Jag antar att de flesta av er redan är medvetna om det nya bandet STILLAs existens. Detta är inte speciellt förvånande då gruppen ståtar med folk från BERGRAVEN, DE ARMA och kanske framförallt ARMAGEDDA. Den tredje mars släpps deras första giv vid namn ”Till stilla falla”, ett alster jag lyssnat kopiöst mycket på de senaste veckorna då bolaget Nordvis var bussiga nog att skicka mig ett promoexemplar. Med tanke på att det är många som är intresserade av detta skivsläpp så tänkte jag ge mina åsikter om albumet. Det är så sällan jag faktiskt får skriva om något bra på denna Likpredikan och efter min vistelse tillsammans med Phallusifer – The Immoral Code behöver jag rensa ur systemet innan jag ger mig i kast med något annat vansinnesprojekt.
Det första som slår en när man avnjuter ”Till stilla falla” är hur pass genomarbetad den är. Gitarr och basarbetet påminner om en mix mellan ENTHRALs debut ”Prophecies of the dying”, VED BUENS ENDEs magiska ”Written in waters” och TULUS tre första släpp i allmänhet, men ”Evil 1999” i synnerhet. Det är komplext, atmosfäriskt och skruvat, men samtidigt högst minnesvärt. Då gitarrerna oftast rör sig i de ljusare regionerna får basen gott om plats att lägga till sin egen prägel. Tänk er Fenriz klassiska baslir på DÖDHEIMSGARDs ”Kronet til konge” fast med kompetensen hos ULVERs gamla fyrsträngsspecialist Skoll. När det kommer till sången så är det givetvis ARMAGEDDAs gamla näktergal A. Pettersson som sköter den biten och det är nu det blir lite märkligt. I vanliga fall brukar hans röst vara det som man fokuserar på när man lyssnar på musik han varit insyltad i. I fallet STILLA händer det så pass mycket på strängfronten att sången hamnar i skymundan trots att han sjunger ruskigt bra. Ingen kan ju låta som en folkmordisk vinalkis så hårt och komma undan med det som han. Faktum är att det inte direkt kryllar av sångpartier på skivan. Personligen tycker jag det är skönt med plattor där sångaren har vett att hålla käften emellanåt, är musiken tillräckligt intressant behöver man inte ha så mycket av den varan. Där har vi ett tydligt problem med ”nyare” black metal eller vad man ska kalla det. Det är sång hela tiden då banden är rädda för att låta musiken tala för sig själv. Det och att baskaggarna ligger högst i mixen. STILLA har tack och lov fattat poängen. Trummorna, som är rimligt mixade bör tilläggas, sköts av J. Marklund som bland annat bankat skinn i LIK, GRIFTESKYMFNING och WHIRLING. Han sköter sitt jobb med bravur och behärskar både norskgrindet, BURZUM-fyrtakten och VED BUENS ENDE-mecket. Mer behöver ingen kunna.
”Till stilla falla” består av sex spår. ”Tidlösa vindar”, ”Aldrig döden minnas…”, ”Askormen”, ”Hinsides dagen”, ”Allt är åter” och ”Till stilla falla”. Samtliga slagdängor är av den längre sorten där fokus ligger mer på en allmän upplevelse än refrängkavalkader. Ni som orkat läsa mina årsbästalistor vet att jag dyrkar den sortens svartmetall. Varje gång man lyssnar igenom plattan lägger man märke till nya detaljer och får nya favoritpartier. Detta gör att albumet håller i en evighet. Jag vet att jag i överflöd refererat till gamla norska guldplattor under denna genomgång, men det kan inte hjälpas. Inte för att STILLA lånat några riff från nämnda band utan mest för att atmosfären är densamma. Det var ett bra tag sedan jag avnjöt en skiva som gav mig den där nostalgiska känslan utan få den beska smaken av riffstöld i vrångstrupen. Det lyfter jag på (Vit)hatten för.
När man lyssnar på STILLA är det omöjligt att inte tänka på medlemmarnas ordinarie åtaganden. BERGRAVEN var exempelvis det där bandet som inte fick den uppmärksamhet de/han förtjänade. ”Dödsvisioner” från 2007 och ”Till makabert väsen” från 2009 är fantastiska. Däremot kan man inte uttala bandnamnet utan att låta som en idiot. Uttalas det BERG-RAVEN, BERG-REJVEN eller BÄR-GRAVEN? Ingen vet. Senaste skivan kom som sagt 2009 och med lite tur så kanske han släpper nytt snart. Å andra sidan så blev STILLA så pass lyckat att jag gärna väntar några år till. Snackar vi ARMAGEDDA så var de så fiffiga att de lade ner verksamheten när de var som bäst. Även om jag skulle uppskatta en återförening så vet jag att mina förväntningar kommer att vara orimliga. Jag hoppas verkligen att detta inte blir någon dagslända utan att de satsar på det här. Samtliga medlemmar är involverade i betydligt mindre intressanta projekt så det vore dödssynd och blodskam om de inte satsade helhjärtat på detta.
Nu över till det negativa. Skivomslaget. Jag vet att detta är att famla efter halmstrån men i min värld är ett omslag fortfarande något viktigt. Visst, det är ganska snyggt och jag begriper vad de är ute efter, men ett svartvitt foto på ett gammalt hus har gjorts alldeles för många gånger. Det kändes extremt fattigt redan när DRÅPSNATT gjorde det 2010. Jag anar att många kommer att bläddra förbi detta i skivbacken utan att ens registrera vad de sett. Jävligt trist då ”Till stilla falla” tillhör det bästa jag hört på länge. Något som är av yttersta vikt att veta är att albumet gör sig absolut bäst när man lyssnar från pärm till pärm och verkligen absorberar in musiken. Att stresslyssna på enstaka spår från exempelvis Youtube gör inte helhetskonceptet rättvisa, även om man givetvis får en fingervisning om hur det låter. Därför tänker jag inte bifoga någon låt för lyssning i detta inlägg. ”Till stilla falla” kräver din fulla uppmärksamhet och den kräver många genomlyssningar för att man ska upptäcka all fjällmagi. Belöningen när man gör den uppoffringen är legendarisk.
Vill ni veta mer och eventuellt höra ett par smakprov så rekommenderar jag att ni glider in på Nordvis hemsida www.nordvis.com.
Det känns helt sjukt att jag faktiskt skrivit om något riktigt bra för en gångs skull. Snacka om att komma fram till en oas i den pestsmittade stenöken som kallas urusel black metal. Tyvärr är det min lott här i livet att ständigt befinna sig på en Golgatavandring i dessa öde landskap så jag vinkar återigen adjö och ser vart jag hamnar nästa gång. Enligt kartan så är Indonesien nästa mål. Jag vill verkligen inte.
På återseende.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 