I mitten på 90-talet var skivbolaget Cacaphonous Records på G. De plöjde ut plattor med bland andra CRADLE OF FILTH som vid den tidpunkten var hypade bortom allt vett. I stort sett alla dyrkade dessa vampyrromantiska britter och man kan tacka EMPEROR för mycket av deras framgång. Om inte Dani Filth och hans muntra män agerat förband åt dessa norska giganter hade det varit betydligt mindre snack om dem. Nu sitter säkert den yngre läsarskaran och fnittrar förtjust över att jag tar CRADLE OF FILTH i försvar men ni skulle bara veta hur det såg ut i skolkatalogerna för en sisådär femton år sedan. Antalet sanna mörkerkrigare som bar britternas tröjor är imponerande. Apropå skolkataloger finns det mycket smaskens att finna. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
För att återgå till Cacophonous Records så annonserade de överallt. Ingen kunde undgå att bli informerad om skivetikettens rykande färska alster. Det var där jag upptäckte DEINONYCHUS för första gången. Albumet hette ”The silence of december”. Omslaget var för tidpunkten snyggt och logotypen fick med beröm godkänt. Själva beskrivningen bolaget gav av skivan var mest kryptisk, som så ofta var fallet med deras marknadsföring. Man fick inget större hum om hur själva skivan lät men det såg i alla fall lovande ut. En tid senare damp Sound Pollution-katalogen ner i brevinkastet i det Hatpastorianska föräldrahemmet och i den kunde man läsa följande om DEINONYCHUS förstlingsverk:
A mix between BURZUM, ABRUPTUM and ENSLAVED. A killer!!!
Behöver jag ens säga att jag höll på att flyga ur stolen av förtjusning? Tack vare ett gudomligt ingripande beställdes dock aldrig detta förmodade mästerverk och åren gick. 1998, 3 år efter att undertecknad fick nys om bandets existens satt jag och bläddrade i Ginza-katalogen efter brakfynd och fann konstellationens andra platta ”The weeping of a thousand years” för blott tio spänn. Ännu ett gudomligt ingripande infann sig och jag beställde inte den heller. Det är nu det börjar bli märkligt. Inte långt efter detta fick en polare till mig ”The weeping of a thousand years” som present av en gemensam bekant. Denna gemensamma bekant är för övrigt den absolut sämsta musikern jag någonsin befunnit mig i samma replokal som men det är en annan historia. Glada i hågen gick jag och min gamle bundsförvant hem till mig och skickade in CD-skivan i stereoanläggningen. I 3 år hade man ändå väntat på att få höra detta band som enligt Sound Pollution var vad man i folkmun brukar kalla för ”the shit”. Att vår gemensamma bekant tidigare beskrivit plattan på följande vis gjorde inte peppet mindre:
Den låter som BURZUM fast bättre.
Av alla svarta stinkande lögner jag någonsin hört kan detta mycket väl vara den värsta. Ur stereon ljöd den mest vedervärdiga och skrattframkallande dynga jag hade hört. Konvolutet var proppfullt med bilder, den ena värre än den andra så i ren panik satte jag mig och lusläste texterna för att få någon sorts form av grepp över detta soniska fiasko.
Det jag fick fram var att snubben bakom detta projekt var en holländsk lirare vid namn Odin. Denne Odin spelade alla instrument själv förutom synt. Detta kommer jag komma tillbaka till lite senare. Texterna var skrivna i jagform och handlade om hur deppad han var för Odin var minsann en vampyr och hans fjälla hade dött för 200 år sedan. I drygt en timmes tid grät han ut om detta och skivtiteln ”The weeping of a thousand years” känns än idag kolossalt befogad.
Jösses.
Efter att skivan tog slut gick min kamrat hem till sig och ”glömde” listigt kvar plattan hos mig. Tolv år senare står albumet fortfarande och skäms i min samling under bokstaven ”D”.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja i denna sågning men vi gör det lätt för oss och nöjer oss med låt två för den är representativ för hela albumet. ”A gathering of memories” heter spektaklet.
0 – 0:35. Några nonchalanta slag på ridecymbalen samt en kvarliggande illalåtande syntmatta ebbar ut och ett ostämt akustiskt gitarrplock tar vid. Uppenbart rastlös bakom trumsetet slår den holländske vampyren Odin lakoniskt på cymbalerna för att accentuera de melankoliska tonerna. Man börjar omedelbart få en bitter smak av kuk i käften.
0:36 – 1:39. Här bär det iväg. Den inledande orala klagostormen är omöjlig att inte brista ut i ett hjärtlöst skratt åt. Att holländaren senare sjöng i BETLEHEM känns passande. Trumspelet lämnar en hel del att önska och då är jag generös i min bedömning. Han har nämligen koordinationsförmåga som en korv och kan man inte ens spela en rak fyrtakt än mindre sätta en enda pukvandring utan att skämma ut ett helt land bör man överlåta jobbet åt någon annan. Han hyrde som bekant in en kille som sköter syntspelandet. På tal om synt överröstar Casio-körerna allt i denna tvivelaktiga ljudbild men den sågande elgitarren som hörs i bakgrunden kan man lika gärna strunta i eftersom det är ett genuint skitriff. 52 sekunder in i denna malström av uselhet tar Odin sig ton och bölar likt en lätt skadeskjuten älgko som våldtäktsduschar sig ren efter ett osmakligt intermezzo med Hagamannen. Efter 1 minut och 24 sekunder händer dock något unikt. Jag har aldrig hört någon gråta i toner förut. Innovativt.
1:40 – 2:27. Ni minns kanske att jag nämnde att vampyren HYRT IN en syntspelare. Lyssna och njut när denna anlitade virtuos lägger körer som skulle få MESHUGGAH att klia sig i skallen. Att riffet suger och att varje trumfill är så desperat att man utvecklar skörbjugg är bara början på vad som komma skall. En nedpitchad berättarröst förtäljer följande hjärtesnörpande dekret:
Yes, it is possible to know ”pain” without a heart
That night of August though centuries ago has left me lonely
Plötsligt börjar Odin att i baktakt hamra på cymbalerna och tankegången verkar vara att ju hårdare han slår desto bättre. En spännande lösning.
2:28- 3:31 . Stålsätt er för nu vankas det refräng eller vad man nu kan kalla det. Allas våran favoritvampyr når nu ett vokalt crescendo när han helt enkelt bara hulkar fram ordet ”no”. Har man husdjur, exempelvis en hund, får detta parti en mycket underlig respons hos våra fyrfota vänner. En av mina gamla vapendragare stod för övrigt i storfyllan för nästan tio år sedan och sjöng en imponerande a capella-version av BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTERs nationalepos ”Kapten bög” på en svensk festival. Åskådare till detta var bland annat Jörgen Sandströms hund som förtjust ylade med. Ett fascinerande skådespel. För att återgå till låten verkar Odin vara mer än nöjd över detta parti då det maler på så många varv att tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor. Jesper Strömblad dök förresten upp när det sjöngs ”Kapten bög” och att han kunde texten utantill och glatt sjöng med gjorde att IN FLAMES växte i mina ögon. Kanonfestival.
3:32 – 4:34. Likt en kär gammal vän återkommer till slut låtens andra parti men den bekantskapen surnar snabbare än den melon Heidenhammer drällde över hela min lägenhet i somras. Har ni aldrig känt stanken av en skendöd melon så kan jag nämna att WATAINs liveframträdanden har en ljuvare odör.
4:35 – 5:22. De otajta syntarna gör comeback och det är här jag brukar fantisera om vad producenten till den här skivan tänkte när plattan spelades in. Att han helt enkelt inte bara satte en påle i hjärtat på Odin för avsluta allas lidande är obegripligt.
5:23 – 6:27. Refrängdags gott folk. Gråtfesten fortskrider och nu närmar man sig ett apatiskt sinnestillestånd där man inte längre bryr sig om någonting.
6:28 – 7:12. Trummorna upphör och den akustiska gitarren plockas fram medan mustiga syntsjok väller över en likt en kelsjuk återupplivad Sune Mangs. När detta epos äntligen tar slut känner man sig faktiskt en smula smutsig. Jag tror jag gör älgkon sällskap i duschen för jag behöver en rejäl skrubbning.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 