Arkiv för september, 2021

Bure Bödel: Krisande åldringar eller ungdomlig “Summer of diabolical hårdrock”?

Posted in Uncategorized on 8 september, 2021 by hatpastorn

Något jag finner väldigt provocerande är när trötta black/death metal-musiker vill känna sig unga igen och börjar spela “hårdrock”. Det ska dras ihop något “All star”-band och nitarmband, skinnjackor och “Wayfarers” dammas av.


2003 går Euroboy från Turbonegro, Satyr, tidigare medlem i bandet Eczema och sångaren i Amulet samt några andra in i studion och spelar in en cover på Kiss “Black Diamond”. De väljer det fantasifulla namnet Black Diamond Brigade på sitt nya rockiga band. Efter ca tre minuters efterforskning verkar det som detta kom att bli bandets enda släpp och det är nog lika bra det för maken till intetsägande låt är svårt att hitta. Bandet tillför verkligen inget eget till låten, om man nu inte räknar när Satyr försöker låta arg och väser ur sig “Out on the street for a living”. Ambitionen var det dock inget fel på utan bandet såg till att spela in en musikvideo till travestin (Var uppmärksam runt 2:06 är Satyr lägger sin rad). Jag älskar tidiga Kiss, mellan 74-78 var de i stort sett världens bästa band men jag behöver verkligen inte en cover där låten framförs rakt av. Även om mina förväntningar kring Satyrs musikaliska äventyr bortom Wongraven och Storm är minst sagt låga så trodde jag ändå att Euroboy hade bättre förstånd. Vill ni lyssna på en mer intressant tappning på en Kiss-låt så testa Ulvers version av “Strange Ways”.

Runt mitten av 00-talet så fick tydligen Shagrath feeling och drog tillsammans med en hög nästan lika ointressanta musiker igång bandet Chrome Division. Genom åren har bandet lyckats klämma ur sig FEM album, tungt influerade av Motörhead. Man kunde tro att så stora som Dimmu Borgir är att det skulle vara ett heltidsjobb, men med tanke på att de släpper ett album per decennium så finns det tydligen tid för tråkiga sidoprojekt.


Visst finns det all anledning att älska Motörhead, men kan man inte göra något intressant av det hela istället för skapa något som närmast kan beskrivas som en pastisch? Det kan säkert vara förbannat skoj i replokalen och möjligen även live men behöver verkligen världen ta del av detta i studioform? Jag hävdar bestämt nej på det.


Under bandets karriär så har de, förutom sina egna trötta låtar, slaktat ZZ Tops “Sharped Dressed Man” och Johnny Cashs “Ghost Rider in the Sky”, en sorg för alla inblandade.

Något hände runt 2005, något som fick black metal-forumet på det alternativa internet-communityt Helgon att koka. Shamaatae var tillbaka. Arckanum hade ruvat i underjorden efter albumet “Kampen” så det hade varit tämligen tyst från bandet. Någon vinylsingel hade kommit och folk började törsta efter ett nytt album. Nyheten slog ner, Shamaatae hade tydligen börjat spela i ett fullskaligt band igen, MEN det var inte black metal. Det den hungriga publiken blev presenterade för var klassisk rock’n’roll som man enklast kanske kan beskriva som ett The Hellacopters-liknande sound. Inte nog med detta… Shamaatae var korthårig OCH bar en keps! Det var mer än vad många klarade av i forumet och det var mången kränkt svartmetallare som grät ut sin sorg. Något som gick många förbi var att även den gamle sångaren i Arckanum, Sataros, också var med i bandet. 


Tematiskt skilde sig nog inte The Hearsemen jättemycket från Arckanum, om man ögnar igenom titlarna så går det absolut att hitta referenser till både Satanism och Thursatru men musiken är verkligen något annat. Det släpptes två demos och ett album spelades in i Sunlight, men sedan hände något, interna stridigheter och omstuvning av medlemmar, vilket ledde till att bandets existens i stort sett upphörde. Albumet har hittat sin väg till Spotify, men jag är osäker om det någonsin släpptes några fysiska exemplar.

Hur låter det då? Helt ok skulle jag säga, jag följde bandets utveckling fram till inspelningen i Sunlight så jag har båda demoinspelningarna liggandes hemma. Sången kanske lämnar en del att önska utan att vara usel. Det absolut bästa med detta band var dock uppståndelsen Shamaatae lyckades skapa enbart på grund av hans keps. 


Roadhouse Diet. Jävlar vad jag har svårt för sådana här band. Det är något som får mig att må psykiskt illa. Jag vet inte ens var jag ska börja med att förklara min inställning. Jag tycker att hela uppenbarelsen genomsyras av en air av lantlig småstadsgrabb strax över 20 som kör en sänkt gammal Volvo, har DC-sneakers, huvtröja och keps. Lite som om Takida skulle göra ett boogie woogie-sidoprojekt.


Jag har egentligen inget emot sydstats-/boogie woogie-soundet men när ett svenskt band med gamla dödsrävar ska ge sig på genren är det något som skär sig. Känslan jag får är folköl och skrålande byfester snarare än en seriositet som jag vanligtvis tycker krävs för att musik ska bli intressant. Är detta den svenska rockvärldens version av kulturell appropriering? 

Faktiskt nu när jag lyssnar igenom bandets debut så låter det inte så illa som jag minns, kanske att jag kan omvärdera bandets existens med tiden. Ett band med denna image från USA/Texas hade jag kanske köpt även om jag inte lyssnat på det men när det kommer från Dalarna så blir det bara bonnigt på ett väldigt dåligt sätt.

Jag ÄLSKAR Steel! Micke, Anders och Peter från den dåvarande uppställningen av Opeth gick in i Unisound Studios tillsammans med Dan Swanö, drack sprit och spelade in tre fenomenala låtar. Jag vill påstå att Steels existens är rätt känd så det är nog inte så mycket mer att säga än att jag är fortfarande arg på bandet som inte lät bolaget ta med balladen “Say Goodbye (to Love)” på vinylsjuan som är bandets enda släpp. Jag är samtidigt glad att den läckte så jag i efterhand kan pumpa den i tid och otid. Swanös vokala insatser på denna låt kommer gå till historien! Är det inte en smula konstigt att denna EP inte fått ett återsläpp med tanke på hur stor Opeth nu är, det borde gå att sälja många ex av detta om det fick komma ut igen.


Defender, Falconer & Wyvern

Ska man säga ett år som var “revolutionerande” för svensk rock på nittiotalet så måste jag nog välja 1997. Året då HammerFall släppte sitt debutalbum. Musikaliskt var det långt ifrån något nytt eller egentligen välskapt, men deras “Glory to the Brave” fick ett enormt genomslag i Sverige och jag ska erkänna att jag rycktes med men redan vid album nummer två ett år sedan så hade jag mer än väl tröttnat (är inte “Legacy of the King” en exakt kopia av sin föregångare för övrigt?). Den febriga genren power metal var helt plötsligt överallt, band som Edguy, Demons & Wizards och Rhapsody rönte stora framgångar. Jag känner att jag inte behöver förtydliga HammerFalls kopplingar till den svenska dödsscenen, har man inte koll så finns denna information väldigt lättillgängligt. Med HammerFalls segertåg i åtanke så fanns det fler inom black- och dödsscenen som vill sko sig på genren, enter Defender, Falconer & Wyvern. 

Philip von Segerbaden från Afflicted och Cranium startade runt 1998 bandet Defender, ett jävla haveri om jag ska vara rak och ärlig. Philip tog hjälp av sin gamla bandkollega Michael från Affliction och på trumpallen satte han Peter från Mörk Gryning. Necropolis Records släppte albumet “They Came over the High Pass. Året? 1999 såklart. Jag gissar att det floppade för efter det albumet blev det helt tyst från bandet. 

Jag är verkligen inte rätt person att bedöma power metal då jag verkligen ogillar stilen så det är underförstått att detta inte går hem hos mig, men även om jag försöker lyssna objektivt så måste detta ändå vara rätt beige? För mig känns allt bara platt, sången, låtarna, produktionen, allt!


Falconer


Det känns som att man kan kopiera texten ovan som jag precis skrivit om Defender. Stefan från Mithotyn ville tydligen spela power metal efter Mithotyns död. Detta skedde runt samma tidsram som Philips idéer kring Defender, skillnaden verka dock vara att Falconer faktiskt verkar ha gått bra och de har prånglat ut album fram tills alldeles nyligen då de valde att kasta in handduken. Debutalbumet låter även faktiskt mycket bättre än Defenders dito, fetare produktion och bättre sång, men det är ändå power metal liksom. Jag är nog exakt lika likgiltig inför bägge banden även om jag kan höra nyansskillnaderna.

Wyvern


Wyvern alltså. Jag vet inte hur eller varför den hemska saga som går under namnet Wyvern började, men Jonas från Mörk Gryning samt några andra kom på den mindre briljanta idén att det var hög tid att starta ett power metal-band. Om du söker ett exempel på att No Fashion Records gick från att vara ett av Sveriges bästa skivbolag till ett totalt sinnesförvirrat haveri, ni kan gissa vilka som släppte Wyverns andra album. No Fashion Records tog alltså till sig bandet EFTER de hört debutalbumet, jag blir mentalt tom om jag tänker på detta i för långa perioder. 


Jag kan på sätt och vis relatera till kommentaren till videon/låten som någon lagt upp på Youtube, “Wyvern was one of the best power metal acts of late ’90s. They came from Sweden and very bad the singer on the first album, ”The Wildfire”, was really bad.” Ta bort första meningen så stämmer detta till 100 %.


Det roliga är att inom vissa kretsar så är ändå Wyvern lite av ett kultband, jag tror inte att någon lyssnar på dem men de hyllas nog för att de vågade vara så dåliga som de faktiskt var.


Två album blev det innan de återigen försvann in i mörkret.


Bure Bödel


PS.

Jag glömde att Mathias Kamijo måste gå en skriftlig känga för sin medverkan i Morifade också!

DS. 

The Unboxing of a Mortiis Sunscreen

Posted in Uncategorized on 3 september, 2021 by hatpastorn