april | 2023 | Hatpastorns likpredikan

Arkiv för april, 2023

Hatpastorn spanar in Martyriums skivomslag

Posted in Uncategorized on 26 april, 2023 by hatpastorn

Ibland undrar man om vissa band består av medlemmar med allvarliga synskador. Det är inte ovanligt med grupper som gång på gång väljer de absolut fulaste skivomslagen man kan tänka sig. Just nu är det ett ansenligt antal konstnärer som gruvar sig över AI-konst och i många fall kan jag förstå oron. Med det sagt vore AI-konst inte sällan att föredra. Skillnaden på AI-konst och någon lallare som petar ihop Photoshop-spyor är väl att AI i alla fall gör spelplanen mer demokratisk. Ha i åtanke att de bindgalna kreatörerna som fisit ihop exempelvis Monstrositys värsta omslag har FÅTT BETALT! Säkert ganska bra betalt med. Skrämmande.

Dit jag vill komma är att jag tror jag hittat bandet som konsekvent valt de topp ett fulaste omslagen genom tiderna om och om och om igen. Vi snackar Martyrium. Från Malta.

I slutet av 2002 kom den första fasan. ”Withering in voluptuous embrace”. Det är en dålig skivtitel. Att stå och vittra i en yppig omfamning. Då har man en dålig dag. Den här skivan dyker ofta upp när jag är ute och söker efter skivor på Discogs. Att jag inte äger den är faktiskt smått otroligt. SJU personer var de på denna skiva. Håll i er nu.

Count Mortem på gitarr.
Martyr på bas.
Moloch på sång.
Vargblod på gitarr.
Necropaedophile på synt!
Lisa Grimand på tjejsång.
Satanas Excelsior på trummor.

Jag vet mycket väl att jag har överanvänt termer som ”dagcenter”, men vad ska man egentligen göra när man ramlar över vad som bäst kan beskrivas som Maltas Enochian? Tror ni mig inte? Kolla in den här bandbilden!

Omslaget då.

Strykful logo och strykfult typsnitt. Att ens försöka att se vad som står ger lika stor njutning som att räkna pixlarna på det klassiska Goatse-fotot. Sedan har vi själva motivet. En blå datademon som omfamnar en yppig datatjej. Det ser helt överjävligt ut. Som ett PlayStation 1-spel som evigt vilar i REA-lådan. Sju personer godkände det där. Plus ett skivbolag. Det är stark sås.

Skiva nummer två, ”The carnage lit by darkness”. Året är 2005 och Martyrium har inte blivit klokare med åren. Titeln, om möjligt ännu dummare än debuten. Medlemsrotation har det blivit, plus att vissa medlemmar putsat till sina respektive artistnamn.

Count Mortem ser ut att ha blivit degraderad till bas.
Gothmog på gitarr.
Pyrobestial Necropaedophile på synt … det blir ju så.
Marquise DeSade på backing vocals. Otippat ändå.
Hellcommander Vargblod på sång och gitarr.
Behelith på trummor.
Leviathan på sång!

Omslaget, en Invasion-röd katastrof där en fjälla i nattskrud lakoniskt pekar på en fjättrad nörd. Grumligt, fult, noll känsla. Sju personer godkände det där. Plus ett skivbolag. Det är helt ofattbart.

Skiva nummer tre. Året är nu 2010 och på skivdiskarna ligger Martyriums senaste magnum opus, ”Awakening the ancient”. Manskapet har bantats ner. Som tur är har de viktigaste medlemmarna stannat kvar.

Necropaedophile på synt.
Vargblod på sång och gitarr.
Count Mortem på bas.
Ithuriel på gitarr.
Behelith på trummor.

Omslaget. En supertrist och grumlig Photoshop-spya med Cthulhu. Kom igen. Bättre kan ni.

Vilken uppryckning! Året är 2016 och ”Destiny wore a bondage mask” är ett steg i … någon riktning. Av titlar att döma en mer ekivok riktning. Det verkar ha hänt en hel del i Martyrium då medlemslistan presenterar en del nykomlingar.

Count Mortem på gitarr igen. Detta känns tryggt.
Umarth på synt. Sitt lugnt i båten. Det är ständigt aktuella Necropaedophile, fast under nytt namn. Han blev väl trött i syntarmen efter att ha skrivit så många autografer att han ville korta ner namnet.
Sherath på gitarr.
Vanja Obscure på sång.
Sir på bas.

Bara fem personer behövdes tydligen för att ro den här skivan i hamn.

Omslaget då? Spänningen är olidlig.

Yes! Man blev oroad att Martyrium hade sansat sig efter förra släppet, men här är de tillbaka med full fräs. Här har vi två nakna filurer som för tankarna till Alien-spektaklet Prometheus, vilt grälandes över något. Samtidigt är det massa röda händer som … ja, vad fan är det här egentligen tänkt att vara? Fult är det och det känns tryggt.

Kom igen. En skiva till.

2021. ”Lamia Satanica”. Vänta lite nu. Är de sju pers igen?! Varför?

Count Mortem på gitarr.
Umarth på synt. Gud vad jag saknar hans riktiga namn.
Sandmist på bas. Det var då ett makalöst uselt artistnamn.
Sherath på gitarr.
Pandemonia på backing vocals.
Sandra Misanthrope på sång.
Vulcanus på trummor. Vulk-anus.

Femte skivan in i karriären och traditionen med ett bedrövligt skivomslag lever kvar. En jävla dataormkärring i en kyrka. Är man väldigt generös ser det ut som något Belphegor hade kunnat rata till förmån för något nästan exakt lika frånstötande.

Det är liksom inte bara det att konstverken är genuint dåligt gjorda, de är även rätt obegripliga, har föga med skivtitlar/koncept att göra och skapar en allmän stämning av uppgivenhet. Det här har folk fått betalt för. Antar jag. Om inte i pengar så i åtråvärd Martyrium-merch eller en påse gräs eller kanske en valp. Ja, inte fan vet jag vad som händer när Necropaedophile öppnar sin maltesiska börs.

Vi testar vad som händer om jag matar in skivtitlarna i min AI-app. Kommer omslagen bli bättre, eller sämre?

”Withering in voluptuous embrace”

Detta poppade fram vid FÖRSTA försöket. Det tog längre tid för mig att skriva in den idiotiska titeln än för programmet att spotta fram ett omslag som är cirka en miljard gånger mer estetiskt tilltalande än Martyriums bild. Inget omslag man själv hade valt, men i jämförelse är det fan det snyggaste man någonsin sett.

”The carnage lit by darkness”