Hatpastorns likpredikan

”On a mountain of skulls, in the castle of pain, I sat on a throne of blood.” Så skaldade lord Vigo i Ghostbusters 2. Själv sitter jag, Heidenhammer, ofta på ett berg av ratskivor vilka till stor del åsamkar mig själslig smärta. Någon tron har jag inte sett till, men den kanske kommer. Hur som helst, när jag fått hem ännu en hög med skivor av lugubert ursprung, infinner sig förutom mentala åkommor också en själslig tomhet. Var fan börjar man? Vilken platta bör man börja med att lyssna igenom? Och varför?

Ett sätt att jobba runt problemet är att göra blandband. En konstform som i mångt och mycket verkar ha dött ut och ersättas av ofog som spellistor och AI-genererade förslag. Trams. En gnisslig stereo och dammiga inspelningskassetter, däremot. Det är grejor, det. En sidoeffekt är att jag spelat in så många att jag knappt kommer ihåg vad det är på dem.

När det därför var dags för en rond två av vår Gissa bandet-tävling, kläckte vi idén att det kunde vara en utmaning att lyssna igenom en sådan här alternativ hitkavalkad. Särskilt då jag själv glömt bort vilka låtar jag valt ut till tejpen i fråga. Då jag tyckte att Pastorn gott kunde få våndas lite extra valde jag en kassett med blandat gods. En orgie. Hårdrock som fornikerar med syntmusik. Och då menar jag inte dungeonsynt. Med andra ord en hel del musik som inte vanligtvis figurerar här i församlingen annat än i smädelser. Stämningen blir allt sämre ju längre bandet rullar.

Rammstein, ’Reise, reise’.

Jag trodde aldrig att jag skulle falla pladask för Rammstein. Mellan 1997 och 2014 fnös jag mest åt vad jag tyckte var någon slags Laibach i lightversion, även om jag kunde sträcka mig till att nicka med i några av bandets hits. Men i snart ett decennium har Rammstein varit ett favoritband.

HP: Rammstein är det ju, men jag måste höra refrängen … ja, ‘Reise, reise’. Det här är lite som med AC/DC. Det är ett konsekvent band. Heter låten ‘Cars’, då går refrängen ”cars”.

HH: Okej, det här var kanske inte så svårt. Vi inleder med en liveversion av Rammsteins ‘Reise, reise’, men fan vet från vilken skiva den är tagen. Vänta … det måste vara från ”Völkerball”. Jag ignorerade Rammstein i tjugo år. Tyckte det var en lightversion av Laibach. Sedan blev Rammstein ett av mina favoritband, efter att av en slump ha hört dem i en affär i Buenos Aires – av alla jävla städer – och misstog dem för Samael.

HP: Visst har de haft samma line-up jämt? Sjukt. Hur känner du inför Lindemann? Alltså bandet han har med Tägtgren?

HH: Bra fråga. Jag har lyssnat på det några gånger, men aldrig riktigt fastnat. Det är lite som med gitarristen Kruspes andra grupp, Emigrate. Inte dåligt, men som med de flesta sidoprojekt bleknar det bredvid huvudbandet. Steve Harris British Lion jämte Iron Maiden, liksom. Annars tänker jag mest att Peter lär ha varit på Till Lindemann lite som Lord Kaiaphas var på Fenriz den där legendariska kvällen på Elm Street på 90-talet, för att få till det hela. Vad tycker du?

Terror på Elm Street.

HP: Vet inte, men det känns lite som att något saknas. Lindemann som försöker sig på ordvitsar på engelska … nja, det funkar bättre på hemspråket.

Ralph Lundsten, ’On the funny side on the street’.

Jag har ingen aning om hur bekant våra genomsnittliga läsare är med Ralph Lundsten. Icke desto mindre var han en av Sveriges mest etablerade kompositörer, med ett oräkneligt antal släpp bakom sig. Pionjär inom elektronisk musik. Högt och lågt, och tvära kast. Avled sorgligt nog i juli år 2023.

HH: Det här är svårt att beskriva i ord. Man bör faktiskt höra det här för att förstå hur det egentligen låter, men ens då är det svårt att ta in. Om man tänker sig musiken till en av banorna i Super Mario Kart, blandat med en färg bortom tid och rum, kanske man kommer nära. Det här är faktiskt lite av en favorit i … delar av Församlingen. Och dess kranskommuner.

HP: Alltså … vad fan … det är nåt barnprogram … nej. Det här är omöjligt.

HH: Ledtråd: skaparen dog förra året.

HP: Det är alltså Ralph Lundsten? Tyckte det lät så JÄVLA urspårat … även med Ralph Lundsten-mått mätt.

HH: Även en stor favorit för Nekrophileas Fogg. Jag tror han och jag initialt fann varandra i en evighetslång diskussion om Lundsten. Mitt livs höjdpunkt kan ha varit när jag fick intervjua Ralph år 1997. Jag ljög och sa att jag hade ett fanzine som intervjun skulle publiceras i. Det hade jag inte alls.

HP: Jag håller mig till de mer lättsmälta verken, typ ”Fadervår”.

HH: Glöm heller inte ”Svit för elektroniskt dragspel”, från 1967.

Hollywood Vampires, ’Five to one/Break on through’.

Tillsammans med Björn Larsson har jag i poddformat betat igenom Alice Coopers samlade verk. Det är några stycken. Vad vi dock lämnat därhän är Alices sidoprojekt Hollywood Vampires, i vilket Alice lattjar till det med bland annat Johnny Depp och … ja, några till. Inte direkt något att springa benen av sig för. Skivan är dock lite bättre än väntat. Jag kanske också bör tillägga att Doors är ett av mina absoluta favoritband. Fan vet om jag inte skulle göra bättre ifrån mig i en Doorskamp än i en Iron Maiden- eller AC/DC-kamp.

HP: Är det någon konstig mellanskiva med Black Sabbath, där Ozzy inte sjunger?

HH: Haha, nej. Verkligen inte. Det här är en cover.

HP: Det här är ju omöjligt.

HH: Skärp dig nu. Känner du inte igen rösten?

HP: Är det en konstig Alice Cooper-cover? Tack.

HH: Det är Alice som sjunger The Doors.

HP: Med det där jävla ASET från Aerosmith, världens sämsta band, på gitarr. Fy fan. Ah, men nu känner jag ju fan igen det.

HH: Jag borde inte tycka om det, men … vad fan, Alice Cooper var förband till Doors en gång i tiden. Vill minnas att det var 1969. Enligt Alice Coopers basist Dennis Dunaway bär minsann Jim Morrison en tröja som tillhörde Glen Buxton – Alices gitarrist vid tillfället – på omslaget till skivan ”Waiting for the sun”. Det är nödvändig kunskap. Med det sagt tycker jag att det här låter helt okej, även om det känns rätt onödigt.

Venom, ’The chanting of the priests’.

Det här kan vara klurigare än vad man tänker sig. Denna inkarnation av Venom höll enbart för en skiva. ”Calm before the storm” har nog aldrig ansetts vara ett mästerverk i bandets diskografi. Inte ens av mig. ’The chanting of the priests’ var en av de sista låtar som Mantas var med och skrev innan han lämnade bandet. Han medverkar dock inte på denna inspelning utan har ersatts av inte mindre än två gitarrister.

HP: Men nu är vi i grumliga vatten … är det Motörhead?

HH: Nej. Men de hade nog, vid tillfällen, hemskt gärna varit det.

HP: Det här var fan svårt.

HH: Det är från en av de mindre kända perioderna.

HP: Ja, naturligtvis … är det nån jävla mellanperiod med Krokus? Eller är det Black Sabbath med typ Don Martin på sång?

HH: Jag märker att ett annat av mina blandband har satt sina spår, då det inleddes med en kanonlåt från Black Sabbaths ”Tyr”. Jävlar vad sur du blev över att gå i den fällan. Men nej, vi kan lämna Sabbath därhän. Ledtråd: det här bandet har varit med i Okej. Vad fan det nu säger, egentligen … men ja, det har de. Iförda lädershorts. På en soptipp. Som brinner.

HP: Bad News? WASP?

HH: Och med katanasvärd. Och nunchakus …

HP: Jaha, det är Venom.

Danzig, ’Evil’.

Jag har ett kluvet förhållande till Danzig. Här kan vi snacka toppar och dalar. När Glenn är som bäst är han oslagbar (om han då inte åker på stryk backstage, vilket ju har hänt). Är Glenn i sämre form, då … låter det fan i mig för jävligt. ”Thrall – demonsweatlive” var en ganska onödig historia i form av tre nya studiolåtar kombinerade med fyra livespår. Vill minnas att den såldes till fullpris. ’Evil’ kan knappast sägas vara en av Danzigs bättre stunder. Några riktigt sura bluestoner börjar ljuda i rummet …

HH: Sådant här ÄLSKAR väl du?

HP: Fy fan … åh jag bara HATAR det här. Sådant här skit är det absolut VÄRSTA jag vet. Det här är Danzig.

HH: Den här skivan gav du bort till mig. Från en hel kasse med bara rat. Jag var där och festade på det likt ett bältdjur på ett kadaver i stenöknen.

HP: När vita män som är en meter lång ska bluesa till det … då är det stormigt. Tänk att han blir alltmer lik Sigourney Weaver för var dag som går.

HH: Fast kortare. Grejen var att jag egentligen skulle ta en annan låt från skivan och ha med på kassetten, men jag tryckte på fel knapp och orkade inte göra om.

HP: Det finns ju ett stående skämt om att black metal-sångare är för jävliga att ha att göra med. Att de aldrig kommer till repen. Och hej och hå … anledningen till det är ju för att resten av bandet står och lattjar och spelar sådant här skit, hela repet igenom. LÄGG AV.

Revenant, ’Prophecies of a dying world’.

I tid och otid hamnar jag i skov, under vilka jag får för mig att Nuclear Blast-döds från tidigt nittiotal är det bästa som hänt världen. När sådana skivor dyker upp för en rimlig peng, eller som i det här fallet – polsk ”originalkassett” med svajigt ljud – åker pengarna fram. Att sedan göra ett blindtest på banden … ja, inte fan är det lätt att hålla isär dem. När låten började mullra fann jag mig helt rådvill.

HP: Jaha, och då kom Brötlers som på beställning.

HH: Det här vet inte ens jag vad det är. Någon slags rå thrashdöds … måste vara från åttiotalet, men fan vet vad.

HP: Jävligt true var det i alla fall.

HH: Låter lite som Nocturnus, men det känns inte tillräckligt trixigt.

HP: Nej, men nog fan kunde det vara Mike Browning på trummor och sång. Fast det är ju inga syntar … men det kanske de inte hade på alla låtar? Och det är väl inte Acheron?

HH: Ha, ha! Acheron var aldrig såhär bra.

HP: Äh. Kolla facit.

HH: Jaha, det var ju inte skitlätt. Revenant. Ett av de där mindre kända banden som jag tror bara krängde ur sig ett album. Kan dock ha fel på den punkten. Vill minnas att plattan finns på den lokala skivbutiken för typ sjuhundra spänn. Vem fan betalar det, och varför?

HP: Ah. Tja, det var ju bra, men det kommer aldrig riktigt igång. Låtjäveln vill visst aldrig ta slut heller … kan du tänka dig att repa in de här arrangemangen?

HH: Jag håller mig likt en redig sångare hemma och ”skriver texter” under tiden.

L. A. Style, ’James Brown is dead’.

Enformig techno från 1992. Eller 1991. Jag hörde låten när jag var elva år gammal i något SVT-sammanhang. Jag vet absolut inget om vare sig musikerna eller eventuella andra låtar de spottade ur sig. Jag köpte i alla fall singeln, som gick varm i några månader. Jag hade absolut noll koll på sådan här musik, men upplevde det som väldans nytt och rätt spännande. Samtidigt visste jag inte helt hur jag skulle förhålla mig till det, då det låg ganska långt från favoriter som Alice Cooper och andra.

HP: Men det var väl … jag VET vilka de här är. Är det 666?

HH: Nej.

HP: ”Mortal Kombat”-soundtracket?

HH: Nej. Fy fan vad bra ”Mortal Kombat”-soundtracket är, förresten. Det lyssnar jag jämt på när jag tränar. Men; det här är tidig techno från 1992. Stor hype på ”PM” på SVT samma år. Tror jag.

HP: Känner igen det som fan, men kommer aldrig att kunna ta det.

HH: Nej, vem gör det. Gillade den som fan då, men så här 30 år efteråt känns den mest monoton och gjord på en Amiga 500. Inget fel i det, i och för sig. LA Style hette bandet och jag vet ingenting om dem.

HP: Absolut inte. Det här är en av de bättre låtarna i svängen. Jag väljer det här framför Danzig ALLA dagar i veckan.

Thyrfing, ‘Digerdöden’.

Ett gäng som figurerat så många gånger på den här bloggen. Jag tror vi allt som oftast säger samma sak om dem.

HP: Det sjungs ju på svenska … är det Thyrfing?

HH: Det tror jag fan. I så fall är det från ”Vansinnesvisor”. Och det var det. ‘Digerdöden’.

HP: De turkhits jag hör i mitt huvud nu … de är ändlösa. Hmm. Vikingar som sjunger om digerdöden.

HH: En obskyr anakronism? Det är väl lite som när Asterix träffar på ett gäng vikingar. Smärre diff på ett millennium.

HP: Exakt. Jag gillar ju tidiga Thyrfing, men jag tål inte sådana här chugga-chugga-partier. Support the war against palm mutes.

HH: Nej, jag kan inte med sådana här grejor. Tjo och tjim.

HP: ‘Going berzerk’ och låten på Voices of Death 1, det är mitt Thyrfing.

HP: Ja. Med rätt ”mixning” på den senare. Vi snackar om den felmastrade versionen av ’Hednaland’. Jag vet att vi tjatat det sönder och samman, men jävlar vad jag hade velat ha ett helt album av Thyrfing med DET ljudet.

HH: Ja. Alltså, det är verkligen inget skämt. Det jag inte fattar är varför sådana här band gör total avkall på barbariet i grejorna. Det blir bara glatt, och fan inte rått. För mig är idealet för sådan här musik ljudbilden på Morningstars ”Rivendell” – primitiv, rå och grötig, och med superenkla keyboardmelodier. Strax under en Bestial Warlust-produktion. Det här blir alldeles för lattjo. Nordman låter ju hundra gånger råare.

Hypocrisy, ‘Impotent god’.

Ännu ett band jag har ett splittrat förhållande till. Ibland är jag på Hypocrisyhumör, men det är inte sådär vansinnigt ofta. Några album sticker ut i diskografin. De riktigt tidiga släppen hörde jag ganska sent (förutom låten ’Pleasures of molestation’ då, som faktiskt spelades på MTV) men blev rätt positivt överraskad när jag väl fick tillfälle till det. Hypocrisy är dock bäst i mindre doser. Ät inte hela chokladkakan på en gång, utan ta den i småbitar. Piece by piece, så att säga.

HP: Okej, tre saker: är det den där klassiska jävla Hypocrisyfällan man går i? Att det tidiga Hypocrisy är fan så mycket bättre än vad man kan tro? Och – kunde Lars Szöke spela såhär fort?

HH: Det måste vara Hypocrisy, men fan vet om det är ”Penetralia” eller ”Osculum obscenum”. Nu är det inte direkt några längre grindpartier vi hör, men jag håller med om att man höjer på ögonbrynet.

HP: Men grindet är ju ändå där. Jag gissar ”Penetralia”.

HH: Tidiga Hypocrisy har något visst, som jag fan inte kan sätta fingret på. Men man måste vara på humör. Just nu var jag inte på Hypocrisyhumör.

HP: Tydligen inte jag heller.

Tom Waits, ‘Dirt in the ground’, från ”Glitter and doom”.

1999 var ett väldigt speciellt år. Mitt intresse för metal sjönk som en sten på grund av att alla bra band bestämde sig för att bli dåliga, och hur mycket jag än letade hittade jag inget nytt som kändes roligt. Då gav det mig mer att söka musik i andra genrer. Tom Waits var en filur som jag hade hört när jag var typ tio år, även det via SVT, och sedan haft i bakhuvudet någonstans. Nästan ett decennium senare kollade jag upp honom på riktigt och blev frälst. Såg honom i Stockholm på Cirkus senare samma år.

HP: Jämt när jag hör det här tänker jag på Eric Claptons ‘Layla’ … men fan, nej det är det inte … kuken … det är HAN, den jävla … VAMPYRSLAVEN i ”Dracula” … AAAAH.

HH: Mmm …

HP: Jamen … han som du gjort COVERS på … får fan en hjärnblödning om jag inte tar det här …

HH: Mmm …

HP: TOM WAITS!

HH: Rätt! Vad tycker du om det här egentligen?

HP: Jo, men den här låten gillar jag. Men vetefan om jag skulle palla en hel skiva. Tvära kast på den här tejpen. Didgerdödenvikingar, en gnom som sjunger att han är ond, och snart drar du nog på en jävla singel med Bert Karlsson.

Bert Karlsson – Bert and his Willys Boys, ‘Jävla smurfar’.

Lyrics not printed for personal reasons.

HP: Men vad FAN – nu ÄR det ju Bert Karlsson-singeln?! Jag gillar för övrigt att man kan ta en B-sida på en Bert Karlsson-singel, men fan inte Revenant.

HH: Det gäller ju att prioritera.

Sida B

Slayer, ‘Necrophiliac’, live.

Det är inte klokt hur en gammal favoritlåt kan rensa paletten ibland.

HH: Besynnerligt intro, det här.

HP: Ah, det är en liveversion av ‘Necrophiliac’. Slayers bästa låt. Och med ett evighetslångt introsnack om El Duce från The Mentors. Lite oklart varför. Har du sett dokumentären om El Duce? Vilket jävla strul.

HH: Ah, nej, den måste jag se. El Duce. Som alltså anklagades för att ha lönnmördat Kurt Cobain. För att senare bli påkörd av ett tåg i fyllan. Alltså, när han dyker upp i en annan ”dokumentär”, eller vad man nu kan kalla den, ”Vem mördade Kurt Cobain?”. Då blev jag paff.

HP: Hur lång tid tar det nu innan Slayer återförenas?

HH: Men det har de väl redan gjort? Med ett Tom Araya-hologram på sång.

HP: Eller en rullstolsbunden Paul Di’Anno.

HH: Come on, Paul. Get the fuck up here on stage! …

HP: … som sedan gallskriker om nekrofiler. SÅLD!

Hellhammer, ‘Aggressor’.

Jag har väl sagt det förr, men ändå: hur mycket jag än älskar Hellhammer och Celtic Frost, kommer jag nog aldrig att riktigt älska Hellhammer och Celtic Frost. Jag hörde dem alldeles för sent för det. Vid något tillfälle hade jag chansen att som typ trettonåring köpa på mig ”Apocalyptic raids” ganska billigt, men jag var dum nog att inte göra det. Samma sak med ”Emperor’s return”. Hade jag köpt båda de verken vid tidpunkten är jag övertygad om att jag hade varit helt jävla såld. Av Tom G Warriors samlade konstellationer är det nog Triptykon jag tycker är allra bäst.

HP: Får lite Arckanumvibbar, med de här trummorna …

HH: Det är väl någon druid som håller igång.

HP: Men det är Celtic Frost va?

HH: Till och med Hellhammer. Blir aldrig riktigt klok på vad jag egentligen tycker om Hellhammer.

HP: Jag tror att jag är ett eller två år för ung för att verkligen fatta grejen.

HH: Jo, jag med, men Venom är ju fan ännu tidigare.

HP: Ja, man föredrar ju Darkthrones ”Panzerfaust”. Det RIKTIGA Celtic Frost.

HH: Amen.

Sodom, ‘Blasphemer’.

Sodom, däremot. I och för sig även det ett band jag inte riktigt tog till mig förrän ganska sent. När jag tänker efter var det faktiskt det redan nämnda året 1999, ironiskt nog, då jag köpte på mig den tvivelaktiga samlingsskivan ”Ten black years”. Jag tog med mig den och en CD-freestyle när jag åkte för att praktisera som gymnasielärare i Rovaniemi i Finland av alla jävla ställen. Tack vare min bärbara apparat och ett par i grunden rätt kackiga hörlurar fick jag i alla fall till sist se ljuset. Jag blev frälst. Hur i helvete hade Sodoms storhet gått mig så oförtjänt förbi under flera år?

HH: Nu, däremot …

HP: Kreator … nej vad fan säger jag, Sodom. Helt otroligt att de fick ihop den här inspelningen, med tanke på den legendariska otajtheten.

HH: Men det ÄR ju så gott! Fy fan vad jag älskar den här skiten. ”Read Satanic Bible with a fucking groan”. Lyrik!

HP: Hur kan ett så här coolt band ha en sådan ointressant DVD? Vi tog väl oss igenom tre av sammanlagt sex timmar. Och den roligaste historien man fick höra var att Tom Angelripper glömde sina scenkläder en gång och fick uppträda i hawaiiskjorta.

HH: ”Lords of depravity”, ja. Den kräver sin man. Lustigt förresten: jag kan tänka mig att flera i vår generation först fick höra ’Blasphemer’ genom Osmoses samlingsskiva ”World domination”. Då Hervé (möjligen i ett kokainrus) bestämde sig för att ta med Luciferions cover på låten i fråga.

HP: Det är så jävla märkligt. Deras cover låter verkligen inte som något annat de skrapade ihop.

HH: Nej, inte det minsta. Och för övrigt: varför i all världen hypades Luciferion i vissa kretsar som något fenomenalt?

Lubricant

Det här omslaget är mycket roligare än vad bandets musik är.

HH: Det här vet jag dock inte alls vad det är.

HP: Det kan vara rätt många dödsband, du.

HH: Och vilka arrangemang.

HP: Du ÄLSKAR ju sådant här. Du har ALLA skivor, med alla de här banden. Typ Sepulchral Tomb. Även om inte Sepulchral Tomb finns, så finns ju ändå Sepulchral Tomb.

HH: Det är i och för sig helt sant. Ah, vänta! Jag tror fan det är de där jävla … Lubricant! Från Finland. Omslaget med han som tar sig en sådan JÄVLA funderare.

HH: Ja det är det! Det ÄR Lubricant. Skogen-Jocke skickade mig den skivan, men den kom ”bort i posten”. Det är Postnords fel att jag inte tog det här på en gång. Men du ÄLSKAR ju sånt här. Dovt. Slött. Atmosfärisk doomdöds från Finland.

HH: Helst på Adipocere. Ja, det stämmer.

HP: Hur var det nu, hade du Bluuuurghs ”In thy embrace”?

HH: Hade den, men blev traumatiskt nog bestulen på den.

HP: Tänk att bli bestulen på Bluuuurghs ”In thy embrace”. OK, jag hittade den på Discogs tillsammans med en annan skiva du borde ha. Det där bandet med skivan på Adipocere, du vet den med lila bakgrund, och så medlemmarna i bubblor på omslaget …

HH: Mmm …

HP: Jo, men du vet … progressiv dödsthrash från Schweiz. Excidium! Med skivan ”Innocent river”.

HH: Jaha, ja. Den har jag dessvärre inte, även om jag borde. Och vad är då en innocent river? Guilty river? Eller en accomplice river? Jösses.

HP: Och där blev det panflöjtsövningar, dessutom.

HH: Nu kan jag enbart tänka på när Van Damme står och tränar ensam i motljus i den där stenstaden i ”Kickboxer”. En film som lärt mig allt jag vet om thaiboxning.

HP: Och om livet.

Cathedral, ‘Solitude’.

Att ta med covers istället för originalversioner på blandband … det är egentligen fel. Men nu är det som det är. Black Sabbath är ett favoritband utan att vara ett favoritband. Jag har alla skivor och har läst mängder av böcker om och av medlemmarna. Jag kan till och med turerna kring bandet på åttiotalet. Det gör förmodligen inte ens bandet självt. Jag borde gilla Sabbath mer än vad jag faktiskt gör. Och då älskar jag ändå Sabbath. Visst är logiken glasklar?

HP: Ja, den här har man ju hört en miljard gånger, men vad fan heter den? Att man aldrig lär sig. Är det Current 93?

HH: Åh nej. Men ett av ytterst få exempel där covern är lika bra, eller fan till och med bättre än originalet.

HP: Kan du tänka dig Suspiria göra cover på den här? Med knattrande dubbelkaggar och tunga chuggagitarrer.

HH: Lägg av.

HP: Catamenia, då.

HH: Det är Cathedral som gör Black Sabbaths ‘Solitude’.

HP: Vissa dagar bestämmer sig Cathedral för att vara bra. Men det är långt mellan dagarna, och många skottår däremellan. Fan, Lake Of Tears hade ju kunnat göra den här …

HH: De har till och med en låt som heter ‘Solitude’.

HP: Med Jennie Tebler i högform …

HH: Sluta nu.

Venom Inc, ‘Black n’ roll’.

Turerna kring Venom och Venom Inc, plus alla sidogrejor, är i princip helt omöjliga att hålla isär. Den här låten är tagen från Venom Incs debutskiva. Den är faktiskt inte så tokig. Pastorn var dock ordentligt på vrången.

HP: Jag är så nermald nu … är det Grave Digger som ska förklara för mig hur Egypten fungerar? Fy fan …

HH: Men kom igen nu.

HP: Jag vill till protokollet medföra, inför sekretariatet, hur mycket jag HATAR rock n’ roll. Bara att sjunga ordet …

HH: AC/DC ligger med andra ord bra till. Du borde älska den här titeln.

HP: Sådant här är skräddarsytt för att göra mig rasande. Men jag känner igen det …

HH: Kan i och för sig bero på att det är en märklig halvcover på Judas Priests ‘Exciter’ då de slängt in riff från den låten i sin egen komposition.

HP: Oexcited känner jag mig.

HH: Det är Venom Inc. Och det är roligt, för att förra gången vi lyssnade på den här låten var du betydligt mer positivt inställd till den.

HP: Ja, men det … svänger ju fort i hockey. Hur var det nu, hur många originalmedlemmar härjar egentligen runt i Venom Inc nu när Mantas är oanträffbar?

HH: *Suck …* Ja, här får till och med jag svårt för att försvara ekipaget. Ursprungsversionen av Venom Inc, som körde igång typ 2016, var samma inkarnation av Venom som spelade in albumen mellan 1989 till 1992 – Mantas, Abaddon och Tony Dolan. Gott så. Men redan på ett tidigt stadium uppstod problem och Abaddon lämnade skutan, alternativt fick sparken. Har för mig att han inte ens spelade på skivan ”Avé”, i slutändan. Han ersattes av Jeramie Kling och sedan körde Venom Inc in ytterligare en skiva och drog ut på vägarna.

HP: OK …

HH: Men: under den, i skrivande stund, pågående turnén har även Mantas hoppat av, på grund av familjeskäl. Och ersatts av Mike Hickey. Med andra ord är det inte en originalmedlem kvar, alls, från det ursprungliga Venom. Som extra mos på brickan har även trummisen Jeramie Kling nu hoppat av.

HP: Herregud. Och samtidigt tröskar ett Venom, med enbart Cronos som originalmedlem, runt på vägarna …

HH: … jämte ett Abaddon UK, i vilket Abaddon med två kompmusiker framför Venomlåtar inför en knappt existerande publik. Det är bara så jävla sorgligt. På en affisch annonserades det bandet som ”Abaddon’s fucking Venom”.

HP: Och här har vi skrattat ihjäl oss åt ihopfantiserade projekt som Harald Helgesons Enslaved. Det är fan inte klokt.

HH: Jag vet. OBS! Venom Inc ska inte under några omständigheter blandas ihop med M-pire of Evil, som också bestod av Tony Dolan och Mantas, och som spelade in en hel skiva med Venomcovers på sig själva, enbart bestående av låtar från perioden mellan 1989 till 1992, alltså samma Venomårgång som sedan blev Venom Inc. Frågor på det?

Sadness

Det här är ett udda gäng från Schweiz. Jag vet inte så mycket om dem. Jag har stött på dem vid olika tillfällen, nickat och gått vidare. Lite som med snubben som nuddar ens bekantskapskrets, utan att kliva in i den. För ett gäng månader sedan fick jag i alla fall chansen att köpa på mig deras debut, som också lovprisats av Alan i Primordial. Vet inte hur mycket till kvalitetsstämpel det är, men det är ju alltid något. Jag kan dock inte ha lyssnat på den särskilt många gånger, för medan låtjäveln pågick var jag övertygad om att det rörde sig om ett visst norditalienskt gäng snarare än joddlare från Alperna.

HH: Det tog någon minut, men nu är jag med. Vetefan vad jag verkligen tycker om det här …

HP: Skulle kunna vara typ Baron Joseph från Vasaria, som gör en halvcover typ med Current 93 och … December Fog. Jag har INGEN aning om vad det här är.

HH: Joho-o-då.

HP: Tiamat?

HH: Nej, men jag förstår vad du far efter. Men, du har … liksom typ en koppling till det här. Ish. Det är lite av en legendarisk skiva, i viss mån. Eller åtminstone omtalad. Du har till och med skrivit om det här bandet, och lyssnat på det MÅNGA gånger.

HP: Den här jävla fällan alltså …

HH: Nej vänta! fan jag har helt fel … jag trodde att det var Monumentum. Sensuella Mammarella. Det var det inte. Det här, liksom Krokus, och Celtic Frost, är från Schweiz.

HP: Jaha. Alastis? Nej. Då är det de där … Coroner … nej.

HH: Nej, det är Sadness. En skiva jag till och med betalade ganska dyrt för, men sedan halvt glömde bort.

Tystnad inträder.

Nitzer Ebb, ‘Violent playground’ från ”That total age’.

Ibland får jag för mig att det här med hårdsynt verkligen är grejen, köper på mig skivor i genren och lyssnar intensivt. Men märker efter en stund att jag blivit mätt ganska fort. Leather Strip, Klute, Armageddon Dildos … allt vad de heter. Nitzer Ebb är betydligt mer klassiska än så. Är jag på humör är det fantastiskt.

HH: Ett av de mest klassiska syntbanden.

HP: Front 242? Nej, har ingen aning.

HH: Jag hör dessvärre väldigt liten skillnad på de här banden. Jag förstår hur folk ser på oss som lyssnar på black metal, när de påstår att allt låter likadant. En låt åt gången är smarrig, men sedan blir det för mycket.

Holy Moses

Jag vill att det här ska vara ett favoritband. Vid några enstaka tillfällen är det så. Men efter att ha tagit mig igenom hela diskografin några gånger om, får jag inse att den till stor del består av tämligen mediokert material. Det är som att man inte riktigt märker det, då bandets höjdpunkter och egensinnigheter överglänser de tråkigare delarna. Det blir dessvärre rätt tydligt när man kör igenom framförallt de senare verken från pärm till pärm.

HP: Då är vi på banan igen. Det här känner jag åtminstone igen. Men vilka är det nu då?

HH: Jag vet mycket väl vad det är. Jag har med åren kommit att inse att jag och frontkvinnan har ett komplicerat förhållande.

HP: Det är alltså Holy Moses. Det är ett så märkligt band. Ibland smäller det verkligen till och är amazing, men det är som att de inte ens själva har någon aning om vad som är bra och inte. ‘Current of death’, liksom, för att sedan följa upp med en duett med Doro ylandes ”too drunk too fuck”. Ja, det skulle vara samma kaliber, det.

HH: Det är mycket märkligt. Tror dessutom att båda de två är typ nykterister. Eller? Jag köpte i alla fall fyra plattor med Holy Moses nyligen. Utöver de jag redan hade.

HP: Varför gör inte du och Björn Larsson podden ”I Sabina Classens klass”?

HH: Vänta du bara. Men ja. Ett märkligt gäng, det här. Konsekventa och väldigt inkonsekventa på samma gång. Jag har alltid tänkt mig att deras ”New machine of Liechtenstein” är extremt egen, men när jag lyssnar på den nu tycker jag mest att den låter som Voivod.

HP: Jag har aldrig hört Voivod … tror jag.

HH: Va?

HP: Jag tror de ljuger, de som ”lyssnar på Voivod”. Som de som ”lyssnar på Melvins”. Eller de som ”lyssnar på Zappa”. Hur kan man bli så JÄVLA ARG av att lyssna på ett blandband?!

HH: Jag har en coverskiva med Melvins! Där tolkar de Venom.

HP: Jamen självklart!

Felched by the goat

Vi fann varandra via en spelning med Venom Inc, på Nordfest i Sundsvall, år 2022. Sedan dess har jag och FBTG-kompositör David Liljemark i stort sett skrivit hundratals meddelanden till varandra för att avhandla Venoms öden och äventyr. Felched By The Goat (googla inte vad det betyder om du sitter vid en jobbdator) kände jag faktiskt inte till innan dess, men jävlar vad de piggar upp.

HP: Det HÄR känner jag igen.

HH: På riktigt?

HP: Något så förbannat …

HH: Det är ganska smalt. Själv har jag fyra skivor. Eller tre, i alla fall.

HP: Jag har hört det här hemma hos dig, förut. Behöver ledtråd.

HH: Svenskt. Och låter inte som mycket annat. Vad jag vet.

HP: Som en blandning av Cranium och Overdeth.

HH: Pratar vi då om peruvianska Kranium?

HP: Nej, de från Stockholm. Nej fan, jag går bet …

HH: Du har nog läst en hel del av vad den här snubben gjort …

HP: Ah, Felched By The Goat! Tänk ändå vad kvalitetstidskrifter som Pyton och Mega-Pyton betytt för ens utveckling.

HH: Instämmer. Det är en hel del platser i Svenska Akademien som borde bytas ut till förmån för upphovspersoner till Pervo-Kris och kompani. Nu kanske Walters var norrman, men ändå.

Exmortem

I ett gäng år stod en stackars dansk dödsmetallskiva orörd i en reaback i Härnösand. Jag köpte den inte. Trots att den bar samma titel som en samlingsbok med Lovecraftnoveller. För inte så länge sedan fick jag chansen att köpa den, och ytterligare tre skivor av bandet, billigt. Det är inte dåligt, men fan heller om jag kan minnas en ton efter att skivorna slutat spinna i spelaren.

HP: Tänk att Brötlers ändå kröp fram till slut. Igen!

HH: Jag tror bestämt jag minns vilka det är … det här är från en av fyra skivor av samma band jag köpte i ett svep. Dessvärre är det inte många melodier från dem som fastnar. Ledtråd: det är danskt.

HP: Då är det Exmortem. Jag har bara ”Berzerker Legions”, som är rätt bra. Mainsnubben här har också ett black metal-band. Ett av synnerligen få bra sådana från Danmark. Mordulv. Och det är vad jag kan säga om Exmortem.

HH: Jag kan typ inte säga mer heller. En grej jag tycker är så udda med sådana här band, är att samtliga av dem allt som oftast framhåller grupper som Deicide och Morbid Angel som de bästa i genren. Gick det dem helt förbi att de amerikanska förlagorna faktiskt snickrade ihop minnesvärda låtar, refränger och riff?

Sodom

Det fanns inte mycket utrymme kvar på kassetten, och jag hatar att låtar bryts mitt i.

HP: Men nu är det Sodom igen. Man väntar på att han ska sjunga ”Gomorrah!” men det gör han inte … rätt snarlik låt, dock. Och där var den över.

HH: Kort och koncist. Om ändå fler band kunde följa det exemplet. För att citera texten till Impaled Nazarens låt ’Bashing in heads’: ”Nuff said”.

Tack för kaffet.

Hatpastorn & Heidenhammer

Det kan nog sägas på en gång att den här skivan inte har så där vansinnigt mycket med metal att göra. Alls. I stället rör det sig om goth av den allra mest pompösa sort. När hårdrocksmänniskor brukar nämna gothband som inspirationskällor, är det allt som oftast Sisters of Mercy eller Fields of the Nephilim som utgör det främsta gardet. Bauhaus och Joy Division tenderar också att smyga sig in på ett hörn. Sedan är det, mig veterligen, inte så ofta som band i den här – i och för sig rätt breda – genren som kommer på tal.

Jag är dock rätt säker på att amerikanska Faith and the Muse skulle kunna ändra en aning på det. Gillar man exempelvis Dead Can Dance borde man kunna uppskatta även detta. Ja, det är pretentiöst. Over the top, som man säger. Inte ens Lacrimosa kommer i närheten. Vi snackar medeltidslitteratur och keltisk mytologi. Fejkade folksånger. Märkvärdiga omslag och märkliga instrument. Och I’m lovin’ it. Gud vet varför, för när man smyger med sådant här i metalsammanhang brukar jag rodna under genomlyssningarna. Av någon smått obegriplig anledning gör det mig ingenting i den här kontexten. Diskursen är en annan. Vi kan kalla det för subkulturrelativism.

Ibland är det märkligt hur man minns saker. Första gången jag hörde Faith and the Muse var under ett av mina första besök hos svartklädda gynnare i Sundsvall. En kväll späckad med samtal om vad vi idag kanske skulle klassificeras som tonårssatanism. Den gången var det på djupaste allvar. Något gjorde att jag i alla fall fastnade för vad som spelades i bakgrunden. Hon som ägde skivan vägrade resolut att sälja den eller byta bort den, men jag lade namnet på minnet. Ett och ett halvt år senare fanns ett album av samma band till salu i hemstaden, och till reapris dessutom. Det var ”Annwyn, beneath the waves”. Jag köpte den. Och sedan dess har skivan haft en rätt speciell plats i hjärtat.

Det stör mig lite att jag aldrig snubblat över några av bandets andra alster. Var gång jag fått lite feeling och kollat upp om de funnits att beställa har de antingen varit slutsålda eller tangerat hiskeliga priser. Efter den tredje skivan, utgiven 1999, verkar det dock som att de ändrade stuk ordentligt. Jag får erkänna att jag aldrig hört deras senare prestationer. Men om jag skulle köpa dem blint om jag ramlade över dessa i en reaback, skulle jag då köpa dem? Ja, det vet du redan svaret på.

En sak till, bara. När jag var nio-tio år gammal läste jag en samlingsutgåva med skräckhistorier som jag tror hette ”Världens bästa spökhistorier 2”, eller något sådant. Det var en samling berättelser som gjorde ett rejält intryck på mig. Någonstans försvann den från min ägo, och jag har inte stött på den sedan dess. En bok jag gärna skulle läsa om. En av berättelserna hette i alla fall ”Sredni Vashtar”, och handlar om en sjuk pojke som börjar tillbe sitt mårddjur (tror jag) som en slags gud. Tydligen har samma historia gjort intryck även på Faith and the Muse, för låt nummer två på deras fjärde studioalbum heter likadant som berättelsen. Det tycker jag är kul.

Hatpastorns Kommentar: Needless to say är jag mer en The Soil Bleeds Black-kille. Hejdå.

Ibland påstår jag att ”Source of origin” är en personlig favorit. Men det stämmer inte helt med verkligheten. Det är sällan jag lyssnar på skivan. Jag kan inte låttitlarna något vidare. Har i stort sett ingen aning om vad texterna handlar om. Men trots det tycker jag i alla fall att skivan är jävligt bra.

”Source of origin” är en av de där debutplattorna som aldrig fick någon uppföljare. Och vars upphovspersoner försvann ut i etern och lämnade sina initiala prestationer bakom sig. På rak arm kan jag inte erinra mig att jag läst en intervju med bandet. Därför vet jag heller inget om det hela var tänkt som ett högst tillfälligt tidsfördriv, eller om fler skivor var planerade. Av någon anledning kommer jag ihåg att man kunde vinna skivan i en Close Up-tävling när albumet var nysläppt.

December Moon, vars namn sannolikt härstammar från svenska Morbids demo med samma namn, bestod av två engelska gynnare. Was Sarginson och Robin Graves. Vilket genialt artistnamn det senare ändå är. Både Was och Graves har ett förflutet i tidigare inkarnationer av Cradle Of Filth. Och jag råkar tillhöra skaran som menar att Cradles tre första skivor är svinbra. December Moon har i någon utsträckning likheter med det större bandet, men vi snackar inte direkt Hecate Enthroned. Finska Spinefarm Records släppte härligheten.

Irriterande grej: när jag har möjlighet brukar jag lyfta fram ”Source of origin” som en g(l)ömd juvel. Den behöver lite mer uppskattning, kärlek och plats i rampljuset. Men lik förbannat märker jag att jag har svårt att beskriva vad det är för sorts tonkonst det egentligen handlar om. Hur låter skivjäveln?

Tja, det är ju hårdrock. Med vad som oftast brukar kallas för svartmetall i botten, trots att det inte verkar vara något djävulsprisande i texterna. Introt förefaller kraftigt inspirerat av Celtic Frosts ”To mega Therion”. En del keyboardpartier känns i det närmaste stulna från Mortiis kring tiden för ”Keiser av en dimension ukjent”. Seriöst, lyssna bara på ‘Black millennium’ och avgör själva. Ibland kvider sångaren likt en äggsjuk King Diamond, på ett vis som jag undrar om det är helt seriöst menat eller mer av ett skämt. Annars sticker den raspiga vokala delen inte direkt ut.

‘The apparition of Mother Earth’ bjuder på lite kvinnosång av uttråkad karaktär. Lite som … ja, Cradle of Filth. Eller kanske snarare Abyssos. Lyriken är helt okej, även om verken knappast lär säkra författaren vare sig Pulitzer- eller Nobelpris. En liten nackdel är att flera av låtarna tenderar att vara rätt lika varandra, vilket gör att det inte är helt lätt att avgöra när en av dem slutar och den andra tar vid. Lite som med medlemsbytena i Cradle Of Filth.

Jag märker när jag skriver detta att jag verkligen inte säljer in skivan, trots att det faktiskt är min avsikt. Kan inte påstå att mina beskrivningar är orättvisa, men albumet hamnar i den där speciella kategorin som befinner sig någonstans mellan hyfsade och riktigt bra. För bra för att enbart susa på som ett trevligare alternativ till hissmusik, men inte tillräckligt spektakulär för att vara en riktig undangömd liten smaragd. Kan man ge ut betyget ”riktigt bra 6,5”? Ja, det kan man och det gör jag. 

Hur avslutar man en sådan här text egentligen? Jag vill klämma fram en klatschig slutkommentar, men det vill sig inte. Jag nöjer mig med att säga att det här är en trevlig skiva man kan slänga på med en kopp varm choklad framför brasan. Med ett Kalle och Hobbe-album i händerna.

God jul, liksom.

/Heidenhammer

Ett av mitt livs största passioner råkar vara Centralasien. För ganska precis tjugo år sedan satt jag med ett analogt uppslagsverk (det ni!) i kompaktformat och bläddrade mig igenom ett gäng sidor. Bland artiklar om mer eller mindre allt möjligt fanns också sammanfattningar om världens samtliga länder. Jag trodde att jag hade en hyfsad bild av omvärlden, men insåg efter en stunds läsande att så inte var fallet. Tadzjikistan? Uzbekistan? Kirgizistan? Nu hittar de väl mer eller mindre bara på?

Inte då. Jag vet inte vad som hände, men jag blev helt exalterad. Då jag vid den tiden inte hade något internet hemmavid fick jag ta mig till det lokala biblioteket för att få reda på mer om regionen. Jag slukade allt jag kom över och ett par månader efter det flyttade jag från Sundsvall för att plugga statsvetenskap i Umeå istället. För att specialisera mig på Centralasien och den statsbildning som regionens alla länder tillhört fram till 1992. Sovjetunionen.

Nu har jag inte pysslat med ingående Centralasienstudier på ganska länge, men följer med sporadiskt i områdets utveckling. När jag får för mig att lyssna på Darkestrah, vars ursprung är Kirgizistan, blir jag dock alltid nostalgisk och tänker tillbaka på den tid jag vistades i landet ifråga. Det börjar bli ett jävla tag sedan.

Heidenhammer på häst.

Darkestrah huserar sedan lång tid tillbaka i Tyskland, snarare än på gränsen till Kina och Kazakstan. Men de gjorde en grej av att konceptuellt berätta om myter och händelser från hemlandet. Skivan som jag för tillfället lyssnar på berättar om handelsvägen Sidenvägen och om den hedniska Tengrikulten. Bland annat.

Jag märker att jag nästan helt glömmer bort musiken medan jag skriver detta, och bara vill förlora mig i kirgiziska anekdoter och historiska skeden. Om nu detta beror på min passion för området, eller för att musiken trots allt tenderar att bli ganska enformig i längden låter jag vara osagt.

Är jag på humör, är Darkestrah ett … kanske inte ett favoritband, men väl så bra. Välspelad hednahårdrock med ovanliga instrument och udda infall kan vara fantastiskt. Inte minst med tanke på det konceptuella. Men dessvärre har jag fler än en gång tappat intresset medan skivorna rullar i bakgrunden. Allt har med preferenser att göra. Själv tycker jag oftast bättre om kortare låtar som kommer till poängen snabbt, än om stycken som tar en halv evighet på sig att komma till skott. Vokalissan Kriegtallith är dessutom ganska enformig i sitt skrikande, även om hon får jobbet gjort.

Hur som helst är det helt klart värt en genomlyssning. Om så bara för allmänbildningens skull. Vad som nu än är allmänt med den bildningen.

Hatpastorns kommentar: Det var Heidenhammer som introducerade mig för Darkestrah. Hans centralasienvurm gick inte att värja sig mot och hips vips satt jag där med ett gäng Darkestrah-skivor. Debuten ”Sary oy” är den som tilltalar mig mest. Särskilt pianolåten. Ni som vet, ni vet. Dock faller Darkestrah ofta i samma fälla som bland annat Negura Bunget gör. Låtar som inte kommer igång och ett väldans skryt om exotiska instrument man sällan, om inte aldrig, märker av. Det är nog därför jag gillar ”Sary oy” bäst. På debuten är de sämre musiker och på så sätt bättre låtskrivare. Något som gäller för de flesta band vid närmare eftertanke. Bäst är Darkestrah när de puttrar på i bakgrunden när Heidenhammer berättar om sina äventyr i fjärran länder. Det är tidlös underhållning.

En vacker dag tror jag att jag och Hammaren ska sätta oss och skriva några ord om Darkestrahs skivomslag och layouter. Mycket oögongodis där.

/Hatpastorn

En av ytterst få skivor vi i Församlingen har en ense uppfattning om är Isengards ”Vinterskugge”. Den är ju faktiskt bäst. Själv har jag den i tre olika utgåvor och det är långt från nog. En skiva som varit med mig sedan den släpptes. Vid den tiden förstod jag alls inte att ”Vinterskugge” egentligen räknades som en samlings-CD, istället för en reguljär fullängdare. Lite märkligt egentligen, då det inte rådde några tvivel om att åtminstone en god portion av skivan utgjordes av Isengards demo från 1989. Något som stod tydligt utmärkt även på själva skivan. Men, men.

Jag märker att jag får betydligt mer lust att viga dagens genomgång åt just ”Vinterskugge” istället för uppföljaren, ”Höstmörke”. Även det en platta som varit med mig sedan den släpptes … eller i alla fall delvis.

Jag köpte den inte när den kom ut, men fan vet varför. Jag brukade vara tämligen konsekvent med att komplettera diskografier av band och artister jag uppskattade. I stället för Isengard köpte jag dock på mig skivor med Fenriz andra projekt. ”Höstmörke” hade jag enbart på kassett, avspelad från en bekants exemplar. Sedan fanns också inledningsspåret ‘Neslepaks’ med på samlingsskivan ”Crusade from the North”, en både tveksam och fantastisk historia utgiven av Moonfog i början av 1996. Ett annat liknande projekt han bidrog till, och då tillsammans med Satyr, var Storm och deras skiva ”Nordavind”. Även det en platta jag verkligen älskat, och med det i åtanke blir det ännu märkligare att jag aldrig helt fastnade för ”Höstmörke”.

Jag minns att jag spelade upp ‘Neslepaks’ för en norsk släkting till mig, och att jag – halvt norrman och spenderandes varenda sommar i landet till trots – inte hade en blekaste om vad ordet ”neslepaks” kunde betyda. Det visste inte hon heller. Hon tyckte dock att det lät som något en sagofigur kunde säga till alltför närgångna djur, för att dessa skulle hålla sig borta. Som ett alternativt ”schas!” eller något. Neslepaks. Efter lite (eller egentligen alldeles för mycket) klurande kom vi dock på att det helt enkelt var ”skapelsen” baklänges. Plötsligt blev låttexten betydligt mer begriplig.

Med det sagt har jag en udda relation till ”Höstmörke”. Jag har genom alla år sagt att jag älskat även den, men fan vet om jag verkligen menat det. Trots allt gick den aldrig särskilt varm i spelaren, och jag vet att jag mer tyckte den var … festlig, snarare än genuint ond som föregångaren. Och jag märker nu att det är en åsikt jag står fast vid. Man blir på gott humör av att höra en eventuellt packad Gylve Nagell tjoa loss i ‘I ei gran borti nordre åsen’ och ‘Landet og havet’, men att det skulle vara bra på riktigt vet jag inte. Samtidigt tycker jag att atmosfären från ”Vinterskugge” finns kvar i spår som ‘Neslepaks’ och ‘Over de syngende öde moer’. De mer traditionella rensspåren är okej, men inte så mycket mer. Har heller aldrig riktigt gillat att han sjunger om Cthulhu på ett Isengardsläpp. Det passar liksom inte in.

Fenriz själv verkar inte särskilt nöjd med det han gjort under namnet Isengard. Därför kändes det ganska udda när det efter många års uppehåll med det projektet dök upp först en EP eller singel, och ännu senare ytterligare en fullängdare, ”Vårjevndögn”. De här senare släppen har jag knappt en åsikt om, då jag bara hört dem några enstaka gånger och ryckt på axlarna. Seriöst minns jag nästan ingenting av hur de låter annat än att några låtar var lite bättre än andra.

Herr Nagell har vid flera tillfällen sagt att han har dåligt samvete över att han, tack vare Isengard, kan ha bidragit till att folkmetallen spred sig. Och att nämnda genre är helt fruktansvärd. Förutom några undantag från den regeln håller jag med honom.

Fun fact: Enligt egen utsago drog Fenriz igång Isengards folkmusikinriktning efter att ha hört det norska folkrockbandet Folque, som var verksamt främst under sjuttiotalet. Nämnda band har spelat in en gammal visa som handlar om min släkts gamla gård några mil öst utanför Oslo. Fun fact nummer 2: samma gård finns knappt längre efter att en blixt slog ned i det under en tillställning någon gång på femtiotalet.

Hatpastorns kommentar: Har inte så mycket att tillföra här då Hammaren sammanfattade allt väldigt bra. Dock vill jag rikta ett budskap till alla ”Vårjevndøgn”-apologeter där ute i stugorna som var väldigt högljudda om den skivans förträfflighet när den kom 2020, men som de senaste åren varit väldigt tysta. Inte ett knyst faktiskt. När lyssnade ni på skivan sist? Kan det varit oktober/november 2020? Sedan har den stått orörd under bokstaven ”I” i samlingen? Kan det vara så? Jag tycker ni uppsöker närmsta spegel, tar er en rejäl titt i den för att sedan säga ”fy dig”. Högt. Sedan slår ni på ”Vinterskugge”, detta ofelbara mästerverk och kanaliserar. Årstiden är perfekt.

PS. Om någon vill sälja ”Vårjevndøgn” asbilligt, glid in i mina DMs. Jag har inte skivan själv och det stör mig något så djävulskt haha. Hammaren vill säkert ha ett ex han med. Om han inte redan har den. Hammarens skivsamling är hemsökt då det ibland bara dyker upp saker där.

/Hatpastorn

Gehennas resa har varit skumpig. Periodvis har det varit ett favoritband, som jag alltid tyckt hamnat oförtjänt vid sidan av mer framträdande orkestrar. Vid andra tillfällen har jag slitit mitt redan avrakade hår i oförstånd över vad bandet egentligen sysslat med.

En grej jag verkligen uppskattade med Gehenna på nittiotalet var att det, i mina ögon, var ett gäng som hade koll. Fattade grejen. Ett gediget band istället för ett ”projekt”. Det var genomtänkt och koherent. Med helt rätt inställning när de i intervjuer uttryckte att allt skulle hänga ihop – musik, texter, koncept och bandbilder. Rubbet. Jag blev genuint sur när tidningen Nordic Vision hade utlovat en Gehennaspecial, i vilken Sanrabb skulle kommentera samtliga texter på tredje given ”Malice”, bara för att sedan stryka inlägget på grund av utrymmesskäl. Ja, det fanns saker i den publikationen som betydligt hellre hade fått redigeras bort.

Från början utvecklades Gehenna riktigt bra. De tre inledande släppen lät olika varandra. Och på ett bra sätt. Från den släpiga men extremt catchy debut-EP:n ”First spell”, till den snabbare fullängdaren ”Seen through the veils of darkness”. Och sedan vidare till LP nummer 2, mästerverket ”Malice”. En skiva jag kan utantill. Men sedan … tja, det är inget fel på stilbyten i sig. Men all förändring är inte bra sådan.

Fram till och med ”Malice” hade Gehenna varit synonymt med skickligt användande av keyboards. Istället för sporadiska tut här och där, var musiken uppbyggd så att syntinslagen var lika nödvändiga för låtarna som gitarrerna. Dessutom jävligt snyggt och skickligt gjort. Att keyboardisten Sarcana därefter försvann och tog klaviaturet med sig var inte till bandets fördel.

På sätt och vis är klivet från ”Malice” till giv nummer fyra, ”Adimiron black” kanske inte jättestort, men likväl avgörande. Syntinslagen behövdes för helheten. Den fjärde skivan är inte direkt dålig, men bleknar jämte föregångarna. En skiva som däremot ÄR dålig är nästföljande ”Murder”. Jävlar alltså. Vad föranledde gängets beslut att spela klockstannande tråkig dödsmetall? Och med kass produktion? Mitt intresse stendog. Dessutom gick bandet i graven strax därefter. En återuppståndelse skedde några år därefter med skivan ”WW”, en platta jag knappt hört. Jag tycker den har väldigt lite gemensamt med det Gehenna jag en gång gillade. Men en hel del gemensamt med generisk och tidstypisk norsk svartmetall anno 2005.

Sedan dröjde det ytterligare åtta år till dess att skivan vi egentligen ska prata om, ”Unravel”, dök upp. Helt sjukt att det hunnit passera ett decennium sedan dess. Jag vet att jag lyssnat på den, men den lämnade inga avtryck i minnet. Därför är jag nu nyfiken på hur den egentligen låter.

Det första intrycket: tja, det är avskalat. Och med en torr ljudbild. Inga finesser, inga delikatesser. Gitarr, bas, trummor. Vrål. Inga körer, effekter eller bakgrundsgrymtanden. Det är gott så, men jag är tveksam till att riffen verkligen bär upp sig själva. Inga keyboards den här gången heller. Eller vänta, i låt nummer sju, ‘End ritual’, dyker det faktiskt upp ett par primitiva och i sammanhanget rätt aparta tangenttryck.

Det är Gehennas bästa skiva på åtminstone sexton år. Men musiken känns ändå väldigt avlägsen från de demonbenådade första tre släppen. Jag sitter och nickar med, då det är bra rull i framförandet. Det flyter. Det är inget som stör … men det kanske är en del av problemet. Det är helt okej svartmetall, men hur långt räcker det i dessa dagar?

Det låter inte som mitt Gehenna, men i låtar som ‘End ritual’ låter det i alla fall ganska nära mitt Darkthrone. Minus de där extra tonerna på synt, då. Om ett annat och mer okänt band gjort den här skivan, och den hade kommit med i en hög med andra album som jag slentrianinhandlat via en paketannons på Tradera, hade jag sannolikt lyssnat och tyckt att det rört sig om ett relativt kompetent gäng. Sedan hade jag glömt bort den.

Det här med uppföljare till tidigare storverk brukar vara en mörk avgrund. Men jag fortsätter ändå att skriva upp en ”Malice” volym 2 på mina önskelistor till jul.

Kom igjen, for faen. Vi vet ju att ni kan.

Hatpastorns kommentar: Det är inte alltid som jag och Heidenhammer tycker likadant om band och skivor, men detta är ett fall där vartenda ord Hammaren författat är något jag kunnat skriva själv. Det finns ett vemod med ”Unravel” och det är att bitvis finns det bra grunder, grunder som med Sarcanas trolldom bakom tangenterna och tidigare glansdagars känsla för arrangemang hade kunnat blomma ut i något fantastiskt. Nu gör det inte det.

Jag blev på så deppigt humör nu så när vi ändå är inne på Norge har jag följande att säga. Infernofestivalen, ni vet den där svindyra festivalen i Norge. Är inte det egentligen bara en bluffverksamhet för att gamla norska band som inte varit bra på 25-30 år ska kunna dra in lite extra till semesterkassan? Övertyga mig gärna om motsatsen.

/Hatpastorn

OK. Ibland är livet bara märkligt. Så länge jag känt Pastorn har han framhävt Enthral som ett av sina favoritband. Man kan därför med rätta kalla Enthral för ett riktigt jävla Hatpastorband. Men efter alla år har jag aldrig riktigt fått kläm på det här rätt undangömda gänget och vilka de var. Jag vet att det funnits en tillfällig koppling till Dimmu Borgir, då Stian Aarstad hanterat keyboard på någon av skivorna. Annars vet jag väldigt lite om gynnarna bakom instrumenten. Jag går därför in på Metal Archives för att tjuvkolla. Och ser att Kai Åsvik spelar bas i bandet sedan 2007. Och som jag varit bekant med i tretton jävla år. Kai! Varför har du aldrig berättat det här för mig? Hur som helst, på den här debuten är det främst tre personer, vars övriga förehavanden inte säger mig just något alls, som står för musicerandet. Gunnhild, Kjetil och Martin. Skivan släpptes för övrigt på Shagraths bolag Hot Records, så kopplingen till Dimmu Borgir och Stian Aarstad var kanske inte värst långsökt.

Det är svårt att riktigt pinpointa det här soundet. Min uppfattning är dock att det mer påminner om det … nu ska vi se om jag ens kan formulera det … det andra sortens göteborgssound, som mer härstammade från Göteborgs kranskommuner under nittiotalet. Vi snackar inte Dark Tranquillity eller In Flames, utan snarare det yngre gardet i form av typ Ablaze My Sorrow. Ja. Om ni tänker er en blandning mellan Ablaze My Sorrows debut blandad med Sacramentums ”Far away from the sun”, fast kryddad med några slevar norska melodier kommer det ganska nära. För ovanlighetens skull hörs basen också väldigt tydligt, även om det inte bjuds på några direkta delikatesser i själva liret. I låt nummer fyra, ’A divine tragedy’ hörs inledningsvis några dissonanta toner som påminner om Ved Buens Ende.

Det är uppenbart att det inte är några klåpare som ställt sig i studion, då framförandet är klart kompetent. Jag tycker dock att det brister en aning i låtsnickrandet. Det rör sig om rejält långa stycken, ofta kring tio minuter långa. Och även om man hör att riff och slingor återkommer i tid och otid, hade det behövts en åtstramning i arrangemangen för att få det mer catchy och dynamiskt. Texterna sticker inte direkt ut, med det är inget fel på dem. Sången hade dock gärna fått vara roligare. Det raspar i ett tämligen ordinärt läge och hade behövt mer vansinne för att skapa mer impact. En kvinnoröst i pseudooperatrakten kvittrar lite då och då. Kanske för att skapa double impact. En kanonfilm med Van Damme, för övrigt.

I övrigt är det inte så mycket jag kan skriva om Enthral för ögonblicket. Det verkar vara sällan deras skivor ses i det vilda, för jag är rätt säker på att jag hade köpt åtminstone några av dem om jag hade snubblat över dem. Anledningen till att jag äger ett ex av ”Prophecies of the dying” beror på en skivbytardag jag hade med Pastorn för något år sedan. Den version jag har är en återutgåva och jag gissar att han håller hårt i sitt original.

Hatpastorns kommentar: ”Prophecies of the dying”, herregud vad jag lyssnat på den. Otrolig skiva. Otrolig. Lyssnade på den på Skivbutiken i Sundsvall när den kom. Golvad direkt. Hade inga pengar att köpa den för dock. Som 16-åring var kapitalet inte det starkaste och jag hade garanterat blåst mina pengar på andra skivor den månaden. Sjukt nog fick jag skivan inte så långt efteråt i julklapp av min farmor. No joke. Som 16-åring var det lite udda det här med önskelistor vid jul, men farmor propsade så förutom de vanliga punkterna typ ”pengar” och ”raggsockor” hade jag lagt in ett gäng skivor på listan. Däribland Enthrals ”Prophecies of the dying”. Håll i er nu, hon hittade skivan på Åhléns i Lycksele och köpte den åt mig. Normalt sett var Domus platsen man köpte skivor på, flera av min barndoms Iron Maiden-plattor införskaffades på just Domus i Lycksele. Enthral fanns dock på Åhléns. Enligt legenden hamnade några medlemmar från prominenta norrländska akter i handgemäng över en Let Me Dream-skiva på Domus. Då kanske ni förstår nivån på svältföddheten.

Sedan dess har jag iallafall tipsat om den här skivan för alla jag känner, få verkar emellertid se storheten och det förbryllar mig. Särskilt mycket Ablaze My Sorrow eller Sacramentum kan jag inte höra här, snarare norsk slingblack av den vemodigare sorten med högre teknisk kompetens än brukligt. Bra texter. Bra sång. Bra basspel. 1997 var det inte heller helt vanligt med kvinnliga gitarrister, Gunnhild spelar som en demon. Hon målade dessutom omslaget.

Andra skivan, ”The Mirror’s Opposite End” är bra den med. Dock annorlunda rent musikaliskt och med en produktion som inte gjorde någon glad. Efter det föll bandet i samma fälla som många av deras landsmän föll i. De började dödsa till det, något som aldrig fallit väl ut.

Återsläppet fick jag för recension när jag skrev för Sweden Rock Magazine och hamnade senare hemma hos Hammaren. Originalet tar jag med mig i graven.

/Hatpastorn

Den här skivan köpte jag på grund av en norsk Kalle Anka-pocket. Jag har för mig att den på det språket hette ”Fantonald går i fella!”. Fantonald är det norska namnet på Stål-Kalle. I en av historierna … äh, handlingen är bara jobbig. Det går i alla fall ut på att Kalle, Knattarna och Joakim hittar en ledtråd till gömt stöldgods i en gammal byrå. Ledtråden består av ett mystiskt meddelande på latin, ”sursum corda”. Enligt Tjattes latinkunskaper betyder det ungefär ”upp med hjärtana”. Av någon anledning lade jag det på minnet. Några år senare fick jag syn på en skiva i en Dolores Records-katalog som hette ”Sursum luna”. Dels blev jag nöjd över att luska ut att det borde betyda ”månuppgång” eller ”uppe med månen”, och dels blev jag glad över att det inte enbart var jag som läste Kalle Anka.

Därför blev jag förvånad när jag sisådär trettio år senare fick tag i den svenska utgåvan av samma pocketbok. I denna översattes ”sursum corda” alls inte till ”upp med hjärtarna” utan till ”hjärtan högt uppe”. Att läsa Kalle Anka på olika språk kan ibland ge intrycket att det är helt olika historier man tar sig an, då översättningarna är sjövilda. Jag har ingen aning om varför.

Hur som helst. Stål-Kalle, eller Fantonald, är en italiensk figur. Funeral Oration med skivan ”Sursum luna” – som enligt Google translate betyder ”uppe på månen”, eller ”up the moon” – är också ett gäng italienska figurer. Och förutom den eventuella Kalle Anka-kopplingen vet jag just ingenting om bandet. Jag köpte skivan via en annons någon gång i mitten av 2010-talet då jag blev glad över att äntligen få se den på riktigt.

Funeral Oration bildades 1989 under namnet Putrefaction. En inte alltför vågad spekulation säger mig att de spelade dödsmetall av tröttaste sort. Först efter ett stilbyte till melodisk black metal med syntpartier, chants, plågade vampyrvrål och … ja, ni vet. Först då vankades det skivkontrakt och The Old Nick, Rodolfo, Luca och Fabban fick se sina alster förevigade i plast. Jag begriper att namnen är vanliga i Italien. The Old Nick kanske undantaget, men det är ändå roligt med Rodolfo och Fabban. Layouten på skivan är sådär riktigt hopplös, vilket gjort att jag aldrig försökt utröna texterna. Under titlarna står det i alla fall att merparten av musiken och texterna skulle ha skapats mellan 1989 och 1991. Det har jag väldigt svårt att tro, men om det faktiskt är sant kan vi snacka om ett band som var bra långt före sin tid. Mer än Throne of Ahaz-före sin tid. Och då är man före. Bäst före.

Lögn eller inte, så rör det sig i alla fall om extremt tidstypisk ”black” metal med en miljon start- och stoppartier. Fullspäckat med intermezzon, och vi snackar inte ens Satyricon anno 1997. Att komma ihåg ett riff eller ett parti är hartnär omöjligt. Några delar påminner som bäst om ett sämre Hecate Enthroned. Att skivan är släppt på Avantgarde får mig att samtidigt känna mig både förvånad och som att det är helt självklart. Efter att den släpptes verkade det inte bli något mer, förrän … tjugotre år senare, då bandet efter ett break på två decennier bestämde sig för att köra igång igen.

Men det är en historia för en annan gång.

/Heidenhammer

Skivan drar igång med stulna King Diamond-riff. Men, det finns ruttnare äpplen att palla och göra must av. Efter en stund stannar det dock av. Ingen falsett ackompanjerar det doomliknande gung som följer, men väl en skrikig röst som påminner mig om Holy Moses och Fear Of God. Inte så dumt.

Av någon anledning fick jag för mig att den här skivan var värd att betala några extra kronor för, men jag kan nu inte riktigt komma på varför. Jag hade läst om bandet, och sannolikt även albumet, i någon publikation jag inte minns namnet på. Och fått för mig att det här var ett gäng att kolla upp när tillfälle gavs. Dessvärre kan jag inte komma ihåg ett dyft av vad som stod i recensionen. Men men. Även om tysk metal knappast kan sägas vara något exotiskt, är det sällsynt med germansk döds- eller svartmetall som verkligen håller klass. Och vad jag än nu läste, fick det mig att tro att Dark Millennium var ett undantag från regeln.

Just nu vet jag varken ut eller in. Det låter både generiskt och udda på samma gång. Antar att förebilderna heter Pestilence, Nocturnus, Atheist och möjligen … ja, jag vet inte. Cynic? En recension på Metal Archives hänvisar till band som Pan-Thy-Monium, Afflicted, Dusk, Alchemist and Timeghoul. The Chasm och Sadness. Teknisk och kompetent musik med en viss atmosfär.

Men helvete vad sådan här musik dansar på knivseggen. Tusen break, start och stopp, delar som egentligen inte passar ihop. Det krävs en rejäl fingertoppskänsla för att sy ihop sådana lapptäcken. I de allra flesta fall avskyr jag start- och stopparrangemang, då de mest påminner om att sitta i en Falling Down-bilkö utan slut. Dark Millennium har något, men efter flera genomlyssningar inser jag att jag inte minns några låtar eller riff – trots att de är långt ifrån mediokra utan tvärtom borde kunna sätta sig i synapserna. Produktionen ligger dessutom låtarna i fatet, då det inte är någon riktig kraft bakom vibrationerna.

https://youtu.be/SvWer8hLDB0

För övrigt: kan vi alla enas om att ordet ”progressiv” i metalsammanhang kan släpas bakom ladan och nådaskjutas, för allas bästa? Vad är det som gör att så fort ett band som insisterar på meningslöst långa eller osammanhängande ”låtar” kommer undan med vilken skit som helst, bara de får benämnas som just progressiva? En låtjävel blir inte ”episk” enbart för att den är lång. Och heller inte ”progressiv” enkom för att den har en miljard taktbyten och disparata partier utan sans eller reson.

Vet hut.

Hatpastorns kommentar: Att bandets nya basist heter Gerold Kukulenz är något vi inte bara kan låta passera. I övrigt är Dark Millennium ett band Heidenhammer kommer smyga in i de närmaste 200 Gissa Bandet-tävlingarna och jag kommer aldrig gissa rätt.

Jag hade inte hört talas om Dark Millennium innan Hammaren skickade den här texten till mig. Kul med nya upptäckter. Man blir nyfiken när denna skiva har fem recensioner på Metal Archives med ett snittbetyg på 92 av 100. Det måste således vara världens bästa skiva. Spattig tysk döds har emellertid en tendens att vara påfrestande, så vi får väl se. Jag får återkomma med ris eller ros efter att Heidenhammer bjudit på kaffe och låtit mig ta del av den värld som är Dark Millennium. En värld där Gerold Kukulenz numera spelar bas.

/Hatpastorn

Vissa påstår att det här var det sista ”riktiga” albumet som Danzig krängde ur sig innan skeppet förliste fullständigt. Själv vet jag inte. Jag minns det som att intresset för skivan var tämligen lågt när den väl släpptes, både från mig och omgivningen. Få hade uppskattat föregångaren ”Blackacidevil” och jag var inget undantag. Säkerligen har även den plattan sina apologeter, men jag sällar mig inte till den skaran. Danzigs försök att leka Trent Reznor var inget annat än ett rejält magplask. Trots idoga försök att ta till mig materialet blir jag bara helt lealös någonstans halvt in i albumet och stänger av. På ”Satan’s child” har Danzig inte lämnat industritendenserna bakom sig, men de hålls åtminstone på en rimlig nivå. Om man leker med tanken att ”Blackacidevil” aldrig släppts, och Danzig låtit detta bli uppföljaren till ”IV: Vorschau” hade folk kanske … ja, vad hade de tänkt egentligen? ”Satan’s child” är mer sansad än föregångaren. Den påminner alltså mer om de fyra första och allmänt uppskattade skivorna. Men jag är ändå osäker på om fans av den inledande kvadrologin skulle vara värst förlåtande jämtemot ”6:66”, ändå. Skillnaden är liksom rätt påtaglig.

Låtarna känns betydligt mer relevanta än på ”Blackacidevil”. Och det låter mer som den Danzig man vill tycka om. Men en hel del av det som man älskade på album nummer ett till fyra känns ändå som bortblåst. Mycket låter som en vidareutveckling av de småindustriella flörtarna som gick att höra på album nummer fyra, ”Vorschau”, med tillägget att Danzig skalat bort allt som kan liknas vid något sväng. En ingrediens som var rätt avgörande för de första skivornas storhet.

Ändå är det alls inte dåligt. Det är mest att hitsen saknas. Stämningen på skivan kan man inte klaga på. Den ger ett ondskefullt och skumt intryck, och ljudeffekterna känns väl valda och förhöjer upplevelsen rejält. Ändå känns skivan … seg. Att Danzig envisas med distad sång, om än inte till överdrift, på typ alla låtar är knappast till fördel heller. Herregud, vad fan är vitsen med att dränka en av de mest unika röster som finns i effekter? Tyckte han själv verkligen att det lät bättre än utan? Var det enkom för att vara märkvärdig? Det hade i och för sig inte varit vare sig första eller sista gången.

När jag läser recensioner eller krönikor av och om skivor vill jag att de ska innehålla personliga reflektioner och historier om verken som behandlas. Vilken eventuell relation som skribenten har till skivan. Hur den hamnade i händerna på vederbörande. Sådant där. Jag önskar därför att jag hade något mer personligt att skriva om ”6:66 Satan’s Child” – inte minst för att Danzigs musik betytt en hel del för mig, åtminstone i perioder. Men om jag skriver att jag till exempel tyckte att det var ascoolt att få höra Danzigs egna version av sin låt ’13’, som spelades in av Johnny Cash, då den återfinns på den här skivan så vore det en lögn. Jag brydde mig inte nämnvärt, eller egentligen alls.

Även om det är en cool låt, i båda tappningar.

Hatpastorns kommentar: Jag har aldrig varit en större fantast av Samhain, Misfits eller Danzigs solokarriär. Det finns bra låtar här och där och konceptuellt är det oftast tummen upp. Med det sagt pratas det alldeles för lite om vilken oreda Glenn ställt till med. Alla som genomlidit ett gymnasieuppträdande där någon slaktat ”Mother” vet vilken fasa det är. Lägg därtill black metal-folk som på en fest får höra ”Oj, du kan ju sjunga EXAKT som Danzig” och sedan tror den personen att de ÄR Danzig. Herregud vad man fått se och höra. Det räcker med att jag hör introt på ”Mother” för att jag ska bli helt sjösjuk. Dessutom måste det vara rätt kämpigt att gilla Danzig för det har varit några tunga decennium nu. Den där Elvis-coverskivan är ett bra exempel. Vi som sett Danzigs skräckfilmsförsök med ”Verotika” kan också intyga att kvalitetstänket är lika med noll. Den filmen har nu snittbetyget 1,9 av 10 på IMDB. Undrar vilka som har det jobbigast? Folk som gillar Venom och alla de kranskommunerna med Venom INC, Mantas Venom Experience, Cronos Total Venom, Abaddons Fucking Venom INC Extravagana, Demolition Man Venom Man eller de som dyrkar Glenn Danzig? Heidenhammer gillar både Danzig och Venom, även om det är kraftig slagsida åt Venom. Det är han som håller mig uppdaterad på allt som händer i Venom-världen. Griniga gamla gubbar som gillar katter verkar det primärt röra sig om. Glenn gillar katter han med och är grinig så det räcker och blir över.

Ja, det är väl där man hamnar själv. Grinig gubbe med katt.

/Hatpastorn