Hatpastorns likpredikan

(Denna ska spelas på repeat medan ni läser detta brev.)

Fenriz, vi kan inte hålla på så här längre. Det känns som att vi vuxit ifrån varandra och distansen bara ökar. Jag upplever att du varit alldeles för kall på sistone. ”Too old, too cold”, som du själv en gång skaldade. Du tar ingen hänsyn till vårt gemensamma liv, utan följer bara dina egna nycker. Jag tycker att din kompis Ted har alldeles för stort inflytande på dig. Dessutom verkar du bara vilja hänga med nya flashiga kompisar nu för tiden. Vi kom ju dessutom överens om att du inte skulle skaffa några fler ironiska tatueringar, men som vanligt gick du din väg utan en tanke på mig.

En gång i tiden var du annorlunda. Du var villig att experimentera och testa nya saker, och det kändes som om vi var med på det tillsammans. Jag stod bredvid dig när du ville pröva dina vingar med NEPTUNE TOWERS och STORM. Jag uppmuntrade att du tog kontakt med dina gamla klasskompisar från Valhallskolan i Oslo, då jag tyckte du skulle må bra av att komma ut lite och träffa bekanta ansikten. Men med ditt nya umgänge … jag känner inte igen dig längre. Du påstår att den där proggkompisen du är ute och ränner med bara är en ”mycket god vän”. Det är inte så lätt att tro, när jag själv sitter hemma och väntar på att du ska behaga komma innanför dörren.

Jag vet att vårt förhållande fick sig en rejäl törn efter din otrohet med Sigurd Wongraven, men vi lyckades ta oss igenom det och gå vidare. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan du började hänga med andra ljusskygga figurer som den där ”Nattefrost”. Du vet att jag haft en ängels tålamod med dig men nu orkar jag inte längre. Både du och jag vet att det här förhållandet gått på sparlåga de senaste femton åren och det är väl kanske dags att vi båda två inser att vi borde gå skilda vägar. Herregud, vi är ju vuxna människor, även om skivkonceptet ”Engangsgrill” knappast kan vara ett påhitt av en mogen individ. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, synd bara att det inte verkar finnas plats för mig i ditt.

Hur mycket jag än vill kan jag inte hålla dig fast i det förgångna och som individer måste vi utvecklas för att växa. Vi måste acceptera att vi inte längre befinner oss på samma plats här i livet. Det gör ont, det vet jag, men du ska veta att inget gjorde mer ont än när du bara sket på hela vårt gemensamma liv med allt du släppte efter 1996. Vi hade ju kommit överens om att du inte skulle skriva texter som handlar om kanadensisk hårdrock, göra tokroliga gästspel i media och börja … förlåt, mina händer darrar så mycket att jag inte kan skriva… spela trött buskisthrash. Gång på gång på gång har jag stått i din hornbeprydda skugga och bara bitit ihop. Minns du förresten när du på bästa sändningstid släppte bomben att du gillar tysk dansmusik? Det var illa nog, men du nöjde dig självklart inte med det. Du var även tvungen att nämna hur mycket du uppskattade Monika Kruse. Monika var ett snedsteg som jag hoppades att du och jag kunde hålla för oss själva, för husfridens skull. Det var ju vår hemlighet! Vår Fenriz! Hur kunde du göra såhär mot mig? Mot oss?

Det är svårt att inte begrava sig i nostalgins tröstande mylla, men jag måste få lätta på mitt hjärta. Det som finns kvar av det vill säga. Jag minns hur allt började med ett paket från House of Kicks som innehöll något så ovanligt som en norsk dödsplatta. Den hade ett grymt omslag och lät väldigt annorlunda från de andra grabbarna. Just då var det en söt sommarflört, men inte mer. Ibland när jag sitter hemma på kammaren och tittar på fotografier av dig önskar jag nästan att det hade stannat vid det. En sommarflört.

Efter det kom jag över en Peacevillesamling där ni stod ut som farliga män, bland pojkar som MY DYING BRIDE, KONG och PENTAGRAM. Jag minns fortfarande detta ode till ondskan, ty när jag spelar den än idag så kyls mitt hjärta på ett sådant där vackert sätt som bara du kunde åstadkomma. Hymnen var ”In the shadow of the horns”.

Redan följande år så tog jag och införskaffade ditt stora mästerverk, ”Under a funeral moon”. Jag hade inte hört något så rått sedan ”Blood fire death”. Ditt puk och rideljud på den soniska helvetesmarschen är vad jag fortfarande använder som referens. Gitarrljudet satte en ny standard som gäller än idag och sången … åh, sången … den hjälpte till att upphöja din fantastiska poesi till det norrskensbeslöjade himlavalvets evighet.

Året därefter införskaffade jag ”A blaze in the northern sky”, ”Transilvanian hunger” och ”Vinterskugge”. Underbara smekningar av skapelseförakt. Framförallt den sistnämnda, vars ljud och bild är en av de mest perfekta samlingarna sedan Ed Geins. Sedan kom ”Panzerfaust”. Tänk, jag minns en gång då det var din svagaste giv … åh så dumt en ynglings trånade hjärta kan vara. I dag minns jag den med rödfärgade glasögon. En tid då du och jag fortfarande vandrade hand i hand över den istäckta tomheten. Om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag hållit dig hårt vid min barm och bara låtit dig släppa din sista bra skiva, ”Höstmörke”, innan jag för din egen skull rövade bort dig till ett land, bland snö och granskog, där fullmånen är det enda ljuset och den svarta stormens klagan det enda ljudet.

Och sedan … var det något fel jag gjorde? Gav jag dig inte den kärlek du förtjänade? Åh, Gylve, om du visste hur mycket jag gråtit över dig.

Bakom min rygg kan jag höra ljudet av hur du med ”Plaguewielder”, ”Hate Them”, ”Sardonic wrath”, ”F.O.A.D” och andra onämnbara alster bespottar liket av det som en gång var vår kärlek och nu är dina verk bara tysta ekon i djupet av min tillvaro. Att du kunde göra något sådant mot den infernaliska union som jag brukade kalla ”oss” kommer jag aldrig förstå och det fick mig att vända mig om och gå ifrån dig.

Du var min Neslepaks och jag var din Natassja och nu … you’re just somebody that I used to know.

Farväl.

Din (före detta) Förintelseförsamling.

PS. Enbart om du börjar spela trummor i BURZUM kan vi ta en fika på stan och prata om en eventuell framtid. DS.