Hatpastorns likpredikan

På vissa väl utvalda alster kan man ana sig till att det hänt något spektakulärt vid själva inspelningsprocessen. Man kan nästan se framför sig hur ljudsnubben reser sig upp från sin malätna kontorsstol, gnuggar sig i ögonen och lämnar lokalen för att ta sig en nypa frisk luft. Under tiden materialiserar sig Hin Håle och tar kontroll över mixerbordet för att göra några högst adekvata förbättringar. När ljudteknikern kommer tillbaka är bandmedlemmarna ivriga över att få höra hur deras nyinspelade musik låter så han slår igång maskineriet och ut strömmar något som inte är av denna värld. Bandet jublar, ljudteknikern tar åt sig äran trots att han innerst inne inte har en blekaste aning om hur detta kunde ske och Djävulen själv, ja han sitter bekvämt i favoritfåtöljen hemma i de evigt suckande svavelsjöarna och ler förnöjt.

I denna artikelserie tänkte jag gå igenom några av mina personliga favoriter där jag är fullt övertygad om att Hin Håle agerat ljudtekniker. Vi börjar med några sångljud som helt klart är renoverade av en högre makt.

DARKTHRONE –”Land of frost”.

Den som inte begriper sig på storheten i sångljudet på ”Land of frost”-demon fattar förmodligen ingenting. Många hävdar att Djävulens bästa trick var att övertyga allmänheten om hans icke-existens. Pyttsan! Hans största bedrift är otvivelaktigt rattandet av detta sångljud. Här är det total dyrkan som gäller. Det lustiga med DARKTHRONE är att de även kvalar in på listan över världens bästa sångljud med albumet ”Panzerfaust”. En skiva vars vokala insatser är den diametrala motsatsen till ”Land of frost”. Ni fattar poängen. Om man någonsin tvekar över hur mycket effekter man bör ha på sången kan man alltid rota fram den här gamla demokassetten för rimlig referens.

Att ”Land of frost” snart firar tjugofem år känns helt bisarrt.

EMPEROR – ”Moon over Kara-Shehr”.

Då själva ljudbilden på denna låt var i det närmaste perfekt, fanns det inte så mycket för vår mörka mästare att göra så han gjorde det enda rätta och vred reglagen på max när det gällde sången. Här daltas det verkligen inte med smaskigheterna. Slutresultatet: Topp ett världens bästa sångljud. Nu sitter det säkert någon förtappad/förvirrad/förtvivlad själ framför dataskärmen och fiser ur sig att ”IX Equilibrium” är en betydligt bättre giv och att låten ”Warriors of modern death” tillhör EMPERORs topp fem bästa verk genom tiderna.

Vi hörs.

Återinspelningen av ”Moon over Kara-Shehr”, som lättast finns att upptäcka på ”Nordic Compilation – A tribute to Euronymous”, är EMPEROR i sin absolut finaste stund. Om jag inte totalt missminner mig är det Hellhammer som bankar på trummorna. Det flamboyanta hi-hatrunkandet tyder i alla fall på det.

Jag vet inte hur många tusen gånger jag lyssnat på den här låten, men jag blir lika hänförd varje gång sången kommer in. Black metal blir inte mer magisk än så här. Om minnet inte sviker mig så var det för övrigt Robert E Howard som kläckte namnet ”Kara-Shehr”. Betydelse? Typ mörkrets/ondskans stad. ”Moon over Kramfors” hade fungerat exakt lika bra.

HAEMOTH – ”Slaying the blind”.

Diskant är magi. Däremot kan det bli lite väl mycket av det goda ibland. Tvivlare av det påståendet kan göra sig bekanta med tidigare nämnda SORT VOKTER och deras totalt olyssningsbara album ”Folkloric necro metal”. I HAEMOTHs fall faller dock bitarna på plats som en fallos i en falafel. Att ha detta i lurarna bränner nämligen dödsskönt i hörselgångarna. Just den här plattan fastnade jag för tack vare produktionen. Visst, låtmaterialet är vasst men om det rent musikaliska varit i samma klass som ljudet hade detta varit en klassiker. Att smyga på lite dist på sången brukar göra susen när sångaren är trött, spana in DARK FUNERALs ”Diabolus Interium” som exempel, men när man har en ung och rask vokalist som i HAEMOTHs fall tillför disten den där lilla extra kryddan.

Jag älskar album där man vid första lyssning inte fattar när sången kommer in utan man märker bara att allt blir lite högre. Liknande fenomen kan upplevas varje gång det är ett gitarrsolo på IMMORTALs ”Battles in the north”.

HAEMOTH är fransmän och de får en extra guldstjärna för att de inte rippar DEATHSPELL OMEGA rakt av som så många andra av deras landsmän gör.

LIMBONIC ART – “Beneath the burial surface”.

Jag minns än idag första gången jag lyssnade på detta mästerverk. Jag gick i skolan och roade mig med att på datalektionen ha denna på styv kuling i hörsnäckorna. Alla som hört ”Moon in the scorpio” vet att det tar en stund innan Daemon börjar sjunga varpå jag höjde och höjde för att kunna insupa musiken till fullo. Plötsligt kom sången och jag tror det var där och då som mina öron bestämde sig för att leka stenkross varje gång jag befinner mig i total tystnad. I efterhand var det faktiskt värt det. Det är inte bara det att Daemon sjunger fantastiskt bra, lyssna på ekot.

Genialiskt.

Att sången är mixad helt makalöst högt gör bara saker och ting ännu bättre. Det finns tre saker som kan väcka de döda. Det första är åskknallen på ”Kostogher” med ARCKANUM, det andra är baklängespratet och kyrkklockan i slutet på WONGRAVENs ”Fjelltronen” och det tredje är sångljudet på ”Moon in the scorpio”. Jag brukar föredra lågt mixad sång, men i det här fallet gjorde Djävulen helt rätt i att vrida rattarna på max medan ljudteknikern var ute och rökte.

Lite kuriosa gällande ”Moon inte scorpio” känns aktuellt. Under inspelningen av detta epos bodde LIMBONIC ART-grabbarna i MYSTICUMs replokal. Onödigt vetande säger ni, livsnödvändig kunskap säger jag.

SVARTSYN –”Tunnels of his Majesty”.

Jag gillar verkligen SVARTSYN. Det är ett genuint bra band med en genuint ond atmosfär. Faktum är att det enda vettiga som Folter Records NÅGONSIN gjorde var att släppa deras debutplatta ”The true legend” 1998. SVARTSYNs skivomslag däremot, det är en helt annan femma. Från vindögda blyertsormar (”Timeless reign”) till lurviga aggroindianer (”Wrath upon the earth”) till detta:

Vad är detta? OVERDETH möter misslyckad reklamkampanj för tacos? Något svar lär man knappast få på varför detta blev som det blev, men under tiden kan vi lyssna på ett makalöst bra sångljud istället. Från monumentala ”His Majesty” bjuder jag på låten ”Tunnels of his Majesty”. När man inte tror att en produktion kan bli mer fulländad dyker sången in och lägger sig likt ett par skivor västerbottensost på skinkmackan.

Mumma.

Att spela in sången på Djävulens telefonsvarare var ett briljant grepp. Förutom sånginsatserna rekommenderar jag er att dyrka Draugens nihilistiska trumspel. Snubben fattar allt. Aggressionen påminner en hel del om Heidenhammers trumteknik. Skillnaden är att Draugen orkar spela längre än femton sekunder.

BLACK WITCHERY – “Desecration of the holy kingdom”.

När jag var i Necromorbus runt 2004 och spelade in en skiva hade vi detta som ljudideal för sången. Jag minns än idag hur trött Widda såg ut när vi försökte förklara för honom att vi på de rätta ställena ville ha maximalt med pitch och att sången då skulle låta som en explosion. Min kära strängspelare försökte med Mora Träsk-rörelser förklara detta ljudideal genom att hytta hotfullt med armarna och allmänt vobbla runt i mixerrummet samtidigt som han utstötte gutturala ljud. Budskapet gick dock inte hela vägen fram. Den skivan blev för övrigt försenad i sju år på grund av allehanda skivbolagsstrul. Jag skyller allt på avsaknaden av en rejäl pitch.

BLACK WITCHERY, det är grabbar som fattar sig på pitch. Tvivlare kan höja stereon till max och invänta den soniska övervåldsattacken vid fyrtiosjusekundersstrecket.

Tjong i medaljongen. Så ska det låta.

Ja, det var lite olika sångljud som otvivelaktigt skapats under den fallnes influens. Nästa vända blir det något helt annat.

/Hatpastorn