Hatpastorns likpredikan

Det är temamånad här på Hatpastorns Likpredikan. I en hel månad ska grotta vi ner oss i kassetter i alla dess färger och former. Jag är fan överladdad och var så in i helvete nöjd med namnet kasseptember. De övriga i församlingen mottog  dock namnet med en viss iskyla. Måhända låter ordtrolleriet bättre i mitt huvud än det ser ut i skrift. Skit i det, kasseptember är det som gäller.

Jag älskar kassetter. Vilket fantastiskt format. Hela min uppväxt på 80-talet var synonymt med dessa små underverk. Commodore 64. Jag hade i runda slängar en miljard spel. Många piratkopierade på kassett. På den tiden var det här med piratkopiering en rätt smal sak. Man tog en kassett med spel på, sedan spelade man av den på en tom kassett. Barnsligt enkelt. Självklart hade jag en hel del originalkassetter med. Problemet med Commodore 64 var att även om man köpte originalspel så fanns det en stor chans att spelet ändå inte fungerade. Visst, man kunde hålla på och justera tonhuvudet med en liten skruvmejsel, men jag fick det aldrig att fungera. Men! Vilka minnen. Way of the exploding fist, The last ninja, Bop n rumble, Midnight resistance, UN Squadron, Subterranea, Beyond the ice palace, Barbarian, High noon, Mission elevator, Rampage, Jet set Willy, Operation Wolf, Rambo, Batman. Listan är oändlig. Fantastiska spel med fantastisk musik. Givetvis fanns det en hel del skit med då det rådde total anarki gällande publicering av spel. Alla fick vara med och någon direkt speltestning fanns inte så det var inte ovanligt att vissa spel helt enkelt inte gick att klara på grund av buggar eller att spelet inte var färdigt. Ett starkt minne är ett He-Manspel som helt enkelt bara slutar vid en bergvägg. Kokilskan. Sedan delar jag och Dr Panzram ett särdeles mörkt minne gällande ett spel vid namn The curse of Sherwood. Ni som tycker att Dark Souls är ett utmanande spel. Tjena. Försök då manövrera en liten ful jävel i vit dumstrut genom ett kolsvart dödsträsk utan karta.

Mellan 1986 och 1989 var min låtsasbrorsa ofta barnvakt åt mig av oklar anledning. Han hade exakt alla diagnoser och introducerade mig för allsköns videovåld då hans familj hade en VHS-spelare OCH kabel-TV. När jag var sex år körde han en double feature bestående av Poltergeist och Hajen. Den där scenen i Poltergeist när det vankas likmaskar i ansiktet är än idag inpräntad i min hjärna. Helvete så otäckt. Och spännande. Mina språkkunskaper var såklart bristfälliga och jag hann oftast inte läsa översättningarna så min låtsasbrorsa brukade köra en sammanfattning då som då alltmedan filmerna gick. Mest hittade han bara på. Kommer ni förresten ihåg produktionsbolaget Belisarius? I slutet på exempelvis Airwolf ser man Belisarius-logon skriven i sten. Äh, jag visar istället:

Min låtsasbrorsa lurade i mig att Belisarius var namnet på den grymmaste dinosauriefilmen som gjorts. Mycket råare än Godzilla. Sedan hittade han på en spektakulär handling. Det var inte förrän ganska många år senare som jag faktiskt förstod att hela Belisarius-historien var ett komplett ljug. Än idag blir jag dock djupt nostalgisk när jag ser produktionsbolagets logotyp träda fram.

Min låtsasbror var även overkligt bortskämd då hans föräldrar … ja, det här med ADHD och alla andra bokstäver var inte lika väldokumenterat på 80-talet så de kväste hans raseriutbrott med gåvor. Atari, Commodore 64, He-Mangubbar en masse och skivor och serietidningar. Någonstans runt 1987-88 introducerade han mig för ett amerikanskt band vid namn Guns N Roses. Jag gillade såklart vad jag hörde, men jag kunde inte koncentrera mig på någonting annat än hans T-shirt som hade det snyggaste trycket jag någonsin sett. Han förklarade myndigt att bandet han hade en T-shirt med hette Iron Maiden. Utan att ha hört en ton blev jag världens största fan.  Han spelade av några Guns N Roses-låtar på en kassett som jag fick med mig hem. Snällt såklart, men jag hade hellre önskat att han fyllt den till bredden med Iron Maiden.

I skolan pratade jag vitt och brett om Iron Maiden. Min klasskompis Lars berättade på rasten att hans brorsa hade några Iron Maiden-skivor som jag kunde spela av. Jag höll fan på att svimma. Efter skolan sprang vi hem till Lars och dundrade in på hans brorsas rum. Det rummet är än idag det coolaste jag sett. På dörren satt en enorm plansch på Freddy Krueger, sängen hade en INBYGGD klockradio och det var tapetserat med de fränaste affischerna man sett. Pantrar, hårdrocksband, lättklädda damer. Enligt Lars var hans brorsa även norrlandsmästare i taekwondo. Jag hängde med Lars ända upp till högstadiet och det lustiga är att jag ALDRIG sett hans bror. Han existerar ju uppenbarligen då han hade ett eget rum och att Lars och jag var livrädd för honom, men det finns något både roligt och märkligt i att aldrig ha sett människan med egna ögon.

Skivan jag spelade av den dagen hette ”Powerslave”. Herregud vilken religiös upplevelse. ”Aces high” liksom, jag höll på att börja gråta. Väl hemma gick den här kassetten varm. Så pass varm att när jag i vuxen ålder lyssnar på den på CD får jag en overklighetskänsla när det inte bryts mitt i ”The duellists” och när det inte svajar till rejält i ”Back in the village”. Sedan …  sista låten. Jag darrar fan. ”Rime of the ancient mariner”. Världens bästa låt. Det var Iron Maidens ”Powerslave” som gjorde mig till hårdrockare. Tätt följd av Iron Maidens ”Killers” och Metallicas ”Master of puppets”. Det var även min låtsasbror som introducerade mig för döds och black några år senare. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Kassetter. Ett format som fyllde min barndom med både spel och musik. Lägg därtill kassetterna med Tintin och Stjärnornas Krig. Ni vet Stjärnornas Krig där Chewbacca heter Tuggback och Millennium Falcon Årtusende Falken. Helvete vilket mäkt. Jag har kvar de flesta kassetterna än idag. Heidenhammer är dock den som vinner. Han har ALLA Tintin-kassetter. Det är fan respekt. Fantomenkassetten är även den sjukt tung. De skrattande piraterna och fingret. Gastkramande äventyr.

När man blev äldre hängde kassetterna med, om än med tyngre innehåll. En av mina första demos var Left Hand Solutions ”Falling” från 1993. Lokal doom. Råbra givetvis. Sundsvall Underground-kassetten från 1994 gick även den varm. Darklands, TGU (pre-The Kristet Utseende), Skaplig Fraktur. Nostalgiskt sprängstoff. Mellan typ 1988 och 1998 härskade även blandbanden i mitt liv. Helvete vad mycket musik man upptäckte och avnjöt på dessa hemmasnickrade samlingsvolymer. Ett välplanerat blandband, man blir glad. Än idag. Lägg därtill alla skivor man bandade av i sann piratkopieringsanda. En av mina största utmaningar rent layoutmässigt var när jag bandade av Mob 47s ”Garanterat mangel” åt en polare och tog på mig uppgiften att medelst bläckpenna skriva ner alla titlarna. Ja, det är 87 låtar. En annan höjdare var när jag kopierade Bal-Sagoths ”Starfire burning upon the ice veiled throne of Ultima Thule” av min polare Rasmus och det var dags att plita ner titlarna. OS i karpaltunnelsyndrom. Ett lustigt fenomen gällande denna piratkopieringsfrossa är musiker som klagar över illegal nedladdning när de har 300 kassetter i samlingen med avspelade skivor från ungdomen.

När det blev standard för i stort sett alla att ha en dator med CD-brännare dog mycket av det här ut. Blandskivor i all ära, men det är inte samma sak. Sedan finns det något sorgligt och fattigt med en piratkopierad CD-skiva. Visst, man har all musik och ljudkvalitén är i stort sett densamma som på originalskivan men … det känns inte rätt. När Internet och hela MP3-boomen kom blev det ännu fattigare. En skiva i digitalt format på en hårddisk liksom. Smidigt och lättillgängligt, men helt utan charm. Streamingtjänster som Spotify är dock lite bättre. Fråga mig inte varför, men det känns bättre med Spotify än en hårddisk fullmatad med musik. Nackdelen med denna lättillgänglighet är lättillgängligheten. Oftast lyssnar man inte på hela skivor utan bara på de låtar som fångar ens uppmärksamhet vid första lyssningen. På så vis missar man de där monumentala låtarna som växer fram efter upprepade lyssningar. Å andra sidan anser många att de inte har tid att lyssna in sig eftersom det finns så mycket man kan välja på som är bra på första vändan. Är inte det rätt otroligt? Vi lever i en värld där i stort sett all musik, film, spel och underhållning finns ett knapptryck bort. Inte konstigt att alla är deprimerade och utbrända.

När kassetten förklarades död levde den vidare i skuggorna. Black metal, death metal, noise, industri, ambient, dansband. Idag är kassetten mer levande än någonsin. Många vill få det till att massa hipsters kommer och drar formatet i smutsen. Äh, jag tycker inte vi ska vara så dömande. Även om man tillfälligt kan få spader av att se en tvättäkta fullblodshipster vara inne och stöka på ens subkulturella territorium får man ändå säga att de för mycket gott med sig. Finöl, märkvärdiga hamburgare, retrospel och ett uppsving i både vinyl, VHS och kassett-sfären. Man får ta det onda med det goda. Däremot blir jag FULLKOMLIGT JÄVLA GALEN när det kommer till prissättningen på begagnade varor. Såhär är det. En begagnad CD ska kosta max 50 kr. Det är sedan gammalt. En femtiolapp och vips är du ägare till någon mellanplatta med Hades som du egentligen inte ens vill ha. Det är så det ska gå till. Vad ska du ha för den där plattan med Isvind? Jadu, ska vi säga en femtiolapp? Taget. Inte något jävla vad skaru ha för Thy Grief-plattan ja sju miljarder Euro tack.

CD. 50 kr.

Nu gled jag i sedvanlig ordning från ämnet, men kassetter. Fan vad jag älskar kassetter. Ljudet, formen, lukten. ”Dance of December souls” på solvarm kassett i en SAAB 900. Extas. Morbid Noizz. Mystic Productions. Jag saliverar. Nu är det kasseptember och denna månad kommer vara en hyllning till ett format som format alla som haft en rimlig uppväxt. Och kom inte dragandes med något snack om Minidisc. Där är dörren. Ut. Det blir tidig lunch för dig. Som vanligt. Ut. Vi är en för mycket här inne nu. Lunch. Nu. Ensam. Som vanligt. Ut.

Minidisc …

Vilken jävla idiot.

På återseende.

/Hatpastorn