Då var årets influensa typ avklarad. Jag har haft flera tusen graders feber och har allmänt frotterat med både liemannen samt diverse Infernovarelser. Tjejer snackar om att föda barn. De har aldrig varit med när Hatpastorn är kraftigt förkyld.
För att driva ut det sista slemmet ur lungorna ska vi idag snacka om KEYDRAGON. Ett band jag i likhet med tidigare nämnda ENOCHIAN dragit mig för att skriva om.
Artister som hittar på sina egna genrer har som vi alla vet sällan rent mjöl i påsen. Vi har ISVIND som lirade ”frost metal”, vi har GEHENNA som körde på ”ghost metal” och vi har TROLLECH som säger sig framföra något så suspekt som ”forest metal”.
Listan kan egentligen göras oändlig.
Den amerikanska gruppen KEYDRAGON kallar sin tonkonst för ”dragon metal”. En genre som inte låter som något man hört tidigare. Vi ska dock börja med ett par bandfoton innan vi attackerar det rent musikaliska.
Längst till vänster har vi en oskarp filur som ser misstänkt finsk ut. Enligt uppgift var man tvungen att utrota fem arter för att få ihop till skinnet till hans maffiga Steven Seagal-rock. Självfallet har han gymnastikskor på sig. Kombinationen skinnrock och gymnastikskor är som de flesta vet modevärldens svar på en sur uppstötning. Vad är det han håller så ömt i famnen? Ja, visste jag inte bättre är det symbolen för det klassiska slagsmålsspelet Mortal Kombat.
Bredvid Mortal Kombat-finnen finner vi… ja, det var en bra fråga. En medelålders kobent skinnrocksplebej med mystiska fötter och en fullkomligt vidrig skjorta med drakmotiv är vad som serveras. Lägg därtill en total samhällskunskapsläraraura och fiaskot blir komplett. Märk väl att detta inte är några ungdomar som spökat ut sig utan människor som är närmare åttio än dagen de föddes.
Kvinnan i mitten. Oj. Hade jag haft en själ skulle jag nästan tyckt synd om henne. Om vi börjar med den uppenbara landstingsfrisyren som fröken prytt med ett enradigt nitarmband från Punktshop samt en misstänkt dataanimerad blomma så är vi en bra bit på väg för att reda ut denna sörja. Leendet på hennes läppar skulle kunna betyda att hon är trevlig och snäll, men det lurar något psykotiskt under ytan. Titta en gång extra och ni kommer förstå exakt vad jag menar. Om vi går vidare med klädseln kan vi konstatera att hon är psykotisk. Varför hon var tvungen att skära upp magen på Barbaskön för att sedan trä på sig hans ruttnande kadaver kommer jag aldrig att få reda på. Det jag vet är att hennes illdåd gör mig illamående, Barbaskön var nämligen min favorit i Barbafamiljen. Att hon dessutom rakat honom för att få plagget mer slätt gör ont värre. Observera hennes kroppshållning. Man riktigt ser hur det spritter i hennes fingrar efter att få döda igen. Att hennes ben är smalare än hennes handleder är bara pestgrädde på nekromoset.
Bandets batterist valde att samla ihop Barbasköns hår och bygga årtiondets hockeyfrisyr. Ordet grifteskymfning får i denna akt en helt ny innebörd. I övrigt sitter han mest och visar upp adamsäpplet. Det kunde varit värre.
Bandmedlem nummer fem har en klädsel som utstrålar totalt mörker. Jag svär på att om man skulle ta på honom skulle man försvinna in i en annan dimension. Ungefär som superskurken Spot i Spindelmannen. Blev den referensen för obskyr? Som Cloaks kappa i Spindelmannen då? Fortfarande inte nöjda? Ja, då är ni födda på 90-talet och saknar således all kunskap som är nödvändig. Herr Mörker verkar i alla fall toppnöjd över sin klädsel. Jag förstår honom. Behöver jag ens nämna hur usel idén var att klippa in medlemmarna i en solig skog utan en tanke på struntsaker som perspektiv, skuggor och allmänt folkvett?
Nu är det här fotot ganska gammalt och jag antar att de flesta av er redan sett det. Låt oss då kolla in ett lite nyare fotografi.
Det har blivit några hamburgare sedan sist för herr Mörker och kläderna verkar ha gått ett par varv i tvättmaskinen. Man kan tydligt se att han inte kunde bry sig mindre. Genom att nonchalant luta sig mot en mur samtidigt som han plirar ut genom ett par röda EMPEROR-solglasögon har han tagit sin image in i 2000-talet. Är det bara jag eller skulle han lika gärna kunnat lira i en nyare upplaga av DARK TRANQUILLITY?
Vår kära samhällskunskapslärare har även han ätit gott. Det lustiga är att trots att han har på sig en gigantisk T-shirt, ett par lika monstruösa runkisar samt en misstänkt gipsad arm ser han hundra gånger tuffare ut än han gjorde sist. Vi tackar Jesus för att han vuxit ur den gröna draktröjan. Hans genomborrande blick är däremot genuint olustig. Det doftar pederast lång väg.
Mortal Kombat-finnen har nu förvandlats till en amerikansk Lord Ahriman-klon. Det är faktiskt sjukt likt. Han är faktiskt så lik Lord Ahriman att jag inte kommer på något fyndigt att skriva om honom.
Tydligen har KEYDRAGON skaffat sig en till tjej till sin armé av socialt utstötta människor. Hon verkar sådär lagom nöjd och ser mest ut att leta efter potentiella flyktvägar. En av hennes briljanta planer är att bryta av sin egen tumme så hon kan åka till sjukhuset för att sedan mystiskt aldrig mera höra av sig till bandet. I övrigt ser hon ut som hårdrockstjejer med dålig hållning som passerat trettio gör mest.
Någon som passerat trettio för längesedan men likt förbannat klamrar sig fast vid ungdomen är allas vår psykotiska barnboksfigursmördare. Hon är så nöjd att hon fick slakta Mortal Kombat-Ahrimans gamla skinnrock att hon kramar om sig själv. Benen är fortfarande lika smala.
Ja, nu har ni sett hur de ser ut på bild. Visst vore det intressant att se hur de ser ut när de rör på sig? Sätta denna galenskap i rörelse om man så vill. Erkänn att ni även är galet nyfikna på hur deras musik låter. Som den hedersknyffel jag är kan jag ge er den gåvan. KEYDRAGON har nämligen inte bara gjort en musikvideo, utan tre. Se, lyssna och njut.
Hur många gånger är det fysiskt möjligt att sjunga ordet ”Dragon” egentligen?
Det här är ännu ett typexempel på ett band man inte trodde fanns. Vissa kanske tror att KEYDRAGON är ett plojband. Tro mig när jag säger att detta är på fullaste allvar. KEYDRAGON har levt rövare sedan 1998 och har släppt åtta fullängdare och tre samlingsvolymer. Skivor vars omslag jag skulle kunna dissekera men någonstans måste även jag dra gränsen. Har ni psyket att utforska detta musikaliska fenomen ytterligare rekommenderar jag att ni surfar in på bandets tjusiga hemsida. www.keydragon.com
Där finns det mycket smaskens att förkovra sig i.
Nä, nu ska jag fortsätta med att hosta upp slem i regnbågens alla färger samt njuta av det chilenska guldbandet HORNS. KEYDRAGON har en tendens att göra en väldigt mätt. Och matt.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 