Då eder Hatpastor kommer att befinna sig i Skellefteåområdet från och med söndag kan det finnas en liten risk att uppdateringarna kommer att bli lidande. Allt beror på tillgängligheten till Internet uppe i skogarna. Efter fyra års själsdödande kontorsjobb är det nämligen dags att jobba med något helt annat. Gällande inlägg finns det oändligt med material, tiden har emellertid inte räckt till för att färdigställa allt. Det som kommer att dyka upp inom en snar framtid är min och Heidenhammers KING DIAMOND-special. En artist man INTE skämtar om så detta får ses som ett ”seriöst” inlägg. Heidenhammer kommer även att fortsätta rapportera från Ryssland. Annat matnyttigt som i det närmaste är klart för publicering är Dr Panzrams redogörelse för Sveriges sämsta truminsatser, varför ordet ”abysmal” bör undvikas i bandnamn samt en djupdykning i den grekiska samlingsplattan ”A tribute to Bathory – Hellas salutes the vikings”. En fruktansvärd skiva. Black metal-turkhits 3 är även den på G.
Själv håller jag utöver de vanliga inslagen på med kulturartiklar om artister såsom GRAVELAND, ANCIENT och OVERDETH. Den sistnämnda var svårare att skriva än jag kunde ana. Man vet inte vilken ände av mardrömsgarnet man ska börja nysta i. Den artikel som ligger närmast till hands är dock mitt mastodontarbete gällande en viss svensk trummis. Skrämmande läsning utlovas.
Förutom Heidenhammers Rysslandsbetraktelser har det varit ganska tunnsått med resereportage men det kommer det att bli ändring på. Vad sägs om en guidad tripp till berget Vithatten samt en festivalrapport från Under The Black Sun där hela Förintelseförsamlingen plus gästartister kommer att medverka?
Som sagt, det är en del på G och så fort jag får ordning på tekniken kommer det att rulla på som vanligt. Nu över till något helt annat.
För en tid sedan gjorde jag en djupdykning i de ologiska bandnamnens rike. Grupper som exempelvis SVART SKALLE, GULLVEIG och NIDFJOLL tuggades, svaldes, idisslades och fördömdes. Listan över usla bandnamn tar tyvärr aldrig slut.
Det märkliga är att man aldrig behöver leta aktivt efter dessa namn, de kommer till en när man minst anar det. Ibland ramlar man över något när man lusläser ett gammalt fanzine, ibland ser man ett namn man inte tror är möjligt på ett klistermärke i ett skitigt backstageområde, ibland får man ett tips av dedikerade läsare och ibland kliver man rätt i dynghögen när man slentriansurfar på fikarasten på jobbet.
Nyligen upptäckte jag att det finns en spansk konstellation som heter STORBAIS. Jag har inte den blekaste aning om hur de låter men eftersom de härstammar från Spanien, landet med ett halvt bra band, anar jag att de inte vunnit Nobelpriset i bäst.
STORBAIS.
Smaka på namnet. Det kan finnas en liten chans att det betyder något helt annat på spanska.
Det finns inget band som heter VANHELGAD, ett namn som inte är så tokigt om man jämför med mycket annat. Däremot stoltserar ständigt aktuella Mjölby med en grupp som heter VANHELGD. Kommer man från Sundsvall har man en dialekt som gör att alla ”l” som kombineras med andra bokstäver förvandlas till ett ljud som påminner om någon som försöker prata efter att de tungkysst ett jordgetingbo. Be en Sundsvallsbo säga ordet ”sköljmedel” och ni kommer att kräkas rätt ut. VANHELGD ligger således inte speciellt bra i munnen och min undran är varför de inte petade in ett extra ”a” i namnet. Nu betyder säkert ”vanhelgd” något käckt och det överlåter jag till vår inofficielle språkexpert Wulfhariaz att reda upp i kommentarsfältet. DISMEMBER skulle ju egentligen hetat DISMEMBERIZER, men kortades av för att logon inte fick plats på kassetten och MÖRK GRYNING ska enligt legenden hetat MÖRK GRYNIG ett kort tag så konstiga saker har ju hänt. Namnet MISTIGO VARGGOTH DARKESTRA borde enligt alla rationella resonemang kortas ner. Mitt förslag: SKITBAND.
När jag var ute och drällde i Europa för ett par år sedan hade österrikiska MOSFET lämnat klistermärken i omoraliskt många backstageområden. Detta ledde till otaliga vitsar på deras bekostnad. I ett tidigare inlägg där jag, Dr Panzram och Heidenhammer radade upp några av de mest irriterande bandnamnen vi känner till skrev jag att MOSFET döpte sig till MOSFET för att STRIPSTJOCK redan var taget. Nu när jag är äldre och mer vis vet jag att det inte stämmer. MOSFET är ett samlingsnamn för hårdrocksmusiker som spenderar för mycket tid på vägarna. Det finns flera anledningar till att musiker som på debutplattan står med bar överkropp och tejpade nitarmband runt tredje skivan stoltserar med huvtröjor, skägg och insugna kinder. Anledningarna stavas backstagechips, dillkryddat vägkrogsmos och andra potatisrelaterade produkter. En potatisdoftande anekdot gällande BLOT MINE var när gitarristerna Athel W och Thunaraz plus några andra glada musikanter skulle resa till Rhodos. En resa där spriten flödade likt blodet från armarna på en fjortonåring som gråtrunkar till HYPOTHERMIA. På bussen från flygplatsen till hotellet valde den gode Athel W att stoppa öronen fulla med hörlurar och märkte helt sonika inte när reseguiden reste sig upp och började informera om resmål, hotell och annat matnyttigt. Mitt i den arma kvinnans informationsstund häver sig Athel W som suttit knäpptyst och ensam hela resan upp och vrålar:
”FAN VAD LESS MAN KOMMER ATT VARA PÅ FRITERAT EFTER DEN HÄR VECKAN!”
Det blev jättekonstig stämning resten av bussresan. Bra band för övrigt. BLOT MINE alltså. Amigaversionen/förproduktionen av ”My soul in fury flew” är i sanning en Sundsvallsklassiker.
Steget från MOSFET, chips och Rhodos-resor till det amerikanska gänget KALAS är inte långt. Tydligen går det vilt till på deras gästabud. Grabben till vänster ser hyfsat stenad ut, mannen i den bruna munkjackan och legofrisyr verkar lida av en legendarisk bakfylleångest, killen i mitten står bara inte i mitten, hela hans ansikte har förflyttat sig till mitten. Klara tecken på ett ohälsosamt leverne. Vad en nyrakad rödögd gammal THYRFING-sångare gör på bilden har jag ingen aning om. Vålnaden längst till höger har dock dragit konceptet ”kalas” till sin spets. Askgrå lakonisk uppsyn. Märken av krogslagsmål i ansiktet. Begynnande tunnhårighet. Vilken fest!
Att lyssna på grupper vars namn innehåller ordet ”troll” är som att åka skateboard nedför en trapp medan man håller i en flyttkartong till bredden fylld med varaner. Vad som helst kan hända. Att Frankrike fått ordning på sin black metal de senaste åren ser jag som något mycket positivt. Heavy metal-scenen befinner sig emellertid fortfarande i en djup svacka. Har ni hört P-TROLL? Vill ni inte riskera att förstöra hela dagen så räcker det med att ni kollar in skivomslaget till deras debutalbum ”Butcher twister”. Gillar ni det ni ser så kommer ni att gilla det ni hör. Vi andra som fortfarande kan räkna oss som renrasiga homo sapiens inriktar oss istället på själva bandnamnet. Vad är egentligen ett P-TROLL? Som preventivmedel betraktat bör ett p-troll hålla nativiteten nere. Hur man applicerar/använder produkten kan vi bara fantisera om.
1982 tyckte ett gäng brittiska ynglingar att det var käckt att peta in lite prickar över vokaler som så många andra band gjort med mer eller mindre lyckade konsekvenser. Slutresultatet blev det klassiska namnet TRÖJAN och det gick som väntat åt helvete med hela skiten. Slovakerna i SKON hade i alla fall den goda smaken att avvakta till 2007 innan de valde att skämma ut sig. Fisljummen slovakisk deppdöds är som vi alla vet ingen höjdare och namnet stinker fotsvett lång väg. Har jag för mycket fritid om jag startar projektet KLÄMMER bara för att kunna släppa en split med slovakerna? Förmodligen. Det kan finnas en minimal möjlighet att ”skon” betyder något annat på slovakernas konsonantrika språk men det känns lite väl osannolikt.
Nä, nu får det vara nog.
På återseende!
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 