Hatpastorns likpredikan

Drakar. Svärd. Omdömeslöshet.

Det är power metal-torsdag på Hatpastorns Likpredikan.

Power metal är en genre jag alltid närmat mig med största försiktighet men efter att ha spisat OVERDETH har gamla sår rivits upp. Ett fasansfullt minne som ockuperat mitt sinne den senaste tiden var när jag spelade i Hamburg med mitt gamla dödsband för ett gäng år sedan. Jag var redan från start på ett starkt skapelsefientligt humör den dagen så när jag märkte att spelstället var knökfullt av fulla omdömeslösa tyskar som sjöng JUDAS PRIEST-låtar i baren flydde jag ner till backstageområdet i källaren. Efter att ha parkerat mig i en nedsutten soffa började spindelsinnet pingla och jag kollade runt på väggarna för att insupa en dos tysk inredningskultur.

Det visade sig att jag befann mig i monstrets håla.

På väggarna hängde enorma GAMMA RAY-backdrops föreställandes det ena vidriga motivet efter det andra. Jag befann mig nämligen utanför deras replokal. Innan jag hann fly hördes ljud från replokalen och jag kunde inte längre röra mig. Paralyserad av skräck fick jag i ett ex antal timmar lyssna på när någon tysk batterist övade dubbla kaggar till ett klassiskt stycke musik. Jag är ingen expert på klassisk musik men jag antar att det inte är inspelat efter metronom för när trummisen smattrade baskaggar till basfiol och flöjt lät det helt otroligt stört. Just när det inte kunde bli värre skramlade en gänglig figur in genom dörren. Med Napoleon Dynamite-kropp, Tin Tin-frisyr och dryg uppsyn satte han sig i soffan och började helt ogenerat dricka vår gratispilsner. Det visade sig att kretinen var skribent på blaskan Rock Hard och han gjorde i ett tidigt skede klart att han inte var där för att recensera spelningen utan han var där bara för att han tvingat in sig gratis. Då han fick veta att vi var svenskar ville han givetvis ha snus så jag slängde åt honom min utläggningsdosa som jag haft i skinnjackan under hela turnén. För er som inte är bekant med konceptet utläggningsdosa är det helt enkelt en dosa man lägger ut sina använda snusar i så man slipper kasta dem på golvet i turnébussen. Dessa dosor har en tendens att bli makalöst ofräscha men tysken var helt oblyg när han fyllde limpsaxen med den svarta sörjan.

– This is some strong shit, sade tysken och flinade med idisslat snus i hela ansiktet.

– Mmmm, mumlade jag och kände glädje för första gången den dagen.

Ett annat fasansfullt minne var när jag runt millennieskiftet gick lös i skivbackarna på stadens skivaffär Metalstore. Near Dark-Tobbe som stod bakom kassan började plötsligt fnissa och musik av värsta sort spred sig i lokalen. Det som spelades var ett nytt italienskt power metal-band vid namn WONDERLAND och det var det mest tandlösa jag hört i hela mitt liv. Om Johannes Brost hade varit en ljudbild hade den låtit exakt så här och sångaren gjorde mig genuint förbannad. Till råga på allt så naglade låten fast sig i skallen likt böldpest och trots att jag bara hört eländet en gång har jag till och från haft den på skallen i snart ett decennium.

I ett infall av total avsaknad av självbevarelsedrift sökte jag efter låten på Youtube.

Den var till och med sämre än vad jag mindes den. Trumspelet saknar all sorts form av pondus, gitarrerna har lika mycket kuk som ett ägg, Casiosynten är inställd på stjärt och bassisten har basen under hakan.

Sångaren är dock värst. På urusel engelska gnolar han ur sig den mest intetsägande lyriken jag läst sedan CEMETARYs ”Sundown”. Är det bara jag eller måste CEMETARY stavat fel på bandnamnet och sedan hittat på en rövarhistoria att de stavat fel med flit.

Skit samma.

Pelikanstrupen i WONDERLAND lyckas inte bara med att rimma ”eye” med ”desire”, det låter även som att någon nyper honom i lillstjärten när han klämmer i på andra vändan av refrängen.

Bandfotot orkar jag inte ens kommentera.

/Hatpastorn