Ibland vill man bara skicka in en platta i spelaren, slänga sin sargade lekamen i soffan och utbrista ”fan, den här skivan är riktig hyfsad”. Varför vill man då lyssna på något hyfsat istället för något som är bra på riktigt? Av samma anledning som man spisar KING DIAMONDs ”House of God”. Det är inte det bästa han gjort, men till onsdagskaffet duger den utmärkt. Faktum är att när undertecknad står framför samlingen och upplever den totala skivkrampen så är det lätt hänt att man slår på något hyfsat istället för exempelvis EMPERORs ”In the nightside eclipse”. Varför vet jag inte, men jag tror att det beror på att man helt enkelt bara vill ha något som känns lite lagom. Plus att det är extra trevligt att slå på ett album man kanske inte lyssnat på ett par tusen gånger.
Idag ska vi snacka om tyska GRAVENs ”Perished and forgotten”. Är den bra eller dålig kanske ni undrar? Den är hyfsad. Observera att det finns en skillnad, om än en tunn sådan, mellan hyfsad och medioker. När jag säger hyfsad menar jag att den är klart värd en lyssning, men förvänta er inte att ni ska slå volter av lycka. Tänk er istället att ni nickar gillande och kallt konstaterar att det ni just hört kanske inte var så jävla tokigt och att i sällskap med en kopp kaffe och en Plopp kan det bli en riktig toppenkväll.
”Perished and forgotten” köpte jag 2002, ganska precis just efter den släppts. Jag var på turné i Tyskland och i diverse Fanzines man slukat längs vägen hade albumet fått fina omdömen. Skivbolaget Undercover Records som släppte härligheten var jag bekant med sedan innan och med tanke på vad de gett ut före ”Perished and forgotten” visste jag att det inte kunde vara en total katastrof. Eller nu ljög jag, Undercover Records är typ som Folter Records när det kommer till kvalitetsbedömning. Fast ibland är det ju skrotet man är ute efter. Är det bara jag som tänker så? Är det därför jag går under smeknamnet Invasion Records-Pastorn här i församlingen?
Skit samma.
Omslaget skrek inte precis ”köp mig”, fast å andra sidan har jag betalat fullpris för plattor som är så fula att de skrämmer barn och stöter frukt. Återigen, Invasion Records-Pastorn. Bookleten var ett enkelt uppvik utan något tjafs. Minimalistiskt. Svartvitt. Det behöver inte vara så märkvärdigt alla gånger. När musiken väl började ljuda i min ”bärbara” CD-spelare så insåg jag raskt att det var riktigt hyfsat. Vid första genomlyssningen kunde jag spela alla låtarna på gitarr, utan att ens ha plockat upp det sexsträngade helvetet bör tilläggas. Det här var ju riff man skrivit själv och kastat. Kul initiativ att släppa ett album som faktiskt består av de där riffen man själv blir lite tveksam över om man ofrivilligt råkat stjäla från andra band eller inte. Ljudbilden: krispigt frasig, men ändå tydlig. Chinacymbalen låter fantastiskt. Något som trummisen Vronth uppenbarligen också tyckte då han hamrar på den i tid och otid. Jag älskar för övrigt artistnamn som låter som att någon får ett par telefonkataloger kastade på magen medan de sover. Den andra liraren i GRAVEN är ingen mindre än Vargsang. Kom igen, nog fan vet ni vem han är? Vargsang från VARGSANG, NORDISCHES BLUT samt klassiskt tyskusla NOCTI VAGUS. Inte? Kulturskymning. Han spelar i alla fall alla andra instrument samt sjunger. Kolla gärna upp NORDISCHES BLUT och VARGSANG för ytterligare exempel på hyfsad black metal om ni inte redan hört dem. Själv har jag sett VARGSANG live. Det var en jävla resa.
Som exempel på hur bra det kan bli när något är riktigt tokhyfsat ger jag er ”Of darkness, sorrow and hate” från nyss nämnda fullängdare. Ni kommer inte att skrika er hesa av upphetsning, men ibland räcker det gott med musik som man kan stampa takten till medan man väntar på att äggen ska bli färdigkokta.
GRAVENS andra skiva, ”The shadows eternal call”, kan ni skita fullständigt i. Den är mest bara tysk, trött och tråkig. Som en bal på slottet fast helt tvärtom. Och tysk.
Nu ger jag upp.
BAAL på slottet.
NU ger jag upp.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 