Hatpastorns likpredikan

Sommaren 2014 gick jag och Pastorn på skivmarknad här i Sundsvall. Till mitt stora förtret hittade jag verkligen ingenting som fångade min uppmärksamhet när jag likt en ångvält gick lös på de backar med ogudaktigt material som uppenbarade sig framför mina ögon. Detsamma verkade gälla för min kumpan … som i och för sig lyckades hitta en fantastiskt rolig BURZUM-tribute, som tidigare recenserats i sin helhet här på bloggen.

Tobbe Fällström, som haft ett finger med i det mesta som gällt metalrelaterad verksamhet i den här staden, var även han på plats då han tappert försökte kränga osäljbara plattor till de besökande. Han lockade med ett desperat ”köp tre för hundra spänn”-erbjudande. An offer you can’t refuse. Likväl lyckades jag bara hitta en enda skiva som på sin höjd var halvintressant – ROKs ”This is satanik”. Fatta vilken nivå man då befinner sig på. Jag hade verkligen ingen lust att punga ut med pengar och jag tyckte mig bli räddad av gong-gongen då Fällström deklarerade att han inte accepterade handel med kort utan enbart kontanter. Jag pustade ut.

Till dess att jag ser Pastorn med ett flin langa fram sin plånbok för att ”generöst” dunka fram en hundralapp och slänga ned den i min näve. Innan jag ens hann säga ”nej” var skadan redan skedd. ROK-skivan var min. Då återstod att hitta två till, för att fylla ut. På nåder lyckades jag hitta en skiva med MOTÖRHEAD. Som dessutom var märkt med klistermärket ”Nice price”. Jojo. En skiva kvar. Och då …

… hittar vi en skiva som stoltserar med att ha både Hellhammer och Tormentor med i sättningen. Det konstiga är att Hellhammer valt att traktera gitarren och Tormentor gått lös på trummorna. Vad kunde detta vara? En bortglömd juvel i Norges krona?

Nej. Men däremot brasilianska LORD BLASPHEMATE. Med två helt andra Hellhammer och Tormentor. Det här bandet har tröskat på sedan 1992 och ”The sun that never dies”, som nu rullar i min CD-växlare, är deras fullängdsdebut från 1997. Givetvis har den i en recension på Metal Archives fått hundra procent eller poäng av lika många möjliga. På det photoshoppade omslaget lockas det med titlar som ”The arabs expulsion of Iberian peninsulas by Carlos Martel in Poitier battle”, ”The egyptian magick ritual to invocate Ra-Hoor-Khuit ”, ”Music and poetry to Luciferian occultist order” och ”Yes, we love Satan!”.

”Yes, we love Satan!”. Vi stannar där en stund. Detta kan vara det bästa som spelats in. Refrängen sitter i som en könssjukdom, redan efter första genomlyssningen. Åh, så briljant. Syntflöjtar, rensång och minst tre minuter för lång speltid. Man kan inte värja sig.

Jag har bestämt mig. Karln bakom LORD BLASPHEMATE. Han. Han är the TRUE Hellhammer. Det syns för övrigt på hans corpse paint.

/Heidenhammer

Frågan om vilket band som till sist gav svartmetallen nackskottet bakom ladan ligger väl till viss del fortfarande öppen. Svårt är i alla fall att neka till att KEEP OF KALESSIN bidrog när de valde att ställa upp i den norska melodifestivalen år 2010. De hamnade dessutom på tredje plats.

Annars var namnet något som mest passerade revy och dök upp med jämna mellanrum utan att riktigt tas på allvar. Först långt fram i karriären, då de släppte albumet ”Armada” började folk bry sig om bandet på riktigt. Eller folk, förresten … en del i musikpressen gjorde det i alla fall.

Innan dess sågs KEEP OF KALESSIN mest som ett band i mängden. Det bästa betyg jag sett dem få bestod av att de kom närmast att låta exakt som MAYHEM gjorde på ”De mysteriis dom Sathanas”. En sanning med modifikation, för även om de produktionsmässigt lät tämligen klonade och behärskade instrumenten med samma vigör som de mer kända landsmännen en gång gjorde, var deras låtar mest mediokra. Inte dåligt, men sannerligen inte särskilt spännande heller. ”Agnen –  ­A journey through the dark” är precis så intetsägande som titeln antyder. Det fräser på och visst är det kompetent, men man ska nog vara bra svältfödd innan man tar det här verket till sitt hjärta. Skulle man slå på det här under en omgång ”gissa bandet” är risken stor att de tävlande skulle se ut som frågetecken, för det här kan verkligen vara allt.

Fan, varför skrev jag inte om något annat roligare band i skivsamlingen på K? Så går det när man ska vara märkvärdig och skriva om något relativt sett mer ”obskyrt” band än att göra en rejäl genomgång av KING DIAMONDs kompletta backkatalog. Bootlegs inräknade.

/Heidenhammer