Hatpastorns likpredikan

/Dr Panzram

Jo, alltså. Jag har en pervers böjelse. Jag är koprofil. Om än inte i ordets sexuella betydelse, men väl när det gäller musikalisk avföring. Och ja, jag köper min kärlek för pengar. Det är en smutsig affär. Och trots att skammen kvarstår i åratal efter avslutad transaktion kan jag inte sluta. Jag har för mycket blod på händerna för att kunna svära mig fri, så jag gör det näst bästa: jag biktar mig i Församlingens bås.

Jag vill få det här överstökat så fort som möjligt. Därför blir det inga längre recensioner av de senaste fekalierna jag införskaffat. Även om jag ville så går det inte, då jag varken lyssnat på dem eller ens fått hem dem ännu. Jag har bara öppnat min mejlbox och fått hotbrev om att jag vunnit ännu en auktion bestående av bajs från den skuggvärld vi i folkmun kallar black metal.

Därför gör vi såhär. Jag radar upp bandnamn och skivtitel och ser vilken information om dem som går att hitta på det där oumbärliga metallarkivet, vilket jag ser som vårt eget Discovery Channel. Och nej, jag har aldrig förut hört talas om de band vars fullängdsverk jag snart, företrädelsevis iförd rånarluva eller regnrock och Musse Pigg-mask, måste hämta ut hos mitt närmaste postombud.

Nu kör vi.

Tjolgtjar ”The Tjolgtjarian mass”.

Status: Active.

Years active: 1998 – present.

”Tjolgtjar’s early music was relatively simple black metal, but the band later evolved into a rock-influenced style tinged by various styles including punk, surf, psychedelic, garage, and early rock, as well as country, gospel, and bluegrass.”

”The Tjolgtjarian mass” fick av användaren och recensenten VastiiaMortifera 3% av 100.

Septic Cemetery ”Shattered”.

Status: Split-up.

Years active: 1995-? (as Leviathan), ?-?.

Vare sig skivan ”Shattered” eller den EP som kom dessförinnan verkar lämnat något intryck på någon. Tydligen spelades den in av medlemmarna Thomas, Thomas, Michael, Roland och Milan ‘Astaroth Magus’ Pejak. Samtliga verkar efter denna Opus Dei försvunnit spårlöst. Inte ens Astaroth Magus har setts till. Trist.

Nhaavah ”Nhaavah”.

Status: Split-up.

Years active: 1996-?.

En EP, en split, en samling. Mer blev det inte. Tydligen är det den sistnämnda som jag kammat hem. Bandet kommer tydligen från Tjeckien. Det gör även Maniac Butcher. Det syns på båda bandens skivomslag. Då ingen recension finns att hitta för någon av inspelningarna bjuder jag istället på texten till deras fantasifullt betitlade låt ”War”.

I detest all my enemies. I wish poor death to my enemies. I wanna see all my enemies weltering in blood of my enemies!! Waaar!! I am in war with my enemies. Waaar!! War brings death to my enemies. Waaar!! I worship war! Waaar!! I need war!! Waaawaaawaaaraaaraaar!!

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Redox ”Forgotten nature”.

Status: Active.

Years active: 1990-present.

Det här gänget är inte det som kastar in handduken när karriären känns tyngre än Rockys match mot Drago. Två fullängdare och en EP har det blivit under de tjugofem år som orkestern harvat på. ”Forgotten nature” kom år 2000 och förärades med betyget 15% av 100. För övrigt den enda av deras inspelningar som recenserats. I texten beskrivs bandet som det absolut sämsta thrashband som fått kliva in i en studio och på sång lyckats få med sig en förstoppad Fred Durst som fastnat i puberteten. Detta är dessutom den enda recension jag läst där man som läsare uppmanas att läsa ett sågat bands texter. Sagt och gjort, här är lyriken till ”Fear of not dying”.

The energy moves us
Society knows it well
And our true calling
The soldiers fake
In their uniforms
With their weapons
And bloody victims
But in tears of victory
Many believe like us

The energy you lack
And want so badly today
Is our true calling
Which many fake
In the church pulpits
At many city halls
On game show programs
And even the pretty girls
Cashiers in grocery stores

O here that is
The fear of not dying
Yes, we are possessed
By fear of not dying

The energy you call god
We call it fucking love
And peoples true calling
Is to pro-create
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us

The energy you call faith
We call it a lie
And due to ignorance
People let themselves be lead
We are metal gods
Singing hard and heavy
Pretty cashiers love us
Yes, then we feel possess
Many who believe like us

Ibland undrar man hur det efter alla dessa år fortfarande är möjligt att bli förvånad.

Dew Of Nothing ”Doubleueird”.

Status: Active.

Years active: 1996 – 2001. 2014 – present.

Nej, jag stavade inte fel på titeln. Nej, jag vet inte vad det betyder. Och ännu mindre förstår jag vad bandnamnet egentligen syftar på. Vid det här laget känner jag mig mest bara matt inombords och undrar vad i hela helvetet jag faktiskt lägger mina surt förvärvade slantar på. Dew Of Nothing härstammar tydligen från Mexico och har knegat på sedan 1996, med en paus på tolv år mellan 2002 och 2014. Den senaste fullängdaren släpptes så sent som i år. ”Doubleueird” är deras första giv, släpptes år 1998 och stoltserar med hits som ”Proud of damned”, ”Art upon perception of time” och ”Wings eye”. I övrigt verkar det här mest vara en ganska trött historia.

Vi går vidare.

Cromwell ”Advent of end”.

Status: Active.

Years active: 1991 – present.

”Advent of end”? Ja, den kom 1998. Vad som hänt sedan dess vet ingen, förmodligen inte ens de själva. Även detta band härstammar från Barcelona. Förutom det finns det just ingen information alls att hämta. Ja, bortsett från detta:

”J. Arckanus also plays/played in this band. He is propably the same person as Mario Vico.”

Blackstorm ”Black circle crusades”.

Status: Split-up.

Years active: 1998 – ?.

Verksamma sedan 1998 men har enligt uppgift valt att lägga ned verksamheten efter ett album och en EP. Jänkare. Istället för att skriva mer om detta tycker jag helt enkelt att vi rundar av med att ta en titt på omslaget.

Tack för kaffet.

/Heidenhammer

1996 avfyrades det första dödande skottet i vad som skulle komma att utvecklas till ett kallblodigt utrotningskrig. Det var en storm av förtärande flammor vars gnista hade antänts bara två år tidigare när Sony helt oskyldigt gav ut den med beröm godkända Black Sabbath-hyllningen, ”Nativity in black”. Samma år avtäckte även tyska Gun Records den helt jävla bedrövliga ”In the name of Satan – A tribute to Venom”. Båda sålde som facklor och högafflar under en pogrom och snart förstod branschen att här fanns det papper att stapla.

Kulan som avlossades hette ”In memory of Celtic Frost” och skytten hette Dwell Records.
Man skulle lätt kunna tro att det var våra egna Black Sun Records som var de krönta kungarna i de mediokra tributernas spermakladdiga mosbricka till värld, men om Black Sun var kungarna var Dwell den gud på vars altare Göteborgarna gav offer. Dwell släppte på riktigt så många tributer att jag i min (redan halvsvarthjärtade) research tappat räkningen inte mindre än tre gånger. Jag anser mig dock inte vara helt ute och cykla när jag säger att det är min ärliga uppskattning att de lyckades skända vår existens med mer än tre dussin ”hyllningsskivor” på mindre än tio år.

”In memory of Celtic Frost” är en tribut enligt standardformat 1-A Tämligen välkända band gör halvdana kopior av originalet. Gärna med den där berömda glimten i ögat. Medan de mindre kända bara är glada för att få synas i sällskapet. Dock så är det en outtalad sanning att absolut INGEN är nyfiken på att höra hur Cianide har valt att tackla ”Dawn of Megiddo”.
Jag ska erkänna att såhär ett och ett halvt årtionde senare är skivan inte riktigt lika kass som när den kom. Men tristessen som uppstår efter andra riffet på nästan samtliga bidrag står sig lika resolut idag som den gjorde på den tiden då Jim Carrey inte såg ut som Jokern utan make-up.

Den har dock två akter som sticker ut.

Emperor gör sin bästa inspelning någonsin med en sjukt rå tolkning av ”Massacra”. Någon som förtjänar att lyftas fram lite extra är den på trummor gästande Dirge Rep som här gör en minst sagt ikonisk insats.

Det andra bandet som blippar på radarn är Stockholmsfjölen i Opeth. Med undantag för ett halvschysst akustiskt parti på ”Orchid” så har de inte gjort någonting som går att lyssna på. Saken blev inte bättre av att jag tidigt utvecklade den plausibla, men fullständigt grundlösa misstanken, att deras bandnamn var bokstäverna i ordet ”poet” omkastade, med ett ”H” insmuget som taktiskt villospår.

Jag gav deras ovannämnda debut ett gäng ytterst tålmodiga genomlyssningar, men inte ens med full blåsa och hemlängtan kunde jag förmå mig själv att kapitulera eller ens på något sätt begripa den. Deras efterföljande verk fick ännu mindre av min uppmärksamhet, då de redan på dess första anslag stolt basunerade ut att de nu hade repat och skrivit bort all den bedårande charm som genomsyrade den tidiga produktionen.

Nu kanske ni undrar varför jag överhuvudtaget bemödade mig att hålla ut så pass länge som jag faktiskt gjorde, det fanns och finns trots allt betydligt bättre konstellationer som jag aldrig lyckats komma förbi första skivan med (Falkenbach/Krieg). Men då med skillnaden att jag ansett deras alster vara så jävla monumentala att jag helt enkelt varken vågat eller orkat få illusioner krossade och min tid slösad med deras eventuellt svagare släpp.

Så vad fan handlar det här svamlet då om egentligen?

Jo, anledningen till att jag tar upp detta är för att Hatpastorn tidigare idag drog in mig i sin svavelrökosande sakristia och gav mig en svada och reprimand för att den här texten inte var lång nog för hans tyranniska tycke. Det handlar även om att det är ett obestridligt faktum att Opeth lustigt nog gjort en av de bästa covers som någonsin spelats in.

Jag har alltid velat gilla Celtic Frost lite mer än vad jag egentligen gör. Med det sagt så anser jag att EPn ”The emperors return” huserar en av de bästa bitar av death/black metal som någonsin stänkt sin svärta på våra själar: den blytunga djävulshymnen ”Circle of the ryrants”. Även känd som Schweiz svar på Bathorys ”The return of darkness and evil” och Venoms ”In league with Satan”. Jag vill också ta tillfället i akt att påpeka att mängden pitch de använder på backingsången på denna låt är ett föredöme som borde följas av samtliga orkestrar oavsett musikalisk inriktning.

Vad är det då med Opeths tolkning som är så bra?

Jo, inte nog med att den spelades in under den epok då det var som mest glöd i Day DiSyraahs produktioner. Opeth hade dessutom varken före eller efter lyckats låta så här drivet ondskefulla. De håller sig till låtens grundstruktur med en nästan slavisk dedikation för att lägga sin vikt på att uppdatera framförandet och smyga in små överraskningar. Det är en mörk, genuint illavarslande och ytterst intressant resa vi får det infernaliska nöjet att följa med på. Opeth lyckas på fem minuter och femton sekunder att leverera något så magnifikt malignt att det i åratal har hemsökt deras diskografi likt minnet från en natt av spontant fyllesex med syrran.

Som avslutning på detta så skulle jag bara vilja klargöra att om någon av er där ute anser att Opeth lyckats knåpa ihop något som kan mäta sig med denna cover och som denne anser är något vi inom församlingen borde ta del av, så skulle vi vilja att ni vänligen postar den på Aftonbladet Sports Facebooksida och glöm för Lucifers skull att tagga oss.

Nästa gång vi ses så kommer det att vara under en blodröd himmel.

/Dr Panzram