HP: Det var inte ont om svenska death/thrash-band runt millennieskiftet. The Forsaken var ett av dem. Jag vet inte om de var bättre eller sämre än genomsnittet, ett blindtest på alla de här banden är ingen enkel uppgift. De fick kontrakt på Century Media i alla fall och då borde de rent tekniskt ha legat över genomsnittet. Vad mer vet jag om The Forsaken? De var från Landskrona och jag har för mig att sångaren sjöng lite mörkare än brukligt. Jag kan såklart ha fel. Det kom från söder, så mycket vet jag. Hur då? Därför att de kisade på sina bandfoton eftersom det var så satans soligt. Det händer INTE i Sundsvall, det kan jag tala om för er. Vi har sjutusen ord för mulet, men inget för lycka.
Jag och Skogen-Jocke satt som vanligt och gaggade om skivomslag, jag tror det började med att jag skickade Guidance Of Sin till honom med frågan om vad fan det är som händer på skivomslaget till ”6106”, eller ”060” eller vad nu skivan heter. Efter en stunds djuplodande diskussioner tyckte Jocke det var dags att vi gick igenom The Forsakens skivomslag.
Vem kan tacka nej till en sådan uppgift?
SJ: Jag äger två skivor med The Forsaken, ”Manifest of Hate” och ”Arts of Desolation”, och måste säga att det var längesen jag lyssnade på dem. Jag vill minnas att jag tyckte det var välspelat och hårt när det släpptes dock. Men utöver det så är min relation till The Forsaken att de spelade på en gammal klasskompis kräftskiva, ”Hårdrockskräftan”, i Törnåkra (som ligger utanför Gemla, som ligger utanför Alvesta, som ligger utanför Växjö) för typ 20 år sen, samt följande;
När vi spelade in en demo i Malmö med mitt dåvarande band runt 2003, i Mystical Arts Studio, med Mistelteins Varg bakom spakarna, så kunde jag inte vråla ordentligt. Det lät helt enkelt förjävligt. Då föreslog han att vi skulle låna in sångaren i The Forsaken, som han kände väl. Vilket dock aldrig gjordes. Istället pitchades sången upp (?). Nåja. Spola fram ett år eller så, till något gig på KB i Malmö, där jag stötte på sångaren i The Forsaken. Jag berättade om sångfadäsen och att han var tänkt att lånas in via Varg. ”Va?! Honom känner jag inte alls!”, blev svaret. Vem som ljög, får de bråka om själva. Oavsett en rolig anekdot för mig.
Reaper -99
HP: Året var då alltså 1999. Vi snackar en trespårsdemo. ”Truth of God”, ”Daemon Breed” och ”Project: The New Breed 666”. Knogarna vitnar och jag gör allt i min makt för att inte ge mig ut på en lång utläggning gällande sådana här titlar/texter. Det är omslaget vi ska fokusera på.
Glesbygdstribal, data-gas, svårläslig text på grund av tidigare nämnda gas. Det ser helt bedrövligt ut och jag kan tänka mig att när tonern på kopiatorn sjöng på sista versen när grabbarna tryckte sina CDr-skivor såg det ännu dassigare ut. Vad ska det här ens föreställa? Det framgår inte alls att grabbarna spelar metal när man beskådar detta spektakel, det ser snarare ut som något man kan se på någon gudsförgäten rave-compilation. Extreme Rave 666 2000.
SJ: Det skulle kunna vara en sådan där Happy Hardcore-samling, eller liknande. Knulltechno med andra ord. Glänsande tribalsigill mot en abstrakt blå bakgrund. Bandnamnet ligger lodrätt och titeln har en sådan där skön övertoningseffekt som var poppis förr. Gult mot blått. Heja Ravelli!
Manifest of Hate
HP: Från det där demoomslaget till Century Media, det är bra jobbat. Den här skivan har faktiskt lite Sundsvallskoppling då Rehn från Abyssos snickrat ihop en låt. Titelspåret till och med. Med det sagt hade The Forsakens debut kunnat heta ”Moonlit Vampires … and Tragic Serenadial Romanceifications”. Då hade jag köpt blint.
När det kommer till Photoshopspyor är detta ett otroligt typexempel. Det finns ett begrepp, som jag själv myntat, som heter Century Media-fult. Det här är Century Media-fult. Hur ett så stort bolag i stort sett aldrig släppt en platta med ett snyggt omslag är imponerande. Sedan kommer man på, javisst ja, de är ju tyskar. Och! Börja inte knorra om blyertsriddare på någon Old Mans Child-skiva. Om du nu tycker det är så snyggt, tatuera gärna hela ryggen!
Här … ja, det går knappt att beskriva. Det är något dataskelett som står och gapar över buzzwords från en PowerPoint-presentation, sedan ett träfönster med data-betar i. Där finns även ett öga som stirrar surt. Jag vet inte vad det här har med hatmanifest att göra, men just själva känslan, hat, känner man. Färgerna gifter sig inte riktigt. Ja, klagar man på AI-omslag, men släpper igenom sådant här, då är man faktiskt galen.
SJ: Vad var grejen med bronsskimmer i början av millenniet? Allt skulle gå i den tonen. Photoshopbrons då givetvis. Här har vi ett inzoomat öga intryckt i en bröstkorg, med fyra bockhorn, vackert placerat på en halvfärdig fågelholk från träslöjden i årskurs 9.
Biologilektionens skelett till höger, som bara skriker ut sitt hatmanifest, beprytt med lite ordbajsande fisdjupa textcirklar om Tellus.
Arts of Desolation
HP: En kräftskiva.
SJ: Den köpte jag för några månader sedan av Jocke Proos i Vampire, när han sålde av sina främsta CD-skivor. Smaka på detta paket; The Forsaken, Sanctification och HatePlow. Har fortfarande inte lyssnat på dem, men fick någon slags stroke i febrig nostalgi där och då.
Omslaget då? Klassiskt 2002. En huggormsfossil som klättrar ut ur ögat på en marulk, medan ett ostron sticker fram en vass kräftstjärt som vapen. Samt en hand med deras egna tribalsigill. Inget krångel.
HP: Hade inte Divine Souls från Kramfors något liknande? Woah, det var värre än jag mindes det. Vad var det egentligen med de här Photoshop-marodörerna och deras besatthet av havslevande snusk med skal? Tydligen Soilwork-Carlos som gjorde Divine Souls-omslaget. Han gjorde inget åt The Forsaken, märkligt nog. Däremot blev det ett omslag till Enforsaken som … jag ger upp.
Traces of the Past
HP: Wow! OK, Niklas Sundin är en kanonkille, det här … är kanske inte hans bästa verk. Det finns dock några regler jag går efter och en av dem är att om man varit studioansvarig för Nåstronds ”Toteslaut” är man helt fri från skuld. Helt. Fri. Från. Skuld.
Nu blev jag faktiskt osäker på om Sundin faktiskt spelade in den, eller om det är något jag bara fått för mig i 30 år. Oavsett så är det fri lejd från min sida. Bara tanken på ”Toteslaut” gör mig på så gott humör att det här är det snyggaste jag sett i hela mitt liv.
SJ: En trasig DNA-stege flaxar i skyn, medan en sladdbeklädd man med spetsigt huvud flämtar i oro. Det var mycket futuristiska inslag på omslagen strax efter millenniet, och även här kan man se slangar i trädet och på mannen, samt några rymdbubblor i omlopp. Eller om det är dank man spelade kula med som liten? De i metall, som man alltid vann med och krossade de andras kulor. Kallades de inte för dank? Jag tror fan det.
På den här skivan kör de Blackened med Metallica. Den tyckte jag var bra när den kom. För på den tiden gjordes det mest svindåliga ABBA-covers, av någon outgrundlig anledning.
HP: DEN ABBA-tributen ska vi gå igenom! Minns mest Morgana Lefay som fylleknullade sig igenom Voulez-Vouz. Eller ja, minns och minns. Tror hjärnan bara stängde av. Tad Morose rev av Knowing Me, Knowing You utan ett tanke på konsekvenserna och … ja, konstigt nog sitter väl ingen av dem i fängelse efter den terrorattacken.
Beyond Redemption
HP: Beyond redemption, indeed! Comeback-plattan från 2012 är om möjligt ännu värre när det kommer till omslag. Tribalen från första demon är tillbaka och är liksom en gloria över någon ylande jävla skelettidiot som antingen biktar sig väldigt högljutt eller försöker pressa in dörren till ICA Esplanad. Inte Century Media-fult, vi snackar Massacre Records-fult. Ja, jag vet, så illa är det faktiskt.
SJ: Återföreningen! Fast den visste jag inte om förrän 10 år senare. Photoshop är framme igen. Denna gång utspytt av Gustavo från Brasilien. På hans Metal Archives-foto sitter han iförd en tröja med Dew-Scented. Jag säger inte mer än så.
Omslaget pryds i alla fall av ett skrattande skelett med skrynkliga mormorshänder, och deras sigill sitter som en rabiesstrut runt kraniet.
Jag hoppas att The Forsaken kommer att släppa fler skivor med omslag i samma anda. Grejen är ju att man VILL ha de där daterade omslagen. Vore ju sjukt tråkigt om de helt plötsligt släppte en Seagrave-platta.
HP: jag håller helt med. Jag accepterar inget annat när det kommer till The Forsaken. Det SKA vara ett bronsfärgat virrvarr av dataskelett, fågelholkar, kräftdjur, strutar, sladdar och tribaler.
På återseende
/Hatpastorn & Skogen-Jocke
Hatpastorns likpredikan 