Posted in Uncategorized on 29 mars, 2012 by hatpastorn
Om ni undrar varför det inte kommit upp ett rykande färskt inlägg denna vecka så beror det bland annat på att jag suttit strandsatt i Östersund på grund av en hängig Audi. Tysk ingenjörskonst, jo jag tackar jag. Som tur var kunde jag och Hatpastorinnan bo hemma hos herr och fru Heidenhammer. I samband med detta besök fick jag även tillfälle att göra en rejäl skivsamlingsrazzia hemma hos den gode herr Hammer.
Herre Satan.
Då Heidenhammer är guden på att gå lös i REA-backarna visste jag att det skulle finnas mycket skrot, men inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så pass illa. Till hans försvar bör dock tilläggas att han en gång i tiden fick en hel kasse med plattor från en skivbutik i Uppsala då de var totalt omöjliga att sälja.
Jag förstår dem.
Vi lyssnade på så mycket dålig musik att vi till slut inte längre visste vad som var bra och vad som var dåligt. En olustig känsla. Då vi gick igenom så pass många plattor kommer arbetet att bli omfattande. Därför tänkte jag höra med er i läsekretsen hur ni vill få det serverat.
Då de flesta inläggen i denna Likpredikan är hyfsat långa har Heidenhammer länge propsat på att dela upp dem. Personligen hyser jag en viss aversion gentemot ”fortsättning följer”-konceptet då hela min barndom bestod av att läsa Kalle Anka-tidningar där den sista delen i varje maffig skattjakt ALLTID saknades. Nu tänkte jag kolla med er hur ni vill ha det. Vill ni ha mastodontinlägg eller kortare avsnitt ni kan snaska på hela veckan? Gör er röst hörd i kommentarsfältet.
Nu tänkte jag sätta mig och tänka antiklerikala tankar samt scanna in några fler fanzines.
Posted in Uncategorized on 22 mars, 2012 by hatpastorn
Idag tänkte jag att vi skulle spexa till det lite och spana in vad motståndarlaget pysslar med. Dagens tema är nämligen life metal och ROYAL ANGUISH är bandet ni kommer att få stifta närmare bekantskap med. För er som inte känner till dessa ljusdyrkare sedan tidigare härstammar gruppen från USA och de har spridit den falska herrens ord sedan 1991. Detta gör faktiskt konstellationen dubbelt så gammal som den genomsnittliga HYPOTHERMIA-lyssnaren. Tolka det som ni vill. Med bedrövliga släpp som exempelvis ”Shocking the priest” och ”Tales of sullen eyes” i bagaget är ROYAL ANGUISH ett gäng som inte drar sig för något. Vill ni bryta fastan med en osmaklig soppa av kristen svartgothdöds paketerat av skivbolaget Fear Dark Records är detta något för er. Vi andra kan under tiden inventera i tjära och fjäder- förrådet alternativt trycka upp intoleranta anti-flyers.
Varför just ROYAL ANGUISH? Jo, för att jag har haft en av deras låtar på hjärnan exakt hela veckan. Om ni visste hur surrealistiskt det är att ha en låt med en Kristusorkester malandes i skallen medan man leder djur till slakt skulle ni … ja, inte vet jag. Märkligt är det i alla fall. Anledningen till att detta musikstycke klamrat sig fast i mitt medvetande är att jag råkade ramla över en av deras musikvideor på Youtube. Givetvis var jag tvungen att kolla på den ett par gånger för mycket varpå eländet hamrades in i skallen på mig. Detta inlägg kan ses som ren exorcism. Innan vi kastar oss in i hetluften tänkte jag i långa drag redogöra för innehållet så ni i alla fall har ett val om ni vill kolla på smörjan eller inte.
Som den pedagog jag är börjar jag med att beskriva medlemmarna. På gruffsång och gitarr finner vi en halvfigur med ett försök till ett grekortodoxt skägg som varken kan sova, springa eller se tuff ut framför en kamera. Att snubbla är dock något han behärskar till fullo. Främst när han planterar sitt tryne i gyttjan framför en lakansbeprydd gestalt. Hans ansikte kommer ni att få se en hel del av. På sologitarr har vi en eyelinerbeprydd Jean-Luc Picard från Star Trek. Han ser man inte så mycket av, förutom när han spelar sina fantastiskt sura och ljusdyrkande solon. På tal om sol, bakom pianot hittar vi solsystemets grinigaste snubbe som tar varje tillfälle i akt att blänga surt in i kameran medan bockskägget fladdrar hotfullt ovanför tangenterna. Den som kan hålla sig för skratt varje gång han visas i bild med mungiporna nere vid fotknölarna saknar all sorts form av humor. Trummisen består mest av hår så han/hon/den/det kan vi skita fullständigt i. Någon som däremot syns hela tiden är fruntimret som sjunger. Självfallet står hon och headbangar sådär hopplöst som bara tjejer i könskvoterade gothband kan göra. Ni vet, slänga med huvudet lite nonchalant från sida till sida medan man vickar på lillstjärten. Ungefär som AMON AMARTH gör. I övrigt är hon mest bara brunhårig samt använder munnen på ett egendomligt vis. Det kan vara jag som jobbat med djur för länge, men det ser faktiskt ut som att hon idisslar när hon sjunger.
Basisten …
Ja, är det någon som gör mig genuint förbannad i ROYAL ANGUISH så är det fåntratten som sköter instrumentet med de fyra strängarna. Ni vet det där instrumentet man egentligen bara använder två strängar på. Om ens det. Innan ni trycker på ”play”, föreställ er detta: tänk er utseendet på ett valfritt krokantansikte från COAL CHAMBER efter en ofrivillig helkväll med Mr Manrape, ett storpack lättsaltade krabbkön och en helbutelj handsprit. EXAKT så ser han ut. Karln har ett förargelseväckande utseende och förtjänar obestridligen att slås i kallt stål. Ibland kan jag komma på mig själv med att slå på videon bara för att kunna reta upp mig på hans uppenbarelse. Han är smuts.
Vi lämnar medlemmarna och går över till själva videon. Ja, någon direkt handling tror jag inte att den har. Om man inte räknar med skäggläckrot som ömsom sover, ömsom springer och ömsom krälar i stoftet. Det kanske finns en handling men då dilettanten som gjorde videon tyckte att det var betydligt roligare att klippa likt en frisör på lettiskt fultjack än att faktiskt skapa något vettigt lämnar jag den frågan därhän.
Själva låten då? Den är fruktansvärt dålig och är ett typexempel på hur kasst det blir när ett band är demokratiskt. Allt är med. På en gång. Samtidigt. Ljudbilden stinker studiecirkel lång väg. Vill ni veta hur sticket i låten går? Doff doff doff doff, doddelidoddelidoddelidoddeli. Att undertecknad ens lyckats få detta på hjärnan är imponerande. Jag har inte luskat ut vilka som skrivit vad, men en sak vet jag. Allt som är dåligt är basisten ansvarig för. Han är smuts.
Posted in Uncategorized on 17 mars, 2012 by hatpastorn
När det kommer till det musikaliska träsk som kallas NSBM är det svårt att veta vart man ska börja. För enkelhetens skull så blir NOKTURNAL MORTUM första band till rakning. Inte för att de var först, de hoppade på bandvagnen relativt sent, utan för att det är en konstellation jag avskyr av hela mitt väsen. Nu kanske ni undrar varför? Det finns ju betydligt sämre band att hacka på. Ja, ni har helt rätt. Det finns sämre grupper, men finns det ett band som för mig representerar svartmetallens totala död i slutet på 90-talet är det just NOKTURNAL MORTUM. Tillåt mig utveckla detta lite närmare.
Svartmetallscenen i slutet på 90-talet var som vi alla vet ingen höjdare. Om black metal mellan 1992 och 1995 är filmen Highlander 1 så är black metal mellan 1998 och en bra bit framåt Highlander 5: The source.
Ni fattar allvaret.
1998 var jag helt matt. Det släpptes knappt något vettigt alls och alla de gamla banden som varit bra hade antingen lagt ner verksamheten eller blivit så satans märkvärdiga att deras nya musik var totalt olyssningsbar. En dag damp Nuclear Blast-katalogen ner i min brevlåda och jag fick veta att det nya svarta var ett gäng från Ukraina som hette NOKTURNAL MORTUM. I en enorm annons salufördes de som ”a mix between DIMMU BORGIR and CRADLE OF FILTH”. Nuclear Blast gjorde även en stor sak av att de var från just Ukraina samt att de hade inte bara en, utan två keyboardister. Jo, jag tackar jag.
Självfallet skrattade jag hånfullt och bestämde mig för att den här fällan skulle jag ALDRIG falla i. Några dagar senare damp ett paket från Ginza ner på hallmattan och där fanns NOKTURNAL MORTUMs debutplatta ”Goat horns”. Jag vet faktiskt inte varför jag beställde den, men jag antar att det fanns en brinnande desperation att kanske, bara kanske, skulle den här skivan i alla fall vara helt OK. Om inte annat är det ett solklart tecken på en grav hjärnskada.
Jag slungade in skivan i stereon och det lät exakt som jag anade att det skulle göra. Blöt medioker svartmetall med svaga sånginsatser, mystisk produktion och tonvis med tidstypiska syntmattor av det mer obehagliga slaget. Jag visste nu att svartmetallen var död. Inte för all framtid, men för en lång tid framöver. När jag fick höra det här partiet var måttet definitivt rågat.
Jag stängde av smörjan och arkiverade CD-skivan i samlingen under bokstaven ”N”. ”N” som i ”Nej tack”. Där fick den stanna. Jag plågade inte ens min bekantskapskrets med den och DET är ett tecken på att en platta är riktigt sunkig.
Efter det sket jag fullständigt i allt bandet hade för sig.
Ända tills 2002 då jag gjorde det enorma misstaget att skapa en användare på Helgon.net, som det hette på den tiden. Allt var frid och fröjd tills jag fick veta att det fanns ett black metal-forum på denna sida. Lyckligt ovetande navigerade jag mig fram, klickade på länken till det specifika forumet och…
Plötsligt exploderade hela universum.
Den nivå av hjärndödhet jag fick se folk spy ur sig gör mig än idag helt mörkrädd. En glad yngling frågade vad det var för skillnad mellan LP och vinyl. En annan undrade hur det kom sig att så många inom black metal-genren var adliga. Stackaren trodde alltså att alla som kallade sig ”Lord” och ”Count” gjorde det på riktigt. Jag fick även veta att allt jag kallat black metal inte alls var black metal. Det var norsecore, en benämning dummare än något annat jag hört. Det värsta var dock Wikipedia-satanisterna samt ynglingarna som överdoserat på anus.com. Dessa genomruttna as, som mer eller mindre var födda på 90-talet bör tilläggas, hade åsikter om black metal, genren jag dyrkar över allt annat, som fick mig att allvarligt fundera på att bränna hela min skivsamling. Givetvis spydde de på DIMMU BORGIR med motiveringen att de blivit så melodiska och att deras tidiga alster minsann var så mycket råare.
Lyssna på ”For all tid”. Den som påstår att det alstret är en rå och omelodisk historia har samma existensberättigande som en illaluktande flytning. För att tydligöra detta så bifogar jag slagdängan ”Stien”. I slutet finner vi för övrigt ett parti som kommer att analyseras närmare under nästa black metal-turkhits.
Det fanns dock något som alla i detta vederstyggliga forum hyllade till skyarna. NOKTURNAL MORTUM. Jag höll seriöst på att få en hjärnblödning. Hur man kunde gilla detta och samtidigt spy galla över DIMMU BORGIR var för mig totalt obegripligt. Till slut fann jag svaret. NOKTURNAL MORTUM var visst ett NSBM-band, den senaste trenden som kidsen svalde utan en tanke på tarmsystemet. Det lustiga är att när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster på Nuclear Blasts underkatalog Radiation så var det ingen som ens knystade om att detta skulle vara just NSBM. Tyskar är som vi alla vet hyfsat känsliga när det gäller dylika saker och hade Nuclear Blast ens anat att ukrainarna var nationalsocialister är jag övertygad om att de aldrig släppt deras två första album. Jag kan dock ha fel. Nä, det har jag fan inte. Nuclear Blast skulle aldrig ha vågat. Å andra sidan så blev DIMMU BORGIR upplockade på Nuclear Blast trots att de släppt en skiva på No Colours SAMT uttryckt sig hyfsat osmidigt i diverse intervjuer. Jag låter detta vara osagt men när NOKTURNAL MORTUM släppte sina två första alster hörde jag som sagt inte så mycket som ett pip från något håll att de delade Rob Darkens livsåskådning.
Som ni kanske förstår så var NSBM-trenden enorm efter millennieskiftet. Inte helt oförståligt. Folk jagar hela tiden det mest extrema och då svartmetallen kändes hyfsat ofarlig så blev den genast lite mer spännande då det flörtades med extrema politiska åsikter. Detta kommer jag återkomma till lite närmare i framtida manifest. Tro inte att NSBM är en genre man betar av i en ynka artikel. Nä, det finns stoff för flera år framöver. Om ni visste hur många timmar jag och Dr Panzram diskuterat exempelvis Capricornus trumspel samt introt till GRAVELANDs ”In the glare of burning churches” skulle ni springa skrikande.
Skit samma.
Det dröjde tack och lov ända tills 2008 innan jag kom i kontakt med NOKTURNAL MORTUM igen. Jag surrade med Dark Forces-Lars om just black metal och ämnet gled in på dessa satans ukrainare. Han lovade emellertid dyrt och heligt att de ryckte upp sig rejält efter debutplattan och att jag borde kolla in ”NeChrist”, deras tredje album som släpptes 1999. Med viss skepsis införskaffade jag den och …
Ja, exploderade inte universum så exploderade i alla fall jag i en skrattattack av kataklysmisk karaktär. Den första låten, ”The funeral wind born in Oriana”, stoltserar nämligen med ett avgrundslikt intro. Om man satte en blind man i ett rum och slog på brasiliansk fjärtporr för att sedan smyga på denna platta skulle han omöjligen kunna höra skillnaden. ”Funeral wind”. Jojo. Hur resten av skivan låter har jag seriöst inte den blekaste aning om. Jag stängde av i samma ögonblick som de fisit klart.
Sammanfattningsvis är NOKTURNAL MORTUM gruppen som startade som en medioker DIMMU BORGIR-klon, blev NSBM som genom ett trollslag och släppte en platta som bokstavligen skiter dig rätt i örat. Numera verkar de distanserat sig från hela NSBM-prylen, de är inte ens stämplade som det på metal-archives längre utan för närvarande kallas deras tonkonst ”folk symphonic black metal”. Folk fortsätter att höja skiten till skyarna. Jag vill bara skrika. Oavsett deras politiska tro så spelar de utstuderad svartmetall med synt. Varken mer eller mindre. Ingen brydde sig förrän dagen då de helt plötsligt var ett uttalat NS-band. Tro mig. Få sprang till skivbutiken när ”Goat horns” släpptes. Låt er inte luras av att albumet har ett snittbetyg på 90 % av 100 % möjliga på metal-archives. Allt är bara svarta stinkande lögner skrivna från 2004 och framåt.
Jag är fan alldeles svettig och då har jag inte ens börjat med att redogöra för mina åsikter gällande deras otaliga sidoprojekt.
På återseende.
/Hatpastorn
PS. Tyckte ni att introt på ”NeChrist” lät bekant?
När man kommer på sig själv med att på fullaste allvar sitta och jämföra vilket SONS OF SATAN som är bäst vet man att man borde ta en paus från livet en stund. Idag ska reda ut vilka av Satans söner som är på riktigt och vilka som är charlataner.
Vi börjar med den olustigt ultratyska thrash metal-orkestern SONS OF SATAN som med stor marginal nöp bandnamnet först. De släppte två ointressanta demokassetter i mitten på 80-talet innan de bytte namn till SPEEDRAGE. Under den fanan släppte de en till lika ointressant demo innan de lade ner verksamheten. Ingen brydde sig. Satans söner? Jag tvivlar. Frisyrerna var emellertid mer än lovligt sataniska och det farsartade bandfotot väcker något mörkt inom mig. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Tysk thrash från 80-talet brukar vara av intresse, men detta är bara för hopplöst.
När vi ändå är inne på den musikgenren har jag en gyllene regel. Jag lyssnar bara på gammal thrash. I nio fall av tio innebär ny thrash att det är ett gäng svart eller dödsmetallare som i tokrolighetens namn klätt ut sig i gamla kläder och spelar riff som andra band redan gjort. Visst, mycket annat lider av detta problem men thrashen är värst. Hör jag ett till nytt band där medlemmarna klätt ut sig i tighta blåjeans och vita gymnastikskor och använder ordet ”nuclear” i parti och minut när de veckan innan stått i corpse paint och dyrkat Hin Håle kommer jag att spy likt en tjockis i en Monty Python-sketch. Vi minns alla när den norska svartmetalleliten snöade in på thrash i slutet av 90-talet. Vi minns alla resultatet. När lyssnade ni på exempelvis INFERNÖ och DESEKRATOR sist? Just det. En annan sak som upprör mig är när man läser intervjuer med nya thrash-orkestrar. I tio fall av tio säger de att alla bra riff redan har gjorts. Med den inställningen kanske ni fattar varför jag inte springer till närmaste skivbutik och lägger pengarna på senaste plattan med typ VIOLATOR, usla jävla GAMA BOMB eller överskattade MUNICIPAL WASTE.
Just nu känner jag bara ett svart bottenlöst hat.
Vi ska nu bege oss till Shakiras hemland Colombia för att kolla vad grabbarna i SONS OF SATAN håller på med. Deras hittills enda demo, ”El pacto”, är självfallet ingen höjdare då min kvot för trött thrash är uppfylld, så vi koncentrerar oss på det som är väsentligt istället.
Längst till vänster har vi en söt liten gitarrväska i tyg som av storleken att döma snarare ser ut att innehålla en ukulele. Den står lite tufft lutad mot den uppenbart urinstinkande betongen och jag är övertygad om att den söta lilla väskan har mer attityd än resten av killarna i den här orkestern. Om nu Satan är farsa till dessa individer undrar jag hur morsan ser ut i det här fallet. Efter en blockfylla i Helvetet kanske Hin Håle råkade stoppa in infernosnabeln i en bävernylonsoverall av honkön och detta blev resultatet nio månader senare. En rimlig förklaring.
Son nummer två ser rätt nöjd ut och jag förstår honom. Det är en mardröm att försöka hitta så grymma gymnastikskor. De mörka fläckarna i ljumskområdet gör mig dock orolig.
Son nummer tre försöker se hårdkokt ut samtidigt som han vill bjuda oss på en kopp nybryggt kaffe. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar, men en termos har jag då aldrig sett på ett bandfoto förut. En kopp kaffe är emellertid aldrig fel och jag lyfter på hatten för detta fina initiativ.
Många verkar tro att Dio är död men han flyttade bara till Colombia, opererade bort överläppen och började lira i SONS OF SATAN. Något som gör mig genuint imponerad är att Ronnie lyckats få ett nitarmband runt överarmen. Alla som orkar lyfta en vikt tyngre än en korv med bröd vet att detta är fysiskt omöjligt. Varför Dio har ett pärlarmband på underarmen vet ingen. När vi ändå är inne på armband så har han på låret ett nitarmband som verkligen inte lever upp till namnet. Två nitar är i klenaste laget.
Son nummer fem, Paulo Roberto, visar här hur man på bästa sätt knyter näven för att på ett adekvat sätt ”knacka en bög”. Med Sydamerikas rödaste tröja på torson och ett blodstoppande nitarmband på låret ger kungen av Kungsan järnet i denna häftiga pose. Har ni kikat i OKEJ-boken förresten? Snacka om tidlös underhållning. Bilden där Paulo Roberto gör en flygspark i full karatemundering fick mig att bryta ihop fullständigt. Citatet ”knacka en bög” är för övrigt taget från den bildtexten. 80-talet… ja, vad ska man säga egentligen?
Vad en blandning av The Toxic Avenger och Alice Bah gör på fotot vet ingen, däremot är det alltid lika festligt med band som skiter så hårt i fotograferingen att de lämnar en gigantisk hög med kläder i bakgrunden.
Nä, dessa snubbar kan knappast kallas Satans söner. Vi får hoppas att vi svenskar håller måttet istället när Uddevalla (med omnejd får jag anta) får representera den blågula fanan. Med namn som Birkenau Overlord Angel Incinterator, Panzerfaust Benidictus Ultima 13, SS Pentagram Werewolf Tiselius och Pogrom Blitzkrieg Stormtrooper borde man leverera godset. Detta SONS OF SATAN var ett sidoprojekt med folk från BESTIAL MOCKERY. Ett band som vet hur man lever om. Om jag inte minns helt fel gjorde sig BESTIAL MOCKERY kända som gruppen som vid tillfälle valde att tårgasa sin publik. Ett fint initiativ. Det som däremot förbryllar mig gällande svenska SONS OF SATAN är att de hävdade att de varken var ett NSBM-band eller ett plojband. Spana in namnen en gång till så förstår ni varför jag höjer mina ögonbryn mot hårfästets generella rikting. Kollar man dessutom in skivomslaget och texterna till ”Our visions of a holocaust to be” så måste man väl ändå säga att det djuphavsfiskas i hyfsat grumliga vatten. Enligt egen utsago ska de dock stå för död, krig, utrotning och Satans rike på jorden. Gott så, men om man inte vill bli stämplad som ett NSBM-band kan man ju börja med att undvika att släppa sina alster på kassett i 88 exemplar och ha låttitlar som ”Der führer is our life”, ”Meine ehre heist treue” och” Returning to Treblinka”.
Vilka vann då kampen? Efter en pyrrhusseger måste jag säga att svenska SONS OF SATAN tog hem priset, det bandet minns man i alla fall. På gott och ont. Efter min DSBM-special är det hög tid att börja fila på en NSBM-special. Frågan är bara vart man ska börja. Vid närmare eftertanke tror jag att jag börjar med vad som hände när jag 2002 gjorde det enorma misstaget att kika in på black metal-forumet på Helgon.net.
Posted in Uncategorized on 8 mars, 2012 by hatpastorn
Dr Panzram skickade mig denna hemmasnickrade juvel och bad mig skriva några rader om det behövdes. En bild säger mer än tusen ord. Imorgon blir det ett vansinnesinlägg där ni bland annat kommer att få läsa om en colombiansk Dio utan överläpp, glada frisyrtyskar som gnager på en gitarr samt aggressiva svenskar som djuphavsfiskar i grumliga vatten. Vad denna oheliga treenighet kan ha gemensamt kan ni börja fundera på redan nu.
Posted in Uncategorized on 2 mars, 2012 by hatpastorn
En av mina absoluta favoritsysselsättningar, förutom att tråka Heidenhammer för att han dyrkar EMINENZ, är att läsa fanzines. Nu när jag äntligen fått tummen ur röven och införskaffat mig en ny fungerande scanner tänkte jag dela med mig av dessa gamla skrifter till er. Finns det intresse så kan jag ordna så ni kan tanka ner publikationerna i PDF-format. Hojta till i kommentarsfältet om så är fallet. I nuläget får ni högerklicka på miniatyrbilderna och skicka ut möget i ett nytt fönster. Omständigt? Inte hälften så omständigt som det var att scanna in ett legendariskt sladdrigt fanzine utan att få ett mentalt framfall.
Först ut är Pure Fucking Hell Magazine nummer fyra som släpptes 1996. Denna införskaffades på Skivboden i Sundsvall samma år. Priset? Tjugo spänn. På ytan kan detta se ut som ett ganska anspråkslöst zine, och ska jag vara ärlig så är det inte precis Slayer Mag vi snackar om här. PFH-Mag har emellertid en viss je ne sais quoi och innehåller en hel del guldkorn. Då detta var ett finskt projekt kan det ses en smula underligt att inga finska band var intervjuade, men då vi istället serveras mycket norskt och svenskt har man lätt överseende med detta. Lägg därtill att engelskan är ganska skaplig. Finländare och det engelska språket brukar annars vara en lika god kombination som köttfärssås och nytvättade jeans.
Nu kör vi.
Man ska inte döma boken efter omslaget heter det, det talesättet uppfanns när omslaget till detta nummer såg dagens ljud. Helvete vad fult. Här finner vi en deprimerad gråsten bland massa stamkvistade träd. Udda var ordet. Notera den totala skevheten mellan den uselt inklippta teckningen och texten. Genialiskt.
Ledaren, en hyfsat kortfattat historia, kan man snabbt skippa. Det som är intressant på sida ett är annonsen för Northern Lights Design. Jag undrar än idag hur många det var som anlitade dessa lirare.
Näst på tur är en magisk annons från Malicious Records, bolaget man kunde köpa blint ifrån. Jag blir än idag alldeles varm i själen så fort jag ser Malicious-logotypen. Kul kuriosa är att GORGOROTH skulle ha släppt en platta vid namn ”Död”. Så blev det inte. Att Malicous Records gick i graven är synd och skam.
Två sidor MARDUK finner vi härnäst. Inga krusiduller. Bandfotot är rent guld.
THORNS bjuder även de på två sidor hyfsat matnyttig information. Det jag alltid undrat över är hur repningarna i fängelset faktiskt gick till. Faust berättar här att repmöjligheterna på kåken inte var bra men acceptabla. Jag orkar däremot inte klämma in ett jail house rock-skämt. Att frågorna är längre än svaren tyder på att Faust säkert var skitpeppad på ännu en intervju från ett zine ingen människa hört talas om.
På tal om snubbar som inte orkar svara på frågor är GORGOROTH näst på tur. Här får vi dock veta att tredje och fjärde plattan skulle hetat ”Gorgoroth” och ”Krig”, varpå den femte skulle hetat ”Antichrist”. Med tanke på att en av skivorna enligt bolaget skulle hetat ”Död” spädde detta på den totala albumförvirring som tog fart i min hjärna vid denna tidpunkt. Då det ej fanns nymodigheter som Internet var det ett detektivarbete av rang som krävdes för att reda ut begreppen. Till GORGOROTHs försvar måste jag emellertid säga att bandfotot är helt monumentalt. På tal om förvirring så ser vi här att Grim kallades Storm en sväng. Är det bara jag som bryr mig om sådant här förresten? Man känner sig en smula mentalt ostabil ibland.
ZEMIAL, det grekiska bandet INGEN brydde sig om. Däremot är det en informativ intervju och logotypen mördande snygg. Min favoritdel är dock annonsen för GRAND BELIALS KEY där Lord Vlad Luciferian, mer känd som ANCIENTs gamla frontman Lord Kaiaphas, poserar så svetten lackar. Schismen som blev mellan honom och resten av grabbarna i GRAND BELIALS KEY är tidlös underhållning. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Att läsa recensioner var alltid en av höjdpunkterna när man slukade fanzines. Pure Fucking Hell Magazine hade tyvärr en sparsmakad attityd till detta varpå dessa sidor kvickt kan ignoreras. Annonsen från Merciless Records kan ni även den skita i, de släppte nästan bara dynga.
Närapå tre sidor ABSCESS bryter av svartmetalldominansen. Personligen har jag alltid föredragit AUTOPSY, men ingen som är vid sina sinnens fulla bruk tackar nej till en intervju där Chris Reifert medverkar. På nyhetsavdelningen som avslutar ABSCESS-intervjun får vi bland annat lära oss att NEPTUNE TOWERS tredje platta ”Space lab” är inspelad och klar. Som vi alla vet såg den aldrig dagens ljus. Det kanske var lika bra det, sist Fenriz släppte gamla godbitar gick plattan under namnet ”Engangsgrill” plus att Nattefrost tramsade runt på B-sidan. Under all jävla kritik.
En fet annons med STORM kanske är något att skriva ut och sätta upp på väggen. Eller inte.
Sista band till rakning är ABRUPTUM, ett gäng jag aldrig begrep mig på, däremot är intervjun riktigt läsvärd. Synd att IT aldrig släppte sin bok. Den hade jag hemskt gärna satt tänderna i. På tal om böcker måste jag påminna Kamijo att han fortfarande inte gjort något vettigt med sin Mortiis-bok. Om vi återfår till detta fanzine så har jag länge funderat på att tatuera in ZYKLON-Bs annons över hela ryggen. Råare än så kan det knappast bli.
Vi rundar av detta vansinnesprojekt med en fet annons för DARKTHRONEs magiska ”Panzerfaust” och drömmer oss tillbaka till en tid då det inte fanns en tanke på att döpa ett album till ”Engangsgrill”.
Hatpastorns likpredikan 