Bloggtorka säger ni. Jobbinferno säger jag. De senaste två veckorna har jag spenderat i Gränssjö. Det ligger bortom Kittelfjäll, drygt en mil från den norska gränsen. Vet ni hur segt Internet är där? Det vet ingen. Sen att arbetsdagarna börjar 06:00 och avslutas 23:00 gör inte saken bättre. Just juli kommer att bli en lite trögare månad då samtliga i Förintelseförsamlingen är upptagna med annat så se detta uppehåll som en chans att förkovra er i de tidigaste artiklarna om ni inte läst dem. Ni som följt denna Likpredikan sedan dag ett får nöja er med att bloggen inte kommer att uppdateras mer än max ett par gånger i veckan fram till augusti då vi drar igång med full styrka igen. Ett tips är att fylla i prenumerationstjänsten högst upp till höger. Då får ni ett smidigt meddelande i er elektroniska brevkorg när det vankas nya visdomar och ni slipper sitta och tomklicka på uppdateringsknappen i onödan.
Nu över till något helt annat.
Italienska KADAVERICA har inte bara ett bandnamn som osökt får mig att tänka på ICAs köttfärsskandal utan de stoltserar även med ett bandfoto som gör mig trött ända in till märgen.
Basisten Grav verkar ha gett upp fullständigt och funderar nu starkt på att klippa av sig halsen med en sax för vänsterhänta. Var det bara jag som blev vansinnig under syslöjdslektionerna när man alltid lyckades få tag i en vänstersax som inte bara skadade fingrarna utan också fick
arbetsställningen att dofta neurosedynskada? Jag misstänker att vänstersaxar var billigare för på Södermalmsskolan i Sundsvall fanns det uppenbarligen bara sådana klippverktyg. Vi hade en person i vår klass som var vänsterhänt. Hon hette Sandra, hade basröst, hockeyfrisyr och var arg på ett aggrolesbiskt vis. Henne vågade man inte tilltala utan att riskera att åka på storstryk. Hon borde ha varit gladare då hon hade ett par hundra saxar alldeles för sig själv. Sandra hade mosat Grav om hon sett honom glida in i lektionssalen. Korthåriga dvärgitalienare med åttahundra armband var något hon hatade över allt annat.
Trummisen Gunshoot gillar DESTRUCTION lika mycket som han föraktar engelsk grammatik. Håret Lorenzo Lamas-böljande. Blicken valpigt fuktig. Hans mustigt välvda ögonbryn får mig att undra om han har glasögon på sig. Vi vet väl alla vid det här laget att det bara är OK att ha glasögon om man samtidigt bär liksmink. Jag lämnar Gunshoot med betyget godkänt men jag kommer att hålla honom under sträng uppsikt.
Necrosis spelar gitarr och sjunger. Han tar även på sig tröjor bak och fram, förmodligen för att motivet bestod av något nyare THERION-motiv och Gunshoot hotade med att hoppa av bandet om inte Necrosis skärpte till sig. Jag gillar Gunshoot mer och mer, han verkar vara en högst
sympatisk ung man. Synd bara att hans magiska namn får mig att vilja kasta en frisbee i ansiktet på honom så de eventuella glasögonen går i bitar. Av Necrosis kroppshållning att döma har han fått syn på en hund som han försöker charma genom att stöta könet mot det fyrfota djurets generella riktning. Italienare är ett perverst folk. Hunden är dock lika otänd som cigaretten snubben har i mungipan och jag har full förståelse för det arma djuret. Finns det förresten något som skriker life metal är det vita svettband runt handleden. Necrosis har således inte fattat någonting. En gång i tiden köpte jag ett par militärbrallor på ÖB utan att kolla vilken storlek de var i. De satt bättre än de som denna italienare har på sig. Det säger egentligen allt. Pagen och den misstänkta snedbenan gör sitt för att maskera att killen är låghalt. Ett handikapp som förr i världen ofta drabbade barn som fick polio. Min slutplädering gällande Necrosis insats på detta fotografi lyder som följer: snubben är ett jävla fiasko.
Astaroth är ett av de bättre demonnamnen. Lustigt att det inte finns ett enda bra band som heter det. Jag anar även att Astaroths mänskliga inkarnation INTE är en korthårig stövellandstölp med blåjeans och IRON MAIDEN-tröja. På bandfoton är det viktigt att man ser tuff ut. Ser man ut
som en modstulen tonåring som inte fått åka till ett LAN-party för sin morsa utan tvingas sitta hemma och se på Let´s Dance har man missuppfattat allt. Hur fotografen lyckats med konsttycket att få hans ansikte oskarpt medan de övriga står i hyfsat full skärpa tyder antingen på att kameramannen är en klåpare eller att Astaroth kommer att dö om sju dagar efter att ha kollat på en mystisk videokassett. Folk som säger att den japanska versionen av The Ring är bättre än den amerikanska säger bara det för att vara märkvärdiga. Ungefär som folk som skryter om att de räknade ut tvisten i M. Night Shyamanamanaylamanamanans rulle The Village efter tio minuter. Jag kan, utan ens att lyssna på den, säga att AEROSMITHs kommande platta är det sämsta som någonsin spelats in. Gör det mig till Sherlock Holmes? Svaret är nej.
Astaroth, än en gång har mänskligheten svikit dig och dragit ditt namn i smutsen.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 