Hatpastorns likpredikan

Skivan drar igång med stulna King Diamond-riff. Men, det finns ruttnare äpplen att palla och göra must av. Efter en stund stannar det dock av. Ingen falsett ackompanjerar det doomliknande gung som följer, men väl en skrikig röst som påminner mig om Holy Moses och Fear Of God. Inte så dumt.

Av någon anledning fick jag för mig att den här skivan var värd att betala några extra kronor för, men jag kan nu inte riktigt komma på varför. Jag hade läst om bandet, och sannolikt även albumet, i någon publikation jag inte minns namnet på. Och fått för mig att det här var ett gäng att kolla upp när tillfälle gavs. Dessvärre kan jag inte komma ihåg ett dyft av vad som stod i recensionen. Men men. Även om tysk metal knappast kan sägas vara något exotiskt, är det sällsynt med germansk döds- eller svartmetall som verkligen håller klass. Och vad jag än nu läste, fick det mig att tro att Dark Millennium var ett undantag från regeln.

Just nu vet jag varken ut eller in. Det låter både generiskt och udda på samma gång. Antar att förebilderna heter Pestilence, Nocturnus, Atheist och möjligen … ja, jag vet inte. Cynic? En recension på Metal Archives hänvisar till band som Pan-Thy-Monium, Afflicted, Dusk, Alchemist and Timeghoul. The Chasm och Sadness. Teknisk och kompetent musik med en viss atmosfär.

Men helvete vad sådan här musik dansar på knivseggen. Tusen break, start och stopp, delar som egentligen inte passar ihop. Det krävs en rejäl fingertoppskänsla för att sy ihop sådana lapptäcken. I de allra flesta fall avskyr jag start- och stopparrangemang, då de mest påminner om att sitta i en Falling Down-bilkö utan slut. Dark Millennium har något, men efter flera genomlyssningar inser jag att jag inte minns några låtar eller riff – trots att de är långt ifrån mediokra utan tvärtom borde kunna sätta sig i synapserna. Produktionen ligger dessutom låtarna i fatet, då det inte är någon riktig kraft bakom vibrationerna.

För övrigt: kan vi alla enas om att ordet ”progressiv” i metalsammanhang kan släpas bakom ladan och nådaskjutas, för allas bästa? Vad är det som gör att så fort ett band som insisterar på meningslöst långa eller osammanhängande ”låtar” kommer undan med vilken skit som helst, bara de får benämnas som just progressiva? En låtjävel blir inte ”episk” enbart för att den är lång. Och heller inte ”progressiv” enkom för att den har en miljard taktbyten och disparata partier utan sans eller reson.

Vet hut.

Hatpastorns kommentar: Att bandets nya basist heter Gerold Kukulenz är något vi inte bara kan låta passera. I övrigt är Dark Millennium ett band Heidenhammer kommer smyga in i de närmaste 200 Gissa Bandet-tävlingarna och jag kommer aldrig gissa rätt.

Jag hade inte hört talas om Dark Millennium innan Hammaren skickade den här texten till mig. Kul med nya upptäckter. Man blir nyfiken när denna skiva har fem recensioner på Metal Archives med ett snittbetyg på 92 av 100. Det måste således vara världens bästa skiva. Spattig tysk döds har emellertid en tendens att vara påfrestande, så vi får väl se. Jag får återkomma med ris eller ros efter att Heidenhammer bjudit på kaffe och låtit mig ta del av den värld som är Dark Millennium. En värld där Gerold Kukulenz numera spelar bas.

/Hatpastorn

Vissa påstår att det här var det sista ”riktiga” albumet som Danzig krängde ur sig innan skeppet förliste fullständigt. Själv vet jag inte. Jag minns det som att intresset för skivan var tämligen lågt när den väl släpptes, både från mig och omgivningen. Få hade uppskattat föregångaren ”Blackacidevil” och jag var inget undantag. Säkerligen har även den plattan sina apologeter, men jag sällar mig inte till den skaran. Danzigs försök att leka Trent Reznor var inget annat än ett rejält magplask. Trots idoga försök att ta till mig materialet blir jag bara helt lealös någonstans halvt in i albumet och stänger av. På ”Satan’s child” har Danzig inte lämnat industritendenserna bakom sig, men de hålls åtminstone på en rimlig nivå. Om man leker med tanken att ”Blackacidevil” aldrig släppts, och Danzig låtit detta bli uppföljaren till ”IV: Vorschau” hade folk kanske … ja, vad hade de tänkt egentligen? ”Satan’s child” är mer sansad än föregångaren. Den påminner alltså mer om de fyra första och allmänt uppskattade skivorna. Men jag är ändå osäker på om fans av den inledande kvadrologin skulle vara värst förlåtande jämtemot ”6:66”, ändå. Skillnaden är liksom rätt påtaglig.

Låtarna känns betydligt mer relevanta än på ”Blackacidevil”. Och det låter mer som den Danzig man vill tycka om. Men en hel del av det som man älskade på album nummer ett till fyra känns ändå som bortblåst. Mycket låter som en vidareutveckling av de småindustriella flörtarna som gick att höra på album nummer fyra, ”Vorschau”, med tillägget att Danzig skalat bort allt som kan liknas vid något sväng. En ingrediens som var rätt avgörande för de första skivornas storhet.

Ändå är det alls inte dåligt. Det är mest att hitsen saknas. Stämningen på skivan kan man inte klaga på. Den ger ett ondskefullt och skumt intryck, och ljudeffekterna känns väl valda och förhöjer upplevelsen rejält. Ändå känns skivan … seg. Att Danzig envisas med distad sång, om än inte till överdrift, på typ alla låtar är knappast till fördel heller. Herregud, vad fan är vitsen med att dränka en av de mest unika röster som finns i effekter? Tyckte han själv verkligen att det lät bättre än utan? Var det enkom för att vara märkvärdig? Det hade i och för sig inte varit vare sig första eller sista gången.

När jag läser recensioner eller krönikor av och om skivor vill jag att de ska innehålla personliga reflektioner och historier om verken som behandlas. Vilken eventuell relation som skribenten har till skivan. Hur den hamnade i händerna på vederbörande. Sådant där. Jag önskar därför att jag hade något mer personligt att skriva om ”6:66 Satan’s Child” – inte minst för att Danzigs musik betytt en hel del för mig, åtminstone i perioder. Men om jag skriver att jag till exempel tyckte att det var ascoolt att få höra Danzigs egna version av sin låt ’13’, som spelades in av Johnny Cash, då den återfinns på den här skivan så vore det en lögn. Jag brydde mig inte nämnvärt, eller egentligen alls.

Även om det är en cool låt, i båda tappningar.

Hatpastorns kommentar: Jag har aldrig varit en större fantast av Samhain, Misfits eller Danzigs solokarriär. Det finns bra låtar här och där och konceptuellt är det oftast tummen upp. Med det sagt pratas det alldeles för lite om vilken oreda Glenn ställt till med. Alla som genomlidit ett gymnasieuppträdande där någon slaktat ”Mother” vet vilken fasa det är. Lägg därtill black metal-folk som på en fest får höra ”Oj, du kan ju sjunga EXAKT som Danzig” och sedan tror den personen att de ÄR Danzig. Herregud vad man fått se och höra. Det räcker med att jag hör introt på ”Mother” för att jag ska bli helt sjösjuk. Dessutom måste det vara rätt kämpigt att gilla Danzig för det har varit några tunga decennium nu. Den där Elvis-coverskivan är ett bra exempel. Vi som sett Danzigs skräckfilmsförsök med ”Verotika” kan också intyga att kvalitetstänket är lika med noll. Den filmen har nu snittbetyget 1,9 av 10 på IMDB. Undrar vilka som har det jobbigast? Folk som gillar Venom och alla de kranskommunerna med Venom INC, Mantas Venom Experience, Cronos Total Venom, Abaddons Fucking Venom INC Extravagana, Demolition Man Venom Man eller de som dyrkar Glenn Danzig? Heidenhammer gillar både Danzig och Venom, även om det är kraftig slagsida åt Venom. Det är han som håller mig uppdaterad på allt som händer i Venom-världen. Griniga gamla gubbar som gillar katter verkar det primärt röra sig om. Glenn gillar katter han med och är grinig så det räcker och blir över.

Ja, det är väl där man hamnar själv. Grinig gubbe med katt.

/Hatpastorn

En av de absolut häftigaste musikvideor som spelats in är svenska Talk Of The Towns ‘Free like an eagle’. Spöken, örnar, fantasylandskap, blixtrande gitarrer och en sagolik inlevelse från alla inblandade. Jävlar vad coolt. Tyckte jag vid nio och vid fyrtiotvå års ålder. Självklart inhandlades singeln, då även låten var minst sagt svinbra. Av någon anledning köpte jag dock inte, eller fick inte tag i, hela fullängdaren förrän många år senare. Dessvärre var resten av låtarna alls inte lika roliga som materialet på singeln.

Skit samma. Sångaren i Talk Of The Town var i alla fall Tomas Vikström. Samma snubbe som under en kort period fick axla rollen som Candlemass sångare efter att Messiah Marcolin försvunnit. Vikström blev därmed sångare nummer tre i bandhistoriken. Som de flesta vet var Johan Längqvist först. En sysselsättning han nu återtagit.

Jag funderade länge på vilken platta med Candlemass jag ville skriva mer ingående om. Initialt hade jag tänkt ta upp ”From the 13th sun”, då även den – och för den delen skivan innan dess, ”Dactylis glomerata” – utgör ett udda kapitel i bandets historia. Jag började skriva om ”From the 13th sun”, men märkte efter en stund att det tog stopp. Vet inte varför. Det ville sig inte heller med ”Dactylis glomerata”. Men … ”Chapter VI”. Den funkade.

Min relation till Candlemass är … ojämn. Ibland tycker jag att det är ett av världens bästa band. Andra stunder känner jag mig helt likgiltig inför dem. Det är ett band som alltid funnits där, då jag tack vare tidningen Okej fick nys om dem redan under åttiotalet. Samtidigt som Talk Of The Town. Och ändå dröjde det fram till jag var närmare trettiofem eller något innan jag fastnade på riktigt för Edling och kompani. Sedan köpte jag på mig samtliga verk och var som trollbunden. Men sedan försvann magin, tämligen tvärt. Vet inte varför. Det bara är så med vissa band och artister. Ibland är kärleken kort och intensiv.

Nåja, ”Chapter VI” var det. I en intervju med tidningen Heavy Mental, i samband med skivsläppet, menade bandledaren Leif Edling att lyssnare gjorde bäst i att lägga det ”gamla” Candlemass bakom sig. För det hade bandet självt redan gjort. I och med ”Chapter VI” var Candlemass inte längre ett doomband, utan snarare ett vanligt hårdrocksband. Något som också syntes på omslaget. Edling menade att den nya loggan, eller ologgan om man så vill, visade på en lite mer mogen inriktning. Klassisk och stilren.

Jag vet inte om ”Chapter VI” anses vara en mindre delikat bit av den smörgåstårta som är Candlemass samlade diskografi. Själv tycker jag att den är svinbra. Kanonriff och hooks, och låtar som ‘Where the runes still speak’. Danzigflörten i ‘The ebony throne’ är rent ljuvlig. Jag gillar texthäftet till skivan, med små illustrationer som berikar upplevelsen. Jag tycker till och med att Vikström sjunger bättre än Messiah, även om jag fattar att många tycker att rösten passar illa i sammanhanget. Men det är deras problem.

Ofta liknas Candlemass med Black Sabbath, och med det i åtanke kan man fråga sig vilken av Sabbaths plattor eller eror som har sin like i ”Chapter VI”. ”Born again” med Ian Gillan bakom mikrofonen? Kanske, då det bara blev en platta. Tony Martin-eran? Kanske mer så, med tanke på den mer klassiska heavy metal-rösten … och att den mest brukar räknas bort, rent officiellt. ”Seventh star”? Kanske inte.

Förlåt, skrev jag att det bara blev en Candlemasskiva med Thomas Vikström bakom mikrofonen? Så fel av mig.

Det är ett rent tjänstefel att glömma bort EP:n ”Bullfest”. För övrigt den enda skiva med bandet jag inte äger. Den som har ett exemplar till övers får gärna höra av sig. Ingen samling är komplett utan.

Hatpastorn kommenterar: Gissa vilken min första inköpta Candlemass-skiva var. Just det. Den där jävla bullfest-skivan. Jag hade kunnat köpa debuten, som är otroligt bra, men nej nej. Bullfest. Hela dagen. Även fast jag hört och uppskattat Candlemass långt före det köpet kastade den skivan in ett så brutalt järnrör i ekrarna att cykelolyckan var ett faktum. Skrubbade handflator. Näsblod. Bullfest såldes kort därefter till en bekant. För typ 250 spänn, en helt absurd summa. Och det var inte ens jag som satte priset!

I skrivande stund äger jag noll skivor med Candlemass. Jag har haft ett gäng, men jag tror Hammaren bytte till sig dem. Kvar i hyllan är de inte iallafall. Och här är vi nu. Jag tror att jag skrivit ett inlägg en gång för längesedan om Bullfest-skivan, men jag hittar inte fram den. Har jag drömt det? Nä, nu tar vi helg.

/Hatpastorn

”Jag är stum av beundran inför Bethzaida. Det är Norges bästa band, punkt slut.” Så löd omdömet från Åsa Jonsén i hennes recension av Bethzaidas debutalbum, ”Nine worlds”, från 1996. Då jag inte lyckats få tag i nämnda album får jag hålla till godo med uppföljaren som släpptes två år efteråt.

Bethzaida. Ännu ett band från Trondheim. Med medlemmar som stökat i andra band som jag aldrig hört talas om. Den enda gemensamma länk jag finner är att flertalet av dem ingick i en orkester vid namn Mist Enticer och som höll låda i några månader för att sedan försvinna spårlöst.

Även Bethzaida verkade, den goda recensionen till trots, inte göra något större intryck i historien utan upplöstes några år efter att ”LXXVIII” gavs ut. Det blev inga fler fullängdare, men Bethzaida var en av de grupper som deltog i den bisarra serie av ”versus”-skivor som deras skivbolag Season of Mist en stund var vansinnigt förtjust i. Minns ni ”versus”-plattorna? Två band medverkade på en skiva, för att göra covers på varandra, slänga med en originallåt och fylla ut speltiden med någon onödig remix. Den förmodligen mest kända skivan i sammanhanget var ”Thorns vs. Emperor”. Ett album som fortfarande mest gör mig förbryllad.

Pastorn har tidigare här på bloggen tagit upp det besynnerliga fenomenet shape-CD. Bethzaida var tydligen också med på det tåget. Mellan de två fullängdarna släpptes också en EP kallad ”Prelude to Nine Worlds”, formad som en Mjölnir. Tja, det är inte det värsta exempel på en shape-CD jag sett, men den kanske inte bör taxonomeras i kategorin ”essentiella skivor”.

Hur låter då Bethzaida? Tja, ”Nine worlds” har jag inte hört många gånger. Spontant påminner skivan mig om … ja, jag vet inte riktigt. Fester kanske? Med en flöjt som sporadiskt dyker upp och tjuter lite spontant påminner det också en del om tyska Adorned Broods debutalbum. Snackar vi legendarer, eller?

 ”LXXVIII” låter dock en hel del som Eucharist, fast även här med arbiträra flöjtinhopp. Hade för mig att just blåspartierna var något som utmärkte bandet, men på ”LXXVIII” är de förpassade till skymundan. Mer intressant är att låtarna vid flera tillfällen byggs upp av ackordföljder och arrangemang som skulle bli betydligt vanligare flera år efteråt i den så kallade ”ortodoxa” svartmetallen. Plus att basspelet är riktigt framträdande, även då det manglas blastbeats. Med en del riff sannolikt inspirerade av Morbid Angel blir det hela en ganska egen kompott.

 Fan alltså, det här är rätt jävla bra. Var tog ni vägen?

/Heidenhammer

Som alla vet: om man vill titta efter udda fåglar i Bolt Throwers diskografi gör man det inte lätt för sig. Det är inte sådär vansinnigt mycket som skiljer albumen ifrån varandra, även om jag inte håller med om påståendet att omslagen är det enda som är unikt på de olika släppen. Skivorna HAR egenheter, även om de är få. Med det sagt, sticker den här gynnaren ut då det för första och sista gången inte är Karl Willets som brölar framför mikrofonen utan Dave Ingram, mer känd från Benediction. Ett band som enligt mig fått lite oförtjänt hård kritik – ibland även från mig.

Bolt Thrower var ett av de första death metal-band jag aktivt började lyssna på. Vid fjorton års ålder beskådade jag en primitiv video till låten ‘The IVth crusade’, då den spelades på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var och är fortfarande en av de tyngsta låtar jag hört. Vilken jävla brakhit. Strax därefter köpte jag skivan med samma namn och började med den lära mig glosor som jag trodde skulle imponera på min dåvarande engelskalärare. ”Insignificance”. ”Mortified”. ”Celestial”. Det fanns att välja ifrån. Mina uppsatser såg fan inte kloka ut när jag inkorporerade nämnda ord i brittiskt och amerikanskt vardagstal. Jag var också mäkta stolt över min ”The IVth crusade”-tröja som min då späda kropp fick bära upp dagarna i ända.

Med åren har jag dock märkt att det blir alltmer sällsynt att jag tar mig en riktig Bolt Thrower-kväll. Det är fortfarande ett av de band jag hyser högst respekt för, och jag tycker att de gjorde helt rätt som lade ner verksamheten efter att trumslagaren Martin Kearns gick bort. Bandet ska också ha precis all heder i världen för att vägra släppa en ny skiva om de inte tyckte att det nya verket överträffade det gamla. Men trots allt det, så känns det som att bandet och jag någonstans på vägen tappade bort varandra.

”… For victory” från 1994, anser jag vara Bolt Throwers bästa giv. Jag hade till och med texten till titellåten utskriven och uppsatt på väggen i tonårsrummet. Trots att det inte är ofta jag verkligen lyssnar på den numera tror jag att jag kan skivan mer eller mindre utantill. Med det sagt vet jag inte varför jag aldrig fastnade för 1998 års ”Mercenary”. Den var precis som ett Bolt Thrower-album skulle vara, men det kittlade liksom inte längre.

”Honour valour pride” skiljer sig inte särskilt mycket från föregångaren. OK, i mina öron gör inte Dave Ingram någon vidare insats. Han låter rätt trött, oinspirerad och allt annat än övertygande. Med tanke på de krav resten av bandet brukade ställa på sina medlemmar är det faktiskt rätt förvånande att de släppte igenom detta, för även om det inte är uselt är det heller inte tillräckligt.

Låtmaterialet är väl … sådär, antar jag. Låt nummer tre, ‘Honour’ är den jag kommer ihåg bäst från skivan och som skulle kunna hamna på ett potentiellt blandband. Jag antar att min slutsats ändå blir att jag inte riktigt hör varför man skulle låta just detta album få företräde framför exempelvis ”For victory” eller ”Realm of chaos”.

Det finns en risk med att inte vilja utvecklas. Förmår man inte skriva bättre låtar än tidigare finns det ingen större anledning att ge ut skivor som låter likadant. Som en jämförelse kan till och med jag medge att relevansen för AC/DCs senare skivor avtog, då nya hits uteblev.

Och det är inget jag erkänner lättvindigt.

Hatpastorns Kommentar: I likhet med Hammaren har jag spisat Bolt Thrower sedan barnsben. När kanonriffen haglar och kaggarna börjar knattra är det omöjligt att inte forma läpparna till en näbb och gunga med. ”The IVth crusade” är den skiva jag är mest nostalgisk över. Antalet gånger jag och min polare Rasmus lyssnade på den i hans pojkrum, oräkneliga. Bolt Thrower hade även lite extra oomph då vi var inne på Games Workshop-spel som Warhammer, världens dyraste hobby. Jag tror dessutom att Bolt Thrower kan ha varit det första dödsbandet jag hörde. Det var min äldre halv-halvbrorsa som ville spela upp lite nya skivor i bilen när vi var på väg till en sommarstuga. Hans pappa Roland som körde bilen var INTE nöjd.

”Mercenary” sket jag fullständigt i när den kom, ”Honour – Valour – Pride” likaså. När ”Those once loyal” släpptes 2005 var jag helt plötsligt på tåget igen. Den är toppen. Backade sedan tillbaka till de två skivor jag hoppat över och fann en del guld, primärt på ”Mercenary”. Förstår inte hur jag kunde vara så anti? Var väl upptagen med annat kanske.

”Honour – Valour – Pride” är ju … grön. Mycket mer än så kan jag inte minnas innan jag faktiskt lyssnar på den. Under lyssning är det rätt bra, minus sången då som är oinspirerad. Sedan faller den som i glömska igen.

Vad gör Dave Ingram nuförtiden då? Jo, han spelar i sju miljarder geezer teaser-band som drivs av antingen Rogga Johansson eller Jonny Pettersson.

Geezer teaser är ett begrepp för nya actionfilmer där de lockar med gamla skådespelare. Ni vet, Bruce Willis, Liam Neeson och så vidare. Man ska då som konsument tjoa ”Åh fan, en ny actionrulle med Bruce!” och sedan gå rätt i fällan. De är sällan särskilt bra de där filmerna. Milt uttryckt. Dessa cineastiska märkligheter kryllar det av på allehanda gudsförgätna streamingtjänster.

https://en.wikipedia.org/wiki/Geezer_teaser

Samma sak med geezer teaser-döds. Man har grävt fram någon gammal ”legend”, spelat in en hyfsad skiva och sedan marknadsförs det som ”Dave Ingram, the death metal legend IS BACK with another monster project!”.

Det finns ett vemod i det.

/Hatpastorn