Hatpastorns likpredikan

I SVT-programmet ”Hjärnstorm” redovisar Henrik Fexeus en psykologisk teori som går ut på att när någon investerat tillräckligt mycket i ett till synes mer och mer misslyckat projekt, fungerar inte dennes hjärna rationellt. I stället för att lägga ned, offras istället ännu mera trots att smärtgränsen egentligen passerats för länge sedan. Sett i ett större perspektiv skulle detta kunna förklara USA:s handlanden i Vietnam och Irak, Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet, MAYHEMs karriär post Euronymous … och så vidare.

Denna bloggs läsare har väl liksom jag själv undrat hur det kommer sig att Pastorn i sin genomgång av ”Encyclopedia Pestilentia” säger sig ”hitta guldkorn”, när vi andra förmodligen skulle rubricera dem som ”majskorn i avföring”. Min högst ovetenskapliga förklaring till hans val är att han drabbats av vad jag själv kallar för ”MOTÖRHEAD-i-reafyndsbacken”-fenomenet. Alla har säkert upplevt detta.

I vår till viss del gemensamma hemstad Sundsvall finns en butik, eller vad man nu skall kalla den, vid namn Fyndlagret. Där säljs begagnade möbler, elektronik, filmer och mycket riktigt drivor av annars osäljbara vinyler och CD-skivor. Hur många gånger man stått där och förgäves bläddrat sig igenom svinalängor av onämnbart material för att desperat försöka hitta något att lägga pengar på, går inte att räkna. Teorin Fexeus tar upp borde kunna appliceras även här.

Efter att du stått och ödslat tid och ork växer desperationen. Efter en stund har inte enbart logiken försvunnit från hjärnans mer aktiva delar utan också omdömet. Svetten lackar. Människorna omkring dig blir bara mer och mer högljudda. De trängs. Du tittar på klockan, och inser hur mycket av ditt liv du aldrig får tillbaka. Illamåendet börjar. Men … då … hittar du bootlegutgåvan av MOTÖRHEADs ”Ace of Spades”, försöker andas ut inombords, och tänker att färden dit kanske inte var ett komplett misslyckande i alla fall.

Eller hur.

Väl hemma och efter en rejäl kopp kaffe börjar sinnet att klarna, och du tittar i din vita plastpåse för att se vad du egentligen inhandlat. Du lyfter upp plattan, tittar lakoniskt på den, lägger den på bordet framför dig och sätter aldrig in den i spelaren.

”Encyclopedia Pestilentia” fungerar efter ungefär samma princip, men av någon anledning har inte vår gode Pastor låtit spöket ligga i graven. Förvisso förståeligt, med tanke på hur denna samling hemsökt samtliga av sina köpare. Men där jag antar att merparten av dessa helt enkelt gett upp och svalt det förgiftade äpplet, krigar han vidare. Det tackar vi för.

Del 2 i artikelserien ”Heidenhammer går lös i REA-backen” kommer att behandla soniska mardrömmar i form av …

Dansk metal.

Att romantisera det förgångna är förmodligen något av det jag spenderar större delen av dagarna med. Och i ärlighetens namn, varför inte? Ju äldre du blir, ju mer finns det att försköna. Lee Hazelwood förklarar i ett intro på albumet ”Trouble is a lonesome town” att invånarna i den fiktiva stad skivan handlar om ”do a lot of rememberin’ … probably because they ain’t got much to look forward to”. Så sant.

Något som dock aldrig blir bättre oavsett hur många mörkrets slöjor som sänker sig över minnets gravkammare är de bilder jag har av dansk metal. Bortsett från KING DIAMOND och MERCYFUL FATE – vi säger väl åtminstone dessa bands backkataloger fram till år 1999 – kommer jag på fullt allvar inte på ETT ENDA band jag gillat från detta land. Det känns som något idiotiskt man bara häver ur sig över några öl, men jag menar det på riktigt. I en quiztävling här i församlingen fick jag uppgiften att krysta fram ett bra band från Skandinaviens Kosovo. Efter många djupa veck i pannan kom jag desperat ihåg att någon spelat upp dödsbandet CORPSE VOMIT (ja, du hellige jul, som Fleksnes hade sagt …) och att det, tja, inte låtit så illa. Alltså. CORPSE VOMIT är det som kommer närmast en hygglig dansk ensemble.

Och så var det också i Härnösand, back in the days. Som tidigare nämnts, var det faktum att MTV under 90-talet börjat sända black metal-videos en stor händelse och något som kändes mycket märkligt. Förmodligen skulle vi kunna författa en hel specialare om församlingens personliga förhållande till denna epok. Det äldre gardet läsare av denna blogg är nog benägna att nicka överensstämmande. Vi minns alla HECATE ENTHRONED med sin brinnande äggkopp, IMMORTAL iklädda spandex springande i berg i fullt dagsljus, ANCIENT … ja, kommentarer överflödiga och DIABOLOS RISING med ett av de första snyggare klipp scenen krystat fram. Bara för att nämna några få.

Förutom black metal vävdes den trettio minuter långa videomixen vid namn ”Into the pit” ihop med musik som skulle vara av det hårdare slaget. Beroende på vem som agerade så kallad ”VJ” – där har vi ett ord som inte överlevde 90-talet – kunde detta vara ett mycket eklektiskt begrepp. Jag minns att såväl SEX PISTOLS, MILLENCOLIN och italienska SADIST fick samsas om utrymmet. Variationen på klipp var inte heller särskilt bred, vilket gjorde att samma låtar spelades om och om … och om igen. Naturligtvis hindrade inte detta mig från att spela in samtliga avsnitt på det format som kallas ”VHS”, nu återfunnet på marknaden på Vaksala torg i Uppsala tidiga lördagsmorgnar.

Skivbutiken i Härnösands köpcentrum, Prisma, var alltså den som främst försedde mig med musik. Man var, kort sagt och som en läsare här kommenterade, jävligt svältfödd på allt som hette extremmusik att göra. Men det fanns gränser man inte gick över. På ”Into the Pit” snurrade ett klipp med ett band vid namn FURIOUS TRAUMA. Vilka stenar MTV vänt på för att hitta detta vet jag inte, men det kan hända att de låg på Metal Blade (då jag saknar uppkoppling för tillfället får jag förlita mig på mitt bedrägliga minne). I alla fall bestod videon av att en ölkaggeförsedd biker, med solglasögon och bandana för att dölja ett långt gånget Cronoshårfäste, stirrade in i kameran och med hes röst hysteriskt rabblade en text utan ände. Tänk er en medelålders man med långt gången flint och dåliga tänder som fått verbal diarré på Speaker’s Corner i London, förkunnandes politiska manifest framsprungna ur konspirationsteorier. Det var detta danska bands frontman. Deras album skänktes till sist bort gratis. Jag tog inte ens då emot det.

Detsamma gällde det andra danska band som fick utrymme inte bara på MTV utan även i andra medier samt nämnda reaback, KONKHRA. Vilket uselt band detta var. Det märkliga var dock att det kändes som om alla band som ändå fick spelas på den brittiska musikkanalen fick någon slags automatisk ursäkt för alla sina snedsteg. Förklara annars hur HECATE ENTHRONED fick tvåsidorsuppslag i Terrorizer? Skulle detta enbart bero på att skivbolaget hostade upp pengar för köpt annonsutrymme i utbyte mot gratisintervjuer tar ni fel. Inga pengar i världen skulle räcka till för att låta nämnda band breda ut sig prime time och prata om att de ”inte alls tycker de låter som CRADLE OF FILTH”. Nåväl, KONKHRA gick samma väg till mötes. En del menade att de inte alls var så tokiga, men det var de. Tröttsamt bredbent death n’ roll. Jo, jag tackar jag. Undrar hur många som i dessa dagar slänger på en platta med denna pluton och nickar gillande. Vill minnas att frontmannen i bandet gjorde en skiva tillsammans med någon från ENTOMBED under namnet DAEMON. Ingen brydde sig.

Och nej, jag köpte heller inget album från något av de banden.

Ytterligare ett danskt album som med ett fantasilöst omslag sträckte på sig i reabacken var EXMORTEMs ”Labyrinths of horror”. När jag tänker på det hade av någon anledning alla danska band jag lade ögonen på samma trista färger på sina alster. Kanske var det bara en slump. Skivan fick i alla fall en taskig recension i Near Dark, och vare sig texter eller konceptet gruffdöds utan låtar verkade särskilt aptitligt. Den i stort sett enda anledningen till att jag minns skivan är titeln. Trodde Lovecraftsamlingen ”Skräckens labyrinter” bara släpptes i Sverige? Jag kan ha fel.

Demoscenen i Danmark då? Det mest framstående bandet var ett i bloggen tidigare nämnt gäng vid namn BLAZING ETERNITY. En arg dansk skickade någon gång 1996 en insändare till det norska fanzinet Nordic Vision där han beklagade sig över att redaktionen inte hade gett hans landsmän i detta band en, i hans ögon, rättvis recension. Med andra ord, BLAZING ETERNITY sågades med fotknölarna. Deras kombinerade advokat och wingman lät i alla fall norrbaggarna få veta att BLAZING ETERNITY faktiskt var ”minst lika bra som vilket annat norskt band som helst … om man såklart bortser från MAYHEM, IMMORTAL, DARKTHRONE och alla de där”. Just det. Om vi tar bort alla bra norska band, har tydligen den danska motsvarigheten en chans.

Glöm aldrig bort det.

/Heidenhammer