Påsken är sedan länge över och jag hoppas att ni hyllat Jesu död riktigt ordentligt. Själv blev jag matförgiftad på långfredagen och spenderade den iskalla natten med att stå i skogen i Lyckseles utkanter och kvastspy. Varför i skogen? Ja, jag önskar att jag kunde svara något tuffare än att jag glömde ta nyckeln till föräldrahemmet och att gäststugan jag bodde i saknar sanitetsanläggning. Å vad jag spydde. Däremot återuppstod jag betydligt snabbare än Jesus. Ett – noll.
På temat sura uppstötningar ska vi idag bege oss till bandfotografiernas fantastiska värld. Observanta läsare kanske minns när jag satte tänderna i EREVOS. Ni vet, de där grekerna som på sin fritid gillade att stå och balansera på betongfundament iförda stängda skinnjackor. Denna gång är det dags för ett annat grekiskt gäng och återigen stärks min tes om att samtliga grekiska orkestrar som inte har någon sorts form av samröre med NECROMANTIA bör närmas med största försiktighet. Mina damer och herrar. Jag ger er SHADOWCRAFT.
Först och främst. Vad många de är! Sju bleka greker. Enligt Internet ska de vara sex snubbar i bandet, men bilden visar helt klart att de är sju. Mystiskt. En större mängd suspekta personer har spelat i denna konstellation genom åren. Gemensamt för dem alla är den starka oviljan att välja ett rimligt artistnamn, vad sägs om följande exempel: Amethyst, Stellar Master, Spectral Cannibal, Lord Mephisto Draven och Shadowfiend. Samtliga låter som bossar ifrån valfritt TV-spel från 90-talets slut. Att världens reserver av krossad sammet sinade när SHADOWCRAFT skulle inreda sin svartkonstlya sörjer nog ingen. Ja, förutom tonårstjejerna som förpestar medeltidsveckan i Visby då. Nog om det, nu kör vi.
Återigen följer vi den vänstra handens väg och börjar från … ja, vänster. Där finner vi en lirare som har en fäbless för att stoppa fingrarna i eluttaget. Eller så ser han ut sådär på riktigt och då ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Tänk om det där suddet i själva verket är en blond kalufs som han kammat framåt. Hjälp. Det får mig att tänka på en episod som utspelade sig i gymnasiet. En polare till mig hade legendariskt tjockt hår, när han försökte spara ut kalufsen såg det ut som han gömde tennisbollar bakom öronen. Fatta allvaret. En dag ironiserade jag över att det skulle se grymt ut om han kom till skolan i totalt omöjlig Manga-frisyr. Till allas stora förvåning gjorde han det. Tydligen hade jag kanske varit lite väl oklar över att jag skämtade, men å så vi skrattade. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.
Min frisyrkamrat skrattade ungefär lika mycket som den gången när han stolt dök upp med en skiva med ett nytt ”skitgrymt” band han hittat och vi påpekade att bandet hade tre kristna kors i logotypen och var helt ökända i undergrounden som life metal av absolut värsta sort. Inte alls med andra ord. Vilket var bandet kanske ni undrar? MORTIFICATION. Först blev det skitkonstig stämning givetvis men så fort den släppte. Åh, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade.
Om vi lämnar mina gamla vänner därhän och går vidare med SHADOWCRAFT så har vi en riktig skönhet näst på tur. Om ni någonsin undrat hur Lucky Lukes ärkefiende Joe Dalton (den kortaste Daltonbrodern) skulle se ut i risigt hårdrocksbarr och corpse paint får ni svaret här. Med rejält tilltaget luktorgan och svarta ankläppar väljer Joe bort det här med att titta in i kameran och fokuserar istället på att nypa sin granne i lillstjärten. Det lyckas han riktigt bra med. Vid närmare eftertanke är han även ganska lik Lord Kaiphas, ständigt aktuella ANCIENTs gamla frontman. Det kan vara näsan som gör det.
Grannen i ljus och fluffig rollspelsbutiksfrisyr har uppenbarligen ledsnat på att bli nypt av Joe/Kaiaphas. För att göra slut på dumheterna plockar han fram en klassisk manöver, den beryktade Udo Dirkschneider-handen. I folkmun kallad ”Udo-handen”. Denna handling kan vara svår att förklara för den oinitierade, men alla som någonsin sett Udo i en musikvideo vet att när den tyska gnomen vill ha någonting ordentligt sagt plockar han fram ”Udo-handen” för att förtydliga sin ståndpunkt. Att grekiska Udo himlar med ögonen kan bero på två saker. Antingen gör han det för att visa hur barnslig Joe/Kaiaphas är eller så gör han det av välbehag. Att det finns en erotisk underton mellan de bägge bordsockupanterna råder det inget tvivel om.
I mitten finner vi en blandning av ett ägg och en björkruska. Synd att jag inte satte igång med detta tidigare, påskspecialen hade ju skrivit sig själv. Som Nordman skaldade i ”I lågornas sken” pysslar grabben både med trolldom och magi och har här lyckats trolla fram en turkos rymdringmuskel där en rödögd och minst lika turkos rymdpiraya är på väg att ploppa ur. Äggmannen blev så paff över att hans magiska färdigheter faktiskt fungerade att han blev alldeles vindögd och stel. Titta på honom. Bara titta på honom.
Till höger har vi en uppretad/upphetsad jävel som tydligt förklarar för sin granne, den store äggmagikern, att om denne inte omedelbart slutar med sina invokationer kommer han att öppna upp en burk med tjottablängare. Antingen det eller så kommer han att sensuellt slicka ägget i örat. Att han står så nära att getskägget vilar mot sin kompanjons axel tyder på att det här är ett gäng grabbar som pysslar med närhet och ömhet på sin fritid.
Näst sist i ledet står en korthårig sammanbiten grek i ambitiös corpse paint och finskjorta med händerna i begynnande Mr Burns-pose. Inga konstigheter. Hade man sett grabben på COOP hade man ju såklart höjt på ögonbrynen, men i de här sammanhangen är han normal.
Vart kan man då finna en skönsjungande liksminkstenor med risigt hår i dessa kretsar? Sist i ledet såklart. Nu är jag ingen operaexpert, men nog fan ser det ut som att han river av refrängen i ”Fantomen på operan”? Varför han gör det är höljt i dunkel och resten av musikanterna i SHADOWCRAFT är nog minst lika förvånade som vi. Han kanske blev inspirerad av maskerna som ligger på bordet och bestämde sig för att plocka fram sin inre tjockis och brista ut i sång. Konstigare saker har ju hänt. Eller så försöker han bara se jävligt rå, tuff och farlig ut och det misslyckas han ju med så det stänker om det.
Om vi sammanfattar det hela så blev ju detta fotografi inte alltför lyckat. Ambitionsnivån var hög, framförandet levde inte upp till förväntningarna. Är man många medlemmar så blir det problem, det är alltid någon som inte blir bra på bild. Här blev ingen bra och det är nästan imponerande. Hade de suttit på stolar och tagit det lilla lugna kunde detta blivit betydligt bättre. Lägg till kåpor och varmt ljus ovanifrån och vips hade det blivit esoteriskt och de hade kunnat komma undan med det mesta. Istället står de och ser lika vilsna ut som tallrikslösa kretiner på IKEAs julbord. I corpse paint.
Ni förstår ju själva allvaret.
Vi avslutar med att kröna vinnaren i stå bredbent-tävlingen.
Infernus, vi ger dig våra varmaste gratulationer. Lycka till nästa år!
/Hatpastorn
På metal-archives finns det bara en konstellation listad under Moçambique så vi börjar med den. DARKEST PLACE kallar sig dessa surmulna musikanter. Om vi släpper den politiskt korrekta sargen måste ni hålla med om att bandnamnet är lite småkul. Dessa moçambiqueianer, moçambikier eller hur man nu säger lirar extrem gotisk metal och finns det en genre som spelas i länder man inte ens trodde höll på med hårdrock är det just den. I denna orkester finner vi Joelle, Goro Fast, Roger ”Metal Slave” Pinhal, Michael ”Grim” Da Costa, Zenzinho ”Gothic Boy” Pinhal, Pinto ”Course” Helder och Luana Jane. Vi kan väl enas om att vissa av artistnamnen inte var sådär djävulskt genomtänkta. I deras diskografi finner vi en EP vid namn ”EP” som släpptes 2009. Det är allt. Denna trespårshistoria låter ungefär som ANCIENTs ”Mad grandiose bloodfiends” blandat med indonesiska TOTAL TRAGEDY och amerikansk metalcore. Inte riktigt min kopp kokkaffe, men det lät betydligt bättre än jag hade väntat mig. När trummisen grindar så det bokstavligt smäller om det samtidigt som sångerskan genretroget jamar över renset vet jag dock inte riktigt hur jag ska bete mig så jag väljer att stänga av samtidigt som jag intalar mig att jag är för gammal för att kunna bedöma dylik musik.
Hatpastorns likpredikan 