Hatpastorns likpredikan

Megadeth eller Metallica. Bathory eller Venom. Freddy eller Jason. Stålmannen eller Läderlappen. Coca Cola eller Pepsi. Entombed eller Dismember. De flesta skulle säkert välja båda i respektive par. Men ibland bjuds det upp till hetsig debatt om vem eller vilka som egentligen är bäst, om man nu måste matcha dem mot varandra.

För mig har valet alltid varit lätt. Står det mellan ”Left hand path” och ”Like an ever flowing stream” väljer jag alltid den senare. Med risk för att ytterligare reta upp och alienera eventuella läsare tar jag bladet från munnen och erkänner här och nu att jag aldrig förstått Entombeds storhet. När jag ändå håller på, kan jag väl likaså blotta strupen och proklamera att jag aldrig varit sådär helfräst i det så kallade svenska death metal-ljudet – som i rätt omfattande utsträckning rör sig om Autopsystölder. (Något jag alls inte kände till vid femton års ålder, men det är en annan historia.)

Jag tror att jag vid något tidigare tillfälle i text funderat över vilken min första dödsmetallskiva faktiskt var. Kanske påstod jag att det var Bolt Throwers ”The IVth crusade”, men det var i så fall en ren lögn. Jag är nämligen rätt säker på att det rörde sig om Morbid Angels ”Covenant”. Sedan kan det mycket väl ha varit Dismembers ”Like an ever flowing stream” … om det nu inte var britternas korsfararskiva, då.

Det var dock inte så värst långt efter det som jag också slog till på Entombeds ”Left hand path”. Begagnad. I bra skick. För en femtiolapp. Helt rimligt. Problemet med ”Left hand path” var att jag, trots många genomlyssningar, aldrig förmådde att verkligen gilla den. Nu är ”Like an ever flowing stream” heller inte världens bästa skiva. I ärlighetens namn ledsnade jag ganska fort på den. Men till skillnad från den där andra plattan har Dismembers debutalbum fått snurra med ojämna varv i spelaren av och till, sedan införskaffandet. Och jag blir då oftast på bra humör.

Under en tillfällig sinnesförvirring, något år efter att döds- och svartmetallen gjort sina intåg i mitt så kallade liv, fick jag för mig att det här med vanlig hårdrock var alldeles för mesigt och tråkigt. I ett idiotiskt tilltag fick jag därför för mig att försöka sälja av de skivor jag hade hunnit införskaffa i genren. Helt jävla efterblivet. Maiden. Priest. Danzig. Men jag slängde jag också med ”Like an ever flowing stream”. Den blev aldrig såld, men det ger en liten indikation över hur lite jag uppenbarligen brydde mig om den.

Det är alltså inte för nostalgins skull som jag idag blir glad av ”Like an ever flowing stream”. Jag verkade inte kunna uppskatta det till fullo då, men idag inser jag att den har något så fundamentalt som faktiska låtar. Som man minns. Det är lite ironiskt att Dismember senare skulle styra kosan mot mer heavy metal-influerade tongångar, vilket borde innebära mer hitkänsla över låtsnickeriet. Jag tycker det blev tvärtom. Kompositionerna från, säg, ”Massive killing capacity” minns jag i princip ingenting av. Men dängor som ’Bleed for me’, ’Skin her alive’ och ’Dismembered’ sitter som klister.

Den får banne mig gå ett varv till nu, känner jag.

/Heidenhammer

Jag har påstått så mycket dumt under åren. En del har jag fått äta upp, men i sanningens namn borde jag förmodligen tvångsgödas likt den där tjejen i ‘Terror på Elm Street 5’ för att uppnå någon slags botgöring. I tillfällig sinnesförvirring öste jag i ett tidigt inlägg en massa okvädesord över svenska Mourning Sign. Jag vill minnas att det i och för sig var över deras mini-LP ”Alienor”, vars storhet jag vid tillfället inte riktigt ville erkänna.

En anledning till det var att det enda möte jag hade haft med bandet, innan dess, bestod av den kanonlåt jag hade fått ta del av via den samlingsskiva som släpptes av Wrong Again Records. En skiva som lovprisats mer än den onde Herren själv här i Församlingen. Efter en hel del letande fick jag till sist tag i en platta med bandet. Den redan smädade ”Alienor”. Den är inte dålig. Det var bara det att jag inte tyckte att låtarna på den inte kom i närheten av vad jag hade väntat mig efter det där bidraget på samlingsskivan. ”Alienor” har, likt skivorna som komma skulle, något eget över sig. Men det skulle dröja ett par år innan musiken nådde full potential. Den låt jag föll som en fura för heter ’En to Pan’, och återfinns i stället på Mourning Signs självbetitlade fullängdare. EP:n spelades in redan 1993, men släpptes nästan samtidigt som fullängdsdebuten. 1995. Gud vet varför.

Precis som med The Moaning och Moaning Wind, hittar vi återigen ett svenskt band vars namn börjar på M och som oförtjänt försvann i skymundan. Mourning Sign kom från samma stad som Tribal Inks gitarrist Lonne, Hallstahammar. Bara en sådan sak. Och bortsett från någon koppling till ett par småband via en av medlemmarna, verkar det röra sig om ett rätt isolerat sällskap. Kanske hjälpte det geografiska läget till att yxa fram den stundtals rejält originella musik som spelades in. Teknisk och småmeckig thrash, udda synt- och keyboardpartier, grindattacker, gitarrsolon … lite som ett thrashigare Nocturnus med nittiotalsinfluenser. Jag vet, det låter inte klokt, men det funkar på något märkligt vis väldigt väl. Det som ligger dem i fatet, i mitt tycke, är den mer hardcoreinspirerade sången. På sätt och vis bidrar den med ytterligare originalitet, men riktigt bra blir de vokala bitarna enbart när de kompletteras med udda stämsång och medryckande refränger. Som faktiskt finns, här och där.

Mourning Sign var under mitten av nittiotalet en produktiv orkester. Redan året därpå, 1996, var det dags för fullängdare nummer två. Den lite roligare betitlade ”Multiverse”. Även den skivan fick jag tag i innan jag kunde lägga rabarber på debuten. Och jag kommer ihåg att även den kändes som en liten besvikelse, då musiken inte är dålig … men inte hade den där känslan jag fick av ’En to Pan’. Hade glömt bort hur den faktiskt låter, men när jag nu lyssnar på ”Multiverse” märker jag att den har en ganska passande titel. Inte minst när man vet hur det brukar gå när stora serieföretag likt Marvel och DC i sina respektive multiversum börjar wobbla med dimensioner, tidslinjer och kloner. Det blir mycket på en gång. Stökigt. Även Mournings Signs ”Multiverse” är en salig röra. Fingertoppskänslan för arrangemang, som förfinats på fullängdsdebuten, är som bortblåst. Jag vet inte om bandet självt kände samma sak, för sedan lade de ner. För att återuppstå först tjugo år senare.

Hatpastorns kommentar: Är det något Heidenhammer är helt tokig i är det svensk slingdöds i C och D-ligan. Så mycket spott och spe jag fått när jag hyllat skivor med black metal-band som Isvind och Malignant Eternal! Nu jävlar är det revansch! Mourning Moansign Mountainwind Moaning Windmoanmourn Moonmanmolemanmiscreant och allt vad de heter. DÅ duger det! Mourning Sign är hyfsade, särskilt låten på samlingsskivan, det kan jag hålla med om. Dock känner jag inte samma entusiasm som Hammaren inför denna genre. Det är helt hopplöst att hålla isär banden, har man inte blålyssnat sedan barnsben är ett blindtest inte att leka med. Jag trodde faktiskt att jag hade en skiva med Mourning Sign, men när jag dubbelkollade var det tvärtomt i hyllan där Mourning Sign borde stå. Skumt. The Moaning har jag, den är bra. Väldigt förbisedd och allmänt ouppskattad. Inte minst av bandet själva!

I övrigt har jag inte så mycket att säga om Mourning Sign, mer än att de släppt mer än vad man kan tro och att de naturligtvis återförenades typ 2013. En av medlemmarna spelade i Amaran om ni minns det bandet. Jag såg dem live som förband för Katatonia. Ni vet, giget med Katatonia där jag och Hammaren skrek efter ”Without God” i 60 minuter, men möttes bara av kall likgiltighet och saltad merch. What a time to be alive, det var.

Undrar vart min Mourning Sign-skiva tog vägen? Fick Hammaren den? Har den aldrig funnits? Nä, nu ska jag ta mig en funderare. Vi hörs hej.

/Hatpastorn

Är det fortfarande kutym att tycka att Cradle of Filth är det töntigaste band man kan lyssna på? Antar att de flesta inte längre orkar bry sig, men herregud vad det skulle tjatas om vilka fjantar det här engelska gänget var. Lustigt egentligen, för så lät det verkligen inte under deras första år. Vill minnas att Pastorn för ett antal år sedan så sant påpekade att om man hade rotat fram en knippe gamla skolfotokataloger skulle nog många börja kallsvettas över att behöva konfrontera sitt förflutna. Många är vi som stoltserat i Cradlemerch. Sannolikt var det enklare att räkna upp de ynglingar som aldrig burit eller ägt en t-shirt med motiv på orkestern i fråga.

Själv tycker jag att Cradle of Filths tre första CD-utgåvor var, eller snarare är, fantastiska. Debuten, ”Vempire” och ”Dusk … and her embrace” anser jag fortfarande stå över bra mycket annat. Speciellt skiva nummer tre inser jag att jag aldrig kommer att ledsna på. Däremot blev jag smått ledsen när album nummer fyra poppade upp. Jag hade väntat mig stordåd. Jag vet att det är flera som tycker att ”Cruelty and the beast” i stort sett är bandets bästa giv. Själv blev jag inte begistrad. Magin kändes som bortblåst, ljudbilden sög, och att en tidigare så begåvad textförfattare som Dani Filth bestämde sig för att skriva ett helt konceptalbum om Elisabet Bathory fick mig bara att sucka djupt. År 1998 var det kanske inte sådär vansinnigt originellt. Efter det blev Cradle of Filth en alltmer perifer historia. Då medlemmar kom, gick och återvände och hittades på började hela grejen mer framstå som en besynnerlig såpopera.

I flera års tid har jag undrat om det ens är korrekt att bandet finns kvar under samma namn. Då Dani inte kan spela några instrument, har musiken skrivits allt eftersom av de medlemmar som för tillfället funnits till hands. Och det har ju blivit en del genom åren. Vi kan alltså prata om samma tillstånd som Mayhem befunnit sig i över trettio år. Jag har så mycket enklare att acceptera sådant om det rör sig om soloartister under eget namn, som kollaborerar med utsocknes låtskrivare. Typ Alice Cooper. Under Coopers förhållanden blir det lite som med, typ, Frank Sinatra. Ingen inbillade sig att han skulle skriva eget material heller. Men när det rör sig om ett uttalat band, känns det bara fel. Eller?

Hur som helst. Med tanke på hur stora Cradle of Filth blev, och vilken karusell som uppstod kring dem, är det ibland lite udda att komma ihåg tiden dessförinnan. I Dolores Records katalog marknadsfördes ”The principle of evil made flesh” och dess upphovsmakare som det ”råaste black-bandet!”. Det var kanske att ta i.

Icke desto mindre var det en hel del som pockade på uppmärksamheten. Det stod snabbt väldigt klart att det hela var på en ambitionsnivå som få andra kom i närheten av. Inga alls, faktiskt. Den som hade gjort sig besväret att läsa in sig en aning på ämnet satanism kunde se att Dani Filth hade gedigna kunskaper om det. Överlag föreföll tonläget väldigt autentiskt. Som att detta var ett gäng som menade allvar med sitt budskap, och med förmågan att förmedla det. De sataniska aspekterna kom att tonas ned rejält i samband med att framgångarna växte, men i början var det annorlunda.

Det kanske idag också är svårt att minnas precis hur annorlunda såväl texterna som musiken var, jämfört med andra band vid den här tiden. Låtar, arrangemang, ljud och lyrik – jag kan i alla fall inte komma på några som lät likadant. Att det skulle vara sådär tokrått stämde dåligt med den faktiska ljudupplevelsen. Jag höjde på ögonbrynen över förekomsten av det ibland nästan skatepunkliknande trumspelet, med dess tillhörande slagverksljud. Efter en stund vande jag mig, men i sammanhanget tyckte jag att det lät rätt malplacerat. Egentligen tycker jag nog det fortfarande, men vad fan.

Ovanligt var också själva låtarrangemangen. Ja, det var lättlyssnat – men mycket på grund av att de, sex medlemmar i soppan till trots, lyckades få ihop turordningar i riffmakandet som faktiskt fungerade. Riff och partier gled rätt sömlöst in i varandra, utan att vara krystade. Rena hitsen.

Långt från färdigutvecklade var dock de vokala insatserna. På den här debuten kraxade Dani Filth på ett sätt som inte kom att upprepas på senare verk. Jag kan förstå det som haft svårt för hans gallskrikande på senare utgåvor, men i mina öron fungerar det helt enkelt bättre än det faktiskt rätt tama gläfsande som utgör merparten av sångpartierna på debuten. Här och var hör man de yl som skulle komma att bli hans signum, men det är inte ofta.

För övrigt har jag också alltid förundrats över hur man, på skivor efter denna, i studion lyckats mixtra med Danis skrik för att få dem att låta bra i förhållande till musiken. När Dani sjunger live låter det verkligen för jävla illa. Och otajt. 1997 fanns det mig veterligen ingen autotuner som kunde fixa till sådant någorlunda enkelt. Effekter till trots kan det inte varit ett enkelt jobb.

/Heidenhammer

Hatpastorn här. Necrophileas Fogg är tillbaka igen för att berätta för er om skivorna han fick av mig i den beryktade ratpåsen. Stark sås och kalla ord. Efter detta är ratpåsen tömd och recenserad, förutom en handfull skivor som … ja, det finns gränser för vad man plåga en annan människa med. En herkulisk insats har det varit, som satt sina spår. Vad den gode Necrophileas inte vet är att det finns en till ratpåse i den inverterade synagogan som är Förintelseförsamlingens skivbod. Bortom den svarta horisonten kan man även skymta det bergsmassiv som är Heidenhammers ratcontainer. Blotta tanken får mig att skälva. I den finns bland annat skivorna jag kastade i soporna som Hammaren fiskade upp och arkiverade.

/Hatpastorn

Åter i sadeln framför tangentbordet och det med mycket mörda och stora besvär. Jag drar ihop säcken här med de sista skivorna i detta förödande projekt.

Territory – Killer Instinct (Sleaszy rider records 2011)

Vi startar med ett högst okärt återseende i form av heavy thrash metal-kungarna Territory från Uruguay. Om The curse var deras svanesång så är detta deras av ingen önskade tidiga celldelning. Och då menar jag inte att de är så edgy att de möttes på kåken och drog ihop dessa tio bitar av golvyteockuperande bråte utan snarare att de träffats på Studiefrämjandets nyktra fik i späd ålder. Den habila trummisen Callo vill starta band och den alltid spelsugna Doddy med välklippt fittskägg kan spela lite gitarr på basen även om han föredragit sexsträngsyxan. Marth har ett enastående cv där det framkommer att han vann lokala talangjakten genom att spela med tänderna i ölkeps och har övat shredding, tapping, palm mutes och flagellanta flageoletter sedan dess och får därför gitarrstolen. Man testar först en Juan på sång men när den självsäkra Jason träder in, efter att ha slitit sig från den efterhängsna Medea?, så står det klart att det finns en samlad star quality här som får Uruguay att skaka i grundvalarna. Givetvis är detta lika hemskt som bandets andra giv men baskaggarna får mig att minnas hagel mot busskurstaket i korrugerad plåt som inte sällan präglade morgnar i min tidiga ungdom. När bussen väl kom så dröjde det inte länge innan åksjukan infann sig och ungefär varannan dag kom jag fram till skolan med en påse magsyreblandad frukost i ena handen. Ungefär så känns även denna skiva… 

Penumbra – Seclusion (Season of mist 2003)

Symfonisk gotisk metal från Frankrike som här på sitt tredje album öppnar lite mystiskt med kyrkosång, en John Carpenter-narkolepsi-ton och något rassel och stök som för tankarna till en ommöblering av en torgmarknad i Mellanöstern. Swish och plötsligt är vi kastade genom tid och rum till en fet ljudstudio gissningsvis i ett franskt industriområde och det hålls inte igen på maffiga körer, tuggande gitarrer eller syntmattor. Det skall ylas i alla möjliga register från alt, sopran, bas, krax och självklart även den så typiska nasala gothpojksången skall in och liksom vara med som lök på laxen. Hade jag inte läst gängets nationalitet innan hade jag varit säker på att det var en äkta knulltysk som försökte häradsbetäcka beståndet av alla han lyckats trollbinda med sin… erhm…charm? När säckpipan börjar leva djävul redan på spår tre så måste jag kolla upp om inte någon tysk koppling finns för det låter verkligen som att det är ansiktstatueringar, blonderade spikes, kilt och tjugofem bindgalna snuskgubbetyskar som är redo att göra kvällen rejält slirig och hal i Leipzig. Någon marknadsförare har skrivit att detta är ”…an intricate album, composed of many layers…” och det är inte fel men det finns inget egenvärde i att låta en aromatisk tysk lägga sin lök på laxen som kanske klarat sig bättre utan?

Exhumation – Seas of eternal silence (RRS 1997) Traumaticon (Holy Records 1999)

Historien är full av lyckliga sammanträffanden. Att Tony Iommi förlorade delar av sina fingrar i en arbetsplatsolycka är ett av dem. Att gitarristerna i Exhumation inte råkat ut för samma sak är bara tragiskt. Det finns kanske någonting bra här i denna grekiska death/doom-gyttja men med de omöjligt många gitarrsolona i tid otid blir det så fel. Jag fattar helt enkelt inte det här med att ha en luguber ton och attityd men sedan understundom låta som videon till The Offsprings Pretty fly (for a white guy) ser ut. Hur går det ihop? Givetvis är båda dessa skivor inspelade i Unisound respektive Fredman och det gör väl att det också känns så jävla svenskt. Det är Arch Enemy och västkust men ändå är det ibland, inte sällan när de stänger av disten, nästan som en kasserad Dolorian-låt och det är otroligt generöst av mig att säga om något band. Ibland låter det dock som Fade to black med Metallica och bara att nämna det pissbandet får mig på så dåligt humör att jag nog måste lyssna på Paradise Losts Gothic i fosterställning och påminna mig om att det finns band som kan vara lugubra och blytunga även i gitarrsolona.

Dedication – The enemy within ( Sleaszy Rider Records 2007)

MusikBörsen heavy metal. Totalt ofarligt. Det luktar rock´n´roll, motorolja och knullgummi med jordgubbssmak. Ni vet precis hur det låter och jag förstår inte att det finns en lyssnarskara för dessa gäng förrän man går in i en musikaffär och den som just provar den senaste gitarren bevisar att det verkligen finns en mörk sida av livet som jag aldrig vågat be om lov att delta i. Färdigslitna jeans, hårpomada och H&M-nitbälten. En del av texten till Use your mind får summera: ”You know I bleed for you, You know I´d even die, That´s why I sometimes will make you cry, Life´s such a bitch you know, so please beware and when I´m hard on you It´s because I care”… Dedication skadar mig utan att de bryr sig ett skvatt.

Heart Attack – Heart revolution (Sleaszy rider records 2015)

Grekisk heavy metal / Aor. Jag fick just sänka volymen för även om närmsta granne bor rätt långt borta så kan det hända att de hör och därför ringer psykjouren då detta inte alls är vad som brukar mullra ifrån mitt torp och de faktiskt bryr sig om mitt välbefinnande. Vems hjärtattack är detta egentligen tal om här, lyssnarens? Och vad skall de göra med fans som ligger i hjärtkramp oförmögna att höra en ton eller köpa fula tröjor? Det här låter som utseendet hos de människor över tolv år som tror att de kan bibehålla ett uns av värdighet när de färdas på en elsparkcykel. Helt ovärdigt.

Saltatio Mortis – Heptessenz / Erwachen (Napalm records 2003 / 2004)

”German Medieval Metal band” alltså vi måste prata om tyska knullgubbar. Eller nä det går inte. Gör dig lite självskada, eller ta en kollegas jobbdator, skriv in Umbra et Imago på valfri sökmotor och gråtonanera dig själv till sömns. Det är liksom ett fenomen det där med tyska band som är så jävla knulliga att det liksom inte finns en bortre gräns. Följande promodubbel är inget undantag och den totala anakronism som ett medieval metal-band är gör sig dessutom sämre i verkligheten än på pappret. Saltatio Mortis är kanske det mest hopplösa jag krockat med i denna hög av exkrementer från gångna måltider. Runt år 2000 har ett gäng tyskar, läs knullgubbar, alltså startat ett medeltidsrockband i något utbrott av livsglädje får man anta. Detta var såklart ett misstag. Här har jag fått promos på tredje och fjärde skivorna och den första av dem har i a f smaken att hålla sig till någons slags medeltidsdansmusik med säckpipa, vevlira och mungiga. Det må väl vara sitt och fylla någon funktion men av tidsandan och deras utseende så känns nästa skiva som ett omen inte ens Damien Thorn kunnat ställa till med. Det bängslas med elektronik, distade gitarrer, trumset och liksom ratade Keith Richards-riff och det mina damer och herrar är ett kaninhål som jag liksom inte har ord för. Jag sitter och stirrar tomt framför mig och inte bara på bilden av Jörg Roth som i tygblöja skall imitera Da Vincis vitruvianske man på skivomslaget. Det är en tomhet, ett svårmod jag inte kan axla och därför inte ens forska vidare i denna orgie av tyska knullgubbar med smak av äldre tiders våldsamma juff med smaksatt svintarm i tukthus och pestkojor. Jag måste ducka detta för att överleva ännu en dag… och då slår Saltatio Mortis ett så rått slag under bältet och kör en cover på Kiss God gave rock´n´roll i någon medeltids-ska-version, jag knyter snaran och för in blompinnar i urinröret för att lätta smärtan…

Planet X – Moonbabies (InsideOut Music 2002)

Thomas Rusiak, Nergal och Bono.

Jag har ingen aning om vad detta betyder men jag låter stödorden nedkrattade efter första lyssningen utgöra exakt allt jag tänker säga om denna skiva…

The Lust – Tangled / My dear emptiness (Sleaszy Rider Records 2005 / 2008)

En total motsatts till all lust jag någonsin känt. Photoshopporr i texthäftet och det tillför ungefär som en surgurka på glass. Jag önskar ibland att jag inte var en surgurka och kunde passa till glass men hela min magkänsla säger att den dörren är stängd för många år sedan och kommer inte att nås ens tio ayahuascha senare. Det finns ett groove här med en ton av tonårsmelankoli och det är inte alls min kopp te så det är nog bäst att ni som faktiskt kan ta till er det djupdyker i The Lust och deras MTV-rock.

W.E.B. – Don´t wake futility (Sleaszy Rider Records 2005)

Cradle of filth-klon med Darkface på sång… Djupröstat prat som skall verka myndigt och lite sexigt faller platt. Tänk alla band som skickade in demos till bolag världen över när Cradle of filth slog igenom. Hur de verkligen trodde att de bäst kunde behärska en äldre engelska och skapa en erotisk vampyrstämning samt excellera i orgelljudet på sin Casio. Sleaszy Rider sa inte nej 2005 och jag har faktiskt hört betydligt sämre band men då ett av mina intressen är just det så säger det mer än tusen ord tyvärr. 

Casus Belli – Sequel of generations EP (Triglav 2011)

Pagan black/death metal från Polen. Från ruta ett är det stark melodi och vrålbank på trummorna. Vi är absolut inte geografiskt i Trollhättan men vi är liksom ändå där i en sinnesbild av hur ett polskt pagan metalband skulle låta efter några veckors semester i västra Sverige. Det finns lite förmildrande inslag i form av ursinne här och sången är inte sådär tribaltatuerad, fräcka bilfälgar och keps-irriterande. Sångaren förresten, Igor. Låt oss spana in Igor. ”Igor is well known as one of the most active persons in European Reconstruction’ Mouvement of Medieval Battles (Gothes, Slavs & Vikings cultures). He has participated with his team TRIGLAVELAG in videoclips of Manowar, Amon Amarth and historical movies… ”… ja, något skall man fan göra med sitt liv och när inte Casus Belli är på allas läppar så… Det finns liksom inget att klaga på här egentligen, tråkigt nog, utan det liksom bara är. Det är HTTPagan black med modern layout och är det inte en Pac man-figur med djävulshorn som något slags sigill för den som hanterar rytmgitarren? Det är som att Graveland finns här i sin totala antites. Så nära men ändå absolut längst bort. För att göra bilden av hur fan detta låter än mer grumlig så vill jag slänga in att de två band jag tänkte på när sista låten börjar är System of a down och Bethlehem. Fråga inte hur detta går till men mardrömsmandalan i mitt huvud är en rödvinsspya på betong.  

Of the archaengel – The extraphysicallia (Sleaszy rider records 2011)

För att göra en perfekt grönsakssoppa behövs bra råvaror primärt. Sedan är det bara en fråga om mängdbalans för att den närmast utilitaristiskt skall ge största möjliga antal konsumenter största möjliga antal munjuff. Det är här som brasilianarna i Of the archaengel får problem. Råvarorna är det egentligen inte något fel på eller hur de är närmast sondmatade med Fields of the Nephilim. De är duktiga på att spela, sjunga och komponera men det fattas en känsla för att mixa alla sina influenser till en bra gothic/death/doom/black metal-soppa som största möjliga antal konsumenter skriker efter i samtliga skivaffärer. Det i sig får väl anses vara en närmast omöjlig uppgift men enligt analogin ovan så får det inte vara ohemult mycket morot eller fänkål för att uppnå (IX) equilibrium eller för den delen räcka till ett helt kompani på en gång, skivjäveln är nästan 73 minuter lång… Tankarna går, förutom till närmast och mest avlägset sörjande, till Moonspell. De är en soppa som är svår att sälja in i skolmatsalen i dag men det rådde i alla fall under min uppväxt en slags skolgårdskoncensus om att de hade något och det tycker jag än i dag, förutsatt att vi inte går bortom 1996. Men en soppa där man får ännu mer för mycket av grönsaken Fernando Ribeiro kommer att ha långtgående konsekvenser för mänskligheten.

The sacred truth – Reflections of tragedy II: the final confession (Sleaszy rider records 2011)

Refrängorienterad progmetal från Australien… det här är kallare än att med naglarna skrapa framrutan på bilen i den efterlängtade fimbulvintern. Faktum är att jag nog hellre gör just det än att spelar denna skiva en runda till. Precis sådan här musik får mig att vilja orsaka grov allmän ödeläggelse och njuta av det. Ibland kan det finnas en känsla av att musik som inte är omedelbart tillgänglig lyser med ett visst lockande skimmer och mystik. När det nu är crashkomp, hard core-skrik och skönsångsrefräng samtidigt så kommer denna skiva inte ens hjälpas av vara inlåst i ett kassaskåp i ett annat solsystem. Jag vill ha tystnad. Den där speciella tystnaden som lätt uppstår när man skall gå in till grannen och låna socker. Man knackar på men dörren glider upp och det visar sig att grannfrun har hängt sig i halltaket för att undvika rättsliga konsekvenser efter lustmord på alla tre barnen och man backar sakta ut för att inte störa eller lägga sig i. Den tystnaden få the Sacred truth mig att sakna.

 ”Det finns inget mer tillfredsställande än att bli färdig med någonting hur hemskt det än varit” – Sisyfos ur ”Okända citat”

Nekrophileas Fogg 2024