… eller rättare sagt: hur man gör ont värre.
Innan vi gör någonting tycker jag vi tar oss ett par minuter och lyssnar igenom öppningsspåret på OVERDETHs “King Arthurs final battle”. För er som gillar att sjunga med är jag så bussig att jag även publicerar den maffiga lyriken.
The Hymns of King Arthur
I am the law
said the Cruel Malagant
Lancelot dreamed about
the lovely lady Guinervere
But she was going
to marry King Arthur
They hated the same enemy
and loved the same woman
Malagant
and his evil men
attacked Camelot
Now
King Arthur is dead
No more alive at Camelot
They hated the same enemy
and loved the same woman
I feel the sunlight
was Arthurs final words
No more tales
Of King Arthur
Episkt.
Stort tack till väl valda personer ur läsekretsen som valde att lägga upp länken på Youtube.
Som ni kanske förstår är det inte det lättaste att försöka beskriva detta i ord. Det känns faktiskt lika hopplöst som att plantera pelargoner utanför ett ryskt kärnkraftverk. Det som förbryllar mig mest är Garcias oförmåga att sjunga och spela gitarr samtidigt. Gud om man fått se detta framföras live. Det hade smakat.
Det som är mest olustigt är dock att jag haft den här låten på hjärnan sedan i somras. Däremot är det inte OVERDETHs version som rullat i hjärnkontoret som ni kanske tror utan Heidenhammers A capella-version av den. Det visade sig att den mannen kan göra en obehagligt träffsäker sångimitation. Synd att ”Sikta mot stjärnorna” inte längre sänds på TV. Under den tidsperioden passade vi även på att spela in några avsnitt av ”Förintelseförsamlingen pratar allvar”. Under något onyktra omständigheter sitter vi och diskuterar livets väsentligheter. Första avsnittet kommer att publiceras på onsdag om inte mitt norska Internet väljer att uppfylla Aum-sektens sista önskan. Plocka fram skämskudden redan nu.
På återseende!
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 