Det svala nittiotalet.
’The eye’, 1990. Det inledande spåret, ”Eye of the witch”, var faktiskt den första King Diamond-låt jag hörde. Strax dessförinnan hade jag också blivit varse om artistens existens genom att som tioåring läsa om honom i … ja, kan det ha varit Cats? En eller annan knulltidning stod i alla fall för informationen. Sådant läste man ju ”för artiklarna”. Men okej, ny snubbe på trumpallen i form av Snowy Shaw. Eller, trumpallen förresten … än idag är det inte helt klarlagt om det rör sig om trummaskin, datatrummor, eller en blandning. Plastigt låter det, i alla fall. Och i efterhand förefaller det helt obegripligt att det kunde gå igenom. Men förutom det, gör King Diamond här ett ärligt försök med en rätt seriös story om inkvisitionen under 1600-talet. Jag är dock osäker på om jag tycker att det räcker hela vägen. Omslaget är tack och lov målat den här gången, men dessvärre är det faktiskt rätt strykfult – åtminstone framsidan, då den bild som pryder baksidan ser betydligt bättre ut. Det finns några kanonlåtar i form av introspåret, ”Burn”, och ”The curse”, men resan har allt några rejäla gupp på vägen. När väl stämningen infinner sig är den magisk, men mycket känns som utfyllnad och intresset vill inte riktigt infinna sig. Vissa vill påstå att det här är ett av King Diamonds främsta, och förbisedda, album. Jag är inte en av dem. 6 av 10.
’The spider’s lullabye’, 1995. Det blev ett rejält uppehåll på fem år, vilket också innebar en återförening av Mercyful Fate som hann med att klämma ur sig två solida album under tiden. De låtar som återfinns på ’The spider’s lullabye’ var enligt uppgift klara flera år innan skivan hann bli inspelad, men skivbolagsstrul och medlemsbyten segade ned processen. Men alltså … vilken jävla återhämtning jämfört med ’The eye’. Faktum är att den här skivan från 1995 är en av de skivor som gått varmast i min spelare de senaste åren – och tillika en av de King Diamond-skivor jag upptäckt allra sist. Men varje gång den gått ett varv, kör jag den alltid ytterligare en gång. Och en till. Här finns det fanimig inga svaga punkter, och inte ens det faktum att enbart de tre (eller fyra, beroende på hur man ser det) sista låtarna hänger ihop förtar den upplevelsen. Ljudet är fett, fullt med adekvat åttiotalsreverb, och Diamonds falsett låter fem gånger starkare än på föregångaren. Att nämna en favoritlåt är nästintill omöjligt. 10 av 10. Hell kungen!
’The graveyard’, 1996. I och med detta släpp infinner sig, vad jag vet, den första riktiga vattendelaren. Vissa älskar det förbehållslöst – som hela Församlingen – och andra menar att det är ett riktigt bottennapp. På något konstigt vis kan jag förstå båda sidor. Fjorton låtar fördelade på över sextio minuter, och en mycket annorlunda ljudbild jämfört med skivan från året dessförinnan. På ett sätt är det nästan otroligt att det är samma line-up som på ’The spider’s lullabye’, för här är det inte tal om samma sväng, över huvud taget. Produktionen är torrare, plattare, och tydligare. Eventuella hits lyser med sin frånvaro. Men … ja. Återigen rör det sig om ett konceptalbum, men här är historien oerhört mycket mörkare och mer allvarligt betonad än tidigare. Jag tycker det är en sådan jävla fullträff. Sedan får jag erkänna att jag inte vet hur mycket min egen nostalgi spelar in i bilden, då detta var det första album jag verkligen tog mig igenom från början till slut. Jag var helt trollbunden. Så till den grad att jag faktiskt skrev av texterna, samtliga av dem, för hand i samband med att jag fick låna skivan och spela av den. Det tog sin tid. Det var värt det. 8 av 10.
’Voodoo’, 1998. Det här är en skiva jag har ett minst sagt delat förhållande till. Det är så mycket med den som verkligen är helt rätt – konceptet (jag har alltid tyckt att voodoo, eller voudu om man skall vara petig, är extremt fascinerande och ett förbisett ämne i extremmetallen), omslaget, inledningen och inramningen, och tillika några höjdarlåtar. Men samtidigt … King Diamond sade i intervjuer – faktiskt även i en jag var med och skrev frågor till – att han som research tuggat sig igenom tusentals sidor om fenomenet ifråga. Heder till honom för detta, men med det i åtanke känns själva historien tunn och faktiskt väldigt basal. Att studera texterna till den här skivan ger en inte särskilt mycket insikt i voodoo, och storyn är inte direkt engagerande utan framstår mest som en tråkigare variant av ’Abigail’. Hälften av gångerna jag lyssnar på skivan tycker jag den är fantastisk rent musikaliskt. Lika ofta bara seg och tråkig. Framför allt tycker jag att det är i och med ’Voodoo’ som bandet King Diamond låter alltmer som Mercyful Fate, i det avseendet att det ska trixas så förbannat med tempot i låtarna. Start, stopp, start, stopp. Svänget och helheten uteblir. Sammantaget blir det inte helt lätt att sätta betyg på albumet, men 6,5 av 10 får duga för tillfället. Är man generös kanske man kan sträcka sig till 7.
King Diamonds nittiotal var alltså blandad komp(l)ott. Jag tillhör sannerligen inte de som vill hävda att det barkade rejält utför under decenniet ifråga, men det går onekligen att hitta en del skavanker här och var. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att Diamond också krängde ur sig fyra skivor med Mercyful Fate under samma årtionde, med varierande resultat. Kanske hade det varit bättre om vår monark hade hållit sig till att regera i en domän, snarare än i två.
Tack för kaffet.
//Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 