Hatpastorns likpredikan

En märklig incident gällande skivköp över nätet inträffade för några år sedan. Jag fick via en Facebookannons lägga rabarber på ett paket med halvt svåröverkomliga album. Septic Fleshs ”Mystic places of dawn”, Nocturnus ”The key” och en del andra godbitar. Dessvärre dröjde leveransen. Säljaren kontaktade, efter ett par propåer från mitt håll, Postnord. Han fick efter lång tid beskedet att paketets innehåll av mystisk anledning hade spridits ut på inte färre än fem separata postkontor över hela landet. Hur detta hade gått till förklarades aldrig. Men en uppsamling av dem och uppföljande leverans var på gång. Ingen av oss hade hört talas om något liknande. Till min förvåning dök skivorna till sist upp i omgångar, och till min förundran saknades ingenting i kuverten. Utom. Omslaget till originalutgåvan av Belials ”Never again”. Den främsta anledningen till att jag hade köpt hela klabbet. Jag blev så trött.

”Never again” har haft en särskild plats i hjärtat sedan … ja, tjugonio år tillbaka. Av den enkla anledningen att det var ett av de första black/death-skivor som jag över huvud taget såg med egna ögon. Jag var på besök i en utsocknes stad och fick bevittna en rykande färsk leverans djävulsplattor till en skivbutik i centrum, och ”Never again” var ett av albumen. Omslaget var av en sådan karaktär att man … lade märke till det. Jag fick dock aldrig chansen att faktiskt höra musiken.

Några år senare, hos en lokal skivnasare denna gång, reades det ut ett antal plattor ingen ville ha. En av dem var Belials skiva ”3”. Jag slog till, glad i hågen över att äntligen få höra det här gänget. Och DET blev en konstig upplevelse. Det var samma band, men jag fattade snabbt att något drastiskt hänt med tonkonsten. Någon slags jävla pseudogrunge med ”tyngre” gitarrer. Nonsens.

Nåja. Jag minns inte när jag annars fick höra de här tidigare verken först, men jag antar att det var med hjälp av det så kallade internet. Det var en ljuvlig upplevelse. Min reaktion då som nu var att det lät tämligen snarlikt ett annat finskt gäng jag alltid haft ett gott öga till, nämligen Mythos. Tjock, mullrande dödsig black metal med en väldigt egen atmosfär. Studion som den – och typ två tredjedelar av alla finska album – var inspelad i, Tico-Tico, hade något särskilt. Ljudet blev Sunlightfett, men samtidigt Abyssklart. En udda kombination som utnyttjades till fullo. Belial och Mythos hade också gemensamt att inget av banden verkade få något genomslag, utan mest hamnade i skymundan. Båda bands album finns numera tillgängliga även på Spotify, så det är inget problem att upptäcka vad som på riktigt kan beskrivas som g(l)ömda juveler.

På grund av att Belial förblev i skuggorna verkade intervjuer och exponering vara sällsynta. Skulle önska att jag hade lite mer historik om bandet att dela med mig av, men jag får stå över den biten. Bland det lilla jag känner till fanns det en koppling till Impaled Nazarene, då en av medlemmarna röjde runt i båda konstellationer vid en tidpunkt. Kan dock inte påstå att de musikaliskt påminner nämnvärt om varandra.

Äh. In och lyssna. Och skulle någon jävel därute sitta på ett omslag till originalutgåvan av ”Never again”, så hör av er. Kan vi sammanföra dem uppstår sannolikt samma effekt som när Gatekeeper Sigourney Weaver träffade Keymaster Rick Moranis i Ghostbusters. Ren magi.

Hatpastorns kommentar: Något Heidenhammer älskar mer än gammalt finskt bröt är att sätta mig i Gissa Bandet-fällor med finskt bröt. Med en febrig blick som osar av illvilja brukar han slå på mellanlåtar med Belial och Mythos och sedan se mig svettas när jag försöker lista ut vilken av dem det är. Och jag har fan ALDRIG rätt! Jag har på senare år skaffat Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again”, dels för att det är bra skivor och dels … ja, primärt är det väl för att inte svara fel i dessa tävlingar. Hammaren hittade faktiskt fram en gammal bild från 2021 som skapats i mjugg.

Mythos fick jag tag i på LP gratis, great times. Belial-skivan, där var jag lite väl snabb i svängarna när jag hittade den för 40 spänn i en lista. När den väl kom hem fick jag se att återsläppet hade DET HÄR omslaget!

Vet att jag frågade Hammaren om han hade ett ex av ”Never again” för annars hade jag ett kanonex åt honom. Sällan har jag kunnat uttyda ”bitch, please” mellan raderna så tydligt som när han svarade mig.

Men ja, Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again” är två kanonskivor som förtjänar mer uppmärksamhet.

/Hatpastorn

Vid flera tillfällen har jag pratat om Bathory på den här bloggen. Inte alltid i positiva ordalag. Anledningen till detta har stavats ”Octagon”, ”Destroyer of worlds” och ”Katalog”. Då det ofta är betydligt roligare att göra djupdykningar i artisters snedsteg och besynnerligheter än i deras mer framstående verk blir det lätt så.

Nåväl. Jag har tidigare också påstått att Bathory aldrig haft ett sådär vansinnigt stort inflytande på mig. Det stämmer. Bathorys tonkonst var nämligen något jag upptäckte relativt sent. Eller, sent, förresten … det är inte riktigt sant det heller. Men som en jämförelse: jag började lyssna på Venom vid tolv års ålder och krönte min trettonårsdag med att inhandla min första black metal-skiva: ”At war with Satan”. Detta var 1993. Sedan var jag fast. Efter att därefter ha samlat på mig samtliga Venomalster som jag kom över i ett års tid, blev detta med Norges svartmetallscen alltför intressant för att inte titta närmare på. Så från och med hösten 1994 gick mina besparingar – eller snarare månadspengar – till inköp av andra vågens svartmetall. Och döds, så klart.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Bathory, legendstatus till trots och allt, inte på riktigt korsade min väg förrän så sent som våren 1996. Kanske det låter konstigt nu, men detta var på tiden då musik inte var allmängods genom knapptryck på datorer. Då ingen i min omkrets brydde sig det minsta om Bathory, och skivorna lyste med sin frånvaro i affärerna, valde jag tydligen att heller inte prioritera bandet ifråga genom att beställa deras plattor. Dessutom hade jag genom läsning i allehanda fanzines och kataloger fått en minst sagt tvetydig inställning till Bathory, då skivor som ”Requiem” och ”Octagon” fått mindre bejublade omdömen i sina respektive recensioner.

Men: våren 1996. Av någon besynnerlig anledning hade Bathorys tredje album, ”Under the sign of the black mark”, letat sig in på en skivhylla på Åhléns i Härnösand. Lite märkligt, men det gav mig en möjlighet att till sist få höra bandet på riktigt. På med hörlurar. I med skivan. Pang.

Var Bathory SÅHÄR jävla bra?!

På riktigt var det en ganska omvälvande upplevelse. Plötsligt var det inte svårt att förstå var hela den andra vågens svartmetallband mer eller mindre snott sitt sound ifrån. Och till råga på det var det så sjukt jävla bra låtar att jag nästan svimmade, där på plats. Vill minnas att jag inte hade pengar att inhandla skivsatan för på en gång, vilket föranledde fler provlyssningar framme vid disken. För varje tillfälle blev jag alltmer övertygad. Fy Satan, så bra. Till sist blev skivan min och den gick på repeat. Om och om igen. En månad eller så därefter kunde jag också lägga vantarna på ”Jubileum volume II”, vilken visade sig vara en utmärkt inkörsport till resten av de sex första skivorna. Vilka hits.

Därför … blev jag så förvånad när jag inte så långt efter det började samla på mig fler fullängdsalbum med bandet (eller vad man nu ska kalla Bathory). Magin ville nämligen inte alls infinna sig på samma sätt som när jag lyssnade på ”Under the sign …”. Guldlåtarna som valts ut till ”Jubileum volulme II” var även de i en annan liga, jämte resten av låtarna på skivorna de plockats från. Sedan vet jag inte hur många gånger jag låtit samtliga verk snurra – och då särskilt de två första albumen – men jag tycker helt enkelt de bleknar med album nummer tre. Sjukt nog den skiva som Quorthon själv påstod sig vara minst nöjd med. Därmed inte sagt att jag ogillar resten av plattorna. De har bara inte samma glöd. Har jag nu alienerat 90% av läsekretsen? Bra.

Jag skulle kunna prata i timmar, däremot, om ”Under the sign of the black mark”. Att nämna en favorit bland låtarna är hart när omöjligt. Sicket flyt. Sicken stämning. Atmosfär. Den perfekta balansen mellan primitivism och skickligt låtsnickeri, arrangemang och … ja, allt. Jag önskar att jag hade lite mer att gå på när det gäller historien bakom själva skivan, men i ärlighetens namn har jag aldrig sugit i mig värst mycket information om produktionen bakom. Jag har därför ingen aning om varför Quorthon själv var så putt över sin insats på just den här skivan. Man hade ju kunnat tycka att andra plattor i hans rätt omfattande diskografi ligger närmare till hands för en rejäl självsanering, men tydligen inte. 

När jag nu låter skivan gå ytterligare ett varv slår mig något jag inte brukar tänka på sådär vansinnigt mycket i andra fall – låtordningen. Inte vet jag hur mycket far och son Boss och Quorthon tänkte till över placeringen av spåren, men fan vad bra de rullar jämte varandra. Övergången mellan ‘Massacre’ och ‘Woman of dark desires’ är genial. Och vilka andra låtar … rökare som ‘Equimanthorn’ och den textmässigt rätt gulliga ‘Of doom’. Ballader som ‘Enter the eternal fire’ och ’13 Candles’. Man blir tårögd.

Tårögd.

Det blir man också av låtar som ‘Sudden death’ från ”Destroyer of worlds”, men det är en annan historia.

Hatpastorns kommentar: ”Under the sign of the black mark” är Bathorys finaste stund. Nästan på nivån att man undrar om den är spökskriven då den är så oerhört mycket bättre än allt annat han gjort. Kanske därför han tyckte den är sämst haha.

I min bekantskapskrets var det märkligt nog mest snack om ”Hammerheart”, ”Twilight of the gods” och ”Blood on ice”. Antar att det är en generationsgrej. Vilken var då min första Bathory-skiva? Detta har jag berättat om förr, men vi tar det igen. Den första skivan jag köpte med Bathory var …

”Requiem”!

Begagnad. 40 spänn. Kraath från Setherial stod bredvid mig vid begagnatlådan på skivbutiken och valde mellan begagnad Venom och begagnad Bathory. Han nöp Venom och jag nöp ”Requiem”. Solklart en av många pusselbitar som genom åren skapat den här teckenskrivande dåren.

”Requiem”, är stark sås. Med en låtlista i alfabetisk ordning vilket såhär snart tre decennier senare fortfarande är helt ofattbart och ohotat korkat. Skivan gick dock varm eftersom man inte hade så mycket annat till val. Om universum kunde ta fram vilka i världen som lyssnat flest gånger på Bathorys ”Requiem” hamnar jag lätt topp 20. I alla fall om vi tar bort Sydamerika ur ekvationen. Där är det gränslöst.

Har inte så mycket att tillägga om just ”Under the sign of the black mark”, mer än att jag tycker det pratas för lite om dess förträfflighet. Gula geten-tjat och folk som betalat massa pengar för den som poserar på internet, utan att någonsin faktiskt lyssna på den, står mig upp i halsen.

/Hatpastorn

Här har vi en udda fågel som kvittrat i mitt öra i snart tjugosju år. Ofta har jag jagat bort den när den närmat sig, men ibland låter jag den slå sig ned på min axel och förtälja storslagna historier om … ja, det är faktiskt inte helt klart. Men viktigt verkar det i alla fall vara.

I en intervju i Dark Oath från 1996 påstår sig personen bakom projektet vara en reinkarnation av, som namnet antyder, faraon Akhenaton. OK. Vem var då denne Akhenaton? Kortfattat var han ansvarig för en religiös reformation, genom vilken han ville centralisera gudadyrkandet till en huvudgud i form av solen. Han var med andra ord en slags protomonoteist. Akhenaton hade även ihop det med en kvinna vid namn Nefertiti. Han skapade också en ny huvudstad i det forntida Egypten, som bar hans namn och som skulle fungera som centrum för den nya heliocentriska religionen. Dessvärre uppskattades inte hans upptåg av vare sig samtida eller efterföljare, vilket ledde till att han faktiskt raderades från historien – fram till tidigt artonhundratal, då arkeologer och kulturforskare lyckades gräva fram hela historien om honom. En rätt intressant grej, på det stora hela.

Men. Från att vara farao, grundare av huvudstad, ligga med Nefertiti … till att släppa vad man i folkmun kan kalla rätt mediokra skivor på Adipocere Records. Vissa kanske skulle påstå att det är att halka ned några steg ner på skalan. Det anser inte vi. Att släppa skivor på Adipocere Records … det är inte så bara, det. Vi snackar ändå Adipocere. Vårt bolag.

Innan ”Divine symphonies” nådde skivdiskarna släppte denna filur ett album året dessförinnan, men då under namnet Daemonium. Skivan heter ”Dark opera of the ancient war spirit (or search the light)”. Den låter ungefär som efterföljaren, fast mer primitiv och med sämre ljud. Vi snackar om bortom alla gränser överpretentiös Loa Falkman-symfonisk hårdrock, späckad till bredden med orchestral hits och dåligt fungerande körsång. Ibland smäller det till och den gamle faraon stökar till det rejält med blastbeats och grejer, för att sedan återgå till meditationsflummerier i sovrummet.

”Divine symphonies” fortsätter i ungefär samma anda, om än med aningens klarare ljudbild. Om jag tycker att det verkligen är bra … eh, det vet jag inte. Men man blir glad. Jämfört med ett tusental andra inspelningar av besynnerliga orkestrar utan hits så kommer jag ändå ihåg några av dängorna på Akhenatons fullängdare. Och om det inte vore nog, släppte faktiskt Adipocere en VHS-kassett med över fem minuters speltid, på vilken kanonlåten ‘The kingdom of wisdom’ spelas upp. I videon tävlar Akhenaton med sig själv i hur länge han hålla fingertopparna i en ljuslåga utan att bränna sönder dem, för att sedan likt Shamataee i Arckanum utföra kendoövningar med svärd. Kan inte någon programmera ihop ett fightingspel med de båda karaktärerna?

Herr, eller ska vi kanske säga lord, Vincent Akhenaton återvände till sitt projekt tjugo år senare för att under ytterligare ett nytt namn i form av Sangdragon släppa en uppföljare till projekten i fråga. ”Requiem for apocalypse” heter den. Nu alls inte släppt på Adipocere Records utan Wake Up Dead Records. Hur den låter har jag ingen aning om. Tydligen har han i detta nådens år, 2023, klämt ur sig ännu en skiva med Sangdragon. ”Hierophant”. Jösses. Inte heller denna vet jag hur den låter. Men den är släppt på samma bolag. Wake Up Dead Records har därmed skänkt världen hela två albumsläpp under sin existens. Wake Up Dead Records befattar sig enbart med den riktiga eliten.

Som Lucky Luke hade uttryckt det: fy farao.

Hatpastorns kommentar: Det finns något sjukt i att även jag har de här skivorna. Eller ja, sjukt och sjukt. Fullt normalt är väl ett bättre begrepp. Om man inte har Daemonium och Akhenaton i hyllan, kan man ens kalla sig intresserad av musik då? Sangdragon ger jag dispens för, de skivorna har inte ens jag och det stör mig något så djävulskt.

Den här franska göken är ett prima exempel på artister som låter konceptuell ambition gå långt före låtskrivartalang. När det kommer till black metal är den musikaliska slutprodukten i det scenariot aldrig tråkig. Om det är bra? Ja, framförallt Akhenaton glimmar till då som då. Om det är bra-bra är väl … okej, det är rätt kasst, men ändå ganska bra. Det kan inte förklaras på ett bättre sätt. Skivorna är snygga och man blir på gott humör. Lägg därtill min och kanske framförallt Heidenhammers perversa böjelse för skivbolaget Adipocere Records.

Kul grej angående Daemonium. Jag köpte den skivan av en tysk och fråga mig inte hur det här gick till, men när jag fick hem skivan hade han uppenbarligen ersatt CD-asken. Hur kunde jag se det? Jo, han hade ersatt den med plastasken som Enslaved fick på ”Frost”. Just det, den med logo och titel tryckt på plasten! Jag har således två ex av Enslaveds ”Frost” där loggan och titeln är tryckt på plasten. Kan faktiskt tycka att det är torftigt att gemene man inte bär runt mig på en kungatron och badar mig i åsnemjölk. Jag besitter ju uppenbarligen de egenskaper som erfordras!

Tänk att leva ett liv utan Daemonium, Akhenaton och Enslaveds ”Frost” med den rätta plasten. Snacka om spirituell ödemark.

/Hatpastorn

Det finns argentinska band som sjunger om gotländska vikingar. Norska band som sjunger om transsylvaniska vampyrer. Ugandiska band som sjunger om hellenska förfäder. Inget är så multikulturellt som extremmetall. Eller som i Aeternus fall, dark metal enligt egen utsago. Ett norskt band med latinskt namn, med en (av artistnamnen att döma) grekisk krigsgud på sång och gitarr och en irländsk stridsgudinna på bas, och som dessutom avhandlar låtar om keltiska druider.

Det kan sägas på en gång att ett problem med den här skivan är att den är in i helvete för lång. Sextiofem minuter är bara för mycket. Jag vet inte, det fanns en tid – som jag antar att Iron Maiden stannat i – då långa skivor ansågs ge valuta för de pengar man hostade upp för att kunna köpa dem. Kanske det fanns en poäng i det, men jag undrar likväl hur många som verkligen tyckte det ens då.

Men men. Aeternus var en lite udda fågel i den norska svartmetallhimmelen. Inte minst får att de valde att likt tyska Bethlehem beteckna sin tonkonst för dark metal istället för black metal. Frågar du mig var detta bara positivt. Orkar inte riktigt gå in på min ortodoxa syn på vad black metal är och inte är, men kortfattat menar jag att om musiken inte ackompanjerar sataniska texter är det heller inte black metal. OK?

”Beyond the wandering moon” är, oavsett genre, en riktig liten godbit. Med mörk röst och tunga beats rullar låtarna fram och skapar en riktigt skön, karg känsla. Stämningsmässigt – om än kanske inte rent ljud- eller musikmässigt – hamnar det ganska nära Satyricons debut. Om ni tänker er en blandning mellan just ”Dark medieval times” och tidiga Primordial, och med insprängda rejäla grindpartier, har ni kommit rätt.

Även detta var en skiva som jag inte kom över förrän sent i livet. Det gör att jag inte har ett lika kärt förhållande till den som jag skulle vilja ha, men en sak är säker – hade jag haft den här skivan i mina tonår vore antalet blandband som låten ‘Sworn revenge’ varit med på oräkneligt.

Aeternus hann med att sätta två fullängdsskivor på pränt innan de så sakteliga ändrade riktning, om än alls inte så drastiskt som flera av deras landsmän skulle göra på senare alster. Likväl drog de senare alltmer åt det renodlade (nåja) dödsmetallhållet, vilket medförde att en del av känslan gick förlorad.

En sak som jag för övrigt aldrig blivit riktigt klok på, är hur uppmärksammade Aeternus egentligen var på tiden det begav sig. Jag minns att det gjordes ett gäng annonser för skivorna, men om livsstilsmagasin genomförde intervjuer med bandet undgick det i alla fall mig.

Kommentar Hatpastorn: Jag var 16 år när jag fiskade upp den här skivan på Skivbutiken i Sundsvall. Efter att ha stirrat mig fuktig på omslaget som var extremt true vecklade jag upp digipaken. När den visade sig forma ett inverterat kors kom lite kiss. I tacklistan var Obtained Enslavement tackade, ett favoritband redan då. Gorgoroth, även de tackade. Det luktade guld. Einherjer var tackade med. Felstavat. Einherser. Mina ögon såg även att Svartalv från Gehenna gästade. Utan att ha hört en ton visste jag att detta var världens bästa skiva. Börsen öppnades, skivan köptes.

Väl hemma kunde jag lyssna på allvar. Handflatorna, svettiga. Vokalisten Ares hade kråsskjorta på bandfotot så när han väl började sjunga blev jag genuint paff att det var mörkt dödsgruff. Var bombsäker att det skulle vankas ljusa skrik, som det ofta gör när kråsskjortan åker fram.

Jag älskar skivan, det är en perfekt mix av Immortal och Bolt Thrower, med vissa folkiga inslag. Nedstämt, stämningsfullt och bra kross när det går fort. En av mina favoritduetter inom svartmetallen är braklåten ”Vind” där Svartalv och Ares sjunger en extremt true historia om en jävel som bränner sin släkt och offrar askan till vinden.

Håller med Hammaren att skivan är lite väl lång, det tyckte jag redan då. ”Sentinels of darkness” och ”Waiting for the storms” hade lätt kunna klämmas in någon annanstans, typ bonusspår på vinylutgåva, eller som sjua om man korrade låtlängderna lite.

Gällande hur uppmärksammade Aeternus var skröt Hammerheart Records i promobladet till ”Burning the shroud”-samlingsskivan att bandet sålt över 30000 skivor. Dock var det inte mycket snack om Aeternus på hemmaplan vad jag minns. Mer än en beef med ett band jag själv kom att spela med som jag alla dessa år senare inte blir klok på vad den striden egentligen handlade om. Dr Panzram kan kanske berätta mer om det.

/Hatpastorn

Likt en ihärdig depression, gast eller könssjukdom från det förflutna vägrar den här skivan släppa taget om mig. I snart tjugofem jävla år har den hemsökt mig och det verkar inte spela någon roll hur många exorcismer eller penicillinomgångar jag genomgår. Likt ett herpesutbrott är den där när jag minst anar det och den är ungefär lika välkommen.

Så många gånger som vi tjatat om det här verket och det avgrundens år som den kom till världen. Vi har stött, blött och nästan dött på kuppen. Och ändå … är det så satans svårt att säga precis VAD det är med skivjäveln som inte vill sig. Var det förväntningarna som var alldeles för höga? Produktionen och ljudet? Låtarna? Texterna och titlarna? Ihsahns frisyr? En enkel förklaring är såklart ”alla nämnda aspekter”. Så: då går vi igenom dem. Allihop.

1. Förväntningarna. För min del hade min Emperorvurm redan fått sig en rejäl torn av föregångaren, ”Anthems at the welkin at dusk”. Det föranledde ett av mina tidigaste inlägg. Då den redan avhandlats relativt ingående avstår jag från att upprepa mig här, men sammanfattar med att stämningen från debutfullängdaren ”In the nightside eclipse” inte längre var kvar, och att djävulsdyrkarritualer ersatts av tonårsmärkvärdiga filosofidiskussioner där man dricker té istället för getblod. Jag tyckte dock inte att den var dålig, men bara … så mycket tamare. Trots många genomlyssningar fattade jag inte storheten som idoga recensioner ville göra gällande. Antar att jag därför hoppades på en rejäl comeback i och med ”IX equillibrium”, men i mitt tycke uteblev den.

2. Produktionen. Varken Emperors första EP eller fullängdsdebuten kan sägas ha kristallklara ljudbilder. Att uppfatta allt som händer på skivorna är en utmaning. Men de ger känslan av att befinna sig mitt inne i en storm. Man kastats fram och tillbaka, hejvilt. Från och med ”Anthems …” blir ljudet både klarare och dovare på samma gång, och jag tycker att det då snarare känns som att man står utanför ovädret och försöker titta in utan att riktigt lyckas. Allting känns tokkomprimerat, och det är som värst på ”IX …”. Jag uppfattar nog allt, särskilt med hjälp av hörlurar, men det är så sammanpressat att jag blir alldeles matt av helt fel anledning. Varken gitarrer, trummor eller yl har någon riktig attack. De är mest bara där.

3. Låtarna. Alltså. Av och till har jag lyssnat på den här skivan i snart två och ett halvt decennium. Och på sin höjd minns jag bitar av de tre första spåren. Sen är det fanimig stopp. Jag kollar på titlarna och inser att jag inte har en susning om vilken låt som är vilken. Men … vad fan, det rör sig om sjukt begåvade herrar. Varför är det så makalöst ocatchy? Det är extremt välspelat, man fattar att arrangemangen är snygga och välgjorda, och allt. Ändå minns jag knappt en ton efter att låtarna är slut. De första delarna av öppningsspåret ‘Curse you all men!’ sätter sig. Men redan efter en minut tackar uppmärksamheten för sig. När den nu rullar ännu ett varv är det som att jag återigen hör låtarna för första gången. Jaha, det är en massa Bathorystölder i ‘Warriors of modern death’? Det var mer än jag visste. Kul. Det är som att vara huvudperson i ’50 first dates’.

4. Texter och titlar. OK. Efter alla dessa år vet jag på fullt allvar inte ens hur skivans namn ska uttalas. Nine equillibirum? Nonus equillibrium? IX equillibirum? Svenskt, engelst, latinskt? Suck. Och sedan … ‘Warriors of modern death’. Exakt vad betyder det? Att texter och låtnamn i bandets tidiga karriär kan anklagas för att vara infantila gör mig ingenting. Hellre barnslig helvetesilska än pseudovuxen ‘eftertänksamhet’ med kvasinietzscheanska inslag. Det är inte längre värst kul att såga andras verk, och gudarna vet att Ihsahn och kompani är fan så mycket mer kompetenta i sitt snickeri än vad jag någonsin varit, men ändå. Ger man sig på att skriva filosofiska texter krävs det substans. Och det må så vara att Ihsahn var extremt seriös med sitt författande, men jag begriper inte vad det är han ville ha sagt. Det blir så frustrerande när man vet att artister besitter förmågorna, men att de inte kommer till sin rätt.

5. Ihsahns frisyr. Äh, vi glömmer det.

Nu har skivan gått från pärm till pärm. Ännu en gång. Och precis ALLA intryck (eller vad man nu ska kalla dem) från förr håller i sig. Låtarna är verkligen helt väck så fort tonerna ebbat ut. Jag vill också lyfta ännu en aspekt: både jag och Pastorn fnös likt Joakim von Anka när det visade sig att Emperor hade blivit accepterade hos en publik som normalt alls inte uppskattade svartmetall. Och det må vara hur fånigt som helt, men det kändes … fel. Subkulturell appropriering. Jag vet inte, hade det gällt Dimmu Borgir eller Cradle of Filth – som hade riktiga kommersiella ambitioner – hade jag inte brytt mig. Men Emperor var på något vis vårt band. The real deal. Givetvis var det inte Emperors eget fel. Ingen kan anklaga dem för att de skulle ha sålt sig. Men vår reaktion blev ändå att något var rejält off när människor som normalt mest lyssnade på Frank Zappa och Darkane började prata sig varma om synkoperingar på ”IX equillibirum”.

Hur titeln nu än uttalades.  

/Heidenhammer

I mina arkiv har jag en hel pärm märkt ”satanism”, med internetutskrifter från åren 1995 till 1997. I denna ryms en uppsjö skrifter av mer eller mindre besynnerliga ideologiska konstellationer, som på olika vis valt att betitla sig själva som satanistiska och producerat propagandamaterial. I kölvattnet av ”större” organisationer som Church of Satan och Temple of Set bildades församlingar som Embassy of Satan, Church of Lucifer, Church of S.A.T.A.N. (Survival And The Androgyne Nation – inget skämt!) och diverse andra lugubra sällskap. En av de grupper som var klart influerade av Church of Satans och dess ledare Anton LaVeys ställningstaganden hette Order of the Evil Eye. Ryktet gjorde gällande att den hade bildats antingen av skatteskäl, eller för att i praktiken undersöka möjligheten att dricka alkohol på arbetstid under religiösa förtecken. Vad de egentligen tyckte och tänkte var inte helt lätt att utröna av deras uttalanden. Hur som helst leddes gruppen av en viss Vincent Crowley. En person som sedermera gavs titeln ”reverend” inom nämnda Church of Satan, men som fråntagits den då han lämnade kyrkan efter LaVeys bortgång 1997.

Det är rätt svårt att ta en snubbe som Vincent Crowley på allvar. Karln blir som en parodi på Church of Satan-anhängare som till varje pris vill övertyga sin omgivning att de och deras ideologi är ”farliga på riktigt”, genom socialdarwinistiska floskler och pseudofascistiska uttalanden. Gärna då i kombination med att samtidigt ”ta avstånd” från brunsvarta konstellationer. Crowley – ja, han påstod i alla fall att han heter så, på riktigt – är också main man för bandet Acheron. Som vi ska granska lite närmare idag.

Acheron. Ett band i skymundan, och kanske med all rätt. Vad vet jag? Det är inte helt lätt att bli klok på det här bandet, och varje gång jag lyssnar på det verkar jag få olika uppfattningar om vad jag egentligen tycker.

Spontant har musiken onekligen ett visst driv och en energi som går flera andra dödsband förlorad. Kanske för att Acherons tidiga tonkonst bygger på en solid dos thrash. Vad som ligger dem i fatet är mindre lyckade försök till gitarrsolon som helt enkelt låter förskräckliga. Något som också skulle behövas är några rejäla slagkraftiga refränger, eller något ditåt, som får en att minnas låtarna. Den genuint sataniska framtoningen gjorde det allt som oftast omöjligt att inte jämföra Acheron med Deicide, och för den delen även Morbid Angel. Det är en jämförelse som inte heller ger fördelen till Vincent Crowley och kompani. Intron mellan varje låt är kanske en kul idé på papperet, men det blir gammalt fort. Särskilt då de inte är sådär vansinnigt stämningsförhöjande. På senare skivor skulle för övrigt likadana intron skapas och framföras av en viss Peter Gilmore, numera överstepräst i Church of Satan. Även han är rätt svår att ta på allvar.

Någonstans kring låt nummer sex, eller tre beroende på om man räknar dessa intron eller inte, händer det som alltid verkar ske när jag bestämmer mig för att smyga in min ”Rites of the black mass”-kassett i stereon. Jag blir uttråkad. Och plötsligt känns låtarna mer än lovligt sega och intetsägande. Trots att jag på något plan vill tycka om det här. Fråga mig bara inte varför.

/Heidenhammer

I Dolores skivkatalog salufördes den här skivan med devisen att ”Jon i Dissection älskar bandet!”. Jag vet inte hur The 3rd and the Mortal själva ställde sig till den saken, men säkert hjälpte det väl att sälja ytterligare ett par exemplar.

Hur som helst, är detta orkesterns första fullängdare. Över en timme musik fördelat på sammanlagt elva låtar, varav avslutningsbiten klockar in på närmare nitton minuter. Förutom en demo från 1993 hann de med att klämma ur sig en EP kallad ”Sorrow” bara någon månad innan ”Tears laid in earth” klämdes ut på marknaden.

Trots vokalissan Kari Rueslåttens koppling till svartmetallscenen genom det (ö)kända folkmetalprojektet Storm, i vilket såväl Fenriz som Satyr medverkade, kändes det alltid som att The 3rd and the Mortal stod lite vid sidan av Norges mer extrema metalscen. Några av medlemmarna stökade lite sporadiskt i band som Manes och Atrox, men inte värst många fler. Jag vet inte, men jag spekulerar grundlöst och får intrycket av att de var ganska nöjda med att inte riktigt sammankopplas med vad svartklädda i gestalter i vårt västra grannland pysslade med på kvällarna. Rueslåtten skulle sedan också lämna The 3rd and the Mortal för att satsa på en solokarriär. Nya sångare blev Ann-Mari Edvardsen och senare Kirsti Huke. Inga dåliga förmågor, men de saknade Karis karisma en aning.

Musiken då? Ja, det är extremt kompetent framförd doom/goth. Det hörs att det här gänget från Trondheim onekligen lärde sig sitt hantverk på ett tidigt stadium. De fattade också vikten av dynamik. Såväl basspel som sångmelodier får ta plats jämte annan instrumenthantering.

Jag märker ändå vid genomlyssningen att jag föredrar den tidigare nämnda EP:n jämfört med detta album, men jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske är det av rent nostalgiska skäl då jag köpte den först. ”Sorrow” består av fyra låtar, varav samtliga skiljer sig rejält från varandra. Det är långt från första gången jag kör igenom hela ”Tears …” från pärm till pärm, men konstaterar att jag inte riktigt kommer ihåg de olika spåren. Jag gillar atmosfären och nivån är egentligen skyhög. Omslaget är stämningsfullt och tjusigt. Men den kunde gärna ha fått vara mer varierad. Efter ungefär halva skivan börjar det hända några saker som bryter monotonin, men det dröjer först till spår nummer åtta innan tempot ens tillåts accelerera över huvud taget. Sammantaget blir det lite för mycket av det goda.

Jag antar att skivor som dessa var enklare att ta till sig på tiden då tillgängligheten var aningens lägre än nu. Hade jag betalt närmare 250 kronor i dagens penningvärde, och utan lika stor möjlighet att lyssna på vad som helst annat, hade jag haft bättre tålamod att lyssna in mig på materialet i den utsträckning jag tror är nödvändig för att kunna uppskatta det till fullo. Antar att det där sista kan sägas om ganska många skivor vi kommer att återkomma till under stundande genomgång.

/Heidenhammer

I serien Heidenhammers 120 dagar kommer vi få en inblick i den gode hammarens innersta krypta, hans skivsamling. Under 120 dagar har han lyssnat på och recenserat en skiva per dag. Det kommer att dyka upp guldägg och en hel del stark sås. Framförallt kommer det dyka upp en hel del som av en eller annan orsak inte tidigare hanterats på dessa sidor. Utan att bli långrandig bjuder vi nu på det första avsnittet. Vi snackar 13 Candles. Blås ut ljusen!

Nu lovade jag just att jag inte skulle bli långrandig, men jag har faktiskt en genuin fråga. Absu har i minst 30 år hotat med ”NEVER blow out the eastern candle”. Varför? Vad händer? Ge mig svar.

Nu över till Heidenhammer.

/Hatpastorn

1997 var ett desperationens år för skivbolaget Cacophonous Records. Guldkalven Cradle of Filth hade lämnat skutan och kastat sig in i rättsliga härvor med bolaget i fråga. Många sega förhandlingar. Många bistra uppsyner. Som salt i såren verkade det inte direkt heller som att andra svartmetallband var i stånd till att axla slängkappor i krossad sammet med samma vigör som Dani och kompani. Nya band på bolaget, som Abyssos, utrustades med vampyrtänder och photoshoppade omslag, men succén ville inte riktigt infinna sig.

Direktör Frater Nihil slet sitt allt tunnare hår. Det här med vampyrer var ju för fan VRÅLHETT fortfarande, och där stod han – utan möjlighet att surfa på svavelvågorna, medan lastvis av stålar bara gled honom ur händerna. Det fanns bara en sak att göra, och det var att söka sig till extremmusikens kranskommuner och likt Joakim von Anka i Yukon vaska fram guldkorn i eländiga marker. Skit samma om det fick bli utanför den reguljära svartmetallens domäner. Det fanns väl andra ökenmarker att utforska. Det här med goth verkade ju kidsen gå i gång på? Sagt och gjort.

13 Candles? Ja, de kände jag faktiskt till. Genom en artikel i den fria journalistikens fanbärare En Ding Ding Värld. Ett projekt som den legendariske redaktören Hans Hatwig startat upp efter succéer som Poster och Okej. Här fanns artiklar om UFOn på besök hos George Bush, människor födda med två huvuden och … ja. Ni fattar. Och minns. Artiklarna var en salig blandning av rena påhitt och ”reportage” från världens märkligare hörn. I en av dessa fick sångaren (antar jag) i, just det, 13 Candles vika ut sig tillsammans med fru och barn då de enligt brödtexten var LIVS LEVANDE VAMPYRER. Detta läste jag vid tolv eller tretton års ålder. Döm om min förvåning när jag såg att nämnda band fem år senare rott hem ett skivkontrakt på … Cacophonous Records. Åh, som jag ville ha skivan. ”Angels of mourning silence”. Ännu mera krossad sammet och teaterblod. Men likväl blev den inte min förrän många år senare, då intresset hade falnat. En aning.

När jag skriver detta rullar skivan i bakgrunden. Låt nummer fyra, ‘Woman of dark desires’, har precis smaskat igång. Den är inte lika bra som Bathorys låt med samma namn. Och på tal om Bathory … ’13 candles’. Bathorys låt är betydligt bättre än bandet med samma namn. Faktum är att det här är rätt bedrövligt. Om du tänker dig South Park-avsnittet där vampyrkidsen bränner ner en Hot Topic-affär, och den låt som spelas samtidigt, blandad med bedrövliga orchestral hits och surdistade gitarrer kommer du riktigt nära. Skivan spinner vidare och skrattfesten fortsätter. Tänk att det ändå fick låta såhär.

Sedan blev det inga fler skivsläpp för den livs levande vampyren. Även denna gång uteblev succén för Cacophonous Records. Det känns nästan lite sorgligt. 

/Heidenhammer

Att skivor återsläpps är inget nytt. Att de återsläpps med nya omslag är heller inget ovanligt. Dock verkar det finnas en genuin ovilja hos vissa lugubra individer och bolag att återsläppa en skiva med ett nytt snyggt skivomslag. Vi har många skyldiga, men just idag ska vi titta närmare på vad de grekiska legendarerna i Necromantia håller på med. En varniing bör dock utfärdas gällande upplösningen på vissa av omslagen. Det är precis som att internet hatar bilder på högupplösta Necromantia-återsläpp. Jag känner inte heller att det är på mitt ansvar att scanna in dem själv.

Vi börjar med ”Crossing a fiery path”. Originalet är underbart, en krafsig stöld av det här gamla rollspelsomslaget.

Jag ska ärligt säga att när jag fick se DET DÄR omslaget i den lokala rollspelsbutiken som liten valp höll jag på att svimma.

Necromantias fria tolkning må vara en smula rough around the edges, men man blir ändå upprymd. Synd att skivan musikaliskt inte riktigt lever upp till förväntningarna. Det daltas med vampyrriffandet och tröskas istället runt med ett överflöd av dödsiga oriff i träskigt tempo.

Även om man älskar, avskyr eller är likgiltig inför skivan bestämde sig någon på Black Lotus att detta skulle prånglas ut igen med ett nytt fräscht omslag.

Vilken iskyla. Orm, skalle, pentagram. Exakt noll känsla. Ovärdigt. En så klassisk skiva med ett så ikoniskt omslag. Jag kan inte begripa varför Black Lotus skulle återsläppa den med ett så enastående dussinomslag. Visst, Black Lotus fattade sällan de bra besluten, men ur ett rent marknadsföringsmässigt perspektiv … ja, jag får inte ihop det alls. Med hjälp av artificiell intelligens tänkte jag nu visa hur det skulle kunna se ut om Black Lotus av någon orsak fick tillfälle att återsläppa … hmmm, vilken skiva med klassiskt omslag ska vi ta? Emperor! In the nightside eclipse.

Hade ni köpt denna?

”Scarlet evil witching black”. En skiva jag älskar. Återigen är originalmålningen inte utan problem, men det här går jag igång på. Sedan …

Black Lotus knullade till det direkt med silikonpattar, en man som skrikspringer naken och en osande dödskallemåne. Det här, det är ovärdigt. Varför de placerat logon längst till vänster är en av många gåtor.

Vad hände då när Osmose Productions pangade ihop dessa plattor på dubbelskivan ”Cults of the shadows”?

Saknar folk ögon?

”Ancient pride”, klassik bild som säkert får neofolk-lovers att bli hårda i byxan. Black Lotus hade dock en helt annan idé. En idé om krumryggade riddare och skelett.

På temat skelettkrigare. Herregud vad dumt. Ett skelett väger nästan ingenting. Såhär säger internet:

Hos en vuxen människa står benmassan för ca 14-17 % av kroppsvikten och då är ungefär hälften vatten. För en 80 kgs man innebär detta drygt 11 kg, för någon som väger 110 kg innebär detta en skelettvikt på drygt 15 kg.

En fiende som väger lika mycket som en välfylld vattenkanna. Jag känner inte riktigt hotbilden. Jag kan sträcka mig till att man skulle bli paff om det kom ett skelett springandes och vevade med armarna mot en, ett chockat tjut kan man unna sig med. Sedan när man inser vad det är för dumheter och att ens odöda antagonist väger lika mycket som en halv påse barkmull blir processen, i teorin, kort. Den stora skräcken är givetvis att skelettet får in en lyckträff på hakan så man går ner för räkning. Förnedringspissrånmördad av ett benrangel. Ridå.

Men, sitt lugnt i båten, redan 1997 hade Metal Invader en annan idé gällande omslaget till ”Ancient pride”.

En dålig idé.

”IV:Malice”, ett omslag som aldrig var snyggt. Imponerande nog lyckades Black Lotus göra saker värre.

Ledo Takas Records unnade sig den här smakfulla bilden på vinylversionen.

Detta var bara ett axplock, Necromantia har släppt fler skivor än man kan tro. Jag gav upp efter ”Ancient pride”-minin. Oklart varför då den stundtals är rätt bra, i alla fall bonuslåten ”Spiritforms of the psychomancer”. ”IV: Malice” vet jag inte ens om jag hört. ”The sound of Lucifer storming heaven” har jag definitivt inte hört. ”To the depths we descend”, visste jag inte ens att den fanns. Plus massa splitskivor, EPs och samlingsvolymer. Skumt. Jag tror det var deras samlingsvolym ”Covering evil (12 years doing the Devil´s work)” från 2001 som fick mig att bara ge upp. Första CDn innehöll en handfull covers av dubiös karaktär och andra CDn var en slags bisarr best of. En best of utan låten ”Devilskin”. Fullkomligt trafikskadat. Att omslaget har temat ”fräck whiskyflaska” ger automatiskt noll poäng. Vilka som släppte skivan? Black Lotus såklart.

Nu kommer knorren, Black Lotus drevs av Magus Wampyr Daoloth, huvudmannen i Necromantia och en hel drös andra klassiska band. En grekisk scenlegend, kanske den största av dem alla. Jag får inte ihop det. Är det något grekiskt kryphål i lagen som gör att staten skjuter in pengar om skivor säljer dåligt och det är därför alla återsläpp är så fula att folk vänder i dörren? Lite som Uwe Bolls filmkarriär som enligt legenden går ut på att utnyttja en gammal tysk skattelag. Det skulle förklara en hel del. Sleaszy Rider Records liksom. Hur kan ett bolag som släppt en miljard skivor fortsätta år efter år utan att någon köper dem?

En sista grej bara, Necromantia gör mig så förbryllad över hur ojämna de är att jag undrar om inte ”Scarlet evil witching black” är spökskriven av någon helt annan. DÄR har vi en konspirationsteori värd namnet! Det var Heidenhammer som kläckte den teorin först. Initialt skrattade jag, sedan har jag legat sömnlös.

På återseende

/Hatets pastor, en närodlad alastor

Tjena, Heidenhammer här. Det var alldeles för länge sedan vi drog till med ett hederligt låtsnack av ”gissa bandet”-karaktär. Och efter att ha kammat hem säkert ett hundratal skivor av luguber kvalitet sedan Pastorn senast var på besök, fanns det inget annat att göra när han väl klivit innanför dörrarna den här kulna höstkvällen. Från början var det tänkt att enbart Pastorn skulle få agera svarande under konfrontationen, men till sist blev stämningen så dålig att vi fick lämna det upplägget. De första skivorna är det jag som väljer, och efter en stund är alltså rollerna bytta. Sedan kraschade systemet helt. Ni fattar.

Opera IX, ”Anphisbena”

HH: OK, om sanningen ska fram blev jag själv rätt paff över hur skaplig den här skivan faktiskt är. Jag när inte samma hat gentemot italienska Opera IX som min kombattant gör, men ja … det har ju kanske inte varit något favoritband på min planhalva heller. Hur som helst. Får jag in Pastorn i den här fällan kommer jag aldrig att sluta vara glad inombords. Därför börjar jag med att sälja in skivan till vederbörande med halvpornografiska påståenden som att ”det här går du igång på alla cylindrar över”. Och ett medeltida intro börjar så smått eka i kammaren …

HP: Det är omöjligt att jag inte har den här skivan. ALLA skivor som börjar på det här viset är bra. 

HH: Mmm …

HP: Nu har det ju inte dragit igång än, men fan vad jag hoppas på en riktigt tunn ljudbild, som liksom susar, och brusar …

HH: Du nynnade på Monty Pythons ”Brave sir Robin” nyss. Hold that thought.

HP: Och nu är vi mitt inne i låt ett och full storm. YES, säger jag bara. Men vilka kan det vara då, tro? Gud vad jag vill ha den här skivan. 

HH: Ja, vad kan vi ge för ledtråd … det lät väl kanske inte riktigt såhär förut.

HP: Är det här alltså en lite senare skiva i bandets diskografi?

HH: Det får man nog säga, ja. Den kom … 2004. På Peaceville. 

HP: Åh, är det Eminenz?

HH: Nej. De har ringbrynjor på sig också. Skivan kommer i special jewel case. Ledtråd: det är inte skandinaviskt. Och inte heller tyskt.

HP: Vad i helvete lät på det här viset, och såg ut så här då? Borde ju vara engelskt … men tror fan inte att det är det, alltså. Vad fan … jag får Bal-Sagoth-vibbar. Är det de där jävla Meads of Asphodel? Det borde det inte vara.

HH: Nej, men bra gissat. Nu när du säger det ser de fan ut som Meads of Asphodel.

HP: Andra plattan med Sirius? Nej.

HH: Visste inte ens att det fanns en andra Sirius. Men nej, det är mer kontinentalt. Nu är väl Portugal kanske kontinentalt det också, men ändå. Det här är italienskt.

HP: Omöjligt. Italienskt på Peaceville? Det går inte. 

HH: Det är ett band du hört ganska många gånger, faktiskt …

HP: Nu känner jag febern komma. 

HH. Vi snackar flertalet skivsläpp. Och du har i alla fall något av dem. Du har till och med skrivit om det här bandet.

HP: Men i helvete … det är ju inte Cultus Sanguine. Och vad fan, inte Stormlord, inte nåt jävla Doomsword, och inte Hesperia …

HH: Så vilka har vi då egentligen kvar?

HP: Som är så här bra på att spela? It makes no fucking sense. Inte Mortuary Drape, och inte Evol. Det är inte Evol alls. OK. Det här bandet låter … som de här banden jag just rabblat upp. Men som de låter i sina egna fantasier. Förstår du hur jag menar?

HH: Absolut. Jag tror du rabblat precis alla band från Italien nu, utom … ja, du har haft en mycket speciell skiva med det här bandet. Du skrev faktiskt ett helt inlägg om just den.

HP: Så här stilla har det aldrig stått. 

Till sist visar jag skivan.

HP: …

HP: Det här kommer jag aldrig att hämta mig från. Och vet du vad det absolut sjukaste är? Jag har den här jäveln i promoformat. Jag har bara aldrig lyssnat på den. I … TJUGO år har jag låtit bli att lyssna på den här. I onödan. Men hon tjejen … hon är väl inte med längre?

HH: Du vet hur det är med de italienska kvinnogestalterna i sådana här band. De är med, även om de … inte är med.

HP: Jag har så många frågor. Men det var ju … kul. Jag älskar sådant här. När italienare berättar för mig hur druider fungerar. Med pompa och ståt.

HH: Lite som när IA Eklundh berättar för kidsen hur internet fungerar.

Mithotyn, ”In the sign of the ravens”

HH: Mithotyn är onekligen ett band som figurerat i bra många omgångar på den här bloggen. Själv är jag måttligt förtjust i sådana här tongångar, men jag kunde inte låta bli att haja till och lägga ett bud när jag såg att deras debut fanns till salu för en rimlig peng. Om inget annat för den omslagsbild som är tagen i motljus, vilket får trumslagare Karstens hår att om möjligt se ännu mer stratosfäriskt ut vad som torde vara möjligt. Pastorn? Han älskar sådant här.

HH: Det här tar du på en gång. Blir lite för lätt med öppningsspåret … eller, du får köra en ”ta det på vindljudet i början”-chans.

HP: (Efter sex sekunder.) Det är Mithotyn. Melodin … ’A cluster …”, nej, ’Waves roaring, across waves … ’. Äh. Nåt sådant. Skivan är ”In the sign of the ravens”. Jodå, den här har man både på promo, CD och picture-LP, serru.

HH: ’Upon raging waves’. Jaha, jag hade annars tänkt att du skulle få den av mig. Men då är det ju skönt att den finns i båda stugor. 

HP: Jamen, den här är ju för fan bra. Originalsläppet? Inte dumt. Med stavfelet ”bockfet” istället för ”bockfot”.

HH: Nej alltså … jag är med på skutan i en låt. Men redan på spår två går jag självmant på plankan och kölhalar mig själv.

HP: Ljudbilden är lika djup som Marianergraven. Papperstunn, men ändå dov. Underbart.

HH: Jag vill tycka om det här, men det går bara inte. Jag klarade typ fyrtio minuter, men sen var jag helt febrig. Skivjäveln är ju för fan nästan en timme lång.

Mortiis, ”The smell of rain”

HH: Mortiis. Vår kille! Den här plattan inledde hans ”Era 2”, som inte blev vidare långvarig. Ambientgrejorna – jag vägrar använda mig av epitetet dungeonsynt – hade nu ersatts av musik som mest påminde om tidig Ministry och Front 242. Inte så tokigt, ändå.

HP: Är det John Carpenter som spasmodiskt hamrar på samma tangent … nej men vad fan, det är ju Mortiis! Vilken jävla kanonkille. Den här brukar jag få på hjärnan. ’Parasite god’.

HH: Vilken vändning han tog, vår kroknäste vän. Och samtidigt kändes inte förändringen så extrem, trots att det onekligen är andra tongångar jämfört med skivan han släppte dessförinnan.

HP: Man kan inte tycka illa om Mortiis. Han är king.

HH: I sitt eget lilla rike. 

HP: Det blir så när man faktiskt är född till aa herske.

HH: Jag tycker det är roligt att så fort han lärt sig behärska en genre … då byter han. Jag är både imponerad och samtidigt väldigt undrande till varför han gör så. Men ja, det är ju inte dåligt, detta. 

HP: Hur stor blev han egentligen, under den här eran? Mycket media, promotion från Earache, samarbeten … om vi tänker oss ett what if-scenario, hur stort hade det kunnat bli? Om skivan hade fått rattas av en demonproducent, vad hade kunnat hända då?

HH: Jag tänker mig att det skulle kunna bli en ren hit or miss. Antingen utförs mirakel medelst rätta kontakter, eller också är musiken i grunden lite för amatörmässig … som han sade själv. 

HP: Ja, det är ju inte Nine Inch Nails.

HH: Nej.

HP: Det är bättre.

HH: Ja, jag lyssnar ju hellre på det här än Nine Inch Nails.

HP: Det här är Trent Reznor, för mig.

HH: Hur är uppföljaren?

HP: Så sjukt länge sedan jag lyssnade på den, men jag minns den som bättre och därmed sämre. Kan vara att melodierna försvann en aning, men jag vet inte. ’Parasite God’ är ju lite av en barnramsa och därmed catchy.

Kari Rueslåtten, ”Spindelsinn”

HH: Jo, jag hade en kändiscrush på Kari Rueslåtten. Men även sedan kärleken svalnat en aning har jag alltid haft ett gott öga till Rueslåttens musik. Under en lång tid letade jag efter hennes två första soloplattor under eget namn, utan att få tag på dem. Men så plötsligt fick jag chansen att köpa på mig båda två. Jag slog till, men konstaterade att förälskelsen inte riktigt ville blossa upp igen. Trist.

HP: Det här är väl Kari? I-Kari Warriors?

HH: Visst är det Kari.

HP: Ah. ”Spindelsinn”, va? Herregud, när de försökte få henne till Norges Tori Amos …

HH: Det var inte helt ofrivilligt. Tori verkar vara Karis favoritartist …

HP: Oj. Från Storm till norsk Tori Amos-klon. Det är stark sås. Det här att Kari inte hade en aning om hur texterna på ”Nordavind” var … jag ställer mig skeptisk till det uttalandet.

HH: Man vill ju veta mer om det debaclet. Annars … jag älskade sådant här (tror jag) under en tid, men nu ger det mig ganska lite.

HP: Hur tror du Satyr reagerade när den här dök upp? Få se, när kom den … 1997? Det var tidigare än jag trodde. Alltså precis när Satyr började göra sig riktigt jävla märkvärdig med de där mellansläppen … 

HH: Knogar vitnade och tänder bet sig samman. Samtidigt har jag faktiskt ingen aning om hur framgångsrik Kari blev, vare sig i Norge eller i utlandet. Inget man direkt hörde om, i alla fall. Hur som helst tycker jag att det är lite trist att när jag äntligen lagt rabarber både på Karis demoinspelningar och på den här skivan, försvinner magin. Har dock börjat uppskatta hennes senare släpp i högre utsträckning.

HP: Tja, you win some and you lose some. Opera IX … den ger ju tillbaka vad du nu tappat. Jag tycker det här är ganska bra, men mycket låter som svenska låtar man hört tidigare. Typ Marie Fredriksson-riff.

Satyricon, ’Blessed from below’, från ”Intermezzo II”

HH: När ens motspelare lägger upp bollar ska man smasha. Av en slump fick jag för mig att slå på ”Intemezzo II” av alla onödiga skivor jag nu råkar ha samlat på mig genom åren. Jag blev förvånad när den sista låten på skivan började ljuda, då jag faktiskt tyckte att den lät riktigt bra. Och när Pastorn nu precis spottat över Satyricons förhållandevis umbärliga EP-släpp under nittiotalets andra hälft …

HP: Man anar ju lite oråd, när man hör sådana här … introduktioner. Man är så skadad av alla de här jävla tävlingarna. Vänta nu, det måste vara ”Emperor vs Thorns”.

HH: Nej.

HP: Jo. Det här är i alla fall ett Snorreriff. Vad fan är det här? Det är ju inte från Thornsskivan, och inte ”Thorns vs. Emperor” … och om Snorre inte är inblandad är det nog den värsta stöld jag hört i hela mitt liv.

HH: Snorre är definitivt med här och har sig. 

HP: Hmm.

HH: Visst är det som att man inte riktigt vågar kliva in i det …?

HP: Det är en sådan jävla FÄLLA det här … är det någon konstig Ulverskiva, där Garm lyckats få med Snorre på nåt hörn?

HH: Lockade med godis, och med tavlor med gråtande cockerspanielvalpar längst in i en skåpbil.

HP: Men typ.

HH: Nej, det är inte Ulver. Men jag blev uppriktigt paff över hur bra det här var.

HP: Ja men alltså, normalt brukar det vara Satyr som stjäl Snorres riff och idéer …

HH: Mmm …

HP: Vad fan – ÄR det nåt jävla Intermezzosläpp?! Han är en sådan jävla bedragare. Vilken jävla ORM!

HH: Men alltså, jag tycker det här är bra.

HP: Ja, men det är ju för att Snorre har gjort det.

HH: På ett bisarrt infall drog jag på den här när jag stod och sorterade seriealbum. Plötsligt dök låt nummer fyra upp och jag bara undrade vad fan det var för nåt. Jag tål inte ”Rebel extravaganza”. Varför kunde Satyricon inte bara gå åt det här hållet istället?

HP: Jag hade så jävla mycket hellre köpt den övergången.

HH: Efter det här egna intermezzot var stämningen i rummet nere på den absoluta nollpunkten, under kelvinskalan. Således vände vi på steken och jag tvingades försöka känna igen mina egna skivor. Gick skitdåligt.

Enslaved, ”Monumension”

HP: Nu jävlar ska Hammaren få smaka. Mellanskivor med Enslaved är en gammal Akilleshäl. Underbar skiva för övrigt.

HP: Jaha, några gissningar?

HH: Jag tänker på … är det Den Saakaldte? Ännu en av de där plattorna jag tyckte var bra på papperet, men som efter ett par lyssningar stoppades in i hyllan och mest glömdes bort.

HP: Nej. Rätt land dock.

HH: Norskt alltså. Här var det tvära kast i låtarna … Vad fan är det här? Jag hade kunnat gissa på Virus, men det är det inte. 

HP: Det här bandet åkte inte ens på ett Matrix-virus.

HH: Omöjligt. De måste haft ett vaccin. Elakt att inte dela med sig av det. Men vad fan, så fort jag tycker det låter som ett band tar det en vändning och låter som ett annat. Kuken.

HP: Nu får du snart ge dig. Ledtråd?

HH: Nej, jag ska fan ta det här. 

HP: Säker?

HH: Okej, en ledtråd.

HP: Dirge Rep på trummor.

HH: Gehenna? De har väl ändå aldrig låtit så här? Eller vad vet man, efter år 2000 är det lite oklart …

HP: Nej. Inte Gehenna.

HH: Senare Enslaved för fan!

HP: Jajjamen! Senare som i ”Monumension”. Från typ 2001.

HH: Exakt. Det är nytt. För nytt. Uppenbarligen har jag inte hängt med i Enslaveds utveckling alls. Som vi konstaterade för flera år sedan – när vi och Enslaved gjorde slut, så skötte de det åtminstone snyggt. Men man hör ju att vi inte hade kunnat bo under samma tak länge till. Det är inte dåligt det här, men jävlar vilka låtstrukturer. Oarrangemang. Och oengagemang från mitt håll.

Diabolical Masquerade, ”Nightwork”

HP: Diabolical Masquerades två första vet jag att Hammaren tar på en gång, men bandets tredje skiva vet jag att han historiskt haft svårigheter med att gissa sig fram till om man hoppat in några låtar. Ett lömskt knep, men i dessa gissa bandet-kamper är allt tillåtet. Fantastisk skiva denna Nightwork. Sista låten kan mycket väl vara min favorit på plattan. Blackheim borde göra en ny Diabolical Masquerade-giv. Helst en normal skiva och inget hitte på-soundtrack som … ja, ni vet.

HP: Nu du. Let´s go. Vi kör sista låten på skivan för lite utmaning.

HH: Det var ju inga klåpare på instrumenten direkt. 

HP: Nädu, här är det kompetens.

HH: Udda, jag känner igen det utan att kunna placera det över huvud taget. När fan kan jag ha lyssnat på det här senast? Är det Darkened Nocturn Slaughtercult? Jag gissar på din reaktion att det INTE var rätt.

HP: HAHAHA! Det är INTE Darkened Nocturn Slaughtercult.

HH: Jaha, så nu har jag gått i egen fälla. Mjaha, en hel del välsmakande pianodelikatesser serveras på silverfatet nu. 

HP: Darkened … jisses. Ledtråd?

HH: Ja.

HP: Svenskt. Lyssna på gitarrleadet. Det finns bara en svensk som gör sådana här slingor.

HH: Satan. Allt är ju faktiskt bra. Bra arrangerat, bra spelat. Fy fan vad frustrerad jag blir. Ändå kan jag inte associera det med någonting. 

HP: Ledtråd två. Bandets tredje skiva, det blev fyra totalt. Det är … typ ett soloprojekt.

HH: Kuken i helvetet, det är Diabolical Masquerade! Jag tänkte att ”fan det här ju ett Katatonia-riff.” Well played. Anders Nyströms och Jonas Renkses soloutflykter går jag ofta bet på. Ojämna resor. Ibland är det seriöst något av det bästa jag hört, och andra gånger förblir jag helt oberörd. ”Nightwork” hamnar någonstans där i mitten. Allt som oftast låter den bättre än vad jag minns den, men det är något som saknas. Och som jag bara inte kan sätta fingret på. 

Code: ”Nouveau gloaming”

HH: Efter att ha stampat på två rejäla trampminor var jag sur på riktigt. Dags för mig att välja igen. Ta den här jäveln då, om du kan.

HP: Ja, det är ju norskt i alla fall. Och det är precis den där eran när norrbaggarna skulle börja spela lite kaxigt, lite bredbent. Och då kan det vara ALLA band. Du vet exakt vad jag menar.

HH: Alltför väl. 

HP: Kommer det in en mungiga nu är det Einherjer. Ge det ett par minuter bara … jag känner att jag går baklänges mot stupet.

HH: Fanden lokker til stupet.

HP: Mycket tom E-sträng, jag har hört ett ”come on” … fan, det är rätt vidrigt egentligen, hur de svinar runt. De vill så gärna vara Satyricon …

HH: Mmm …

HP: Och sångaren slutar ju ALDRIG att sjunga, och till ingen nytta. Fan vilken fälla, igen, det här är. Det låter som Khold efter en Red Bull.

HH: Kan du utveckla det där?

HP: Nej. Är det Tulus? Nej, men alltså, det ska vara sådär … fräckt. Och nu, vid låt nummer två, då har de mage att köra ett intro. Nu passar galoscherna.

HH: Jag trodde faktiskt att du skulle tycka bättre om det här.

HP: Det känns som att jag har minst fem skivor med det här bandet. Alla är bättre än denna. Men norskt är det, va?

HH: Eh, ja. Men det finns en engelsk koppling också.

HP: OK, nu blir det så här nyare Dödheimsgard, nej förlåt DHG-märkvärdigt. Kan det vara Urarv?

HH: Har jag aldrig hört talas om. Men en Dödheimsgardkoppling finns, det gör det. Och nu blir jag ledsen, för när jag lyssnade igenom den här för en månad sedan blev jag riktigt positivt överraskad. Nu när du pissat ned hela min upplevelse, hör jag inte alls det där bra jag tyckte mig uppfatta då.

HP: Ja, men man blir ju så jävla defensiv vid de här tillfällena. 

HH: Ja. Vissa grejer bör inte lyssnas på vare sig cyniskt eller ironiskt vis. Och då blir det svårt, när det är pretentiösa grejer man förväntas ta in. Detta är album nummer ett av fem. Och tre EP, fyra demoplattor …

HP: Jösses. Men den här låten är cool. Lite Skollbasgångar, Thornsriff, och grejer … satan, jag väntar hela tiden på att Niklas Kvarforth ska komma och gästsjunga.

HH: Släppt på Spikefarm, av alla jävla bolag.

HP: Är Khvost med?

HH: Vem fan är Khvost?

HP: När man inte får med Aldrahn, då tar man in Khvost. Tog över efter Aldrahn i Deathtrip och fan om inte Dödheimsgard också.

HH: Victonik och Lancelot AiwarikiaR har också varit med.

HP: Ja, självklart.

HH: Det var nog den sista ledtråd jag kan ge … skivan heter ”Nouveau gloaming”.

HP: Säger mig ingenting. Jag säger Khvosts Spacefuckers.

HH: OK. Det är Code.

Ridå.

Diabolical, ”Umbra”

HH: Vår relation till det här bandet sträcker sig onekligen bra långt tillbaka i tiden. Även om jag följt Diabolical sedan starten inser jag att det finns vissa stopp på utvecklingsresan jag inte fått med mig. ”Umbra” var ett av dem. När jag nu fick höra den lät det både bekant och främmande på samma gång.

HP: Det här är också norskt. Den nya norska skolan. Liksom när Keep of Kalessin fick för sig att visa sig på styva linan, musikaliskt.

HH: Jag vågar nog påstå att vi är ganska långt från Keep of Kalessin.

HP: Men det är norskt?

HH: Nej. Och vad är det för jävla namn egentligen?

HP: Kalessin är en drake, som …

HH: Jag VET, men alltså …

HP: Ja, jo. Jag vet. Hmm … ja, det är bra spelat och hej och hå, men …

HH: Visst är vi nu på nivån att man inte vågar säga att något är bra längre?

HP: Ja. Musikaliskt låter det som något som både Blasphemer, eller Obsidian från Keep of Kalessin, kunde knåpat ihop.

HH: Ach. Jag blir så trött när saker gått mig helt förbi. Men när någon, och i det här fallet du, påpekar det blir det liksom så självklart. Samtidigt låter det bra i mina öron.

HP: Nej, här måste jag ha en ledtråd.

HH: Ja, Stockholmsbaserat nu för ti …

HP: Diabolical alltså.

HH: Ja, hur fan tog du det nu på en gång?

HP: Jag tänkte plötsligt att det måste vara Widda som sjunger. Ja, nu duger det liksom att spela sådan här musik. Jag var på med två … nej tre fullängdare och en EP. Och tjatade på varje in- och utandning att vi skulle dra in mer black metal i grejorna. Och samma SEKUND jag lämnar skutan blir det mangel och råa riff och … ORMAR!

Dags för ännu en rotation.

Black Funeral, ”Vampyr – Throne of the beast”

HP: Black Funeral är ett band som mina åsikter svängt rejält om. I nästan två decennier viftade jag bort det som amerikanskt trams, även fast jag innerst inne visste att det omöjligt kunde vara dåligt med den logon och de omslagen. Till slut släppte jag sargen och bara accepterade att det finns mycket gott i Black Funerals katalog.

HP: Nu du.

HH: Är det Black Funeral?

HP. Det är det!

HH: Haha! Hur är det ens möjligt att ett så standardgeneriskt band kan ha ett såpass unikt sound?

Soulreaper, ”Life erazer”

HP: Heidenhammer har en ohelig fäbless för svensk melodöds. Vi snackar Mourning Sign-nivån. Ändå kan det svänga snabbt. Ena veckan tar han tillbaka allt han sagt om Without Grief, för att nästa fnysa irriterat när namnet kommer på tal. Mitt mål här var att se om han som stort Dissection-fan kunde plocka Soulreaper.

HP: Jahapp, ny skiva för dig att gissa då. Det här kan bli svårt. Eller lätt.

HH: Tack.

HP: Obligatoriskt ointro.

HH: Mmmm … Hoppla, det hade pondus när det drog igång i alla fall. Det här kan väl bara vara Vader?

HP: Hahaha! Nej.

HH: Man blir ju helt mör … jag såg att du stod och fipplade bland skivor sorterade under alfabetets slutbokstäver. V som i Vader. Vad fan, liksom. Inte kan jag mina Vaderskivor.

HP: Nope, inget Vader. Dock var detta betydligt bättre än jag mindes. Det är svenskt.

HH: Jahaja. Svenskt … inte helt lätt. Typiskt ett band jag gillar och ogillar på samma gång. Det är bra drag. Ljudbilden är så jävla dödsmetall anno 2002. Kompetent och hårt, men väldans generiskt.

HP: Ledtråd 2. Jag troooor det finns en avlägsen koppling till Author Of Pain. Sångaren sjöng i Mastema iallafall.

HH: Jag skäms över att i så fall inte ha ögonblicklig koll på allt som har med Author Of Pain att göra. Jag ser gärna att vi skickar in en bild på vår nya maskot, Sacha ”The Baron” Cohen här. Jaja, är det Serpent Obscene?

HP: Skärp dig. Tänk västkusten nu. Bohuslänian darkness. Jag måste inflika hur jävla smalt The Baron-skämtet ändå är.

HH. Jag tänker bara på Orust och Tjörn. Jag har hängt en hel del på Orust. Ska starta fanzinet Orustus.

HP: Tänk mer Dissection.

HH: Är det Soulreaper?

HP: Japp.

HH: Suck. Nej, det hade jag fan aldrig tagit utan ledtråd. Nu ska jag kissa i rent vredesmod.

Svartsyn, ”Timeless reign”

HP: Oftast tar det inte mer än en kvart innan jag förvandlas till Kenny i Kenny vs Spenny när jag och Hammaren kör Gissa bandet-tävlingar. Vi snackar fulspel, mindgames och rena bedrägerier. Svartsyn är ett band jag smugit på minst tio gånger tidigare under de decennier vi sysslat med detta tävlande. Han tar det aldrig. Det är alltid samma utgång, han gillar det, undrar varför han inte lyssnar oftare på det och sedan blir han upprörd. Observera hur jag direkt fintar bort honom med en attack om en viss Satyricon-bootleg.

HP: Varför har du en Satyricon ”Live in Stockholm”?

HH: Det blir ju så. Jag har även ett par besynnerliga livebootar med Darkthrone och Immortal. Vill minnas att jag köpte dem av Tomas Nyqvist. Jag och många med mig.

HP: Ja, de lär ju ha gått varma genom åren. Men nu får du gissa. Det här är ett intro, men det är bra och leder en in i låten.

HH: Frust. Suck. Stön. Puster …

HP: Sluta fnysa nu, fokus! HÄR har du en trummis som inte är rädd för att slå hårt på virveln.

HH: Det gjorde han fan. Och bra låter det också … varför lyssnar jag inte mer på det här?!

HP: Exakt!

HH: Och varför kan jag min egen skivsamling så dåligt? Vänta … det är Svartsyn!

HP: Ja!

HH: HA! Jag har en sådan konstig relation till Svartsyn. Varenda gång jag hör dem, vilket i och för sig oftast sker när du är här, tycker jag att det är svinbra. Och tänker att jag ska lyssna mer på dem. Jag har för fan fyra album med bandhelvetet. Fan vet varför jag bara glömmer bort dem. Är det bara jag, eller har Svartsyn fått stå oförtjänt i skymundan under alla år? 

Neurosis & Jarboe, ”S/T”

HH: Det här var ytterligare en skiva som jag gillat i snart tjugo år, men som jag lik förbannat inte tagit mig för att inhandla. Detta album kommer att avhandlas närmare i ett inlägg som pågår i skrivande stund, men utan att gå alltför många händelser i förväg tycker jag det är svinbra. Annars är Neurosis ett band jag aldrig vet var jag har. ’A sun that never sets’ är en av mina favoritlåtar och jag har sex album med bandet, men jag är långt från helsåld på allt de knåpat ihop. Är jag på rätt humör är det fantastiskt. Är jag inte det blir jag mest uttråkad.

HH: Nu ska vi ändra stämningen här en aning.

HP: Vad hände med CD:n, slog vi inte på den? Aha, den tog bara lite tid på sig. Nu ska vi se … åh, instinktivt hatar jag när trummisar får för sig att jiddra så här. 

HH: Man tänker ju instinktivt på Ancients låt ’Exu’ på samma tema. Plus knullstön, då.

HP: Exakt. OK, nu är det visst Meg Griffin som håller nåt jävla chant över … jag är på väg att gå i en sådan jävla fälla nu.

HH: Mja …

HP: Vänta nu, finns det en Amber Asylum-koppling? Vi befinner oss med ena foten i en Neurosis-koppling och med andra i Misanthropy Records …

HH: Du är så nära nu att det bara är kusligt.

HP: Vad fan heter de nu då … Tribes of Neurot?

HH: Vänta, du är ju där. Äh vad fan, det är Neurosis. Med Jarboe.

HP: Med Jarboe, ja. Tänk att hon spelat i Sundsvall, tillsammans med Nachtmystium. 

HH: Inför femton pers. Det är så jävla overkligt. Ja, det fick jag reda på veckan efter att spelningen ägt rum.

HP: Det här är jävligt bra. Och hade lätt platsat på ”Presumed guilty”-samlingen.

HH: Svar ja. Det här är en av få skivor jag faktiskt blivit rädd av att lyssna på. I hörlurar i mörker, då är det rätt effektfullt.

HP: Det finns ett genuint Aghastobehag i det. Och alltså, Neurosis är världens bästa band … här och nu, i din lägenhet. Lite som med Motorhead i Kraaths bil. När man lyssnar på Motorhead i den är det svinbra, men ingen annanstans. Samma sak med Godflesh i din gamla lägenhet. 

HH: Den lägenheten var gjord för att lyssna på Godfleshs ”Streetcleaner” i.

HP: När jag lyssnar på ”Streetcleaner” hemma är det inte ens samma band. 

Ancient Wisdom, ’The calling of nocturnal demons’, från ”The calling”

HH: Ancient Wisdoms debutalbum, ”For snow covered the Northland” har alltid varit välkommen i spelaren sedan den kom ut 1996. Av någon anledning lyckades jag aldrig få tag i album nummer två. Sedan hörde jag album nummer tre och fyra, som inte föll mig på läppen i samma omfattning som debuten gjorde. ”The calling” förblev oupptäckt. Av ett märkligt sammanträffande fick jag nyligen, och under samma månad, tag i två exemplar. Ett av dem var tydligen förstapress, med röd CD-skiva. Kul.

HP: Gud vad jag känner igen det här. Men det är ju också ett rätt välkänt territorium, de här ackordföljderna … jag känner igen det så djävulskt. Jag tycker det är skitbra, men vad fan är det? Inte Manes …

HH: Nej. Men åh, ibland är det så svårt att ge ledtrådar. Jag kommer liksom inte på vad jag kan säga utan att spoliera hela härligheten på en gång.

HP: Låter som nåt från samma veva som Khrom och första Xasthur …

HH: Vilken period pratar vi om då?

HP: Någonstans från 2001 till 2006, typ.

HH: Då är detta rejält före sin tid. Eller, fem år i alla fall. 

HP: Det låter så mycket Manes på riffen … men visst är det svenskt, va? Är det de där Plutonium?

HH: Svenskt ja, Plutonium nej. 

HP: Jag får sådana Ancient Wisdom-vibbar.

HH: Det är Ancient Wisdom. ”The Calling”. En bra skiva, men jag tycker att melodierna och hooksen från första skivan inte vill infinna sig. Jag hade velat ha fler melodier och färre riff som består av två ackord.

HP: Ah. Åh fan, du har till och med utgåvan med den röda disken.

HH: Jag har sjukt nog båda. Efter att ha varit på jakt efter skivjäveln en halv evighet får jag inom ett par månader tag på båda utgåvorna. Men vill inte gärna släppa någon av dem ifrån mig. än, i alla fall. Eller … äh, vi ska nog kunna komma överens med någon deal.

HP: Det brukar ju bli så. Var en stund sedan vi körde skivbytardag, nu.

Mayhem, ’Anti’ från ”Ordo ab chao”

HP: Heidenhammer har lurat mig i sådana fällor genom åren. Jag kan inte nog understryka hur skadad man blir av sådana här tävlingar. Skivor som är bra får man för sig att de är dåliga och vice versa. Det är svårt att förklara. Nästa gång vi kör en sådan här tävling tror jag vi måste filma den för att kunna visa hur strulig i roten man blir efter en stund. Plus att det är väldigt mycket vi inte orkar eller hinner transkribera. Målet med detta val var i alla fall att få Hammaren att säga något positivt om nya Mayhem. Hade jag lyckats med det vore mycket vunnit inför kommande skivor.

HP: Vi kör sista låten. Ish.

HH: Fy fan vad slut jag är i huvudet nu … men det här måste vara Portal från Australien.

HP: Nej.

HH: Jo. Eller okej, det är lite för harmoniskt för att vara Portal. Jag gillar inte att gissa hejvilt … men …

HP: Det är inte Darkened Nocturn Slaughtercult.

HH: Det antagandet var klart befogat när det gjordes tidigare under kvällen. Vänta nu, det här är väl ändå Attila? Mayhems … vafan heter den. Den du hatar? ”ORDO AB CHAO”!

HP: Rätt. Just låten ’Anti’ är bättre än hur man minns den.

HH: Ja alltså … det är ju inte dåligt, men … det är ju ganska dåligt. Rune Blasphemer, som började kaxa sig och påstå att ”De Mysteriis, det är ju egentligen en gothskiva. Lila och blå. ‘Ordo ab chao’ däremot, är RIKTIG black metal. Becksvart’.” Ja. Vi kan ju säga så här: Euronymous åt delar av Deads lik (säger vi). Rune Blasphemer, vad gjorde han? Åkte ned till Portugal på en jävla solsemester. Runes sommar.

Murg, ’Grannen är din fiende’, från ”Varg och björn”

HP: Jag tror jag spelat upp denna någon gång tidigare för Hammaren. Bra skiva. Stundtals riktigt, riktigt bra. Faller dock in i hans kategori kallad ”För nytt”. Något som är till min fördel.

HP: Nu har du något att bita i. Otrolig skiva. Vi kör låt nummer tre direkt.

HH: Tokkomprimerad och full diskant.

HP: The way it was supposed to be.

HH: Återigen den där kycklingbroilern, i vilken man sprutat in saltvatten för att öka volymen men minska substansen.

HP: Hahaha! Nu är det grinigt.

HH: Jag är så sopslut nu att jag knappt hör toner längre. Det skulle kunna vara Old Man´s Child. Är det Old Man´s Child?

HP: Det är allt annat än Old Man´s Child.

HH: Då är det Darkened Nocturn Slaughtercult. Fan vad du pajade min värld när du spelade första Old Man´s Child-EP:n för mig som är bra på riktigt. Tror du förresten att Golden Dawn är släkt med Goldie Hawn?

HP: HAHAHA! Det är svenskt.

HH: Just de här ackordföljderna är anledningen till att norsk black metal är bättre än svensk. Det hade behövts ett avbrott från enbart mollackord här. Men även i mitt omtöcknade tillstånd hör jag att det är mycket som är bra här.

HP: Ledtråd: låt tre heter ’Grannen är din fiende’.

HH: Är det Shining?

HP: Nä.

HH: För det är ju inte Ondskapt?

HP: Nope.

HH: Bra titel. 

HP: Det är ett Nordvis-band.

HH: Är det Stilla alltså?

HP: Nu får du ge dig.

HH: Det är Murg.

HP: Korrekt.

Thy Infernal, ”Warlords of Hell”

HH: Thy Infernal är egentligen ett sådant jävla oband. Det finns ingen tillstymmelse till originalitet över huvud taget, sett till någon aspekt. Men ändå … ibland vill man bara ha bra rens från ett dussinband som aldrig gjorde något väsen av sig. Och sett ur det perspektivet är Thy Infernal riktigt läskande.

HH: Jag förstår om det här inte är helt lätt.

HP: Suck. Amerikanskt?

HH: Måste tjuvkolla … jag tror det. 

HP: OK. Jag har en gissning här, och det är Thy Infernal.

HH: Vad i helvetes alla jävlar …? Hur FAAN tog du det? Respect.

HP: För att det inte var så länge sedan jag lyssnade på den, och jag såg att du var nånstans och lurade vid bokstaven T. Jag gillar detta: ”All arrangements by Armageddon and Rapist.”

HH: Jag tror att den har något visst för att den faktiskt låter organiskt. Och det var det inget som gjorde år 2001. 

HP: Man kan leta sig fram enbart beroende på hur amerikanska black metal-trummisar spelar på virveln vid den här tiden. 

HH: En smal kommentar.

HP: Men lyssna då! De har inte alls det skandinaviska rullet.

HH: Men det påminner mig om ett annat band, tidiga In Battle. Med Ottos grind. Det varierar i hastighet, men när det väl bränner till, då bränner det rejält.

HP: Man älskar ändå black metal. Det där är en skiva som … jag brukar tänka på ibland.

HH: Lite som ett gammalt ex. Man undrar vad de gör nu, om de har det bra … man hade det ju ändå rätt bra ihop.

HP: Lite kulturskillnader och så, men vad fan … 

HH: Man kanske skulle slå en signal.

Wolfen Society, ”Conquer divine”

HP: Ofta glömmer jag bort hur oallting den här oskivan är. Både jag och Heiden har den. Tror jag. Nu fanns den i Hammarens samling i alla fall. Om man lyckas plocka Wolfen Society i ett sent Gissa bandet-parti är man en gud. I alla fall om man tar bort deras berömda cover ur ekvationen.

HH: Jag fattar inte hur du lyckas hitta de här jävla skivorna. I min egen samling.

HP: De berömda russinen i kakan.

HH: Och då ska det sägas att det inte finns en jävel som gillar russin i kakan. Jaha, låten måste ju heta ”Conquer Divine”. Konkhra Divine.

HP: Ja. Det är också titeln på skivan. Ledtråd: förutom Eibon är detta den största otrohetsaffären skandinaver haft med amerikaner. Och vill du höja pulsen ordentligt? Då byter vi till sista låten.

HH: Jag har en ohyggligt obehaglig spindelkänsla som pinglar i hela ryggraden. Jag vill minnas att jag skrev till dig och Panzram vid något tillfälle att när man inte trodde att band kunde bli fånigare och tröttare än vad som tänkas kan … då kan man lyssna på Wolfen Societys cover på Carnivores ‘Race war’.

HP: Rätt. 

HH: Ja, jag köpte mig en ny Carnivoretröja så sent som i förra veckan. Det var inte Wolfen Societys förtjänst. Vad är värst av det här och Carnivore AD?

HP: Det här är nog värre.

HH: På tal om Carnivore AD, ligger Vasarias enda fullängdare i det vita arkivet. Vänta ett ögonblick …

HP: Mitt ex ligger nog i soporna. Och med det rundar vi av den här kvällen. 

HH: Och slutar på den ABSOLUTA höjdpunkten.

Tack för kaffet. 

// Hatpastorn & Heidenhammer