Hatpastorns likpredikan

En av de absolut häftigaste musikvideor som spelats in är svenska Talk Of The Towns ‘Free like an eagle’. Spöken, örnar, fantasylandskap, blixtrande gitarrer och en sagolik inlevelse från alla inblandade. Jävlar vad coolt. Tyckte jag vid nio och vid fyrtiotvå års ålder. Självklart inhandlades singeln, då även låten var minst sagt svinbra. Av någon anledning köpte jag dock inte, eller fick inte tag i, hela fullängdaren förrän många år senare. Dessvärre var resten av låtarna alls inte lika roliga som materialet på singeln.

Skit samma. Sångaren i Talk Of The Town var i alla fall Tomas Vikström. Samma snubbe som under en kort period fick axla rollen som Candlemass sångare efter att Messiah Marcolin försvunnit. Vikström blev därmed sångare nummer tre i bandhistoriken. Som de flesta vet var Johan Längqvist först. En sysselsättning han nu återtagit.

Jag funderade länge på vilken platta med Candlemass jag ville skriva mer ingående om. Initialt hade jag tänkt ta upp ”From the 13th sun”, då även den – och för den delen skivan innan dess, ”Dactylis glomerata” – utgör ett udda kapitel i bandets historia. Jag började skriva om ”From the 13th sun”, men märkte efter en stund att det tog stopp. Vet inte varför. Det ville sig inte heller med ”Dactylis glomerata”. Men … ”Chapter VI”. Den funkade.

Min relation till Candlemass är … ojämn. Ibland tycker jag att det är ett av världens bästa band. Andra stunder känner jag mig helt likgiltig inför dem. Det är ett band som alltid funnits där, då jag tack vare tidningen Okej fick nys om dem redan under åttiotalet. Samtidigt som Talk Of The Town. Och ändå dröjde det fram till jag var närmare trettiofem eller något innan jag fastnade på riktigt för Edling och kompani. Sedan köpte jag på mig samtliga verk och var som trollbunden. Men sedan försvann magin, tämligen tvärt. Vet inte varför. Det bara är så med vissa band och artister. Ibland är kärleken kort och intensiv.

Nåja, ”Chapter VI” var det. I en intervju med tidningen Heavy Mental, i samband med skivsläppet, menade bandledaren Leif Edling att lyssnare gjorde bäst i att lägga det ”gamla” Candlemass bakom sig. För det hade bandet självt redan gjort. I och med ”Chapter VI” var Candlemass inte längre ett doomband, utan snarare ett vanligt hårdrocksband. Något som också syntes på omslaget. Edling menade att den nya loggan, eller ologgan om man så vill, visade på en lite mer mogen inriktning. Klassisk och stilren.

Jag vet inte om ”Chapter VI” anses vara en mindre delikat bit av den smörgåstårta som är Candlemass samlade diskografi. Själv tycker jag att den är svinbra. Kanonriff och hooks, och låtar som ‘Where the runes still speak’. Danzigflörten i ‘The ebony throne’ är rent ljuvlig. Jag gillar texthäftet till skivan, med små illustrationer som berikar upplevelsen. Jag tycker till och med att Vikström sjunger bättre än Messiah, även om jag fattar att många tycker att rösten passar illa i sammanhanget. Men det är deras problem.

Ofta liknas Candlemass med Black Sabbath, och med det i åtanke kan man fråga sig vilken av Sabbaths plattor eller eror som har sin like i ”Chapter VI”. ”Born again” med Ian Gillan bakom mikrofonen? Kanske, då det bara blev en platta. Tony Martin-eran? Kanske mer så, med tanke på den mer klassiska heavy metal-rösten … och att den mest brukar räknas bort, rent officiellt. ”Seventh star”? Kanske inte.

Förlåt, skrev jag att det bara blev en Candlemasskiva med Thomas Vikström bakom mikrofonen? Så fel av mig.

Det är ett rent tjänstefel att glömma bort EP:n ”Bullfest”. För övrigt den enda skiva med bandet jag inte äger. Den som har ett exemplar till övers får gärna höra av sig. Ingen samling är komplett utan.

Hatpastorn kommenterar: Gissa vilken min första inköpta Candlemass-skiva var. Just det. Den där jävla bullfest-skivan. Jag hade kunnat köpa debuten, som är otroligt bra, men nej nej. Bullfest. Hela dagen. Även fast jag hört och uppskattat Candlemass långt före det köpet kastade den skivan in ett så brutalt järnrör i ekrarna att cykelolyckan var ett faktum. Skrubbade handflator. Näsblod. Bullfest såldes kort därefter till en bekant. För typ 250 spänn, en helt absurd summa. Och det var inte ens jag som satte priset!

I skrivande stund äger jag noll skivor med Candlemass. Jag har haft ett gäng, men jag tror Hammaren bytte till sig dem. Kvar i hyllan är de inte iallafall. Och här är vi nu. Jag tror att jag skrivit ett inlägg en gång för längesedan om Bullfest-skivan, men jag hittar inte fram den. Har jag drömt det? Nä, nu tar vi helg.

/Hatpastorn

”Jag är stum av beundran inför Bethzaida. Det är Norges bästa band, punkt slut.” Så löd omdömet från Åsa Jonsén i hennes recension av Bethzaidas debutalbum, ”Nine worlds”, från 1996. Då jag inte lyckats få tag i nämnda album får jag hålla till godo med uppföljaren som släpptes två år efteråt.

Bethzaida. Ännu ett band från Trondheim. Med medlemmar som stökat i andra band som jag aldrig hört talas om. Den enda gemensamma länk jag finner är att flertalet av dem ingick i en orkester vid namn Mist Enticer och som höll låda i några månader för att sedan försvinna spårlöst.

Även Bethzaida verkade, den goda recensionen till trots, inte göra något större intryck i historien utan upplöstes några år efter att ”LXXVIII” gavs ut. Det blev inga fler fullängdare, men Bethzaida var en av de grupper som deltog i den bisarra serie av ”versus”-skivor som deras skivbolag Season of Mist en stund var vansinnigt förtjust i. Minns ni ”versus”-plattorna? Två band medverkade på en skiva, för att göra covers på varandra, slänga med en originallåt och fylla ut speltiden med någon onödig remix. Den förmodligen mest kända skivan i sammanhanget var ”Thorns vs. Emperor”. Ett album som fortfarande mest gör mig förbryllad.

Pastorn har tidigare här på bloggen tagit upp det besynnerliga fenomenet shape-CD. Bethzaida var tydligen också med på det tåget. Mellan de två fullängdarna släpptes också en EP kallad ”Prelude to Nine Worlds”, formad som en Mjölnir. Tja, det är inte det värsta exempel på en shape-CD jag sett, men den kanske inte bör taxonomeras i kategorin ”essentiella skivor”.

Hur låter då Bethzaida? Tja, ”Nine worlds” har jag inte hört många gånger. Spontant påminner skivan mig om … ja, jag vet inte riktigt. Fester kanske? Med en flöjt som sporadiskt dyker upp och tjuter lite spontant påminner det också en del om tyska Adorned Broods debutalbum. Snackar vi legendarer, eller?

 ”LXXVIII” låter dock en hel del som Eucharist, fast även här med arbiträra flöjtinhopp. Hade för mig att just blåspartierna var något som utmärkte bandet, men på ”LXXVIII” är de förpassade till skymundan. Mer intressant är att låtarna vid flera tillfällen byggs upp av ackordföljder och arrangemang som skulle bli betydligt vanligare flera år efteråt i den så kallade ”ortodoxa” svartmetallen. Plus att basspelet är riktigt framträdande, även då det manglas blastbeats. Med en del riff sannolikt inspirerade av Morbid Angel blir det hela en ganska egen kompott.

 Fan alltså, det här är rätt jävla bra. Var tog ni vägen?

/Heidenhammer

Som alla vet: om man vill titta efter udda fåglar i Bolt Throwers diskografi gör man det inte lätt för sig. Det är inte sådär vansinnigt mycket som skiljer albumen ifrån varandra, även om jag inte håller med om påståendet att omslagen är det enda som är unikt på de olika släppen. Skivorna HAR egenheter, även om de är få. Med det sagt, sticker den här gynnaren ut då det för första och sista gången inte är Karl Willets som brölar framför mikrofonen utan Dave Ingram, mer känd från Benediction. Ett band som enligt mig fått lite oförtjänt hård kritik – ibland även från mig.

Bolt Thrower var ett av de första death metal-band jag aktivt började lyssna på. Vid fjorton års ålder beskådade jag en primitiv video till låten ‘The IVth crusade’, då den spelades på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var och är fortfarande en av de tyngsta låtar jag hört. Vilken jävla brakhit. Strax därefter köpte jag skivan med samma namn och började med den lära mig glosor som jag trodde skulle imponera på min dåvarande engelskalärare. ”Insignificance”. ”Mortified”. ”Celestial”. Det fanns att välja ifrån. Mina uppsatser såg fan inte kloka ut när jag inkorporerade nämnda ord i brittiskt och amerikanskt vardagstal. Jag var också mäkta stolt över min ”The IVth crusade”-tröja som min då späda kropp fick bära upp dagarna i ända.

Med åren har jag dock märkt att det blir alltmer sällsynt att jag tar mig en riktig Bolt Thrower-kväll. Det är fortfarande ett av de band jag hyser högst respekt för, och jag tycker att de gjorde helt rätt som lade ner verksamheten efter att trumslagaren Martin Kearns gick bort. Bandet ska också ha precis all heder i världen för att vägra släppa en ny skiva om de inte tyckte att det nya verket överträffade det gamla. Men trots allt det, så känns det som att bandet och jag någonstans på vägen tappade bort varandra.

”… For victory” från 1994, anser jag vara Bolt Throwers bästa giv. Jag hade till och med texten till titellåten utskriven och uppsatt på väggen i tonårsrummet. Trots att det inte är ofta jag verkligen lyssnar på den numera tror jag att jag kan skivan mer eller mindre utantill. Med det sagt vet jag inte varför jag aldrig fastnade för 1998 års ”Mercenary”. Den var precis som ett Bolt Thrower-album skulle vara, men det kittlade liksom inte längre.

”Honour valour pride” skiljer sig inte särskilt mycket från föregångaren. OK, i mina öron gör inte Dave Ingram någon vidare insats. Han låter rätt trött, oinspirerad och allt annat än övertygande. Med tanke på de krav resten av bandet brukade ställa på sina medlemmar är det faktiskt rätt förvånande att de släppte igenom detta, för även om det inte är uselt är det heller inte tillräckligt.

Låtmaterialet är väl … sådär, antar jag. Låt nummer tre, ‘Honour’ är den jag kommer ihåg bäst från skivan och som skulle kunna hamna på ett potentiellt blandband. Jag antar att min slutsats ändå blir att jag inte riktigt hör varför man skulle låta just detta album få företräde framför exempelvis ”For victory” eller ”Realm of chaos”.

Det finns en risk med att inte vilja utvecklas. Förmår man inte skriva bättre låtar än tidigare finns det ingen större anledning att ge ut skivor som låter likadant. Som en jämförelse kan till och med jag medge att relevansen för AC/DCs senare skivor avtog, då nya hits uteblev.

Och det är inget jag erkänner lättvindigt.

Hatpastorns Kommentar: I likhet med Hammaren har jag spisat Bolt Thrower sedan barnsben. När kanonriffen haglar och kaggarna börjar knattra är det omöjligt att inte forma läpparna till en näbb och gunga med. ”The IVth crusade” är den skiva jag är mest nostalgisk över. Antalet gånger jag och min polare Rasmus lyssnade på den i hans pojkrum, oräkneliga. Bolt Thrower hade även lite extra oomph då vi var inne på Games Workshop-spel som Warhammer, världens dyraste hobby. Jag tror dessutom att Bolt Thrower kan ha varit det första dödsbandet jag hörde. Det var min äldre halv-halvbrorsa som ville spela upp lite nya skivor i bilen när vi var på väg till en sommarstuga. Hans pappa Roland som körde bilen var INTE nöjd.

”Mercenary” sket jag fullständigt i när den kom, ”Honour – Valour – Pride” likaså. När ”Those once loyal” släpptes 2005 var jag helt plötsligt på tåget igen. Den är toppen. Backade sedan tillbaka till de två skivor jag hoppat över och fann en del guld, primärt på ”Mercenary”. Förstår inte hur jag kunde vara så anti? Var väl upptagen med annat kanske.

”Honour – Valour – Pride” är ju … grön. Mycket mer än så kan jag inte minnas innan jag faktiskt lyssnar på den. Under lyssning är det rätt bra, minus sången då som är oinspirerad. Sedan faller den som i glömska igen.

Vad gör Dave Ingram nuförtiden då? Jo, han spelar i sju miljarder geezer teaser-band som drivs av antingen Rogga Johansson eller Jonny Pettersson.

Geezer teaser är ett begrepp för nya actionfilmer där de lockar med gamla skådespelare. Ni vet, Bruce Willis, Liam Neeson och så vidare. Man ska då som konsument tjoa ”Åh fan, en ny actionrulle med Bruce!” och sedan gå rätt i fällan. De är sällan särskilt bra de där filmerna. Milt uttryckt. Dessa cineastiska märkligheter kryllar det av på allehanda gudsförgätna streamingtjänster.

https://en.wikipedia.org/wiki/Geezer_teaser

Samma sak med geezer teaser-döds. Man har grävt fram någon gammal ”legend”, spelat in en hyfsad skiva och sedan marknadsförs det som ”Dave Ingram, the death metal legend IS BACK with another monster project!”.

Det finns ett vemod i det.

/Hatpastorn

En märklig incident gällande skivköp över nätet inträffade för några år sedan. Jag fick via en Facebookannons lägga rabarber på ett paket med halvt svåröverkomliga album. Septic Fleshs ”Mystic places of dawn”, Nocturnus ”The key” och en del andra godbitar. Dessvärre dröjde leveransen. Säljaren kontaktade, efter ett par propåer från mitt håll, Postnord. Han fick efter lång tid beskedet att paketets innehåll av mystisk anledning hade spridits ut på inte färre än fem separata postkontor över hela landet. Hur detta hade gått till förklarades aldrig. Men en uppsamling av dem och uppföljande leverans var på gång. Ingen av oss hade hört talas om något liknande. Till min förvåning dök skivorna till sist upp i omgångar, och till min förundran saknades ingenting i kuverten. Utom. Omslaget till originalutgåvan av Belials ”Never again”. Den främsta anledningen till att jag hade köpt hela klabbet. Jag blev så trött.

”Never again” har haft en särskild plats i hjärtat sedan … ja, tjugonio år tillbaka. Av den enkla anledningen att det var ett av de första black/death-skivor som jag över huvud taget såg med egna ögon. Jag var på besök i en utsocknes stad och fick bevittna en rykande färsk leverans djävulsplattor till en skivbutik i centrum, och ”Never again” var ett av albumen. Omslaget var av en sådan karaktär att man … lade märke till det. Jag fick dock aldrig chansen att faktiskt höra musiken.

Några år senare, hos en lokal skivnasare denna gång, reades det ut ett antal plattor ingen ville ha. En av dem var Belials skiva ”3”. Jag slog till, glad i hågen över att äntligen få höra det här gänget. Och DET blev en konstig upplevelse. Det var samma band, men jag fattade snabbt att något drastiskt hänt med tonkonsten. Någon slags jävla pseudogrunge med ”tyngre” gitarrer. Nonsens.

Nåja. Jag minns inte när jag annars fick höra de här tidigare verken först, men jag antar att det var med hjälp av det så kallade internet. Det var en ljuvlig upplevelse. Min reaktion då som nu var att det lät tämligen snarlikt ett annat finskt gäng jag alltid haft ett gott öga till, nämligen Mythos. Tjock, mullrande dödsig black metal med en väldigt egen atmosfär. Studion som den – och typ två tredjedelar av alla finska album – var inspelad i, Tico-Tico, hade något särskilt. Ljudet blev Sunlightfett, men samtidigt Abyssklart. En udda kombination som utnyttjades till fullo. Belial och Mythos hade också gemensamt att inget av banden verkade få något genomslag, utan mest hamnade i skymundan. Båda bands album finns numera tillgängliga även på Spotify, så det är inget problem att upptäcka vad som på riktigt kan beskrivas som g(l)ömda juveler.

På grund av att Belial förblev i skuggorna verkade intervjuer och exponering vara sällsynta. Skulle önska att jag hade lite mer historik om bandet att dela med mig av, men jag får stå över den biten. Bland det lilla jag känner till fanns det en koppling till Impaled Nazarene, då en av medlemmarna röjde runt i båda konstellationer vid en tidpunkt. Kan dock inte påstå att de musikaliskt påminner nämnvärt om varandra.

Äh. In och lyssna. Och skulle någon jävel därute sitta på ett omslag till originalutgåvan av ”Never again”, så hör av er. Kan vi sammanföra dem uppstår sannolikt samma effekt som när Gatekeeper Sigourney Weaver träffade Keymaster Rick Moranis i Ghostbusters. Ren magi.

Hatpastorns kommentar: Något Heidenhammer älskar mer än gammalt finskt bröt är att sätta mig i Gissa Bandet-fällor med finskt bröt. Med en febrig blick som osar av illvilja brukar han slå på mellanlåtar med Belial och Mythos och sedan se mig svettas när jag försöker lista ut vilken av dem det är. Och jag har fan ALDRIG rätt! Jag har på senare år skaffat Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again”, dels för att det är bra skivor och dels … ja, primärt är det väl för att inte svara fel i dessa tävlingar. Hammaren hittade faktiskt fram en gammal bild från 2021 som skapats i mjugg.

Mythos fick jag tag i på LP gratis, great times. Belial-skivan, där var jag lite väl snabb i svängarna när jag hittade den för 40 spänn i en lista. När den väl kom hem fick jag se att återsläppet hade DET HÄR omslaget!

Vet att jag frågade Hammaren om han hade ett ex av ”Never again” för annars hade jag ett kanonex åt honom. Sällan har jag kunnat uttyda ”bitch, please” mellan raderna så tydligt som när han svarade mig.

Men ja, Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again” är två kanonskivor som förtjänar mer uppmärksamhet.

/Hatpastorn

Vid flera tillfällen har jag pratat om Bathory på den här bloggen. Inte alltid i positiva ordalag. Anledningen till detta har stavats ”Octagon”, ”Destroyer of worlds” och ”Katalog”. Då det ofta är betydligt roligare att göra djupdykningar i artisters snedsteg och besynnerligheter än i deras mer framstående verk blir det lätt så.

Nåväl. Jag har tidigare också påstått att Bathory aldrig haft ett sådär vansinnigt stort inflytande på mig. Det stämmer. Bathorys tonkonst var nämligen något jag upptäckte relativt sent. Eller, sent, förresten … det är inte riktigt sant det heller. Men som en jämförelse: jag började lyssna på Venom vid tolv års ålder och krönte min trettonårsdag med att inhandla min första black metal-skiva: ”At war with Satan”. Detta var 1993. Sedan var jag fast. Efter att därefter ha samlat på mig samtliga Venomalster som jag kom över i ett års tid, blev detta med Norges svartmetallscen alltför intressant för att inte titta närmare på. Så från och med hösten 1994 gick mina besparingar – eller snarare månadspengar – till inköp av andra vågens svartmetall. Och döds, så klart.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Bathory, legendstatus till trots och allt, inte på riktigt korsade min väg förrän så sent som våren 1996. Kanske det låter konstigt nu, men detta var på tiden då musik inte var allmängods genom knapptryck på datorer. Då ingen i min omkrets brydde sig det minsta om Bathory, och skivorna lyste med sin frånvaro i affärerna, valde jag tydligen att heller inte prioritera bandet ifråga genom att beställa deras plattor. Dessutom hade jag genom läsning i allehanda fanzines och kataloger fått en minst sagt tvetydig inställning till Bathory, då skivor som ”Requiem” och ”Octagon” fått mindre bejublade omdömen i sina respektive recensioner.

Men: våren 1996. Av någon besynnerlig anledning hade Bathorys tredje album, ”Under the sign of the black mark”, letat sig in på en skivhylla på Åhléns i Härnösand. Lite märkligt, men det gav mig en möjlighet att till sist få höra bandet på riktigt. På med hörlurar. I med skivan. Pang.

Var Bathory SÅHÄR jävla bra?!

På riktigt var det en ganska omvälvande upplevelse. Plötsligt var det inte svårt att förstå var hela den andra vågens svartmetallband mer eller mindre snott sitt sound ifrån. Och till råga på det var det så sjukt jävla bra låtar att jag nästan svimmade, där på plats. Vill minnas att jag inte hade pengar att inhandla skivsatan för på en gång, vilket föranledde fler provlyssningar framme vid disken. För varje tillfälle blev jag alltmer övertygad. Fy Satan, så bra. Till sist blev skivan min och den gick på repeat. Om och om igen. En månad eller så därefter kunde jag också lägga vantarna på ”Jubileum volume II”, vilken visade sig vara en utmärkt inkörsport till resten av de sex första skivorna. Vilka hits.

Därför … blev jag så förvånad när jag inte så långt efter det började samla på mig fler fullängdsalbum med bandet (eller vad man nu ska kalla Bathory). Magin ville nämligen inte alls infinna sig på samma sätt som när jag lyssnade på ”Under the sign …”. Guldlåtarna som valts ut till ”Jubileum volulme II” var även de i en annan liga, jämte resten av låtarna på skivorna de plockats från. Sedan vet jag inte hur många gånger jag låtit samtliga verk snurra – och då särskilt de två första albumen – men jag tycker helt enkelt de bleknar med album nummer tre. Sjukt nog den skiva som Quorthon själv påstod sig vara minst nöjd med. Därmed inte sagt att jag ogillar resten av plattorna. De har bara inte samma glöd. Har jag nu alienerat 90% av läsekretsen? Bra.

Jag skulle kunna prata i timmar, däremot, om ”Under the sign of the black mark”. Att nämna en favorit bland låtarna är hart när omöjligt. Sicket flyt. Sicken stämning. Atmosfär. Den perfekta balansen mellan primitivism och skickligt låtsnickeri, arrangemang och … ja, allt. Jag önskar att jag hade lite mer att gå på när det gäller historien bakom själva skivan, men i ärlighetens namn har jag aldrig sugit i mig värst mycket information om produktionen bakom. Jag har därför ingen aning om varför Quorthon själv var så putt över sin insats på just den här skivan. Man hade ju kunnat tycka att andra plattor i hans rätt omfattande diskografi ligger närmare till hands för en rejäl självsanering, men tydligen inte. 

När jag nu låter skivan gå ytterligare ett varv slår mig något jag inte brukar tänka på sådär vansinnigt mycket i andra fall – låtordningen. Inte vet jag hur mycket far och son Boss och Quorthon tänkte till över placeringen av spåren, men fan vad bra de rullar jämte varandra. Övergången mellan ‘Massacre’ och ‘Woman of dark desires’ är genial. Och vilka andra låtar … rökare som ‘Equimanthorn’ och den textmässigt rätt gulliga ‘Of doom’. Ballader som ‘Enter the eternal fire’ och ’13 Candles’. Man blir tårögd.

Tårögd.

Det blir man också av låtar som ‘Sudden death’ från ”Destroyer of worlds”, men det är en annan historia.

Hatpastorns kommentar: ”Under the sign of the black mark” är Bathorys finaste stund. Nästan på nivån att man undrar om den är spökskriven då den är så oerhört mycket bättre än allt annat han gjort. Kanske därför han tyckte den är sämst haha.

I min bekantskapskrets var det märkligt nog mest snack om ”Hammerheart”, ”Twilight of the gods” och ”Blood on ice”. Antar att det är en generationsgrej. Vilken var då min första Bathory-skiva? Detta har jag berättat om förr, men vi tar det igen. Den första skivan jag köpte med Bathory var …

”Requiem”!

Begagnad. 40 spänn. Kraath från Setherial stod bredvid mig vid begagnatlådan på skivbutiken och valde mellan begagnad Venom och begagnad Bathory. Han nöp Venom och jag nöp ”Requiem”. Solklart en av många pusselbitar som genom åren skapat den här teckenskrivande dåren.

”Requiem”, är stark sås. Med en låtlista i alfabetisk ordning vilket såhär snart tre decennier senare fortfarande är helt ofattbart och ohotat korkat. Skivan gick dock varm eftersom man inte hade så mycket annat till val. Om universum kunde ta fram vilka i världen som lyssnat flest gånger på Bathorys ”Requiem” hamnar jag lätt topp 20. I alla fall om vi tar bort Sydamerika ur ekvationen. Där är det gränslöst.

Har inte så mycket att tillägga om just ”Under the sign of the black mark”, mer än att jag tycker det pratas för lite om dess förträfflighet. Gula geten-tjat och folk som betalat massa pengar för den som poserar på internet, utan att någonsin faktiskt lyssna på den, står mig upp i halsen.

/Hatpastorn

Här har vi en udda fågel som kvittrat i mitt öra i snart tjugosju år. Ofta har jag jagat bort den när den närmat sig, men ibland låter jag den slå sig ned på min axel och förtälja storslagna historier om … ja, det är faktiskt inte helt klart. Men viktigt verkar det i alla fall vara.

I en intervju i Dark Oath från 1996 påstår sig personen bakom projektet vara en reinkarnation av, som namnet antyder, faraon Akhenaton. OK. Vem var då denne Akhenaton? Kortfattat var han ansvarig för en religiös reformation, genom vilken han ville centralisera gudadyrkandet till en huvudgud i form av solen. Han var med andra ord en slags protomonoteist. Akhenaton hade även ihop det med en kvinna vid namn Nefertiti. Han skapade också en ny huvudstad i det forntida Egypten, som bar hans namn och som skulle fungera som centrum för den nya heliocentriska religionen. Dessvärre uppskattades inte hans upptåg av vare sig samtida eller efterföljare, vilket ledde till att han faktiskt raderades från historien – fram till tidigt artonhundratal, då arkeologer och kulturforskare lyckades gräva fram hela historien om honom. En rätt intressant grej, på det stora hela.

Men. Från att vara farao, grundare av huvudstad, ligga med Nefertiti … till att släppa vad man i folkmun kan kalla rätt mediokra skivor på Adipocere Records. Vissa kanske skulle påstå att det är att halka ned några steg ner på skalan. Det anser inte vi. Att släppa skivor på Adipocere Records … det är inte så bara, det. Vi snackar ändå Adipocere. Vårt bolag.

Innan ”Divine symphonies” nådde skivdiskarna släppte denna filur ett album året dessförinnan, men då under namnet Daemonium. Skivan heter ”Dark opera of the ancient war spirit (or search the light)”. Den låter ungefär som efterföljaren, fast mer primitiv och med sämre ljud. Vi snackar om bortom alla gränser överpretentiös Loa Falkman-symfonisk hårdrock, späckad till bredden med orchestral hits och dåligt fungerande körsång. Ibland smäller det till och den gamle faraon stökar till det rejält med blastbeats och grejer, för att sedan återgå till meditationsflummerier i sovrummet.

”Divine symphonies” fortsätter i ungefär samma anda, om än med aningens klarare ljudbild. Om jag tycker att det verkligen är bra … eh, det vet jag inte. Men man blir glad. Jämfört med ett tusental andra inspelningar av besynnerliga orkestrar utan hits så kommer jag ändå ihåg några av dängorna på Akhenatons fullängdare. Och om det inte vore nog, släppte faktiskt Adipocere en VHS-kassett med över fem minuters speltid, på vilken kanonlåten ‘The kingdom of wisdom’ spelas upp. I videon tävlar Akhenaton med sig själv i hur länge han hålla fingertopparna i en ljuslåga utan att bränna sönder dem, för att sedan likt Shamataee i Arckanum utföra kendoövningar med svärd. Kan inte någon programmera ihop ett fightingspel med de båda karaktärerna?

Herr, eller ska vi kanske säga lord, Vincent Akhenaton återvände till sitt projekt tjugo år senare för att under ytterligare ett nytt namn i form av Sangdragon släppa en uppföljare till projekten i fråga. ”Requiem for apocalypse” heter den. Nu alls inte släppt på Adipocere Records utan Wake Up Dead Records. Hur den låter har jag ingen aning om. Tydligen har han i detta nådens år, 2023, klämt ur sig ännu en skiva med Sangdragon. ”Hierophant”. Jösses. Inte heller denna vet jag hur den låter. Men den är släppt på samma bolag. Wake Up Dead Records har därmed skänkt världen hela två albumsläpp under sin existens. Wake Up Dead Records befattar sig enbart med den riktiga eliten.

Som Lucky Luke hade uttryckt det: fy farao.

Hatpastorns kommentar: Det finns något sjukt i att även jag har de här skivorna. Eller ja, sjukt och sjukt. Fullt normalt är väl ett bättre begrepp. Om man inte har Daemonium och Akhenaton i hyllan, kan man ens kalla sig intresserad av musik då? Sangdragon ger jag dispens för, de skivorna har inte ens jag och det stör mig något så djävulskt.

Den här franska göken är ett prima exempel på artister som låter konceptuell ambition gå långt före låtskrivartalang. När det kommer till black metal är den musikaliska slutprodukten i det scenariot aldrig tråkig. Om det är bra? Ja, framförallt Akhenaton glimmar till då som då. Om det är bra-bra är väl … okej, det är rätt kasst, men ändå ganska bra. Det kan inte förklaras på ett bättre sätt. Skivorna är snygga och man blir på gott humör. Lägg därtill min och kanske framförallt Heidenhammers perversa böjelse för skivbolaget Adipocere Records.

Kul grej angående Daemonium. Jag köpte den skivan av en tysk och fråga mig inte hur det här gick till, men när jag fick hem skivan hade han uppenbarligen ersatt CD-asken. Hur kunde jag se det? Jo, han hade ersatt den med plastasken som Enslaved fick på ”Frost”. Just det, den med logo och titel tryckt på plasten! Jag har således två ex av Enslaveds ”Frost” där loggan och titeln är tryckt på plasten. Kan faktiskt tycka att det är torftigt att gemene man inte bär runt mig på en kungatron och badar mig i åsnemjölk. Jag besitter ju uppenbarligen de egenskaper som erfordras!

Tänk att leva ett liv utan Daemonium, Akhenaton och Enslaveds ”Frost” med den rätta plasten. Snacka om spirituell ödemark.

/Hatpastorn

Det finns argentinska band som sjunger om gotländska vikingar. Norska band som sjunger om transsylvaniska vampyrer. Ugandiska band som sjunger om hellenska förfäder. Inget är så multikulturellt som extremmetall. Eller som i Aeternus fall, dark metal enligt egen utsago. Ett norskt band med latinskt namn, med en (av artistnamnen att döma) grekisk krigsgud på sång och gitarr och en irländsk stridsgudinna på bas, och som dessutom avhandlar låtar om keltiska druider.

Det kan sägas på en gång att ett problem med den här skivan är att den är in i helvete för lång. Sextiofem minuter är bara för mycket. Jag vet inte, det fanns en tid – som jag antar att Iron Maiden stannat i – då långa skivor ansågs ge valuta för de pengar man hostade upp för att kunna köpa dem. Kanske det fanns en poäng i det, men jag undrar likväl hur många som verkligen tyckte det ens då.

Men men. Aeternus var en lite udda fågel i den norska svartmetallhimmelen. Inte minst får att de valde att likt tyska Bethlehem beteckna sin tonkonst för dark metal istället för black metal. Frågar du mig var detta bara positivt. Orkar inte riktigt gå in på min ortodoxa syn på vad black metal är och inte är, men kortfattat menar jag att om musiken inte ackompanjerar sataniska texter är det heller inte black metal. OK?

”Beyond the wandering moon” är, oavsett genre, en riktig liten godbit. Med mörk röst och tunga beats rullar låtarna fram och skapar en riktigt skön, karg känsla. Stämningsmässigt – om än kanske inte rent ljud- eller musikmässigt – hamnar det ganska nära Satyricons debut. Om ni tänker er en blandning mellan just ”Dark medieval times” och tidiga Primordial, och med insprängda rejäla grindpartier, har ni kommit rätt.

Även detta var en skiva som jag inte kom över förrän sent i livet. Det gör att jag inte har ett lika kärt förhållande till den som jag skulle vilja ha, men en sak är säker – hade jag haft den här skivan i mina tonår vore antalet blandband som låten ‘Sworn revenge’ varit med på oräkneligt.

Aeternus hann med att sätta två fullängdsskivor på pränt innan de så sakteliga ändrade riktning, om än alls inte så drastiskt som flera av deras landsmän skulle göra på senare alster. Likväl drog de senare alltmer åt det renodlade (nåja) dödsmetallhållet, vilket medförde att en del av känslan gick förlorad.

En sak som jag för övrigt aldrig blivit riktigt klok på, är hur uppmärksammade Aeternus egentligen var på tiden det begav sig. Jag minns att det gjordes ett gäng annonser för skivorna, men om livsstilsmagasin genomförde intervjuer med bandet undgick det i alla fall mig.

Kommentar Hatpastorn: Jag var 16 år när jag fiskade upp den här skivan på Skivbutiken i Sundsvall. Efter att ha stirrat mig fuktig på omslaget som var extremt true vecklade jag upp digipaken. När den visade sig forma ett inverterat kors kom lite kiss. I tacklistan var Obtained Enslavement tackade, ett favoritband redan då. Gorgoroth, även de tackade. Det luktade guld. Einherjer var tackade med. Felstavat. Einherser. Mina ögon såg även att Svartalv från Gehenna gästade. Utan att ha hört en ton visste jag att detta var världens bästa skiva. Börsen öppnades, skivan köptes.

Väl hemma kunde jag lyssna på allvar. Handflatorna, svettiga. Vokalisten Ares hade kråsskjorta på bandfotot så när han väl började sjunga blev jag genuint paff att det var mörkt dödsgruff. Var bombsäker att det skulle vankas ljusa skrik, som det ofta gör när kråsskjortan åker fram.

Jag älskar skivan, det är en perfekt mix av Immortal och Bolt Thrower, med vissa folkiga inslag. Nedstämt, stämningsfullt och bra kross när det går fort. En av mina favoritduetter inom svartmetallen är braklåten ”Vind” där Svartalv och Ares sjunger en extremt true historia om en jävel som bränner sin släkt och offrar askan till vinden.

Håller med Hammaren att skivan är lite väl lång, det tyckte jag redan då. ”Sentinels of darkness” och ”Waiting for the storms” hade lätt kunna klämmas in någon annanstans, typ bonusspår på vinylutgåva, eller som sjua om man korrade låtlängderna lite.

Gällande hur uppmärksammade Aeternus var skröt Hammerheart Records i promobladet till ”Burning the shroud”-samlingsskivan att bandet sålt över 30000 skivor. Dock var det inte mycket snack om Aeternus på hemmaplan vad jag minns. Mer än en beef med ett band jag själv kom att spela med som jag alla dessa år senare inte blir klok på vad den striden egentligen handlade om. Dr Panzram kan kanske berätta mer om det.

/Hatpastorn

Likt en ihärdig depression, gast eller könssjukdom från det förflutna vägrar den här skivan släppa taget om mig. I snart tjugofem jävla år har den hemsökt mig och det verkar inte spela någon roll hur många exorcismer eller penicillinomgångar jag genomgår. Likt ett herpesutbrott är den där när jag minst anar det och den är ungefär lika välkommen.

Så många gånger som vi tjatat om det här verket och det avgrundens år som den kom till världen. Vi har stött, blött och nästan dött på kuppen. Och ändå … är det så satans svårt att säga precis VAD det är med skivjäveln som inte vill sig. Var det förväntningarna som var alldeles för höga? Produktionen och ljudet? Låtarna? Texterna och titlarna? Ihsahns frisyr? En enkel förklaring är såklart ”alla nämnda aspekter”. Så: då går vi igenom dem. Allihop.

1. Förväntningarna. För min del hade min Emperorvurm redan fått sig en rejäl torn av föregångaren, ”Anthems at the welkin at dusk”. Det föranledde ett av mina tidigaste inlägg. Då den redan avhandlats relativt ingående avstår jag från att upprepa mig här, men sammanfattar med att stämningen från debutfullängdaren ”In the nightside eclipse” inte längre var kvar, och att djävulsdyrkarritualer ersatts av tonårsmärkvärdiga filosofidiskussioner där man dricker té istället för getblod. Jag tyckte dock inte att den var dålig, men bara … så mycket tamare. Trots många genomlyssningar fattade jag inte storheten som idoga recensioner ville göra gällande. Antar att jag därför hoppades på en rejäl comeback i och med ”IX equillibrium”, men i mitt tycke uteblev den.

2. Produktionen. Varken Emperors första EP eller fullängdsdebuten kan sägas ha kristallklara ljudbilder. Att uppfatta allt som händer på skivorna är en utmaning. Men de ger känslan av att befinna sig mitt inne i en storm. Man kastats fram och tillbaka, hejvilt. Från och med ”Anthems …” blir ljudet både klarare och dovare på samma gång, och jag tycker att det då snarare känns som att man står utanför ovädret och försöker titta in utan att riktigt lyckas. Allting känns tokkomprimerat, och det är som värst på ”IX …”. Jag uppfattar nog allt, särskilt med hjälp av hörlurar, men det är så sammanpressat att jag blir alldeles matt av helt fel anledning. Varken gitarrer, trummor eller yl har någon riktig attack. De är mest bara där.

3. Låtarna. Alltså. Av och till har jag lyssnat på den här skivan i snart två och ett halvt decennium. Och på sin höjd minns jag bitar av de tre första spåren. Sen är det fanimig stopp. Jag kollar på titlarna och inser att jag inte har en susning om vilken låt som är vilken. Men … vad fan, det rör sig om sjukt begåvade herrar. Varför är det så makalöst ocatchy? Det är extremt välspelat, man fattar att arrangemangen är snygga och välgjorda, och allt. Ändå minns jag knappt en ton efter att låtarna är slut. De första delarna av öppningsspåret ‘Curse you all men!’ sätter sig. Men redan efter en minut tackar uppmärksamheten för sig. När den nu rullar ännu ett varv är det som att jag återigen hör låtarna för första gången. Jaha, det är en massa Bathorystölder i ‘Warriors of modern death’? Det var mer än jag visste. Kul. Det är som att vara huvudperson i ’50 first dates’.

4. Texter och titlar. OK. Efter alla dessa år vet jag på fullt allvar inte ens hur skivans namn ska uttalas. Nine equillibirum? Nonus equillibrium? IX equillibirum? Svenskt, engelst, latinskt? Suck. Och sedan … ‘Warriors of modern death’. Exakt vad betyder det? Att texter och låtnamn i bandets tidiga karriär kan anklagas för att vara infantila gör mig ingenting. Hellre barnslig helvetesilska än pseudovuxen ‘eftertänksamhet’ med kvasinietzscheanska inslag. Det är inte längre värst kul att såga andras verk, och gudarna vet att Ihsahn och kompani är fan så mycket mer kompetenta i sitt snickeri än vad jag någonsin varit, men ändå. Ger man sig på att skriva filosofiska texter krävs det substans. Och det må så vara att Ihsahn var extremt seriös med sitt författande, men jag begriper inte vad det är han ville ha sagt. Det blir så frustrerande när man vet att artister besitter förmågorna, men att de inte kommer till sin rätt.

5. Ihsahns frisyr. Äh, vi glömmer det.

Nu har skivan gått från pärm till pärm. Ännu en gång. Och precis ALLA intryck (eller vad man nu ska kalla dem) från förr håller i sig. Låtarna är verkligen helt väck så fort tonerna ebbat ut. Jag vill också lyfta ännu en aspekt: både jag och Pastorn fnös likt Joakim von Anka när det visade sig att Emperor hade blivit accepterade hos en publik som normalt alls inte uppskattade svartmetall. Och det må vara hur fånigt som helt, men det kändes … fel. Subkulturell appropriering. Jag vet inte, hade det gällt Dimmu Borgir eller Cradle of Filth – som hade riktiga kommersiella ambitioner – hade jag inte brytt mig. Men Emperor var på något vis vårt band. The real deal. Givetvis var det inte Emperors eget fel. Ingen kan anklaga dem för att de skulle ha sålt sig. Men vår reaktion blev ändå att något var rejält off när människor som normalt mest lyssnade på Frank Zappa och Darkane började prata sig varma om synkoperingar på ”IX equillibirum”.

Hur titeln nu än uttalades.  

/Heidenhammer

I mina arkiv har jag en hel pärm märkt ”satanism”, med internetutskrifter från åren 1995 till 1997. I denna ryms en uppsjö skrifter av mer eller mindre besynnerliga ideologiska konstellationer, som på olika vis valt att betitla sig själva som satanistiska och producerat propagandamaterial. I kölvattnet av ”större” organisationer som Church of Satan och Temple of Set bildades församlingar som Embassy of Satan, Church of Lucifer, Church of S.A.T.A.N. (Survival And The Androgyne Nation – inget skämt!) och diverse andra lugubra sällskap. En av de grupper som var klart influerade av Church of Satans och dess ledare Anton LaVeys ställningstaganden hette Order of the Evil Eye. Ryktet gjorde gällande att den hade bildats antingen av skatteskäl, eller för att i praktiken undersöka möjligheten att dricka alkohol på arbetstid under religiösa förtecken. Vad de egentligen tyckte och tänkte var inte helt lätt att utröna av deras uttalanden. Hur som helst leddes gruppen av en viss Vincent Crowley. En person som sedermera gavs titeln ”reverend” inom nämnda Church of Satan, men som fråntagits den då han lämnade kyrkan efter LaVeys bortgång 1997.

Det är rätt svårt att ta en snubbe som Vincent Crowley på allvar. Karln blir som en parodi på Church of Satan-anhängare som till varje pris vill övertyga sin omgivning att de och deras ideologi är ”farliga på riktigt”, genom socialdarwinistiska floskler och pseudofascistiska uttalanden. Gärna då i kombination med att samtidigt ”ta avstånd” från brunsvarta konstellationer. Crowley – ja, han påstod i alla fall att han heter så, på riktigt – är också main man för bandet Acheron. Som vi ska granska lite närmare idag.

Acheron. Ett band i skymundan, och kanske med all rätt. Vad vet jag? Det är inte helt lätt att bli klok på det här bandet, och varje gång jag lyssnar på det verkar jag få olika uppfattningar om vad jag egentligen tycker.

Spontant har musiken onekligen ett visst driv och en energi som går flera andra dödsband förlorad. Kanske för att Acherons tidiga tonkonst bygger på en solid dos thrash. Vad som ligger dem i fatet är mindre lyckade försök till gitarrsolon som helt enkelt låter förskräckliga. Något som också skulle behövas är några rejäla slagkraftiga refränger, eller något ditåt, som får en att minnas låtarna. Den genuint sataniska framtoningen gjorde det allt som oftast omöjligt att inte jämföra Acheron med Deicide, och för den delen även Morbid Angel. Det är en jämförelse som inte heller ger fördelen till Vincent Crowley och kompani. Intron mellan varje låt är kanske en kul idé på papperet, men det blir gammalt fort. Särskilt då de inte är sådär vansinnigt stämningsförhöjande. På senare skivor skulle för övrigt likadana intron skapas och framföras av en viss Peter Gilmore, numera överstepräst i Church of Satan. Även han är rätt svår att ta på allvar.

Någonstans kring låt nummer sex, eller tre beroende på om man räknar dessa intron eller inte, händer det som alltid verkar ske när jag bestämmer mig för att smyga in min ”Rites of the black mass”-kassett i stereon. Jag blir uttråkad. Och plötsligt känns låtarna mer än lovligt sega och intetsägande. Trots att jag på något plan vill tycka om det här. Fråga mig bara inte varför.

/Heidenhammer

I Dolores skivkatalog salufördes den här skivan med devisen att ”Jon i Dissection älskar bandet!”. Jag vet inte hur The 3rd and the Mortal själva ställde sig till den saken, men säkert hjälpte det väl att sälja ytterligare ett par exemplar.

Hur som helst, är detta orkesterns första fullängdare. Över en timme musik fördelat på sammanlagt elva låtar, varav avslutningsbiten klockar in på närmare nitton minuter. Förutom en demo från 1993 hann de med att klämma ur sig en EP kallad ”Sorrow” bara någon månad innan ”Tears laid in earth” klämdes ut på marknaden.

Trots vokalissan Kari Rueslåttens koppling till svartmetallscenen genom det (ö)kända folkmetalprojektet Storm, i vilket såväl Fenriz som Satyr medverkade, kändes det alltid som att The 3rd and the Mortal stod lite vid sidan av Norges mer extrema metalscen. Några av medlemmarna stökade lite sporadiskt i band som Manes och Atrox, men inte värst många fler. Jag vet inte, men jag spekulerar grundlöst och får intrycket av att de var ganska nöjda med att inte riktigt sammankopplas med vad svartklädda i gestalter i vårt västra grannland pysslade med på kvällarna. Rueslåtten skulle sedan också lämna The 3rd and the Mortal för att satsa på en solokarriär. Nya sångare blev Ann-Mari Edvardsen och senare Kirsti Huke. Inga dåliga förmågor, men de saknade Karis karisma en aning.

Musiken då? Ja, det är extremt kompetent framförd doom/goth. Det hörs att det här gänget från Trondheim onekligen lärde sig sitt hantverk på ett tidigt stadium. De fattade också vikten av dynamik. Såväl basspel som sångmelodier får ta plats jämte annan instrumenthantering.

Jag märker ändå vid genomlyssningen att jag föredrar den tidigare nämnda EP:n jämfört med detta album, men jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det av rent nostalgiska skäl då jag köpte den först. ”Sorrow” består av fyra låtar, varav samtliga skiljer sig rejält från varandra. Det är långt från första gången jag kör igenom hela ”Tears …” från pärm till pärm, men konstaterar att jag inte riktigt kommer ihåg de olika spåren. Jag gillar atmosfären och nivån är egentligen skyhög. Omslaget är stämningsfullt och tjusigt. Men den kunde gärna ha fått vara mer varierad. Efter ungefär halva skivan börjar det hända några saker som bryter monotonin, men det dröjer först till spår nummer åtta innan tempot ens tillåts accelerera över huvud taget. Sammantaget blir det lite för mycket av det goda.

Jag antar att skivor som dessa var enklare att ta till sig på tiden då tillgängligheten var aningens lägre än nu. Hade jag betalt närmare 250 kronor i dagens penningvärde, och utan lika stor möjlighet att lyssna på vad som helst annat, hade jag haft bättre tålamod att lyssna in mig på materialet i den utsträckning jag tror är nödvändig för att kunna uppskatta det till fullo. Antar att det där sista kan sägas om ganska många skivor vi kommer att återkomma till under stundande genomgång.

/Heidenhammer