Ja, då var det dags igen. Årets årsbästalista. För enkelhetens skull gör vi som förra året. Jag bjuder på mina tio favoritalster som släpptes detta år, medan Dr Panzram och Heidenhammer gör bäst fan de vill.
2011 har faktiskt varit ett ganska bra år och som vanligt är det ett gäng artister som förtjänar ett hedersomnämnande. Senaste ARCKANUM var exempelvis inte alls dum och den borde kanske egentligen hamnat på min lista. Nu gjorde den inte det och jag ångrar mig redan. Överdrivet hajpade NEGATIVE PLAIN föll mig däremot inte alls i smaken och samma sak gäller KRODAs senaste platta. SORGELDOM låg länge på min lista då de haft den goda smaken att döpa sitt alster till ”Vithatten”, men rent musikaliskt hamnade deras kraftigt VED BUENS ENDE-doftande skapelse strax utanför. VALLENFYRE låg länge och puttrade i toppen, men fick vika sig för några andra akter som var snäppet vassare. PRIMORDIALs nya är säkert jättebra, tyvärr är jag inte riktigt klar med makalösa ”The gathering wilderness” än. BLUT AUS NORD släppte tre skapliga plattor i år, även de hamnade utanför listan. Många har tjatat om nya LEVIATHAN. Fortsätt lyssna på ”Massive conspiracy against all life” istället. Senaste plattan var ingen höjdare, men folk lär skrika sig hesa av förtjusning iallafall. METALLICAs samarbete med Lou Reed var emellertid det bästa jag någonsin hört i hela mitt liv.
Tjena.
DIAPSIQUIR släppte en jävligt ologisk skiva som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Att de döpte den till ”A.N.T.I” gav mig grått hår. Tröttare albumtitel får man nämligen leta efter anno 2011. CHAPEL OF RITUALs promo var dock grymt fet. PAGANVIL och THE FLASH OF THE SILVER HAMMER…
Nä, nu får det fan vara nog.
I likhet med förra årets lista ska jag undvika att lägga upp länkar till väl valda slagdängor. De skivor jag kommer att rekommendera är släpp som förtjänar ens totala uppmärksamhet och bör avnjutas från pärm till pärm. Att panga upp enstaka låtar som man slölyssnar på under läsning ger inte musiken den rättvisa den förtjänar. Är det något på listan som ni anser vara värt pengarna, ta om det finns möjlighet kontakt med banden direkt. Då hamnar slantarna där de hör hemma.
Nu kör vi.
1. BURZUM – ”Fallen”.
Ja, detta var väl inte direkt otippat. När jag fick se att Greven skulle släppa ett nytt alster blev jag en smula skakig då jag verkligen inte ville att magin jag upplevde med ”Belus” skulle grusas av ett undermåligt album. Det tog dock bara en lyssning innan jag insåg att ”Fallen” höll BURZUM-klass. Där ”Belus” övermannar en med sitt hypnotiskt repetitiva mörker är ”Fallen” en lite mer mångfacetterad resa. Greven står fortfarande ohotad på tronen. Det finns inte så mycket mer att säga.
Jo, det finns det visst det. Är det bara jag som tycker att Greven borde rycka upp sig vad det gäller intron och outron? Ge mig blandat blipp-blopp i den gamla skolan och jag är nöjd.
2. WOLVES IN THE THRONE ROOM – “Celestial lineage”.
WITTR, som kidsen skriver, har byggt hela sin karriär på outro-riffet på BURZUMs megahit ”Inn i slottet (fra drømmen)”.
Ett succérecept.
När de inte rippar Greven rakt av lånar de friskt från DEAD CAN DANCE-plattan ”Within the realm of the dying sun”. Självfallet är nyss nämnda DEAD CAN DANCE-platta en av Grevens favoritskivor så man kan säga att cirkeln är sluten när man lyssnar på sanslöst intressanta ”Celestial lineage”. Låt två, ”Subterranean initiation”, överraskar dock med ett lite ABIGOR-doftande stuk och det var väl egentligen här jag svalde betet totalt.
WITTR är inte bara ett av få bra black metal-band från USA, de är även ett av få band som lyckas ge mig samma känsla som när jag lyssnar på gammal fin black metal i allmänhet och BURZUM i synnerhet. Känslan av ett obskyrt mörker kan man inte få nog av.
3. GRIFTESKYMFNING – ”Likpsalm”.
Detta är överdjävulskt bra. Genom att spela in på en kassettbandare i de norrländska skogarna har GRIFTESKYMFNING fått till den där perfekta ljudbilden som man bara kan drömma om. Låtmaterialet doftar tidigt skandinaviskt nittiotal där grabbarna inte varit rädda för att bränna av en miljard guldriff per låt. Arrangemangen är bitvis totalt ologiska och därför helt bländande. GRIFTESKYMFNING får mig faktiskt att minnas tillbaka till tiden då man själv var ung och hade tid att spela i en miljard band.
Ett minst sagt gott betyg.
Jag trodde länge att deras instrumentala demo skulle vara svårslagen men ”Likpsalm” sopar mattan med allt de gjort tidigare. Årets överraskning.
4. SÓLSTAFIR – ”Svartir sandar”.
Ett idiotiskt bra album som träffar en rätt i hjärtat. Jag har alltid velat uppskatta dessa islänningar, men de har fan inte gjort det lätt för mig. På ”Svartir sandar” klaffar dock allt. Att beskriva deras musikstil är omöjligt, så jag kallar detta black metal då genrens kolossala identitetskris godkänner allt som har en distad gitarr numera. Tänk er en mix av IN THE WOODS, PRIMORDIAL och ALCEST, fast samtidigt inte alls. Ja, inte fan vet jag hur man ska beskriva möget. Förbannat bra är det i alla fall.
Att de har en häst på omslaget i samband med att de kommer från Island gör att jag instinktivt associerar till maffiga FLAMES OF HELL. Redan där har vi ett skäl till att peta in dessa solstrålar på listan. Att döpa sitt band till ”solstrålar” var väl förresten kanske inte direkt världens råaste idé.
5. CRAFT – ”Void”.
Ja, denna giv fick man vänta på en stund. Tydligen var jag inte ensam. Att ta sig in på svenska försäljningslistans sjundeplats är inte fy skam. En femteplats på Hatpastorns lista slår dock lite hårdare.
”Void” svänger hårdare än en hängd ljusdyrkare i styv kuling. Ha det i åtanke när ni inser att trummorna är programmerade. Tydligen blev det något strul så Dirge Reps trumspel blev bortplockat. Då trummorna ligger lite längre tillbaka i mixen än brukligt så kommer sången fram bättre på denna skapelse. Något jag verkligen uppskattar. När Nox bräker fram pur misantropi i braksuccéer som ”I want to commit murder” nickar jag minst sagt gillande och just den låttiteln förtjänar ett kraftigt hedersomnämnande. Nä, CRAFTs återkomst var sannerligen välbehövlig. Det saknas nämligen driv och sväng bland majoriteten av dagens artister.
6. SKOGEN – “Svitjod”.
Vid en första anblick så är SKOGENs andra fullängdare “Svitjod” inte direkt superspektakulär men i likhet med RUTTHNAs ”Doomsdaylight” finns det en hel del godsaker att finna bara man tar sig tid att verkligen sätta sig ner och absorbera alstret. Är du en stresslyssnande MySpace-fjant som hoppar till nästa låt så fort första riffet inte visar sig vara det bästa du någonsin hört är detta inget för dig. SKOGEN vet nämligen hur man suger på karamellen och när du minst anar det dyker det upp partier som är så bra att du lyfter armarna mot skyn och bara dyrkar. Refrängen i majestätiska ”Vinterriket” är ett gott exempel, den extremt snygga gitarrslingan i härligt ostigt betitlade ”Midnattens glimrande stillhet” ett annat. Faktum är att alla låtar innehåller någon sorts form av deluxearrangemang. Är du inte övertygad när rensången kommer in i öppningsspåret ”Dighra dödh” så är detta inget för dig.
Då bandet härstammar från Växjö fick jag emellertid snabbt onda aningar. Givetvis finns det kopplingar till OVERDETH. Joakim Svensson som sköter sång, gitarr och bas är även insyltad i BIRDFLESH under namnet Panda Flamenco. Vem spelar han med i BIRDFLESH månne? Jo, Smattro Ansjovis, även känd som Andreas Mitroulis. En gammal klassisk OVERDETH-medlem.
7. SARKE – ”Oldarhian”.
Jag skrek rätt ut av förtjusning redan vid första genomlyssningen av ”Oldarhian”. SARKEs första album, ”Vorunah”, kändes mest som en ryckig samlingsplatta varpå jag blev minst sagt paff när duons andra giv visade sig vara ett genuint kvalitetsalster.
Här finner vi sväng. Här finner vi skapelseförakt. Här finner vi hitpotential. Ta de smaskigaste bitarna från CELTIC FROST, MOTÖRHEAD, BATHORY, DARKTHRONE och TULUS/KHOLD, lägg till lyrik så maffig att man drabbas av illaluktande vallningar och ni har ”Oldarhian” i ett nötskal.
En nackdel med albumet är att den är för bra på en gång. Hängde ni med där? Risken är stor att man lyssnar sönder alstret relativt snabbt. Då låtarna är ganska enkla finns det inte så mycket mer att upptäcka efter ett större antal lyssningar. Jämför det med TARTAROS ”The red jewel” som jag lärde mig uppskatta efter elva års stenhård lyssning. Detta är likväl ett rent lyxproblem, ibland kan det vara skönt med skivor som man kan ta till sig till fullo redan vid första lyssningen.
8. OBSCURE ANACHRONISM –“Metanoia”.
Vissa skivor har bara “det”. När jag lyssnar på ”Metanoia” så inser jag att grabbarna fattat allt. Detta är även det ett album som kräver ens totala uppmärksamhet och dedikation. Låtar som exempelvis ”Gaze beyond” tar arvet från det glödande 90-talet och inkorporerar det med den rådande ortodoxa black metal-trenden. Det får mig förresten att minnas att jag inte tog med FLAGELLANTs ”Monuments” på förra årets lista. Skandal.
Det är ingen slump att denna Likpredikans första tävling är en utlottning av denna mäktiga skapelse. En tävling som det kommit oväntat många svar till. Det bäddar inför framtida tävlingar.
9. SKUGGEHEIM – ”Kjøt og blod”.
Denna utgåva släpptes 2010. Nu pratar vi inte mer om det. Tiden är en stenlagd grav som WONGRAVEN skulle ha sagt. SKUGGEHEIM är ett av Norges absolut bästa band och att inte nämna magiska EP:n ”Kjøt og blod” vore ett kardinalmisstag från min sida. Exakt såhär vill jag att det ska låta. Ljud, riff, sång och atmosfär. Helt i min smak. Varför låter inte fler norska band på följande vis? Lyssna exempelvis på låten ”Jærteikn” från pärm till pärm. Antingen fattar ni det eller så fattar ni inte. Bara det generöst ekande sångljudet förtjänar en plats på denna lista.
10. NECROS CHRISTOS – “Doom of the occult”.
Detta är inget annat än en rejäl portion esoteriskt smaskens. Blytung ockult dödsmetall med en orientalisk touch. Lägg därtill lite lätt arrogant gruffgruff-sång där näktergalen Mors Dalos Ra sjunger ordet ”death” på det tyska viset, det vill säga ”dess”.
Att jag har stora problem med NILE är ingen hemlighet, men om de mot all förmodan hade varit ett bra band skulle det låtit såhär.
Att basisten kallar sig själv för ”Black shepard of doom” kan vi ha överseende med. För den här gången.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 