När man var yngre så betydde recensioner verkligen någonting. I brist på Internet och välsorterade skivbutiker fann man sig ofta i knipan att lita på folks omdömen i diverse fanzines. Ibland hade man tur och beställde riktiga guldkorn efter att ha läst en positiv recension men lika ofta placerades recensenten på min mentala dödslista. Idag är det tack och lov enklare att skaffa sig sin egen uppfattning om saker och ting. Trillar man över något som verkar lovande är det enkelt att kolla upp på nätet hur orkestern verkligen låter. Det har sparat mig en förmögenhet och många gråa hår.
På Metal Archives får kreti och pleti skicka in recensioner bäst de vill och det har sina för och nackdelar. Mest nackdelar. Tydligen är SACRAMENTUMs ”Far away from the sun” världens bästa skiva. Av åtta recensioner har den ett snitt på hissnande 96 % av 100 % möjliga. Visst, albumet är inte uselt men jag vill minnas att den inte var speciellt märkvärdig när den kom. Svensk melodisk slingblack i rakt nedåtstigande led från DISSECTION gick det tretton band på dussinet på och SACRAMENTUM var inte precis en grupp som stack ut ur den svarta massan.
Världens bästa grupp var de då inte.
Det är det tydligen STRIBORG som är. Antalet recensioner där denna avgrundsdjupa bedrövelse hyllas till skyarna är svindlande. Jag förstår ingenting. Man kan komma med floskler som att alla har rätt till sin åsikt och så vidare men i fallet STRIBORG drar jag en skarp gräns. Lyssna själva. Är det här det bästa ni hört?
Alla som följt denna Likpredikan vet vad jag tycker om MAYHEM-coverbandet MAYHEMs senaste mardröm ”Ordo ad chao”. Det kan mycket väl vara den största skivbesvikelsen jag upplevt till dags dato och det här är inte sista gången den plattan kommer att avhandlas i dessa skrifter. För en tid sedan ramlade jag över en recension av nyss nämnda album som fick mig att surna hårdare än vad KRABATHOR gjorde efter att de tog in Paul Speckmann i bandet. Efter en 45 minuter lång monolog gällande mänsklighetens totala utrotning och ytterligare 45 minuters lusläsande av texterna till OCTINOMOS eminenta ”Welcome to my planet” hade jag till slut sansat mig. Långsamt läste jag recensionen igen, idisslade innehållet och analyserade vad den uppenbara människospillran verkligen skrev. Det slutade med att jag satte mig på balkongen och andades rytmiskt i en pappåse.
BRAVE NEW MAYHEM – By Bimu
Ordo ad chao. 93 % of 100 %.
This review is written by a person who:
– thinks that ”Deathcrush” is catchy but ultimately forgettable
– considers ”De Mysteriis Dom Sathanas” a mediocre album
– enjoys ”Wolf’s Lair Abyss” a lot
– thinks ”Great Declaration of War” is a good, listenable album, nothing close to the atrocity it has been proclaimed as
– was quite pleased with ”Chimera”
– enjoys Maniac’s vocals
– doesn’t like Attila’s performance on ”De Mysteriis…”
– doesn’t mind Hellhammer’s triggered blasting
– prefers Maniac and Blasphemer over Dead and Euronymous any day
Vart ska man egentligen börja? Dessa totala felaktigheter kan mycket väl vara det mest ljusdyrkande trams jag någonsin läst. Först trodde jag att recensenten var ironisk och jag skrattade faktiskt riktigt gott åt detta uppenbara skämt. När jag insåg att han menade allvar växte sig hatådran i pannan till ofattbara proportioner. Att tycka att ”De mysteriis dom Sathanas” är ett mediokert album är för övrigt som att tycka att Udo Dirkschneider är en jävligt läcker kille.
This said, the new Mayhem album is in a league of its own. Maniac is gone Atilla is back – and his vocals are excellent. Blasphemer’s riffs are as good as ever, but this time they’re more twisted, more doom/drone/noise influenced and more interesting than before. Hellhammer cuts down on blast beats and triggering and shows a totally new side to his drumming, more loose, devoid of rhythm and aimed at evoking certain atmosphere.
Att detta album spelar i sin egen liga kan undertecknad verkligen hålla med om. Synd bara att vi snackar Solens IF-klass. Att Blasphemers ”riff” är skruvade kan vi även det instämma i. Av misstag skrev jag ett helt MAYHEM-album när jag stämde min gitarr och Guitar Rig fick totalt fnatt och spydde ur sig den mest atonala ljudanarkin jag hört sedan, ja MAYHEMs ”Ordo ad chao”. Hellhammers trumspel? Jag vill helst inte prata om det. Många har efterfrågat en specialare om Hellhammer. Den kommer. Vem vet, det kanske till och med blir en Hellhammer-vecka.
When I heard the final track ”Anti” for the first time, and was thoroughly impressed by it, I just hoped that this was not a pre-production version and that the album will sound as raw and filthy as the said track did. How relieved I was to hear the album with its cavernous production! It was probably recorded on highly professional equipment but it sounds genuinely raw. The guitars are full of low end and muffled, the bass is buried and the drums are oddly produced – the ride cymbal being the loudest element. This fits the music wholesomely and shows that Mayhem can once again sound raw without falling into the ”St, Anger” trap of unauthenticity and bullshit.
Jag kommer ihåg när “Anti” smekte mina hörselgångar för första gången. Jag skrek rätt ut av avsky och när det visade sig att det var den bästa ”låten” på albumet var jag tvungen att ännu en gång plocka fram den gymnastiska övningen ”hatvolten” för att lätta på trycket. Produktionen ska vi inte ens börja tala om. Förr i tiden hade folk i regel rått ljud för att det var det bästa ljudet de kunde uppbringa med den utrustning de hade. Att ha utrustning för gud vet hur mycket pengar och spela in med dåligt ljud med flit får VIKING CROWN-larmet att tjuta likt ett barn på ett flygplan när man är trött, bakfull och otrygg. Faktum är att skivan är inspelad i den från ARCTURUS bekante Knut M Valles studio och där kan man få till ett bra men samtidigt rått ljud bara man har sinnesnärvaron till det. Som exempel kan jag nämna den grekiska gruppen RAVENCULT som satte sitt mycket angenäma debutalster ”Temples of torment” på pränt där. Det finns ingen ursäkt för att släppa en platta som låter såhär uselt. Särskilt inte om man kallar sitt band för MAYHEM.
Strangely enough, the two most important people on this album are the non-original members, Atilla and Blasphemer. They are the ones responsible for the music and lyrics and their performances are the most notable. The former shrieks, wails, cries, grumbles and produces a wide variety of odd noises in a far more effective way than on ”DMDS”. The latter, on the other hand, proves himself capable of creating disturbing, dissonant, and original riffs that are able to remain interesting despite being inherently difficult to comprehend.
Det kryllar inte av originalmedlemmar i MAYHEM nuförtiden. Necrobutcher var med från ett tidigt stadium men eftersom han varken spelar bas eller har komponerat en enda ton på ”Ordo ad chao” kan han inte räknas. När EMPEROR släppte svanesången ”Prometheus – The discipline of fire & demise” blev jag seriöst deprimerad när jag fick se att Samoth degraderats till att spela ”additional guitars”. Var det verkligen nödvändigt att skriva det i bookleten till deras sista skiva? Kunde inte Ihsahn i alla fall ljugit ihop något och skrivit att Samoth spelade mer gitarr än vad han egentligen gjorde?
Samoth – Additional guitars.
Aj.
Necrobutcher spelar alltså inte en enda ton på ”Ordo ad chao” och det är precis lika deprimerande. Atilla sköter sig emellertid rätt hyfsat men det var tyvärr inte den vokala comeback jag hade väntat på i alla fall. Textförfattandet då? Om jag säger ”DARK TRANQUILLITY-obegripligt” så får ni tolka det bäst ni vill.
In conclusion, this is the beginning of the NEW Mayhem, one that is able to stand on it’s own without any comparisons to past efforts. Not an easy listening, but a highly rewarding one.
Självklart, MAYHEM klarar sig kanonbra på sina nya låtar. Ingen vill väl höra slagdängor från hafsverket ”De mysteriis dom Sathanas”? Jag vet inte hur många gånger jag varit på en konsert med bandet ifråga och tillsammans med tiotusentals andra fistbangat fram låtönskningar såsom ”Great work of ages”, ”Wall of water” och klassikern ”Key to the storms”. Givetvis har alla i publiken stått undrande över totalt okända låtar som ”Funeral fog”, ”Buried by time and dust” och ”Freezing moon”.
Jag använde just så mycket ironi att jag spräckte ett blodkärl i hjärnan.
Vi minns väl alla hur nöjda vi var när MAYHEM valde att i tjurskallighetens namn turnera utan att spela en enda låt från ”De mysteriis dom Sathanas”?
The true MAYHEM.
Jo, jag tackar jag.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 