Hatpastorns likpredikan

Då var det dags igen.

Förra gången jag gjorde mig besväret att äta upp en svårtuggad dubbelmacka var när jag skulle undersöka vilken skiva som egentligen är värst: BATHORYs ”Octagon” eller CELTIC FROSTs ”Cold lake”. Då bägge fått utstå sådant legendariskt spott och spe genom historien var de ganska givna måltavlor när denna bloggs version av Golden Raspberry Awards skulle utdelas.

Så är inte fallet denna gång. För ungefär två år sedan bestämde jag och Dr Panzram oss för att göra en kvalitativ analys i forskningsfältet ”mediokra skivor”, varav tre plattor fick utgöra fallstudier. Jag minns inte namnen på själva albumen, men grupperna som skulle dissekeras var i alla fall MACTÄTUS, LIAR OF GOLGOTHA och sentida CRADLE OF FILTH. Forskningsfrågan bestod av vilken av dessa som utgjorde mediokratins fulländning i den avskyvärda genre vi kan kalla för semiatmosfärisk black metal. Det visade sig vara fullständigt omöjligt. Likväl anser jag än idag att idén var ganska intressant. Som experiment betraktat: hur bär man sig egentligen åt för att beskriva något som är så genomsnittligt att det knappt existerar? Betänk detta, att såga ett kalkonverk sönder och samman är så oerhört mycket lättare än att krysta fram meningar om musik som har samma effekt på ens sinnen som vatten har på en gås. Inget fastnar.

Nåväl. I denna upplaga av Clash of the Titans har jag i ett utfall av avancerad masochism valt att självplåga mig igenom två mellanskivor från 90-talet. NAPALM DEATHs ”Fear, emptiness, despair” och BENEDICTIONs ”Grind bastard”.

NAPALM DEATH anno 1994. Smaka på det. Spotta sedan. Sex år innan den utlovade Y2k-buggen skulle förvandla vår civilisation till en rykande Mad Max-ödemark var hypen kring det här bandet fullkomligt obegriplig för min del. Jag var inte gammal nog för att ha varit med på deras storhetstid, men till skillnad från andra band som genomgått fruktansvärda transformationer verkade en enad musikerpress likväl ha en slags bestående vördnad för vadhelst nu dessa bisarrt friserade britter krystade fram. När jag tänker efter har detta skrämmande likheter med DARKTHRONE efter år 1999.

Hur som helst. Som tidigare konstaterats var möjligheterna för att tillgodose sig musik minst sagt begränsade under denna tidsperiod, åtminstone för mig. Således var det samlingsskivan ”Earplugged” från Earache som introducerade mig för NAPALM DEATH, och detta med material från skivan som nu skall avhandlas i sin helhet. För att uttrycka mig kortfattat: det lät skitdåligt. Faktiskt så uselt att jag aldrig tagit mig för att undersöka bandet på riktigt efter det, utan som bäst konstaterat att deras tidiga skivor röjer på ganska bra när någon dragit på dem i bakgrunden.

BENEDICTION då? Jo, här skall jag krypa till korset. Jag har försvarat många konstigheter genom åren. HECATE ENTHRONED, ANCIENT, EMINENZ (fråga inte) … för att bara nämna några. Mycket riktigt har jag också agerat advokat för BENEDICTION – ett band som på fullt allvar blivit synonymt med adjektivet ”medelmåttig”. Vem har inte vid något tillfälle benämnt ett riktigt trött dödsband som benedictionmediokert? Det har alla.

Jag hörde dem samma år, 1994, på MTV när videon till deras låt ”The grotesque” hade någon slags rotation på kanalen. Jag tyckte det lät OK. Till och med så pass OK att jag betalade pengar för deras mini-CD ”The grotesque/Ashen epitaph”. Men när inte ens en svältfödd 14-åring orkar hålla koncentrationen uppe under fem låtar är det inte ett gott betyg. Såsig, oinspirerad och bedövande tråkig midtempodöds … och värre skulle det bli. Skivan därefter, ”The dreams you dread”, tänker jag inte ens kommentera. Jag konstaterade mest att sången på den nu hade bytts ut mot något slags uselt hardcoreliknande gastande, kryddat med ljudet av en kraftigare förstoppning. Efter det magplasket … ja, då kom ”Grind bastard”.

Titta på den. Och ställ dig nu frågan. Vad. I. Hela. Helvetet. Ska. Detta. Ens. Föreställa? Då jag själv gått bet på att beskriva den här bilden på ett adekvat sätt kände jag mig nödgad att tillkalla experthjälp.

Heidenhammer: I mina ögon visar detta rorschachtest en karaktär från 80-talsversionen av filmen Tron som får nöja sig med att sitta på läktaren och beskåda en fotbollsmatch, samtidigt som han uppretad gör ett toalettbesök. I sina händer har han ett par ficklampor han viftar frenetiskt med.

Dr Panzram: En gymnasieestet har tagit ett kort på en staty och spytt ur sig den genom ett tidigt Photoshopfilter. Med största sannolikhet är det här ett överblivet omslag snott från en bedrövlig tranceskiva man kunde se reas ut för 49 kronor i katalogen ”Skivor och Band”.

Hatpastorn: Jag har alltid trott att det är Spindelmannen i sin minst sagt ogenomtänkta korvstroganoffdräkt som försöker sig på kroppsställningen ”den mänskliga svastikan”.

Nåja. It is time. Let’s get ready to rumble. Hell awaits. Och så vidare.

NAPALM DEATH ”Twist the knife”

Så, for the record. Jag avskyr verkligen Barney Greenways röst. På fullt allvar kan jag inte förstå hur den här mannens grymtanden kan få ha fästs på skiva utan att någon drog i nödbromsen. I mina öron låter inte detta som något. Inte growl. Inte sång. Inte skrik. Men väl entonigt gapande med en total brist på engagemang som gör mig tröttare än protagonisten i Stephen Kings roman ”Insomnia”. Musiken då? Låten tog slut innan jag ens hann reagera på vad som hände.

BENEDICTION ”Deadfall”

Och på tal om trött … men, nej. Jag ska försöka se detta ur en positiv vinkel. Vi kan säga att riffen liksom studsar fram. Om nu detta är ett positivt betyg vet jag inte. Men på något sätt kan jag tänka mig att detta inte lät alltför illa i replokalen. Nu är dock detta knastertorra Nuclear Blast-ljud lika smickrande för musik och sång som en leopardmönstrad onepiecejumpsuit är för Tom G. Warrior.

Vinnare: Än så länge finns det inga vinnare.

NAPALM DEATH ”Hung”

Varför låter varje låt som en karaokeversion? Och hur tänkte egentligen producenten när han lät sången ligga som en tjock smet över resten av instrumenten? Musikaliskt är det här så life metal att det bara gör ont. Jag kan inte med ord uttrycka hur mycket jag HATAR när band ska visa sig på styva linan och mecka till det bara för sakens skull. Det här låter som om någon tagit 2 TON PREDATORs riff, klippt ihop dem och lagt en obehaglig mosaik utan rim och reson. Självklart skulle läckerheten krönas med ett riktigt fett moshparti kryddat med gnällsolo.

BENEDICTION ”Agonised”

När jag hör introriffet ser jag gitarristerna komma springande mot mig med öppna munnar och med vinden i håret. På något sätt blir detta än värre när det inte ens är skitdålig heavy metal det handlar om. Ändå kan jag inte tycka att det här är så bedrövligt som jag hade trott. När chuggagitarrerna byts ut mot ett par stänkare till gamla thrashriff sitter jag faktiskt och gungar med huvudet … inte så dumt … trodde jag, tills dess att MILLENCOLIN tydligen bestämmer sig för att göra ett gästinhopp med ett ylande Burning Heart-gitarrsolo ackompanjerat av galopperande halv tvåtakt. Givetvis är låten ändlös.

Vinnare: Hade det inte varit för skatepunkpartiet hade BENEDICTION tagit ledningen, men poängen går till motståndarlaget.

1-0 till NAPALM DEATH alltså.

NAPALM DEATH ”Remain nameless”

Musikaliskt är detta faktiskt alls inte så dumt. Kanske inte min kopp svampte, men det finns några hyfsade riff i alla fall. Kanske kommer de här arrangemangen snart att öppna sig för mig och allt framstår fullkomligt logiskt. Men vad gör det. Maken till mer malplacerad sång har jag nog aldrig hört och när det spejsas till med ”moderna effekter” och tokroliga robotröster blir det bara värre.

BENEDICTION ”West of Hell”

Karln, eller vad det nu är, på skivomslaget hånler åt mig. Jag kan känna det. Jag förstår honom. Det är nästan anmärkningsvärt att så fort man tror det skall komma en hook eller något minnesvärt i slutet av varje riff är någon där med censursaxen och säger stopp och belägg. Hur är det möjligt att få låtarna att låta segare genom att öka tempot?

Vinnare: Oavgjort. Jag minns inget ens när låtarna spelar.

NAPALM DEATH ”Plague rages”

Detta var alltså den första låten med bandet ifråga jag hörde. Vad kan jag säga … mer än att jag inte kan begripa vem som i all världen faktiskt lyssnar på detta, alltså på riktigt. Jag kan begripa att det inte är det sämsta, men det ger mig samma känsla som de flesta sirapsslöa låtarna på AC/DCs ”For those about to rock”. Man liksom vaggas in i tron på att något skall hända, men det gör det inte. Konceptuellt är alltså detta ”extremmetallens” svar på ”I väntan på Godot”. Om det nu hade slängts in ett fullständigt ologiskt grindparti i dialogen då. Nej, vänta … två ologiska grindpartier.

BENEDICTION ”Magnificat”

Jag har en teori om den här skivtiteln. Nuclear Blast hade inte en aning om hur de skulle marknadsföra den, och bolaget visste inombords att loppet egentligen var kört. Men som en sista desperat dödsryckning bestämde de sig för att döpa eländet till det sista man tänker på när man hör musiken. ”Grind”? Jo, jag tackar jag. Detta får mig att tänka på ett skitdåligt band som hette PYOGENESIS, som ingen egentligen brydde sig om. De blev lite omskrivna på grund av att de ansågs originella, men inte på ett direkt bra sätt … mer förbryllande. Dödsgrunge, minns jag att någon kallade dem. Efter en stund var det alls inte spännande, och bandet bestämde sig för att inkorporera någon slags pop i musiken i stället. Vilket namn fick den första skivan med den nya inriktningen? ”Unpop”. Ser ni mönstret?

Vinnare: BENEDICTION. Mest bara för sakens skull.

NAPALM DEATH”More than meets the eye”

Även EUROPE har en låt som heter samma sak. Den har jag inte hört sedan jag var nio år gammal. Ändå minns jag mer av den än vad jag gör av denna när sista tonen klingat ut.

BENEDICTION ”Nervebomb”

OK, här försöker gubbarna åtminstone få till lite tryck bakom det hela. På det hela påminner det här mer om någon slags ettrig hardcore … om det inte hade varit för sången då. Hur kan man egentligen få det att låta så här opassande? För att parafrasera Doktor Panzram är den här sången lika out of context som om Wayne från Wayne’s world skulle dyka upp i Sodoms 120 dagar.

2- 1 till BENEDICTIONs fördel.

NAPALM DEATH ”Primed time”

Hoppet tänds en aning när det åtminstone bjuds på lite grind såhär i början … men nej. Självklart kunde de inte hålla sig ifrån lite svängig och totalt malplacerad rock n’ roll efteråt. Riffen är såklart hoplimmade med sämsta sortens klister – samma hopplösa tempoväxlingar KING DIAMOND använt sig av efter ”The graveyard”. Jag kommer aldrig att förstå vitsen med att bryta av ett hyfsat tempo med tillfälliga meckpartier. Är det bara jag som tycker det känns som att trampa sig fördärvad på en gammal sönderrostad cykel, upptäcka att man faktiskt börjat få upp farten bara för att i nästa ögonblick befinna sig i en uppförsbacke mer svåröverkomlig än ”Deathcrush” på förstapress? Oj, där tog visst låten slut.

BENEDICTION ”Electric eye”

När du trodde att det inte kunde bli värre bestämmer sig BENEDICTION för att klösa av en JUDAS PRIEST-cover. Jämfört med SIX FEET UNDERs våldtäkter på AC/DCs album ”Back in black”, förevigade på skivan ”Graveyard Classics 2”, är detta ganska skapligt. Då bör det kanske tilläggas att just ”Graveyard Classics 2” är den enda skiva jag sett få inte mindre än fem ”0 % av 100 % ”-recensioner på Metal Archives.

Det här är fasansfullt.

Nä, NAPALM DEATH knappar in. 2-2 då.

NAPALM DEATH”State of mind”

Ja, med tanke på titeln börjar jag också fundera på vart jag befinner mig mentalt. Inte är det i LAKE OF TEARS skivomslag i alla fall. Snart skriker jag. Helt seriöst försöker jag verkligen nu leva mig in i den här musiken, för att via hermeneutiska studier förstå vad personerna bakom vill ha sagt och gjort. Det kan jag inte. Kantor Aronsson blev skitförbannad över att jag kunde komma på tanken att såga den här skivan. Pastorn trodde att utfallet berodde på att Kantorn var väldigt ung när han hörde detta första gången. Den ursäkten gäller inte, för det var jag också.

BENEDICTION ”Grind bastard”

Den här låten skall alltså hålla på i närmare sju och en halv minut. Nu har gubbarna gett sig fan på att de också ska haka på någon slags begynnande neometalvåg. Det låter inte klokt. Mer än att låta MACHINE HEAD målar de upp en ljudbild som låter som om DOG EAT DOG eller MILLENCOLIN tagit in en övervintrad kängpunkare på sång som normalt försöker få igång publiken för det egna bandet genom att säga ”amen RÖJ då för faan … vi kör TOTALITÄR-cover”. Blandat med dansk FURIOUS TRAUMA-metal.

Oavgjort även denna gång. Det står lika och även om inte spänningen är olidlig är själva matchen det.

NAPALM DEATH ”Armageddon X 7”

Jag vet inte om låttiteln är en lek med Agent X9. När jag var liten brukade min morfar alltid överraska mig och min bror genom att hala fram en hel hög med serietidningar han kommit över som vi sedan fick dela på. Vet faktiskt inte riktigt vart han hittade dem. Där fanns guldkorn och där fanns … ja, ni vet. Skit. Jag räknade alltid numren av Agent X9 som exempel på det senare. Men tro mig när jag säger att jag hellre läser igenom ett decenniums årgångar av nämnda publikation än utsätter mig för denna soniska mardröm ytterligare en gång.

BENEDICTION ”Shadow world”

OK, lite MOTÖRHEAD-gung. Som inte fick vara ifred, utan stoppas av samma uppförsbacke som gjorde sig påmind hos NAPALM DEATH. Detta hade ändå kunnat vara något, om inte dubbelkaggarna lät som ett par irriterande kulspetspennor någon sitter och maniskt klickar med. ”Take control, take control”, hojtar sångaren. Jag tar tag i min fjärrkontroll och gör precis detta.

Orkar inte dela ut en poäng den här gången heller. Eller … ja vad fan. BENEDICTION får en tröstpoäng. 3-2 till dem.

NAPALM DEATH ”Retching on the dirt”

OK. Nu gör jag som så att jag tar till samma knep som när man lyssnade på MAYHEMs ”European Legions” … eller vad den nu hette. Ni vet, den där liveskivan med Maniac på sång, som inför en av låtarna plockar upp Attila på scen. Då detta var tiden innan Attila bestämde sig för att bli permanent medlem i MAYHEM var detta faktiskt ganska stort. Oturligt för Maniac dock, då vad som hände under genomlyssningen var att man fullkomligt ignorerade att även han insisterade på att sjunga. Denna duett gjorde att man helt stängde av Maniacs bidrag för att koncentrera sig på den där ungrarens magiska yl istället. Jag gör likadant nu och försöker mig på att enbart koncentrera mig på musiken … men där var visst den slut. Synd. Det får bli nästa låt.

BENEDICTION ”The bodiless”

Geggigt och bajsnödigt på en och samma gång. Som om hela bandet lider av kollektiv valpnos men insisterar på att spela klart innan den vita porslinsguden tillåter katarsis.

Nej, det blir nog oavgjort här också.

NAPALM DEATH ”Fasting on deception”

Round two. FIGHT! Nej, jag vet inte. Kanske är det bara mig det är fel på. För vid det här laget känner jag bara för att ge upp fullkomligt. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här är tänkt att föreställa. Ibland känns det som om jag är på väg att förstå och se ljuset … bara för att falla tillbaka. Som POISON IDEA en gång skaldade: ”you started with nothing and ended up with less”.

BENEDICTION “Carcinoma angel”

Titeln tycker jag faktiskt är lite smålustig. När jag var nitton år gammal såg jag på ett avsnitt av ”Vetenskapens värld” där det talades om en specifik cancerform – teratokarcinom, vars egenskaper kunde återskapa celler på ett sätt som kunde bota människor i stället för att ha ihjäl dem, trots att denna cancer initialt är malign. Ja, det var fascinerande. Den här ljudsmörjan botar nog ingen är jag rädd. Men ja … det är ju kul att gubbarna har något att göra istället för att ränna omkring nere på stan.

Poäng kan de vänta på.

NAPALM DEATH ”Throwaway”

Nämen! Vad händer? Grind, i flera sekunder … närmare bestämt hela låten? Alltså … är det här på riktigt? Inte ens sången stör alltför mycket … nähä, där sänkte de tempot och det är återigen dags för ett meckparti som inte ens är ett meckparti. Men det här var alls inte så oävet. Om hela skivan varit på det här viset hade jag åtminstone förstått vitsen. Just den här låten ger dessutom lite BRUTAL TRUTH-känsla och det är ju alltid trevligt. Om det inte är sistnämndas ”Kill trend suicide”, då. Den var inget vidare.

BENEDICTION ”We the freed”

Inte ens Internet bryr sig om den här låten, så det får vara.

NAPALM DEATH får en äkta poäng, som inte behöver uppnås genom tärningskast!

3-3.

NAPALM DEATH ”Truth drug”

Ta mig fan om inte skivan faktiskt lever upp här, likt en sista desperat dödsryckning som i alla fall lyckas med sitt uppdrag. Känslan från den föregående låten hänger kvar, och riffen är alls inte pjåkiga. Till och med trummorna låter plötsligt helt logiska och ärligt förbannade. Och tack och lov håller Barney käften under större delen av låten. Tack.

BENEDICTION ”Destroyer”

Vad kan i ärlighetens namn vara värre än när BENEDICTION gör covers på JUDAS PRIEST, ANTI-NOWHERE LEAGUE och TWISTED SISTER (som i det här fallet)? Jo, när BENEDICTION bestämmer sig för att tolka DOORS ”Riders on the storm”. Det är dock för magstarkt för att tas upp mer ingående här.

NAPALM DEATH vinner. 4-3. Matchboll.

NAPALM DEATH ”Living in Denial”

I ärlighetens namn finns det inte så mycket kvar att säga. Det låter som det mesta på den här skivan. Vad vet jag, efter en miljon lyssningar kanske allt uppenbarar sig och det ologiska framstår som självklart. Lite som att stirra på en sådan där 3D-bild. Skit samma.

BENEDICTION ”I”

Jag kan knappt tro det, men jag står på mållinjen. Nu återstår bara … ytterligare sju minuter BENEDICTION-döds. Plötsligt inser jag vart jag hört det här trumljudet förr. BATHORYs ”Octagon”. Det kan inte bara vara en slump. Och uppenbarligen försöker sig även BENEDICTION på att låta punkthrash. Det går skitdåligt. Gott så.

Vi skiter i poängen.

Summa summarum: segern går till NAPALM DEATH. Grattis. Eller ja, grattis var väl att ta i.

Tack för kaffet.

Heidenhammer.

Idag ska vi diskutera en skiva jag har ett mycket besvärligt förhållande till. Ni vet när något är rådåligt samtidigt som man stundtals tycker om det i alla fall. På utrikiska kallas det för en ”guilty pleasure”. Exakt så är det när det rör sig om det norska bandet RINGNEVONDs första och enda fullängdare ”Nattverd”. Jag vet varken ut eller in när jag lyssnar på möget. Den är ju skitdålig, likväl väcker den något inom mig och det är inte bara hat, vemod och förtvivlan som väcks. Här kommer historien om när jag införskaffade detta alster.

Strax efter millennieskiftet vandrade jag en solig dag in på Metal Store här i Sundsvall. Pengarna brände i börsen och jag var i desperat behov av black metal, helst norsk. Trots att norrmännen spårat ut fullkomligt hade jag ändå en viss tilltro till den norska scenen. Jag bläddrade febrigt bland skivorna och fiskade upp en platta jag ej tidigare sett. Bandet hette RINGNEVOND, det var en skog på framsidan, sångaren kallade sig Daukjött. När jag skummade igenom konvolutet fann jag denna text:

Da endelig, løftet han åsynet opp,
og motte sin himmelske herre med spott;
han brant sin bibel, forkastet dens bud,
og sverget i blod at drepe sin gud.
Rev kirken og sverget på helligbrøde,
og gudstroen råtnet opp med de døde.

Jag köpte blint.

Kom igen, vem fan hade INTE köpt blint!?

Efter en rask promenad var jag hemma i lägenheten och petade kvickt in CD-skivan i stereon. Förväntningarna var enorma.

Låt ett, ”Jøkulvinter”, dånade ut ur högtalarna och jag njöt i fulla drag. Syntmattorna ekade över Sundsvall, trummaskinen levde om som en rabiat popcornmaskin, gitarrerna fräste likt fulsmör i stekpannan och sångaren skrek utan en tanke på framtiden. Basen då? Ja, lyssnade man riktigt noga hörde man den fortfarande inte. Jag var nöjd, men det var något som inte riktigt stämde. Spindelkänslan pinglade om man så vill. Norsk black metal med folkmusikinfluenser är något jag alltid varit svag för, men det var något som verkligen inte stod rätt till.

När bit nummer tre, ”Trollsyn”, startade började jag besvärat skruva på mig. En hes dataflöjt pep ur sig något fantastiskt fånigt och när låten väl kom igång började sångaren begagna sig av en sångteknik jag väljer att kalla Ronja Rövardotters vårskrik. Jag skrattade då, jag skrattar nu. Sedan kom ett dåligt programmerat piano in och allting blev sådär härligt otajt som det bara kan bli när killen som programmerat trummaskinen är en klåpare. Sedan spårar allt ut. Daukjött tror att han kan riva av skrik i Rob Halford-klass men det låter bara som en astmatikers sista dödsrossling efter en överdosering av asbest, grahamsmjöl och Chuck Norris ökenskägg. Likt förbannat kunde jag inte riktigt värja mig från melodierna. Jag kände både skam och en smutsig förtjusning.

Låt fyra, ”Asgardsreien”, fortsatte på samma tema. Att det var syntaren Nevrod som skrev all musik kom inte som någon chock. Nu var det även dags för vokalisten att sjunga rent. Det gick … sådär. Omedelbart fick jag obehagliga flashbacks från mina otaliga Fasttrackerprojekt som ingen någonsin fått höra. Skräcken slog mig. Det hade kunnat vara jag som i ungdomens glada dagar gjort den här plattan.

”Mellom de høye tinde” startade furiöst med trummaskinen inställd på max. Sedan började gitarrerna gnola fram folkmelodier och tempot stendog. Vips började det rensas igen och …

OK, korten på bordet, nu ska demonerna ut ur garderoben. Jag erkänner, mellan 01:30 och 02:44 är låthelvetet i all sin förbannade dumhet smått magisk. Jag vet inte vad det är men när sångaren sjunger strofen som jag började detta inlägg med så kan jag inte låta bli att hytta med armen och hålla med om allt som sägs. Stålmannen har sin kryptonit, jag har dålig norsk black metal. Fan, det är ju så sjukt dåligt men jag tycker ändå att det bitvis är bra. Varför hade inte RINGNEVOND bara kunnat vara bra på riktigt för?

”Mellomstev”, en orgie i hesa dataflöjter och knätofsmelodier. Jag sket i den när jag köpte skivan, jag skiter i den nu.

”Efterklang” lät EXAKT som alla andra låtar på plattan. Här kräktes jag dock rätt ut när rensången plockades fram. ”Hej tomtenissar slå i glasen” möter ”Secrets of the black arts” i en ringdans mellan FORLORN och RAGNAROK där de bägge kombattanterna tävlar i vem som kan vara mest hopplös. Jag blev helt matt, tur att låtarna var korta. Det var nu som jag vid min första genomlyssning insåg att detta var ett alster jag aldrig någonsin skulle kunna ha ett rimligt förhållande till.

”Frostmorgenhildring” har inte bara en titel som man tar sig för pannan för, den startar även med ett fabulöst otajt piano. När det kommer till CuBase-svartmetall var RINGNEVOND grundarna. Det jag älskar mest är att deras ljudkort var lite för kasst så musiken laggar med jämna mellanrum vilket resulterar i en otajthet bortom tid och rum. Jag har nämligen själv stött på exakt samma problem när man i Cubase gryning spelade in något med lite för många kanaler. Det problemet hände aldrig i Fasttracker lustigt nog. Däremot fanns det helt andra problem med det ljudinspelningsverktyget. Bland annat fanns det ingen ångra-knapp och min version hängde sig när man spelat in något så man var tvungen att stänga av och på datorn varje gång man skulle spela in ett nytt riff eller en sångslinga. Detta medförde att man i en tagning spelade in allt man kunde och sedan satt och med kirurgisk precision försökte klippa ut varje enskilt riff. Nämnde jag att det inte fanns någon ångra-knapp? Klippte man lite fel var det bara att spela in allt på nytt eller dölja skiten med en fet bombsampling. Det blev en hel del bomber och skrik i början på varje riff. Snackar vi världsrekord i skrik på ettan så kom jag emellertid aldrig upp i NAGLFAR-klass. En kul alkoholrelaterad lek är att dricka sprit varje gång Jens Rydén river av ett häxvrål i början på ett riff på ”Vittra”. Man är död innan “As the twilight gave birth to the night” ebbat ut. En annan kanonfunktion i Fasttracker var att det inte fanns någon klickfunktion så jag var tvungen att spela in trummorna på en kassett och sedan spela upp den kassetten på stereon samtidigt som jag spelade in sång, bas eller gitarr i Fasttracker. Eftersom man ville göra allt i en tagning så att datorn inte skulle hänga sig sprang man omkring som en galen positivhalare i pojkrummet och tjöt och bytte instrument som en vettvilling. Min moder hade en mordängels tålamod.

Nu svävade jag ut lite och det är väl dags att ta sig an RINGNEVOND igen antar jag.

Efter pianofiaskot på ”Frostmorgenhildring” fortsätter slagdängan precis som de andra låtarna har gjort så vi behöver inte göra någon djupare analys.

”Drapskvad” börjar även den med ett stilla piano och en otajt knattrande trummaskin innan det brötar iväg. Sångaren håller aldrig käften. Här hörs de att grabbarna börjat ge upp. Sura gitarrer, ologiska arrangemang, dåliga idéer.

Då händer det.

Vid 02:14 börjar pianot typ galoppera i något som låter som DEPECHE MODEs ”Enjoy the silence” möter SVTs julspecial 1987. Gitarrerna börjar vildsint såga och trummaskinen petas återigen upp på maxhastighet. Körsynten trycks ner i botten och för en sekund når jag nirvana innan jag vaknar upp kallsvettig och undrar vad det var som hände. Vi byter låt innan detta slutar illa.

”Skuggjer over skymingsskog”, vilken titel. Trist bara att det är den svagaste låten, vilket i det här sammanhanget kanske inte säger någonting. Gällande stavning står det ”Skuggjer over skymingskog” på skivan, men lallaren som pangat upp Youtube-klippet har stavat annorlunda. I ärlighetens namn vet jag inte om det är han eller bandet som stavat fel. Den som inte skrattar när Daukjött sjunger rent samtidigt som syntaren hamrar på pianot i sann vilda västern-anda saknar humor. Resten av eländet innehåller bara de konstigaste riffen och melodierna.

”La pesten herje”. Finns det en låt jag plågat min bekantskapskrets med de senaste tretton åren är det den. ”La pesten herje” är egentligen ett outro och det som gör den så spektakulär är att syntaren byter ljud efter varje vända. Vissa ljud låter bra, andra gör att man kissar på sig. När han spelat samma melodi med tusen olika syntljud och med olika grad av kompetens ebbar låten ut samtidigt som trummaskinen fräser iväg i tusen knyck.

Sedan blir allt bara tyst

Jag har inte lyssnat på RINGNEVONDs ”Nattverd” från pärm till pärm på evigheter, men medan jag skrivit detta har den rullat på i bakgrunden. Utan att överdriva kan jag säga att den tillhör det konstigaste jag någonsin köpt när det kommer till musik. Stundtals finns det bra idéer men som en hel skiva betraktad är den ett fiasko. Ett underbart fiasko. Handen på hjärtat saknar jag skivor som låter såhär splittrat, inkompetent och märkligt. Musiker i allmänhet har blivit lite väl rädda för att göra bort sig och det är lite synd. Gör man något oväntat och lyckas med det blir det som vi alla vet succé, gör man något oväntat och misslyckas å det grövsta bjuder man i alla fall på sann underhållning. Det är den största styrkan med black metal, trots att det finns många regler saknar genren alla sorts former av regler. När Garm exempelvis valde att sjunga som en skolpojke på ULVERs ”Bergtatt” hade det kunnat gå åt helvete men slutresultatet blev magiskt. När den holländske vampyren Odin från DEINONYCHUS valde att gråta i toner hade det kunnat bli en succé men nu blev det ju en skrattfest utan dess like. Man får ta det onda med det goda och RINGNEVOND blandar sannerligen både sött och salt. Har ni tid, ork och möjlighet att lyssna på ”Nattverd” i sin helhet rekommenderar jag det. Ni kommer att få en upplevelse. Kanske inte en bra upplevelse men likväl en upplevelse.

På återseende.

/Hatpastorn

Om ni undrar varför jag varit ovanligt seg på att lägga upp visdomsord på senaste beror det inte bara på att jag jobbat konstant utan jag har även fått hem deluxeversionen av SUMMONINGs ”Old mornings dawn”. Jag kan säga att allt annat har varit sekundärt. När man sitter på kneget och längtar hem så man får lyssna på en skiva vet man att den är bra. Däremot har jag inte kommit längre än till låt fem. Vissa album är så bra att det tar lite tid innan man tar sig igenom hela mästerverket. Ibland måste man nämligen tjejlyssna på samma låt ett par dygn i sträck innan man är redo att ta sig an nästa kapitel. Ett fint exempel på det är en bekant som aldrig tagit sig förbi ”A fine day to die”, låt två på BATHORYs magnum opus ”Blood fire death”. Skivan släpptes 1988. Fatta allvaret.

Då det är galet varmt i lägenheten, folk är ute och nationaldagsfirar och jag inte orkar sätta på senaste SUMMONING igen då jag satt så förbannat skönt i soffan tänkte jag passa på att tipsa er hur man undviker att köpa undermåliga skivor.

Idag ska vi diskutera ia-band.

Något som gör mig trött i själen är företag som döper sig till det de håller på med och pangar in ett ”ia” i slutet för att det ska låta hippt och fräscht. Som exempel kan jag nämna Bokia, Klockia och Jaktia. Kan man inte döpa sitt företag till något bättre? Jaktia, jag menar, kom igen!

Exakt samma sak gäller band. Ja, nästan alla band. Ia-banden är nämligen en farlig fallgrop då en del är bra, exempelvis KATATONIA och NECROMANTIA, medan andra är helt fruktansvärda.

En genre som verkligen anammat ia-konceptet är goth/metal-genren som poppade upp främst i Norge i slutet på 90-talet. Vi minns väl TRISTANIA? Bandnamnet innehåller inte bara ordet ”trist” utan även ett fett ”ia” i slutet. Varningslampan lyser ilsket. För dessa nordiska grannar räckte det inte med ett band som slutade på ”ia” utan de öste på allt på smörgåstårtan och gav oss ännu en portion trots att vi var gröna i ansiktet och svetten lackade. Smaka på detta, TRISTANIAs gamla frontman Morten hoppade inte bara av och bildade sitt eget band som hette SIRENIA utan han var även tvungen att klämma ur sig ännu ett sidoprojekt vid namn MORTEMIA. Samtliga projekt låter EXAKT likadant. Superproducerad goth/metal med storbröstat fruntimmer på sång och samma gitarrsolo på alla låtar. Att några andra tjommar från TRISTANIA har ett annat band vid namn OCTAVIA gör ingenting bättre. Så fort man börjar tänka efter inser man hur pass många konstellationer som finns i denna genre som har samma förbannade upplägg på namnet. Smaka på dessa: XANDRIA, KRYPTERIA, AYRIA, LUMANARIA, ANGTORIA och ANGIZIA. Det finns miljontals till och majoriteten av dem har släppt album på ständigt aktuella Napalm Records.

Skrämmande.

Det är inte bara gothfjantarna som begagnar sig av denna billiga namnlösning. Vi har ZONARIA från Umeå som jag visserligen aldrig har hört, men då de kallade sig för ”the saviours of Swedish death metal” höll jag mig så långt borta som möjligt. Vi har VESANIA från Polen, de spelade någon sorts form av trött BEHEMOTH-döds. Vi har KALISIA från Frankrike, mästarna av märkvärdig pjåldöds och vi har SUSPERIA från Norge. Bandet som ingen brydde sig om oavsett hur många käcka cowboyhattar de hade på skallen. Visste ni att flera av SUSPERIA-grabbarna lirade i RINGNEVOND? Nä, trodde inte det. Det var bara jag som köpte RINGNEVONDs platta ”Nattverd”. Den sög apkuk och det är ett album jag tänker granska lite närmare så fort jag orkar lyssna på möget igen. Ändrar vi SUSPERIA till SUSPIRIA, den korrekta stavningen om man vill döpa sig efter guldrullen från 1977, finner vi en hord orkestrar med det namnet. VESPERIA från Kanada då? Ingen brydde sig. PYREXIA? Amerikansk grisdöds, jag betackar mig.

Sedan har vi power metal-genren.

Oj, oj, oj.

AVANTASIA, FRETERNIA, ETERNIA, MORIFADEIA, PROPHESIA, INSTANZIA, SYMFONIA, INSANIA, ALTARIA, AQUARIA, CYDONIA, GALDERIA, HIBRIA, NARNIA. Jag har bara skrapat på ytan gott folk. Visste ni förresten att det finns ett power metal-band vid namn DIGNITY? Det tyckte i alla fall jag var jätteroligt.

Nu ska jag berätta något ytterst viktigt. Man behöver inte vara ett ia-band för att vara ett ia-band. Hängde ni med där? SINS OF THY BELOVED och TRAIL OF TEARS är inte ia-band om man tittar på bandnamnen, men lyssnar man på musiken hör man direkt att de är tvättäkta ia-band. Snackar vi power metal är alla grupper ia-band och där vill jag särskilt varna för SONATA ARCTICA. De hade lika gärna kunnat heta SONATIA ARCTICAIA. Samma regel gäller åt andra hållet. Bara för man är ett ia-band behöver man inte vara ett ia-band. Förutom tidigare nämnda KATATONIA och NECROMANTIA vill jag även lägga till exempelvis WALLACHIA.

Ja, detta blev väl kanske lite rörigt men för att göra det lätt för sig kan man hålla sig undan all power och goth/metal för att vara på den säkra sidan. Finns det någon ute i läsekretsen som just nu kliar sig i skallen och undrar om ASIA är ett OK band att lyssna på så …

Ja, vad ska man egentligen säga?

Mattias IA Eklundh från FREAK KITCHEN, hur ställer jag mig till honom? Jag har aldrig hört människan, men med det smeknamnet kommer det dröja innan jag slår på något vax med FREAK KITCHEN. Av bandnamnet att döma lär det ju knappast vara det råaste man hört.

Ja, det var ia-banden det. Allting är glasklart. Då det var så längesedan jag fick det stora nöjet att plita ner något på dessa sidor kan vi väl riva av en bandfotokatastrof när vi ändå är på det humöret. Från Indonesien har vi det urtvättade svartmetallgänget SEKAR MAYAT. De släppte en EP betitlad ”Kasedjan jati” 2011. Slafsig black metal i medeltempo med en synt som låter som en dörrklocka. Inte rådåligt, inte kanonbra. Artistnamnen besitter emellertid helt andra kvalitéer. Benny på bas, Ozy Joerdishon på trummor, Rizky på gitarr, Jotunvco på gitarr samt Hell Dark på sång. Att det är fler än fem personer på bandfotot gör detta än mer bisarrt.

Till vänster har vi en suddig skapelse med kort medvindsfrisyr, framträdande öra och mjäll på axlarna som försöker se tuff ut med armarna i kors. Det hade gått betydligt bättre om han inte blundat med ena ögat precis när kortet togs. Antingen det eller så har grabben åkt på en härlig ögoninflammation på grund av liksminket. Tro mig, det är inget ovanligt.

Till höger om honom hittar vi en blanksvettig kis med ännu kortare hår. Pluspoäng för det avancerade liksminket, minuspoäng för den arroganta appliceringen på halsen/linnet och ett stort frågetecken för hans abnormt långa underarmar.

Indones nummer tre i denna brokiga skara representerar allt som indonesisk svartmetall står för. Kort problemhår, dassig corpse paint, snabb kropp och förvånad uppsyn. Om hans granne hade långa underarmar är det inget mot den här killens fötter. Kolla in, de är dubbelt så långa som underarmsmannens och då står han ändå längre bort i lokalen. Om man får tro myten om relationen mellan stora fötter och en rejält tilltagen penis måste indones nummer tre vara legendariskt välhängd.

Man vet att man driver en underbart suspekt blogg när man sömlöst rör sig från stora indonesiska könsorgan till barn i kåpa och corpse paint. Vad det här stackars flickebarnet egentligen gör på det här fotot är en olöslig gåta. Hon är säkert någon i bandets barn, men varför är hon med och varför i hela helvetet har de pangat på henne BLACK WITCHERY-smink? Om det visar sig att det inte alls är ett barn utan en fullvuxen kvinna vid namn Lilith som spelar synt tillsammans med SEKAR MAYAT kommer jag bara att ge upp.

Till höger om den arma flickan står kärleksbarnet mellan Ronnie James Dio och Dani Filth. På sin fritid gillar han att lägga sina besparingar på märkliga black metal-kläder i läder. Snubben har handskar. Fatta hur varmt det ska vara. Indonesien är ju topp ett när det kommer till värme och luftfuktighet. Stanken lär vara obeskrivlig. Jag sätter tusen spänn på att det där är sångaren Hell Dark, det är nämligen BARA sångare som kan hålla en så hög nivå av omdömeslöshet. Själv har jag stått i svart underställströja, skinnväst och nitar i Spanien på sommaren och vrålat lungorna ur mig när jag haft skyhög feber. Den meningen hade varit betydligt roligare om det inte hade varit i samband med en spelning.

Skit samma.

Nästa lirare hoppar vi över då han mest bara var urtvättad och korthårig.

Sist ut har vi en THRONE OF AHAZ-smal kille med typ långt hår. Jag applåderar. Tittar man bakom honom verkar det som att en av medlemmarna hoppat av bandet och är på väg att lämna lokalen. Han kanske blev kickad av Hell Dark eftersom han hade mage att bära tofflor och shorts på ett bandfoto. Konstigare saker har ju skett.

Ja, det var ia-band och indoneser det. Nästa gång blir det nog Heidenhammer som kommer att stå vid rodret då det vankas hatmatch mellan NAPALM DEATHs ”Diatribes” och BENEDICTIONs ”Grind bastard”. Två fruktansvärda skivor.

På återseende.

/Hatpastorn