Hatpastorns sommarskola. Ia-band och indoneser.
Om ni undrar varför jag varit ovanligt seg på att lägga upp visdomsord på senaste beror det inte bara på att jag jobbat konstant utan jag har även fått hem deluxeversionen av SUMMONINGs ”Old mornings dawn”. Jag kan säga att allt annat har varit sekundärt. När man sitter på kneget och längtar hem så man får lyssna på en skiva vet man att den är bra. Däremot har jag inte kommit längre än till låt fem. Vissa album är så bra att det tar lite tid innan man tar sig igenom hela mästerverket. Ibland måste man nämligen tjejlyssna på samma låt ett par dygn i sträck innan man är redo att ta sig an nästa kapitel. Ett fint exempel på det är en bekant som aldrig tagit sig förbi ”A fine day to die”, låt två på BATHORYs magnum opus ”Blood fire death”. Skivan släpptes 1988. Fatta allvaret.
Då det är galet varmt i lägenheten, folk är ute och nationaldagsfirar och jag inte orkar sätta på senaste SUMMONING igen då jag satt så förbannat skönt i soffan tänkte jag passa på att tipsa er hur man undviker att köpa undermåliga skivor.
Idag ska vi diskutera ia-band.
Något som gör mig trött i själen är företag som döper sig till det de håller på med och pangar in ett ”ia” i slutet för att det ska låta hippt och fräscht. Som exempel kan jag nämna Bokia, Klockia och Jaktia. Kan man inte döpa sitt företag till något bättre? Jaktia, jag menar, kom igen!
Exakt samma sak gäller band. Ja, nästan alla band. Ia-banden är nämligen en farlig fallgrop då en del är bra, exempelvis KATATONIA och NECROMANTIA, medan andra är helt fruktansvärda.
En genre som verkligen anammat ia-konceptet är goth/metal-genren som poppade upp främst i Norge i slutet på 90-talet. Vi minns väl TRISTANIA? Bandnamnet innehåller inte bara ordet ”trist” utan även ett fett ”ia” i slutet. Varningslampan lyser ilsket. För dessa nordiska grannar räckte det inte med ett band som slutade på ”ia” utan de öste på allt på smörgåstårtan och gav oss ännu en portion trots att vi var gröna i ansiktet och svetten lackade. Smaka på detta, TRISTANIAs gamla frontman Morten hoppade inte bara av och bildade sitt eget band som hette SIRENIA utan han var även tvungen att klämma ur sig ännu ett sidoprojekt vid namn MORTEMIA. Samtliga projekt låter EXAKT likadant. Superproducerad goth/metal med storbröstat fruntimmer på sång och samma gitarrsolo på alla låtar. Att några andra tjommar från TRISTANIA har ett annat band vid namn OCTAVIA gör ingenting bättre. Så fort man börjar tänka efter inser man hur pass många konstellationer som finns i denna genre som har samma förbannade upplägg på namnet. Smaka på dessa: XANDRIA, KRYPTERIA, AYRIA, LUMANARIA, ANGTORIA och ANGIZIA. Det finns miljontals till och majoriteten av dem har släppt album på ständigt aktuella Napalm Records.
Skrämmande.
Det är inte bara gothfjantarna som begagnar sig av denna billiga namnlösning. Vi har ZONARIA från Umeå som jag visserligen aldrig har hört, men då de kallade sig för ”the saviours of Swedish death metal” höll jag mig så långt borta som möjligt. Vi har VESANIA från Polen, de spelade någon sorts form av trött BEHEMOTH-döds. Vi har KALISIA från Frankrike, mästarna av märkvärdig pjåldöds och vi har SUSPERIA från Norge. Bandet som ingen brydde sig om oavsett hur många käcka cowboyhattar de hade på skallen. Visste ni att flera av SUSPERIA-grabbarna lirade i RINGNEVOND? Nä, trodde inte det. Det var bara jag som köpte RINGNEVONDs platta ”Nattverd”. Den sög apkuk och det är ett album jag tänker granska lite närmare så fort jag orkar lyssna på möget igen. Ändrar vi SUSPERIA till SUSPIRIA, den korrekta stavningen om man vill döpa sig efter guldrullen från 1977, finner vi en hord orkestrar med det namnet. VESPERIA från Kanada då? Ingen brydde sig. PYREXIA? Amerikansk grisdöds, jag betackar mig.
Sedan har vi power metal-genren.
Oj, oj, oj.
AVANTASIA, FRETERNIA, ETERNIA, MORIFADEIA, PROPHESIA, INSTANZIA, SYMFONIA, INSANIA, ALTARIA, AQUARIA, CYDONIA, GALDERIA, HIBRIA, NARNIA. Jag har bara skrapat på ytan gott folk. Visste ni förresten att det finns ett power metal-band vid namn DIGNITY? Det tyckte i alla fall jag var jätteroligt.
Nu ska jag berätta något ytterst viktigt. Man behöver inte vara ett ia-band för att vara ett ia-band. Hängde ni med där? SINS OF THY BELOVED och TRAIL OF TEARS är inte ia-band om man tittar på bandnamnen, men lyssnar man på musiken hör man direkt att de är tvättäkta ia-band. Snackar vi power metal är alla grupper ia-band och där vill jag särskilt varna för SONATA ARCTICA. De hade lika gärna kunnat heta SONATIA ARCTICAIA. Samma regel gäller åt andra hållet. Bara för man är ett ia-band behöver man inte vara ett ia-band. Förutom tidigare nämnda KATATONIA och NECROMANTIA vill jag även lägga till exempelvis WALLACHIA.
Ja, detta blev väl kanske lite rörigt men för att göra det lätt för sig kan man hålla sig undan all power och goth/metal för att vara på den säkra sidan. Finns det någon ute i läsekretsen som just nu kliar sig i skallen och undrar om ASIA är ett OK band att lyssna på så …
Ja, vad ska man egentligen säga?
Mattias IA Eklundh från FREAK KITCHEN, hur ställer jag mig till honom? Jag har aldrig hört människan, men med det smeknamnet kommer det dröja innan jag slår på något vax med FREAK KITCHEN. Av bandnamnet att döma lär det ju knappast vara det råaste man hört.
Ja, det var ia-banden det. Allting är glasklart. Då det var så längesedan jag fick det stora nöjet att plita ner något på dessa sidor kan vi väl riva av en bandfotokatastrof när vi ändå är på det humöret. Från Indonesien har vi det urtvättade svartmetallgänget SEKAR MAYAT. De släppte en EP betitlad ”Kasedjan jati” 2011. Slafsig black metal i medeltempo med en synt som låter som en dörrklocka. Inte rådåligt, inte kanonbra. Artistnamnen besitter emellertid helt andra kvalitéer. Benny på bas, Ozy Joerdishon på trummor, Rizky på gitarr, Jotunvco på gitarr samt Hell Dark på sång. Att det är fler än fem personer på bandfotot gör detta än mer bisarrt.
Till vänster har vi en suddig skapelse med kort medvindsfrisyr, framträdande öra och mjäll på axlarna som försöker se tuff ut med armarna i kors. Det hade gått betydligt bättre om han inte blundat med ena ögat precis när kortet togs. Antingen det eller så har grabben åkt på en härlig ögoninflammation på grund av liksminket. Tro mig, det är inget ovanligt.
Till höger om honom hittar vi en blanksvettig kis med ännu kortare hår. Pluspoäng för det avancerade liksminket, minuspoäng för den arroganta appliceringen på halsen/linnet och ett stort frågetecken för hans abnormt långa underarmar.
Indones nummer tre i denna brokiga skara representerar allt som indonesisk svartmetall står för. Kort problemhår, dassig corpse paint, snabb kropp och förvånad uppsyn. Om hans granne hade långa underarmar är det inget mot den här killens fötter. Kolla in, de är dubbelt så långa som underarmsmannens och då står han ändå längre bort i lokalen. Om man får tro myten om relationen mellan stora fötter och en rejält tilltagen penis måste indones nummer tre vara legendariskt välhängd.
Man vet att man driver en underbart suspekt blogg när man sömlöst rör sig från stora indonesiska könsorgan till barn i kåpa och corpse paint. Vad det här stackars flickebarnet egentligen gör på det här fotot är en olöslig gåta. Hon är säkert någon i bandets barn, men varför är hon med och varför i hela helvetet har de pangat på henne BLACK WITCHERY-smink? Om det visar sig att det inte alls är ett barn utan en fullvuxen kvinna vid namn Lilith som spelar synt tillsammans med SEKAR MAYAT kommer jag bara att ge upp.
Till höger om den arma flickan står kärleksbarnet mellan Ronnie James Dio och Dani Filth. På sin fritid gillar han att lägga sina besparingar på märkliga black metal-kläder i läder. Snubben har handskar. Fatta hur varmt det ska vara. Indonesien är ju topp ett när det kommer till värme och luftfuktighet. Stanken lär vara obeskrivlig. Jag sätter tusen spänn på att det där är sångaren Hell Dark, det är nämligen BARA sångare som kan hålla en så hög nivå av omdömeslöshet. Själv har jag stått i svart underställströja, skinnväst och nitar i Spanien på sommaren och vrålat lungorna ur mig när jag haft skyhög feber. Den meningen hade varit betydligt roligare om det inte hade varit i samband med en spelning.
Skit samma.
Nästa lirare hoppar vi över då han mest bara var urtvättad och korthårig.
Sist ut har vi en THRONE OF AHAZ-smal kille med typ långt hår. Jag applåderar. Tittar man bakom honom verkar det som att en av medlemmarna hoppat av bandet och är på väg att lämna lokalen. Han kanske blev kickad av Hell Dark eftersom han hade mage att bära tofflor och shorts på ett bandfoto. Konstigare saker har ju skett.
Ja, det var ia-band och indoneser det. Nästa gång blir det nog Heidenhammer som kommer att stå vid rodret då det vankas hatmatch mellan NAPALM DEATHs ”Diatribes” och BENEDICTIONs ”Grind bastard”. Två fruktansvärda skivor.
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
6 juni, 2013 den 6:50 e m
Ia ja. Fy och usch. Det får mig osökt att tänka på när jag av någon outgrundlig anledning fick för mig att hoppa på ett tämligen kortlivat projekt med det ångestframkallande namnet ”Children of Misantrophia”. Så här i efterhand konstaterar jag torrt att någon form av hjärnblödning måste ha varit inblandad.
Line-upen bestod av mig som keyboardist, (mer om detta val av instrument tar vi en annan gång), en korthårig gitarrkille med glasögon och ett oheligt stort adamsäpple som fick honom att se ut som om han försökt svälja en ihopknölad badhandduk men sedan ångrat sig. Till råga på allt lyssnade han enbart på Soilwork och Saga. Bakom micken tronade en sönderblonderad brunett med stora tuttar som hävdade att hon lät som en exakt kopia av Liv Kristine i gamla svartnagelmetalbandet Theatre of Tragedy (det skulle senare visa sig att hon far med osanning utan mer erinrade om Kikki Danielsson).
Basisten Brian var en fryntlig ung man som helst av allt bara ville spela fotboll och ja.. se på fotboll. Han var gravt danskättad och inte heller speciellt bra på sitt instrument. ”-Det döljer vi i mixen, huvudsaken är att han bara ligger och mullrar någorlunda rätt i bakgrunden.” – citat från studioteknikern på Studio Lobster.
Början till slutet anades redan de första repsessionerna då vokalissan vägrade ta ton för att det inte fanns någon kokplatta i lokalen så att hon kunde dricka Lapsang Souchong i pausen. ‘-Jag måste ta hand om min hals, den är faktiskt mitt instrument.’ skrek hon argt med tårar i ögonen. Den rikligt applicerade mascaran droppade på trasmattorna och spänningen var minst sagd spänd. Döm om hennes förvåning när fotbollsbasisten en stund senare erbjöd henne en kopp te när hon stod på utsidan och surade i ett moln av Gul Blend. Samma kopp kom flygande efter honom några sekunder efter då hon upptäckte att det bara var varmt kranvatten och snus. ‘-Man kan faktiskt bli sjuk av att dricka vatten och snus!’ skrek hon argt med tårarna sprutande ur ögonen. Resterna av den rikligt applicerade mascaran droppade på asfalten.
Sedan stod vi där och kräktes fram vår första låt – Burning Sorrow.
En våldtagen tvättbjörn som bräkte på brittisk skolpjäsengelska kompad av mig på två DX7:or, en dansk idiot i Manchester United-tröja på bas, en synskadad pelikan på gitarr och en trummis som hette Alesis HR-16. Det lät fantastiskt uselt. Nästan rumänskt.
Som ni förstår så blev det inget av Children of Misantrophia och lika glad för det är jag men gladast är nog räven.
Non Serviam!
/Försten
7 juni, 2013 den 9:03 f m
HAHAHA!!!
6 juni, 2013 den 8:55 e m
Susperia tog åtminstone sitt namn efter en tuff skräckfilm, så de är halvt förlåtna.
7 juni, 2013 den 9:01 f m
Trist bara att de stavade fel, filmen heter Suspiria.
6 juni, 2013 den 9:03 e m
Det enda jag vet om Freak Kitchen är att de intervjuades på ZTV typ 1994-95 när de vunnit nåt hårdrockspris på Zeppelin-galan.
Goa gôbbar från Götet som såg ut som Janick Gers (alternativt Karl Logan) alla tre och pratade om glasputs istället för att svara på frågorna.
7 juni, 2013 den 9:02 f m
Glasputs och goa gubbar. Jag avvaktar ett par år till med mitt Freak Kitchen lyssnande med andra ord.
6 juni, 2013 den 9:15 e m
Tyvärr var du inte helt ensammen vad gäller Rignevond…
7 juni, 2013 den 9:02 f m
Haha, jag anar att våra skivsamlingar är ganska snarlika. Skönt att inte vara ensam.
8 juni, 2013 den 1:19 f m
Skall väl tillägga att jag äger två st Freak Kitchen-vax eftersom jag själv är göteborgare (förvisso i exil, men ändå). Jag är absolut inte vare sig konnässör eller fantast av bandet ifråga utan mest allmänt dum i huvudet. Herr Eklund är en attention-whore av rang som gör stort väsen av att spela med både buttplugs och avkapade tältpinnar på sina förfärligt fula plankor (som i 10 fall av 10 är lackade med någon form av ko-motiv). Låtmaterialet är så splittrat att det inte går att sätta någon genreetikett på det. Förfärligt.
Texterna är antingen på gränsen till vedervärdigt corny eller ostigt rebelliska. Strofer som ”taste my fist, smell my wrist” och ”live by my carrot and I’ll save you from decay” talar för sig själv.
Nädu, goa pastorn, Bra är dom inte. Undvik.
9 juni, 2013 den 10:03 f m
Freak Kitchen är ett band som följt mig sedan 1994, men jag har aldrig hört dem. Första gången jag stötte på dem var i Metal Zone just 1994, då Janne Stark tokhyllade deras debut. Sedan dess har namnet dykt upp då och då, nästan alltid i form av en hyllande recension författad av just Janne Stark. Påfallande ofta avslutade han förresten sina recensioner med att skivan/musiken/stöket/klöset/gunget ”satt som en pannbiff i en marmorvägg. Smack!”
Han har en blog där man kan läsa mängder av recensioner. Tyvärr på engelska, jag vet inte riktigt hur man översätter ovannämnda uttryck till engelska på ett vettigt sätt.
http://starkmusicreviews.blogspot.se/
8 juni, 2013 den 6:22 e m
”Hängde ni med där?”
Ja, inga könstigheter där inte!
8 juni, 2013 den 6:25 e m
Är Throne of ahaz-smal lika smalt som Nifelheim-smal?
8 juni, 2013 den 11:30 e m
Inget är väl smalare än Frosts ben på Nemesis Divina?
9 juni, 2013 den 1:15 e m
Möjligtvis dåren från ABIGAILs underarmar.
9 juni, 2013 den 1:15 e m
Throne of Ahaz-smal om vi snackar debutplattan är faktiskt smalare än Nifelheim-smal.
12 juni, 2013 den 1:21 e m
Ujujuj.
Hela Throne of Ahaz väger (vägde) kanske som en valfri Vomitory-medlem.
30 juni, 2013 den 4:30 e m
Hmm, appropå Old mornings dawn, är det bara jag eller låter en av slingorna 2,15 in i Of pale white morns and darkened eves precis som introt till game of thrones?
27 juli, 2014 den 5:51 f m
Jag fastnade vid tre formuleringar som jag inte kunde låta bli att klucka hysteriskt över.
Det var ”synt som låter som en dörrklocka”, ”från stora indonesiska könsorgan till barn i kåpa” och ”den sög apkuk”. Det tog mig en halvtimme att ta mig igenom inlägget bara för att jag fastnade vid varje formulering så pass länge, och inte kunde sluta läsa dem om och om igen medan jag skrattade så fåtöljen skakade.
Sedan. Sedan läste jag Murkrets Förstes svar, och min spontana reaktion måste ha väckt någon i grannkåken. Jag kan ha spräckt ett blodkärl i pannan också. Inte säker.
I egenskap av mångårig nattarbetare i den otacksamma omsorgsbranschen så har den här bloggen genom åren räddat otaliga syssolösa 12-timmarsnattpass för mig, främst under de mest okristliga klockslagen då tristessen är som värst och man börjar snegla mot sin brukares triangelförsedda pillerburkar.
Lång historia, inte lika lång: Mästerlig läsning! Som någon skrev i ett annat inlägg – våga inte tänka på att lägga ner bloggen! Varje inlägg är en läsfest av Hin Håles nåde, och jag kollar dagligen in här för att kolla om något nytt har dykt upp eller se om man kan hitta något gammalt guldkorn i gömmorna som man missat att läsa.
Fortsätt med det du gör, jag uppskattar den här bloggen något alldeles vansinnigt!
Och jag lyssnar inte ens på Black Metal egentligen. Fatta allvaret. Tack! / Erik
27 juli, 2014 den 6:40 e m
Fan det var jävligt roligt att höra. Uppskattas som fan :). Det är ingen fara att bloggen läggs ner, det finns nästan oändligt med idéer, kruxet är bara att finna tiden att skriva. Nu ser det dock lugnt ut framöver så förhoppningsvis blir det fler inlägg per vecka än det varit de senaste åren. Återigen, tack som fan för uppskattningen. Det gör en peppad att fortsätta skriva.