 1940-talet existerat som ett sterilt historiskt vakuum i vilken magra bondefamiljer satt i sina enkla timmerstugor och sörplade försynt på lite kålsoppa runt fotogenlampan i väntan på att en fetlagd tysk feodalherre skulle dyka upp på tröskeln, mödosamt pressa sig in genom dörröppningen och börja gasta om obetalda skulder så att ett regn av saliv upplandat med små bitar av gåslever och vaktelägg regnade ned på de små barnens urholkade, smutsiga och tårdränkta kinder. Sedan kom andra världskriget, vi såg vår chans, smekte Führer Monotestikels oljiga hjässa så mycket vi behövde för att rädda våra nationella stjärthalvor från den välputsade tyska stöveln, och kunde sedan genom att broderligt ta hand om våra söndersprängda grannländers kvarvarande pengar i utbyte mot allsköns resurser gå mot en lysande framtid under välfärdens, folkhemmets och den eviga skammens fana.

I själva verket spenderade vi en stor del av 1600-talet på en bloddränkt Europaturné, plundrandes och skövlandes och erövrandes på ett sätt som får östeuropeiska black metal-festivaler med namn i stil med ”Brzwnskztpczý Open Air Black Mass Hellfest MXVCII”, som inte ens de värsta Elk Brew-sörplande patchjackorna i ditt Facebook-flöde orkar trycka in sig med sju kompisar i en Volvo 240 för att ta sig till, att se ut som en isländsk fjärilssamlarkonvention (om det nu finns fjärilar på Island). Detta gjorde vi dessutom under ledning av en chipsfet Alexander Bard.

 andreadolf

Det vill säga, innan hans musikkarriär och kråsskjortorna, som faktiskt uppfanns specifikt för honom som en lösning på problemet med all den mat som rann ned från hans händer och haka på hans skjorta när han smörjde kråset. The more you know.

darksideDarkside har sin hemvist i Kraków. Kraków följer samma mönster som de två tidigare nämnda städerna – bebott sedan urminnes tider, härjat av religiösa konflikter, härjat av militära konflikter, härjat av Hans Byxknappsspräckande Majestät under 1600-talet, samma gamla historia. Vårt mål att genom en analys av deras respektive hemvister kunna dra definitiva paralleller mellan de tre studieobjekten ter sig alltmer hopplöst. Vi måste ta en ny vändning – och då extremmetaltrummande har flera slående likheter med musikutövande vore det förmodligen rimligt att ta en titt på deras respektive musikaliska insatser.

INFERNAL WAR – Spill The Dirty Blood Of Jesus

I denna visa introduceras vi till Stormblast i högform. Kanske använder han trumsetet för att genom illustrativ performance art demonstrera hur det gick till när han var ute i skogen och snubblade på en låda gamla amfetamintabletter (som ramlat ur cockpiten på något WWII-stridsplan medan den omåttligt påtände piloten tjoade och gormade som besatt medan hans brinnande flygplansvrak dundrade mot marken) för att sedan lyckas lura in den söta servitrisen på hörnkaféet i en städskrubb? Oavsett vad – tendensen att kunna blasta åt helvete fort åt helvete länge är ett signum för alla de herrar som medverkar i denna avhandling, och sambandet mellan detta och deras nationalitet lär aldrig fastställas förrän avhandlingsförfattare världen över upphör med långa, skitnödiga formuleringar och börjar bedriva lite faktiskt vetenskap.

BEHEMOTH – Daimonos

Jag såg en gång ett avsnitt av en studiodagbok i videoform från Behemoths skapande av… vilken skiva det nu var. I avsnittet får vi se Inferno agera Apachehelikopter bakom studions trumset medan teknikerna står med halvöppna munnar och skakar på huvudet. När sista slaget ekar ut stirrar Inferno in i kameran, fyrar av ett snett leende och säger med en lugn och lurig stämma ”It’s not a human thing, to blast like this for hours”. Hade hela hans lekamen varit dränkt i sur svett, och om han yttrat orden med en underton av avgrundsdjup självömkan medan han uppgivet stirrade ned på sina rykande, bultande, blålila handflator – då hade det varit en sak, och gett upphov till sympatiblandad beundran. Att hans trots sin föga atletiska uppsyn tycks lika andfådd som efter ett Harry Potter-maraton, och den upphöjda oberördhet med vilken han konstaterar det omänskliga i hans beteende, ger upphov till mer skrämmande associationer. Blev han bortrövad som barn och drillad i ett blast-Gulag i bortre Sibirien från den stund han lärde sig greppa fasta objekt med handen? Är han en android, driven av råolja och hundvalpstårar, ursprungligen en del av ett militärt projekt för att framställa billiga, trumskinns-styrda maskingevär som sedan försattes på fri fot efter järnridåns fall? Vad fan vet jag, jag är ingen forskare, jag ville bara ge dig något roligt att läsa där du ligger i din egenförlösta gasdimma och väntar på att baksmällan ska släppa till den grad att du kan knäcka en öl igen utan att det känns som om du tar en återställare (sådant gör ju inte du). Lite tacksamhet, hur vore det?

MASSEMORD – Uwierzyć

Sakta i backarna – här har vi något. Denna låt inleds med samma typ av synkroniserad, Kristusdräpande handledsakrobatik som de flesta av oss associerar med den där musikgenren som namngavs av mannen med Storbritanniens högsta hårfäste och populariserades av mannen med Norges kortaste självdistans. Kring 2:50 ändrar dock musiken riktning, och en surrande synthslinga och några spridda kvinnotjut får nu agera ljudbakgrund åt ett jazzfusion-trumsolo som självaste Dave Weckl med trovärdighet kunnat dra ut ur hockeyfrillan under sina storhetsdagar. Hur kan detta vara möjligt? I ett land där unga män vitsminkar sina rakade skallar till gigantiska, ansiktsförsedda strutsägg, klär sig i mer ammunition än vad som sammantaget användes under slaget vid Khe Sanh och anordnar distriktsmästerskap i 400 meter icke-subtila nazireferenser hänfaller vår Darkside åt något så genomamerikanskt och kyrkligt som jazz. Nåväl, renodlad jazz är det kanske inte, men jag har minsann suttit igenom min beskärda del trumlektioner jag också och inte fan är det Nicko McBrain som gett upphov till alla de där spöknoterna och hihat-stuntsen. Darkside är alltså fullt lika villig och kapabel som sina två gelikar att offra alla muskelfästen i armarna för Hin Håle, men besitter även en förmåga till dynamiskt och finkänsligt spel, vilket han även ger många fina exempel på i Mgla. Detta skiljer honom från de övriga två studieobjekten – precis som det faktum att hans ålder inte står att finna.

Möjligt scenario: en sen kväll kring millennieskiftet vandrade en ensam, krökt figur längs de ensliga landsvägarna utanför Yeehawville, Tennessee. Det var den åldrade, svarte jazztrummisen Swingin’ Bob Backwood, som lommade fram med två trumstockar i hattbrättet och en flaska Jim Beam i handen och sörjde det faktum att hans musikkarriär under hans hittills förlupna 76 levnadsår aldrig någonsin tagit fart. Försjunken i grubblerier hasade han vidare in i den annalkande natten, tills han slutligen nådde fram till en vägkorsning. En kall, kuslig förnimmelse klättrade plötsligt upp längs hans sicksackformade ryggrad – han stannade upp och såg sig om i alla riktningar, och till hans förskräckelse kunde han urskilja en vag, mörk silhuett bland träden intill vägkanten. Två iskalla, gula ögon iakttog honom. ”Är du… är du djävulen?” frågade den gamle mannen förskräckt. ”Ptja, inte fan är jag Elisabet Höglund i alla fall”, väste silhuetten. Den gamle mannen föll då ned på knä och började bedja: ”Ärade Lucifer, i 76 år har jag bevandrat denna jord med blott min önskan om att bli nationens bäste trumslagare. I utbyte mot min eviga själ, kan du uppfylla min önskan?”. ”Ja, vad fan”, väste Lucifer. ”Det verkar ju inte finnas en nattöppen spritbutik i hela den här förbannade jävla staten, så vad annars ska jag hitta på? Men, ja, då får det ske på mina villkor. Ger jag dig din ungdom tillbaka så får du ägna den åt att spela i MIN ära, och inte min åderförkalkade fossil till ex-chef. Och fort som fan ska det gå. Du måste dessvärre flytta verksamheten, det här landet med sin sol och sitt jävla frihetssnack och sina färgglada hus gör mig illamående. Jag vet PRECIS vart jag ska skicka dig.”

Något som vi sekulariserade, metalskadade skandinaver bör betänka är att det i Polen fortfarande är såväl coolt och chockerande att hata kristendomen, tack vare deras tunga katolska arv. Detta betyder att banden där inte behöver klottra besvärjelser på sanskrit i pannan och knäböja vid ett altare dedikerat till någon mörk mesopotamisk gudom med ett outtalbart namn, som förstörde skördar och impregnerade oskulder, för att få street cred. De kan alltså fortsätta löpa hela Kristussmädande linan ut och hålla kvar vid den goda gamla ”harder, better, faster, stronger and MORE SPIKES”-devisen. Infernal War är ett alldeles förträffligt exempel på detta.

Nej, hör ni, jag tror inte vi kommer någon vart. Jag ser hur ni askgrå i ansiktet kämpar för att få ned en gnutta luft i era igentorkade strupar, så jag passar tillbaka bollen till den eminenta pestförsamlingen och entledigar er. Apoteket Röda Näsan bör ha öppnat vid det här laget, så det är bara att springa iväg. Den slutsats vi nått fram till är att det med största sannolikhet inte går att utröna någon specifik anledning till varför Polen blivit ett sådant Eldorado för extremmetaltrummandet. Det har helt enkelt att göra med en mängd olika faktorer – allt från nationens historia till musikernas individuella bakgrunder. En sak kan vi dock vara s…

Hallå?

Ingen kvar?

Har ALLA redan kutat iväg till bolaget?

Jaha… Okej.

/Böldprästen

10 Comments »

Hatpastorn i Tjeckien.

Posted in Uncategorized on 20 juli, 2013 by hatpastorn

Det finns inget som slår undergroundfestivaler. Särskilt inte när man befinner sig i Tjeckien. Sist jag var i detta fantastiska land var 2002 på Open Hell Fest. En magisk helg. Jag blev dödshotad två gånger inom loppet av några timmar då jag hade mage att tycka att ROOTs ”The book” var ett bra album. När jag dessutom fes ur mig att BEHEMOTHs ”Satanica” mycket väl kunde vara deras bästa släpp var jag nära att bli utkastad ur landet. Det var som ni förstår en underbar weekend. Det var förresten på samma festival som jag i storfyllan styrde upp en turné med MANIAC BUTCHER. Tyvärr blev det inget av det. Jösses, nu när jag tänker efter hände det extremt mycket den resan. Min polare Simbah blev så packad på tjeckisk kvalitetspilsner att han inte blev insläppt på hotellet utan fick sova i rännstenen utanför hotellet. Själv fick jag ett bryskt uppvaknande då IN AETERNUM-David valde att slå in dörren till mitt hotellrum och sedan slunga sin skinnvästbeprydda lekamen på min sovande dito. Att jag och mina bandkamrater tidigare under natten valt att flytta varenda möbel på hotellet och placera dem utanför IN AETERNUMs hotellrum kan ha förklarat Davids dörrbrytarhyss. En vacker dag måste jag nog berätta om hela den resan.

Idag tänkte jag emellertid berätta om min senaste resa till detta fantastiska land. Jag borde ha skrivit om detta för evigheter sedan men då vi har sommaruppehåll här på Hatpastorns Likpredikan är det ju ingen stress. Det känns ju lite sådär att sitta inne och skriva när det för en gångs skull är någon sorts form av väder i staden. Idag är det klassiskt spöregn så då kan man ju passa på.

Nu kör vi.

Själva resan till Tjeckien gick väldigt smärtfritt. I alla fall om man jämför med min senaste tripp 2002 då det bara var vår inhyrda trummis Henke som hade körkort och vi bilade från Sundsvall till centrala Tjeckien i en Volvo 240 utan luftkonditionering. 2002 bodde jag på ett hyfsat tjusigt hotell, 2013 fick jag bo i en bungalow.

Eller…

Ja, enligt förhandsinformationen skulle jag och mitt resesällskap bo i en bungalow med dusch och toalett. Det skulle finnas sju rum och då vi bara var tre personer denna resa lät ju detta som rena guldet.  Dessvärre verkar bungalow på tjeckiska betyda fuktskadad fjällstuga utan toalett och dusch. Sju rum var det typ om man räknade lite optimistiskt. Förutom att allt var genomfuktigt och iskallt då det inte fanns några element samt att huset saknade sanitetsanläggning var boendet kanon. Främst då huset låg cirka etthundrafemtio meter från själva festivalen.

Festivalområdet doftade lite Under The Black Sun då det låg mitt ute i skogen och var precis lagom stort. Matutbudet var strålande. Dels var det sinnessjukt billigt, dels var maten utsökt. Min personliga favorit var deras variant på en langos som egentligen var en friterad pizza. Tänk er en tallriksstor langos med tomatsås och ost. Topp ett det nyttigaste jag ätit. Utöver det serverades det kebabrullar, nudlar och kyckling, någon mystisk korvrätt samt mycket annat. Till det slukades stora mängder tjeckisk dunderpilsner. Arrangören som var en mycket sympatisk ung man gav oss tjugo ölbiljetter var, men de användes knappt då han bjöd oss konstant på både mat och dryck. Nyckeln till att hålla griniga svenskar på bra humör är att fylla dem med föda. Tyvärr är det väldigt få arrangörer som förstår det. Ni som orkade läsa igenom min reseskildring från Portugal kanske minns att vi höll på att dö svältdöden i det landet.

Merchkulturen på festivalen var OK, inte mer. Personligen hade jag laddat inför att köpa på mig tonvis med MASTERS HAMMER-merch. Det gick åt helvete då det BARA såldes NSBM-prylar. Det fanns ett helt eget NOKTURNAL MORTUM-tält. Fatta allvaret. Ursäkta, nu överdriver jag. Det såldes annat i NOKTURNAL MORTUM-tältet med. Håll i er nu … ULTIMA THULE-skivor. Jag flög baklänges. Under den första dagen frågade jag en trevlig tjeckisk herre i full thrashmundering om NSBM fortfarande var det hetaste i dessa länder, kom ihåg att östländerna har en helt annan inställning till den genren än vad vi har, och jag fick svaret att just den här festivalen absolut inte var en sådan tillställning utan det var mer vanligt i de norra delarna av Tjeckien. Med tanke på merchutbudet och antalet högst suspekta tröjor som florerade på området undrade jag i mitt stilla sinne hur fan en riktig NSBM-festival skulle se ut. Jag nämnde tidigare att tjeckerna har en minst sagt avslappnad inställning till hela NSBM-grejen. I ett kompisgäng kunde man exempelvis se några grabbar med NAPALM DEATH och D.R.I-tröjor och några med tröjor det helt enkelt bara stod ”Relax, take it easy and listen to NSBM” på. Hade jag varit intresserad av politik hade man garanterat snott ihop någon analys av detta men för mig var allting mest bara förvirrande.

Tjecker, om än fullkomligt odugliga på det engelska språket, är ett djävulskt trevligt folk. Det var inga problem att stå och kallprata med diverse festivalbesökare om allt från bra skivor till fjällturism. Det är omöjligt i Tyskland då det enda man får höra där är att första skivan man släppte är bäst och att allt annat är sämst. Givetvis spelar det ingen roll om man spelar första plattan från pärm till pärm, man får ändå frågan varför man inte spelade något från första albumet. Antingen det eller något fyllerelaterat mummel som avslutas med att tysken tjoar ”SLAYER” i örat på en. Dock bör jag tillägga att jag träffade en jävligt trevlig tysk i Tjeckien som man kunde ha en vettig konversation med. Jag undrar om tyskarna uppför sig annorlunda så fort de kommer utanför landsgränsen? Tyvärr minns jag inte vad snubben hette, men på 90-talet hade han tydligen hängt en del i Stockholm med bland annat MALIGN-folket så det blev en hel del snack om gamla klassiska demos.

Atmosfären på denna tillställning var väldigt avslappnad och det kryllade lustigt nog av småbarn. Finns det något som kan få en berusad festivalpublik spiknykter är det just små glin. Det bästa vore att avskeda alla krogvakter och ersätta dem med treåringar. INGEN skulle våga spåra ur och ställa till med tok. En ögonbrynshöjare av rang var när jag fick se en gigantisk rakad polack med tvivelaktig politisk övertygelse bli jagad av en femårig tjej beväpnad med en rejäl pinne. Att en östeuropeisk svartmetallfestival kunde vara en så gemytlig familjefest hade jag inte kunnat ana på förhand.

Då vi bodde så nära festivalområdet kunde man faktiskt bemöda sig med att se en hel del band och det är väl hög tid att jag betar av vilka grupper jag bevittnade denna magiska helg.

TROLLECH

Jo, jag tackar jag. Ökända TROLLECH var alltså det första bandet jag bevittnade. Finns det ett förintelsemanuskript jag måste skriva klart är det mitt öppna brev till TROLLECH. Efter att ha bevittnat dem live har jag än mer saker att säga om dem. De låter exakt likadant som på skiva, ni som hört dem förstår ju allvaret. Ni som inte är bekanta med TROLLECH sedan tidigare bör kanske känna till att de spelar tjeckisk forest metal. Forest metal innebär färgglada ponchos, corpse paint och idiotiska riff. Kul att ha sett dem dock. Särskilt i fullt dagsljus. Det finns ju få saker som är så festliga som att se liksminksorkestrar tröska på när solen gassar. Särskilt när det inte är en själv som står på scenen bör tilläggas.

IPERYT

IPERYT är ett sidoprojekt till INFERNAL WAR och de lirade trummaskinsbaserad svartmetall med fokus på hat och intolerans. Inte helt oävet, men inte riktigt min kopp kaffe. INFERNAL WAR försöker tvätta bort sin NSBM-stämpel men det är något med rakade polacker i rånarluvor som rimmar illa med det projektet.

FINSTERFORST

Tyska FINSTERFORST, som jag för övrigt alltid förväxlar med holländska FLUISTERWOUD, är olidlig folk metal när den är som mest tysk och hurtig. Kompetensen finns och publiken dyrkade skiten, men personligen blir det lite väl mycket ”Hej tomtegubbar slå i glasen” möter trallpunk från Strängnäs för min smak. Däremot var de grymt trevliga, något som stärker min tes om att germaner är betydligt vettigare så fort de befinner sig någon helt annanstans. Min reskamrat kommendör Hellkvist kallade detta för Roland Cedermark-svartmetall. Jag skrattade så jag fes.

BIALY VITEZ

Polsk folk metal med medlemmar från bland annat CHRIST AGONY, BLAZE OF PERDITION och polska SKOGEN, kan det vara något? Ja, antingen var jag lite väl onykter eller så var detta betydligt bättre än väntat. Tänk er klassisk polsk black metal i rakt nedåtstigande led från GRAVELAND med skitnödig rensång och oceaner av flöjt. I sammanhanget tjeckisk skog, mörker och pilsner var detta kanon. I hemmet rodnar man lite väl mycket när man lyssnar på godsakerna då det är sötare än en säck aspartam.

SATOR MARTE

Redan kring lunch dag två klev det på några ynglingar på scen och rev av någon sorts form av musik. Själv satt jag och inmundigade en utsökt gyrosrulle och kunde inte ha brytt mig mindre om vad som försiggick på scenen. Jag kastade ett gult getöga på spelschemat men dessa glin fanns inte med någonstans och ingen verkade veta vad bandet hette. Bra var det inte, men sångaren uppträdde som David Vincent resten av festivalvistelsen. Kul att han i alla fall var nöjd. När jag får tid ska jag sätta ihop en film där jag beskriver de olika gångstilarna som finns på hårdrocksfestivaler. En svartmetallens ”funny walks” om man så vill. Näktergalen i detta okända band gick särdeles festligt. En stil man bara ser hos festivalbesökare med polsk undercutfrisyr som har byxorna instoppade i kängorna. En havande groda i skitande ställning kan man kalla gångstilen för.

Efter lite efterforskningar har jag tagit reda på att de heter SATOR MARTE. Ni behöver inte lägga det namnet på minnet.

WAR FOR WAR

När WAR FOR WAR drog igång satt jag och surrade med thrashsnubben jag nämnde tidigare. Han förklarade att WAR FOR WAR, ett sidoprojekt till TROLLECH bör tilläggas, tidigare spelade snabb svartmetall i stil med MARDUK men att de på senare tid sadlat om till något SAMAEL-doftande. Det lät varken som MARDUK eller SAMAEL, däremot lät de som en klassisk halvtvåpådagen-orkester. Underbart mediokert och hopplöst. Ungefär som bandnamnet.

HELDENTOD

Här började jag krokna. Trött ungersk black metal med Janne Josefsson på sång. Inte ens jag orkade genomlida detta elände. Jag vet inte om det är kul eller tragiskt att folk fortfarande är i stånd att skriva dylika riff. Det var ungefär nu som jag valde att gå iväg och duscha. Då det inte fanns dusch i vår ”bungalow” fick man uppsöka en cementbunker där det fanns en gemensam dusch. Genom att stoppa tjeckiska slantar i en automat startade man vattnet. Jojo. Jag öste i en halv förmögenhet utan att det hände ett skit så jag fick blaska av mig i ett handfat där det bara fanns kallvatten. Givetvis lämnade jag handduken hemma i Sverige då jag i min enfald trodde att det skulle finnas handdukar. Som tur var nöp jag ett lakan från huset vi bodde i. Efter denna uppfriskande tvagning skramlade man tillbaka till festivalområdet i hopp om att få njuta av lite fin musik …

ASHAENA.

Idel kända band som ni hör. Tyvärr hittade jag inget videoklipp med bandet ifråga, men jag kan beskriva möget så ni slipper kolla upp dem närmare. Utsiktslös rumänsk svartmetall med näverlur och flöjt med en trummis som i sann rumänsk anda spelar över sin egen förmåga exakt hela tiden, det är ASHAENA i ett nötskal. Lägg därtill världens sämsta basist. Ljusår bättre än HELDENTOD, men det säger ingenting.

SEKHMET.

Ja, var jag inte riktigt jävla säckmätt på usel svartmetall så skötte SEKHMET den biten med bravur. Det hela började med att basisten kliver upp på scen i full svartmetallmundering och börjar soundchecka sin bas genom att spela ”Hey Sharona”. Den lilla magi som fanns dog hårdare än en person som försöker parera en kärnvapenmissil med torson. Efter det lilla bashysset serverades det en oaptitlig sörja av buskisthrash och black metal. Att de rev av en DARKTHRONE-cover från ett nyare alster säger allt. Lyssna på den. LYSSNA på den! Jag stod till höger om scenen under ett träd med armarna i kors och tjurade. Sedan gick jag till vår bungalow och åt ett tuggummi.

Under tuggummituggandet såg jag att nästa band på tur var FROSTMOON ECLIPSE och jag kände något kallt dra över mig. FROSTMOON ECLIPSE var nämligen ett bandnamn jag och en gammal spelkamrat vid namn Göran hittade på under en tråkig och högst ironisk stund på en turné 2006. Tänk att det faktiskt finns grupper som döper sig till något så festligt på riktigt. Jag spottade ut tuggummit och sprang tillbaka till festivalområdet för att få bevittna detta gäng.

FROSTMOON ECLIPSE

Ja, ni ser ju det mäktiga publikstödet. Korthårig italiensk black metal utan corpse paint, men med en skitsur gitarrist, föll inte i god jord hos den tjeckiska publiken. Personerna ni ser på filmen är hela publiken, resten satt och åt mat och drack pilsner. Klokt. Sedan fick jag veta att namnet som hittats på en gång i tiden var BLOODMOON ECLIPSE. Ett betydligt bättre namn. Det fanns alltså ingen som helst anledning att se FROSTMOON ECLIPSE, men det gjorde jag. Ända tills det bittra slutet.

HROMOVLAD

Vid denna tidpunkt var jag så galet trött i benen av att stå och dumglo på hängig svartmetall att jag höll på att kollapsa. Jag satte allt mitt hopp till HROMOVLAD. Jag menar, folk metal från Slovakien, det kan ju bara inte bli dåligt.

Det kunde det.

Ja, ni ser ju själva.

ARKONA

Polska ARKONA, ej att förväxlas med det ryska bandet med samma namn, räddade allt. Jag hade tappat hoppet, ARKONA styrde upp. Filmklipp kan aldrig fånga magin vid en bra spelning, men detta var bland det bästa jag sett på mycket länge. Plötsligt var jag inte längre trött i benen utan fann mig stå och våldsdyrka med förnyad styrka. Det hyttades med näven, osynliga äpplen plockades som aldrig förr. Jag njöt i fulla drag. Jag får lika mycket gåshud idag som jag fick när jag var på plats när 90-talssyntarna börjar dåna vid 3:15. Förstår man inte storheten i polska ARKONA förstår man ju fan ingenting alls. Klädvalet vita huvtröjor var jag lite tveksam till, men det funkar.

Har ni möjlighet att se dessa lirare live eller ännu hellre boka dem för en Sverigespelning så rekommenderar jag det varmt. Det var magiskt.

NEGURA BUNGET

På skiva är NEGURA BUNGET helt OK. Särskilt de lite tidigare prylarna. Orådet anades emellertid snabbt då det var tusen personer på scen med näverlurar, hipsterfrisyrer, klockspel, flöjtar, balalajkor och fan vet allt. För första gången under festivalen ballade ljudteknikern ur så det enda man hörde var kagge, gitarr och sång. Behöver jag ens säga att trummisen spelade över sin förmåga som bara en rumän kan göra? Inte ens en rak fyrtakt fick vara ostörd utan fåntratten skulle prompt panga in massa extraslag på kaggen som fan inte lät klokt. Jag hittade inget filmklipp, men det var nog lika bra. Det var tyvärr en enda lång besvikelse. Då rekommenderar jag avkomman DORDEDUH istället. De var bra live när jag såg dem för några år sedan, olyckligtvis har även de en trummis som borde få en smäll på fingrarna. Vad är det med rumänska trumslagare?

INFERNAL WAR

När det kommer till snabba trummisar så borde INFERNAL WARs batterist Stormblast vinna en pokal. Faktum är att han oftast spelar ifrån alla andra i bandet. På gott och ont. Ljudet var ingen höjdare, främst för att det skulle tjorvas med triggade trummor i en halv evighet innan de kom igång. När allt fokus riktas på trummisen i ett black metal-band kan det bli problem. Olyckligt nog blev det så denna kväll. Jag har aldrig varit någon större entusiast av INFERNAL WARs musik, publiken verkade dock nöjd. Får jag möjlighet att se dem igen ska jag absolut göra det och hålla tummarna att de får ett bättre ljud.

INFERNO

Sist ut var Tjeckiens stoltheter INFERNO. Jag lyssnade en hel del på ”Black devotion” när den släpptes 2009 och jag undrar varför jag inte fördjupat mig mer i denna djävulsdyrkarorkester. Live var de mördande bra och det är skönt att se att de dammat av de gamla 90-talsmantlarna. En perfekt avslutning på en, ja kanske inte perfekt men väldigt minnesvärd festival.

Sammanfattningsvis måste jag säga att de stora vinnarna blev ARKONA och INFERNO.

Det jag gillar med mindre festivaler är att man får möjlighet att se artister man aldrig får se på större tillställningar som exempelvis Party-San och Wacken. Visst, man får utstå en hel del dynga men jag utsätter mig tusen gånger hellre för bedrövlig östeuropeisk folk metal än att se en sekund av exempelvis ILLDISPOSED, KATAKLYSM och DEW SCENTED som verkar prenumerera på att sprida avföring på de större europeiska festivalerna.

Hur gick det med dödshoten denna tripp då? Tja, efter att ha avnjutit INFERNO valde jag att samtala med en gigantisk tvåmeterstjeck som burit liksmink och nitar hela festivalen. Vi kom in på ROOT och likt den storidiot jag är tog jag upp att jag tyckte att ”The book” är ett bra album. Det var ju förbannat dumt.

Kom igen, är det bara jag som tycker att ”The book” är bra?

/Hatpastorn

9 Comments »

Textanalys: DIABOLICAL MASQUERADE – ”The phantom lodge”.

Posted in Textanalys. on 7 juli, 2013 by hatpastorn

diamasJag och Heidenhammer är inte alltid eniga när det kommer till musik. DIABOLICAL MASQUERADE är vi dock rörande överens om. ”Ravendusk in my heart” och ”Nightwork” är kalas, ”Deaths design” var en kul idé på papperet och ”The phantom lodge” är en minst sagt udda fågel. Man skulle kunna säga att ”The phantom lodge” är som KATATONIAs ”For funerals to come”, en skiva som både blandar och ger. Det finns fantastiska partier och det finns mindre fantastiska partier. Som helhet har jag aldrig riktigt begripit mig på ”The phantom lodge”. Skivtiteln är bra, men omslaget magiskt opassande och fult. Det sammanfattar faktiskt hela albumet väldigt väl. Under lyssning sitter man som på nålar och stålsätter sig inför de där partierna som får ögonbrynen att vandra beyond thunderdome. Vill ni exempelvis höra hur det låter när Blackheim begagnar sig av rumänsk vampyrengelska kan ni på denna platta få ert lystmäte.

Sedan har vi lyriken.

Oj.

När jag köpte debutplattan ”Ravendusk in my heart” 1996 stod texterna inte med i bookleten. Det var klokt. Av låttitlarna att döma kunde man ana sig till att de var hyfsat suspekta. Som typexempel har vi ”Blackheims quest to bring back the stolen autumn”. När Heidenhammer nyligen kläckte den Dr Seuss-osande titeln “Blackheims quest to bring back the stolen Christmas” frustade jag högljutt. Min digipakutgåva av ”The phantom lodge” har texterna tryckta i bookleten och det är spännande läsning kan jag lova.

Nu kör vi.

1. Astray within the coffinwood mill

HP: Vilse i kistskogens kvarn?

HH: Ja, dummare än så blir det knappast.

In Dreams and Visions I Saw the Beast Rise again
In Chasms and Voids of Doom the Circle of Pandemonium
I Stole the Sacred Nimbus of the Kingly Dead
Glittering Treasures will Haunt Me Forever Now

HH: Hur stjäl man en helig gloria av de kungligt döda?

HP: Det blir nästa film med Jönsson-ligan.

The Thirteen Words of Spell I Breathe
Witchcraft and Sorcery
I’ve Forseen all the Fallen Stars
Wizardry and Destiny
Sleeping in the Eyes of Earth
Sending Dwarfs Back to Birth
Sleeping Entities of Stone
Down the Dragoncaves I’ll Roam

HH: Hur skickar man dvärgar tillbaka till födseln och vem är det som gör det? Är det han som gör det? Det har gått en halv text och min hjärna är redan helt söndertrasad.

HP: Istället för att skriva nytt material till KATATONIA valde alltså Blackheim att pressa in dvärgar i olyckligt utvalda kvinnors fortplantningsorgan för att sedan spatsera in i några drakhålor. Snacka om att det händer mer i Stockholm än här i obygden.

Demonized – Exorcized – Decapitated – Resurrected
[Voice:] ”…The Kingly Dead will Haunt You Forever Now
Glittering Treasures are not to Steal…They are Sacred…”
In Past Ages of War and Conquer
Battling for My Immortal Desire
By the Stab from a Sword of Steel
I was Shaped to a Spirit of Zaal

HH: Och vem fan är Zaal?

HP: Jag vet vad Zaat är. Det är världens bästa film.

Hail – The Ravenlord
Hail – The Only One

HH: Är Zaal en korpherre helt plötsligt? Är Blackheim Zaal? Jag ger upp.

HP: Jag tror att ordet ”zaal” är holländska för typ salong. ”Jag blev formad till en ande av salong”. Det låter ju inte superspännande att bli det.

2, The puzzling constellation of a deathrune

[Voice:] ”…The Soulside Awakes…Closing Down the Flesh…”

Upwards a Shimmering Nightsky of far so Distant Starlight
Above the Obsolete Horizonlines Death Came to Reap
Towards the Cosmic Hillsides Beyond the Lunar Galaxy
Closing Down the Fleshworld Forever as the Soulside Awakes

HP: Vad i Satans namn handlar det här om?

HH: Jag tror det har något med He-Man att göra . Jag kan inte sätta fingret på det, men jag vet att det är så.

Whirling Down a Maelstrom of Horror Infernal
Possessed by the Grim and Bleak Eyes of the Seventh Moon
Breathing the Rippeling Rythm of the Coldest Night
Through Shadows Hearses Must be Led Across

HH: MIDVINTER gjorde ju helt rätt när de skrev ”Lyrics not printed for personal reasons”. Fler band borde göra så.

The Puzzling Constellation of a Deathrune
The Ancient Sign of Magic Divine and Flamboyance Burning
Old Dusty Thresholds and Rusty Gateways Unentered (and) Unseen
A Spiritpath in the Thirteenth Dimension Cursed for Evilcraft

HP: Jag har aldrig sett så många ord i hela mitt liv. Kan man bli snöblind av att läsa texter?

HH: ”Flamboyance burning” … Jag kan bara tänka på Freddie Mercury.

HP: Ja, who wants to live forever efter att ha läst igenom det här tokeriet? OK att man ordbajsat sig igenom ex antal svartmetalltexter genom åren, men det här är en lyrisk analevakuering av monstruös karaktär.

Obstreperous Skyways of Nightfall Ornaments
Cloudrealm Corridors of Miles and Miles with Mist
Solarlight Trapped into the Blackest Corner of Universe
The Darkened Space Enthroned and Time is Moving Backwards…

HH: Nu lugnar vi ner oss. Först och främst, vad är ”obstreperous skyways”?

HP: Enligt Internet betyder ”obstreperous children” högljudda barn. Pax för att inte sjunga ordet ”obstreperous”.

HH: Högljudda luftvägar, antingen är det en astmaattack det handlar om eller när jag flög med Aeroflot sist. Det dånade. Texten verkar dock handla om att flyga till en annan tidszon.

HP: Han flög alltså till Finland och bestämde sig för att skriva om den trippen på det mest omständliga sättet man kan tänka sig. Tja, ABSURD sjöng ju om fruar i hyddor i Sibirien så varför är jag ens förvånad?

Breathing the Rythm of the Coldest Night
An Ancient Sign of Magic Divine
A Darkened Dungeon for the Pale I Seek
A Spiritpath for the Thirteenth Soul
The Sky is Raised from a Nightfall Dream
By the Bodies with their Souls in Black
Burning Close in the Cryptic Night
Rip Young Hearts out in the Fields of Light

HH: Halva texten är kvar! Jag orkar fan inte mer för nu blir det ännu konstigare. Är det novellen Langoljärerna han sjunger om nu?

HP: Jag har knäckt koden. Karln bygger sitt textförfattande på att pussla ihop låttitlar och sedan skita i om de passar ihop eller inte. Smart drag då det är tusen gånger enklare lättare att kläcka käcka titlar än att ro ihop en enhetlig text.

Horror Infernal – The Seventh Moon – The Coldest Night
Her World Described – The Deathruler’s Sign
Flamboyance Burning – An Ancient Deathcry
[Voice:] ”Old Dusty Thresholds and Rusty Gateways
Unentered (and) Unseen…
Obstreperous Skyways of Nightfall Colours
Oblivious to a Spiritpath Breathing of Doom…”

HH: “Burning flamboyance…”

HP: Snubben är fan ett geni.

3. Ravenclaw

Under Banners of Baalzathorn We Ride Towards the Dawn
Hold your Steel Close to Hand and Say Farewell to your Motherland
Into the Horizonlines Spears so Sharp in Daylight Shines
Attack the Realms Unknown Hordes of Brave Men fully Grown
With Winds from our Northstar Striking Shores oh so Far
Across the Sea and Land in Armour Proud We Stand

HH: Det finns ett norskt Kalle Anka-uttryck som tydligt beskriver när något är trams: Sludder og pølsevev.

HP:HAHA! Är det bara jag eller är allt fullständigt bakvänt?

HH: “Attack the realms unknown hordes of brave men fully grown”. Jag har svårt att tänka mig Russel Crowe leverera detta med passion i exempelvis filmen Gladiator.

As Northern Gods We’re Born
Beautiful Woman They Us Mourn
Baptised in Fire and Ice
Sworn to Face the Strangers Lies
Sailing the Ocean Black and Blue
We’ll Show the World what is True
When the Night Comes Down
Another Land…Another Crown…

HH: Jösses. Vart kommer förresten titeln ”Ravenclaw” in i bilden?

HP: Det vet ingen. Kul med rim dock.

Striking Upon the Hillsides
Battlefields Burning in Glory
Chanting Spells of Graverites
Battlefields Burning in Glory
Warlord Kings of Hell and Dark Desire
Godsend Son Drowning in Smoke and Fire

HP: Seriöst, är detta en text eller ett knippe refuserade låttitlar? Jag kräver svar.

4. The Walk of the Hunchbacked

[First verses are real chantings – not to be published]

HH: Om det här är de publicerade texterna vågar jag inte ens tänka på hur den här såg ut på papper. Vissa texter får ordet ”strunt” att vandra ut i tidigare okända dimensioner. Detta är en sådan.

Shadows – Trapped in a Coffin of Death
Demons – Flying with Wings of the Night
Ravens – Lifting their Claws to the Sky
This is the Winter of an Eternal Season of Doom
I still Rule the Skylines beyond the Lunar Forestral Room
Scrolls of Ancient Wisdom Carved under Fields of Bloom
Empire of the Deathstarved Raging the Battle so Far

HP: Vad betyder ordet ”forestral”? Kul passning till ANCIENT WISDOM. Jag tolkar den raden som så att Vargher satt utomhus och plitade ihop lyrik till något av sina projekt och Blackheim blev så inspirerad av den händelsen att han var tvungen att få ner det i skrift.

HH: Skogen är djup och det är även Blackheim. Undrar om snubben varit med i poesi-SM?

5. Cloaked by the moonshine mist

A Lonesome Wind Entered the Pits of my Dreams
Swept my Thirst into Shades of Gleams
It Spread a Rain of Ethereal Tunes
Coloured my Pictures so Freezing Cold

HP: Ordbajseri av sällan skådad kaliber. Jag applåderar så att handflatorna svider.

HH: Vad är ett regn av eteriska toner som färgar ens bilder så iskalla?

By the Shelter of the Night the Pale Silver Eye Returned
In the Distance of the Nordic Light the Inverted Horizon Burned
A Woven Bridge between the Sunken Lands was Forged
Twisted my Longing into Caskets of Time
It Opened the Eternity of a Cosmical Maze
Coloured my Pictures so Dusty and Old

HP: Inte ens Mortiis begav sig såhär djupt ut på de mörka vatten som kallas överpretentiösa och obegripliga svartmetalltexter. Fatta allvaret. Läs texten, alltså läs texten!

HH: Jag försöker, tro mig att jag försöker men hjärnan kan inte processa allt. Jag undrar vad en engelsktalande person tycker om detta. Tveksamt om de förstår mer än vad vi gör.

Beside the Vast Snowy Woodland
Beside the Enormous Hillsides of Frost
Below the Magnificent Starsky Black
I am Cloaked by the Moonshine Mist
In Nocturnal Midwinter Hours
In Bloodred Darkness Gone
The Call – I Heard
The Vision – I Saw
The Scent – I Knew
The Oath – I Swore

HP: Oj. Jag förlorade på teknisk knock out.

HH: Sludder og pølsevev.

6. Hater

Death Takes ‘em all…
I am the Hater!
The Sin of God, the Whore of Life
I am the Will who Kill for the Bloody Sake of Death

I am the Hater!
The Fear, the Lies, the Painful Cries
I am the Blade which Slits a Throat to End another Breath

I Bring terrible Demise
Spill Misery over their Lives
I Make sure Evil will Rise
To End more Meaningful Lives

I am the Hater
The Tormentor
An Eye for an Eye
Everyone fucking Die

HP: Varför kom ens den här låten med på skivan? Detta är ju garanterat refuserat BEWITCHED-material och stilmässigt passar varken låten eller texten in på skivan. Obegripligt.

HH: BARATHRUM-doftande lyrik, men det som jag verkligen tänker på är amerikanska ODINs gamla slagdänga ”The writer”.

HP: Odin! Odin! Odin!

7. The blazing demondome of murmurs and secrecy

The Statues Echoes through the Halls of Baalzathorn long Forlorn
Unholy Trolls with Magic Scrolls in Spheres of Infernal Fire
Glittering Waters of Demonic Daughters
An Empire of Gold so Old
Web of Moonshine
Long lost Timeryhme
In Lore of Medieval Legends
Demonic Crossroads to Ancient Dungeons
Burning as I’m Lurking Deep Within
A Gateway through this Sacred Mist
to the Blazing Demondome of Murmurs and Secrecy

[Voice:] ”…Glittering Waters of Demonic Daughters

Web of Moonshine…Long lost Timeryhme…”
Into the Eyes of Death
Through Moonshine Portals Leatherwinged Serpents Fly
Grotesque Shapes of the Undead Flew in Straight from the Tomb

Far Away from the Light
Creatures of the Night
Ghouls of the Gravesite
Corpse of the Deathrite

[Voices:] ”…Thii Secriis Sacriis ov Dueish…

Through the Silent Dominions of Blackheim…”
Seven Lonely Spirits of Zaal
You Must Feel the Soulflight Redeem
Long Gone Spheres of Dismal Gleam
Winds of the Age – Fortunate Tribes
Murmuring Grace on the Lies
No One ever Dreams – Fall with Grace
Cremation, Decoys and the Wind
The Rivers Face – Straight Sidefall

HH: Ja, här rimmar han ju så det står härliga till. ”Unholy trolls with magic scrolls”. Jag baxnar.

HP: Jag skrattade så jag fes.

HH: Till Blackheims försvar måste jag säga att det är bra studs i låttiteln.

HP: Tillåt mig direktöversätta det sista stycket i sin helhet.

Genom de tysta områdena av Blackheim
Sju ensamma andar av Zaal
Du måste känna själaflygandets utlösande
Länge sedan försvunna sfärer av förskräckligt skimmer
Vindar av åldern – lycksaliga stammar
Mumlande elegans på lögnerna
Ingen drömmer någonsin – fall med elegans
Kremering, lockbete och vinden
Flodens ansikte – rakt sidofall

HH: Att vara bakfull och försöka förstå sig på den här lyriken gör fysiskt och psykiskt ont. Kan vi inte göra något annat nu?

8. Upon the salty wall of the broody gargoyle

HP: OK, direktöversättning ist krieg. På den saltiga väggen av den liggsjuka stendemonen.

HH: Hahaha! Tänk att det här är en sjö som aldrig får slut på vatten.

Caught in a Woodsleep
Miles Down the Crypts Beneath
Desert Sands lay Deep
Sworn to an Obscure Belief

HH: Om vi bortser från den första meningen tror jag att det här eventuellt kan anspela på Lovecraft-novellen ”Den namnlösa staden”.

HP: Men då kvarstår den första raden. Fångad i skogssömn.

HH: Om det är en liggsjuk stendemon som är fast i en woodsleep, morning wood är ju morgonstånd. Handlar det då helt enkelt om en stendemon som behöver Viagra?

Shapes with Serpent Faces
Watchers in Deathwish Cry
Warpzones in Mazes
Venomous Tounges in Sigh

HP: Alltså, det enda man kan tänka på är Super Mario Bros. Warpzones, hur fan kan man ens använda det ordet i en text?

HH: Om vi nu bortser från Super Mario Bros-referensen, vilket är omöjligt, vad i hela helvetet ÄR en jävla warpzone? På fullt allvar, jag skämtar inte nu. Vad ÄR en warpzone?

HP: Allt jag ser framför mig är italienska rörmokare och gröna rör.

Upon the Salty Wall of the Broody Gargoyle
Broody – Come Forward from the Salt in your Wall
Broody – A Weak Human Soul is your Call
Nightshade Serenade
Diabolical Masquerade

HH: Ja, resten av texten är precis lika obegriplig, men den rimmar ju faktiskt. Det märkte jag inte först.

HP: Jag lovar och svär att jag aldrig, ALDRIG, kommer att gnälla på AND OCEANS texter igen.

/Heidenhammmer & Hatpastorn

12 Comments »